Home

Erik Moberg:
Svensk energipolitik, appendix 1
© Erik Moberg och Svensk Energiförsörjning AB
 

Slutnoter
 

Appendix 1:
DET NATURVETENSKAPLIGA BETRAKTELSESÄTTET I ENERGIPOLITIKEN

Jag har i kapitel 4 beskrivit hur energiutredningarna i väsentliga avseenden ändrade karaktär fr o m 1951 års bränsleutredning då de naturvetenskapligt skolade teknikerna började prägla det energipolitiska tänkandet. Vad jag framför allt tänker på är införandet av de s k energibalanserna. Även om sammanhangen aldrig artikulerades klart så är det rimligt att tänka sig att förändringen hade sin grund i den naturvetenskapligt färgade syn på energifrågorna som teknikerna förde med sig1. Avsikten med detta Appendix är att på ett sannolikt sätt göra de underförstådda tankegångarna explicita, och i samband därmed också artikulera den kritik som från ekonomiska utgångspunkter kan riktas mot dem.

Jag utgår från det inslag i den naturvetenskapliga energisynen som säger att energi kan uppträda i olika former. Energi kan t ex vara kemiskt bunden, den kan ha formen av värme, den kan utgöras av mekaniskt arbete, det kan vara fråga om elektrisk energi, o s v. Men även om energi på detta sätt uppträder i olika former så kan alla former mätas med samma mått. Det i den svenska energipolitiken etablerade måttet är TWh (terawattimme). Man talar sålunda om en TWh kemisk energi, en TWh värmeenergi, osv.

Ett annat väsentligt inslag i den naturvetenskapliga energisynen säger att olika energiformer, enligt vissa lagar och med vissa restriktioner, kan omvandlas i varandra. Mekaniskt arbete kan t ex fullständigt omvandlas till värme, och elektrisk energi kan fullständigt omvandlas till mekaniskt arbete. Däremot kan värme inte fullständigt omvandlas till mekaniskt arbete eller elektricitet - bara en del av det tillförda värmet kan fås ut som mekaniskt arbete eller elektricitet. Men för den skull försvinner ingen energi. Det värme som inte omvandlas kommer nämligen ur processen som värme, ehuru av lägre temperatur än det tillförda värmet. Vid dessa liksom vid alla andra energiomvandlingar är energin oförstörbar. På samma sätt gäller också att energi inte kan skapas ur intet - energiproduktion innebär i allmänhet att en önskad energiform erhålles genom transformation från en annan energiform.2

De inslag i den naturvetenskapliga energiuppfattningen som jag skildrat så här långt är naturligtvis inte bara riktiga utan också i hög grad väletablerade, det finns ingen som helst anledning att rikta någon kritik mot dem. Däremot tycks det som om dessa i och för sig riktiga uppfattningar lätt, ja nästan oreflekterat, tas till utgångspunkt för energipolitiska resonemang som nästan med nödvändighet leder snett. Jag skall i det följande visa hur stegen från det riktiga till det egenartade kan tänkas se ut och i samband därmed också artikulera min kritik.

De redovisade naturvetenskapligt fastlagda sammanhangen gör det möjligt att för olika processer göra upp enkla, illustrativa tabeller eller flödesdiagram. Man kan t ex för en bilmotor åskådligt visa hur mycket kemisk energi som tillföres med bensinen, hur mycket av den energin som omvandlas till nyttigt mekaniskt arbete, hur mycket som lämnar motorn i form av spillvärme och hur mycket oförbrukad kemisk energi som försvinner ut med avgaserna. Eller man kan, för att ta ett annat exempel, lika åskådligt visa hur mycket av lägesenergin hos vattnet ovanför ett vattenkraftverk som omvandlas till nyttig elektrisk kraft och hur mycket som försvinner i förluster av olika slag, t ex värme och virvelströmmar i det nedfallna vattnet, friktionsvärme i turbin och generator, och elektriska strömmar i generatorns gods. Dessa två exempel avser enstaka tekniska anordningar - i det ena fallet en bilmotor och i det andra ett vattenkraftverk - men i princip finns det ingenting som hindrar att man på samma åskådliga sätt redovisar energiflöden i mycket större sammanhang. Man kan t ex på det beskrivna sättet redogöra för energiflödena i hela statens järnvägar, i en hel stad, eller i hela landet.

Det förhållandet att olika energiformer kan mätas i samma mått gör det alltså möjligt att i ett enda sammanhang - t ex en tabell eller ett flödesdiagram - ange alla energiflöden som förekommer i något visst fall, t ex i en motor eller i ett samhälle, på ett sådant sätt att de direkt kan jämföras med varandra. De nämnda presentationsformerna, och då framför allt flödesdiagrammet, ger dessutom en överblick och åskådlighet som kan förefalla tilltalande. I större sammanhang som då det t ex är fråga om samhället i dess helhet omvandlas energi så ofta, på så många ställen, och på så många sätt att det hela lätt kan förefalla kaotiskt. Med hjälp av samhällsomfattande flödesdiagram kan man tycka sig få en klar inblick i vad som händer på ett sätt som annars inte vore möjligt.

Men att man kan göra någonting innebär naturligtvis inte utan vidare att man också bör göra det. Frågan är vad det är för poäng med att beskriva energiflöden på det naturvetenskapliga sättet. Det är möjligt att sådana beskrivningar är av intresse med hänsyn till enskilda tekniska apparater - t ex motorer - men den frågan kan vi lämna åt sidan här. Den i detta sammanhang väsentliga frågan är vilken funktion flödesbeskrivningar, eller, vilket är samma sak, energibalanser, har när de appliceras på samhället i dess helhet. Varför skall man alls laborera med sådana balanser? I vilka sammanhang har man någon glädje av dem? Vilka beslut bör rimligen påverkas av dem?

Detta är viktiga frågor som emellertid aldrig fått några riktigt utförliga eller genomtänkta svar. Däremot finns det antydningar till svar i en del av de dokument som är relevanta i sammanhanget, t ex betänkandena från 1951 års bränsleutredning. Jag tror det är möjligt att ur dessa antydningar på ett hyggligt sätt rekonstruera de svar som företrädarna för energibalanstänkandet skulle givit om de blivit direkt tillfrågade. Rekonstruktionen ser ut så här.

Företrädarna för energibalanstänkandet skulle peka dels på energiflödenas inre sammanhang och klara avgränsning, dels på energins särställning som nödvändighetsvara.

Det inre sammanhanget och den klara avgränsningen har sin grund i de redan påtalade förhållandena att olika energiformer kan omvandlas i varandra och att energin varken kan förstöras eller skapas. Även om energin till sin yttre skepnad kan anta olika gestalt - t ex bensin vid en tankstation eller elektrisk kraft i en väggkontakt - så är det, p g a omvandlingsmöjligheterna, i grunden fråga om något likartat. Energiflödena har i den bemärkelsen ett inre sammanhang, ja de kan nästan betraktas som delar av ett större homogent helt. Eftersom energin vidare varken kan förstöras eller skapas så är energiflödena också isolerade från omgivande sammanhang. Några avtappningar eller inflöden från den icke energibetonade omgivningen förekommer inte. Så tillvida är alltså energiflödena också klart avgränsade. Sammantaget får det inre sammanhanget och den klara avgränsningen energiflödena att framstå som isolerad och hanterbar del av verkligheten.

Men flödena betraktas också som en mycket viktig del av verkligheten. Att energin anses ha en särställning som nödvändighetsvara har sin grund i sådana fundamentala och naturvetenskapligt väl dokumenterade förhållanden som att inget liv, och därmed inte heller någon civilisation, kan existera utan energi. Att energin är oundgängligen nödvändig för allt liv och all civilisation är alltså odiskutabelt, men det här med särställningen, vad är det för något? Jag tror att den saken kan utvecklas så här.

Till att börja med så är det från saklig synpunkt uppenbart att energi inte är den enda nödvändighetsvaran för liv. För åtminstone liv i de former som vi känner är t ex också olika slag av materia, t ex vatten och kolatomer, nödvändiga. Ser vi sedan på högre civilisationer är det lätt att peka på en lång rad ytterligare nödvändighetsvaror. Det är t ex svårt att tänka sig industrikulturer, återigen i den form vi känner dem, utan legeringsmetaller. Det finns alltså, det är uppenbart, vid sidan om energin en lång rad andra varor som förefaller lika nödvändiga. Men vad finns det då för anledning att ge energin en särställning?

Jag tror att man kan fånga in en del av de möjligen halvt omedvetna föreställningarna hos dem som infört energibalanserna genom att jämföra samhället med t ex en bil. Man kan tänka sig att bilen existerar även utan bensin, men i så fall är den med nödvändighet stillastående och oanvändbar. Det är först med bensin i tanken som bilen får liv. På samma sätt kan man tänka sig att hela samhället med alla sina byggnader och maskiner, ja kanske t o m med sina människor, finns även om det inte finns någon energi. Man tar så att säga allt detta för givet. Men även om det finns så är det orörligt och dött. Det är först när energi tillföres - på samma sätt som bensinen i bilens tank - som det hela börjar röra sig, som maskineriet börjar ticka. Ser man sammanhangen så, d v s man tar allt annat än energin för givet, blir det lätt att uppfatta energin som en nödvändighetsvara med särställning. Utan energin är allting dött - när energin tillföres så kommer livet som grönskan med vårsolen.

De föreställningar som på detta sätt ger energin en särställning är naturligtvis mystiska, men likväl tror jag att de i mer eller mindre artikulerade former spelar en roll för många människors syn på energifrågorna och då kanske framför allt hos människor med någon form av naturvetenskaplig bakgrund.

Det är nu lätt att se hur företrädarna för energibalanstänkandet kan tänkas sy ihop sitt resonemang. Energiflödena är till att börja med de nödvändigaste av alla nödvändiga komponenter i samhällsmaskineriet, de utgör ett slags fundamentala och oundgängliga blodströmmar. Denna särställning motiverar en noggrann och medveten hantering av flödena. Dessbättre är en sådan behandling också möjlig p g a av energiflödenas inre sammanhang och skarpa avgränsning utåt. Genom att tänka i energiflöden och energibalanser får man den överblick, och de kontrollmöjligheter, över de livsavgörande processerna som är så angelägna. När resonemanget förts så här långt så ser vi också att det nästan med nödvändighet leder till, ja att det faktiskt innebär, centralplanering inom energiområdet.

Men allt detta är naturligtvis nonsens. De argument som jag rekonstruerat för att man bör göra det möjliga, d v s tänka i termer av samhälleliga energiflöden och -balanser är inte hållbara. Beslut i energifrågor bör fattas på helt annat sätt. I själva verket finns det ingenting som principiellt skiljer produktions- och konsumtionsbeslut inom energiområdet från motsvarande beslut inom andra områden. Det finns ingenting som från beslutssynpunkt skiljer energivaror från andra varor.

Låt oss först se på detta med energiområdets inre sammanhang och skarpa avgränsning. Till att börja med är det inte i någon rimlig praktisk bemärkelse sant att området har ett inre sammanhang eller är skarpt avgränsat. Avsaknaden av inre sammanhang framgår t ex av att en vedspis i Korpilombolo inte har någonting med en aktersnurra utanför Ystad att göra. Några flöden som binder de båda anläggningarna samman finns inte. Att området inte är skarpt avgränsat framgår av att energivaror används som insatsvaror i en lång rad sammanhang där de producerade varorna är något annat än energivaror, och av att andra varor än energivaror används som insats- eller kapitalvaror i många sammanhang där energivaror produceras. Områdets inre sammanhang och skarpa avgränsning framstår alltså på sin höjd som naturvetenskapliga abstraktioner. Från praktisk synpunkt är energiflödena inte någon isolerad och lätt hanterbar del av verkligheten.3

Viktigare än att det inre sammanhanget och den skarpa avgränsningen kan ifrågasättas är emellertid att de, även om de i någon bemärkelse förelåg, inte ger några motiv för att frångå marknadsmässiga beslutsformer. Från teknisk och ekonomisk synpunkt finns inga principiella skillnader mellan säg produktion av elektricitet i ett kolkraftverk och produktion av stolar i en möbelfabrik. I båda fallen förädlas insatsvaror till en slutprodukt. I båda fallen har insatsvarorna vissa likheter med slutprodukten, men också väsentliga skillnader. Att likheterna i fallet med kolkraftverket ibland beskrivs i energitermer saknar principiell betydelse. I båda fallen kan en marknadsmässig prisbildning på såväl insatsvaror som slutprodukt äga rum - och skälen för att faktiskt låta denna prisbildning ha sin gång är i båda fallen desamma.

Så till energins nödvändighet. Som jag redan sagt är det naturligtvis i och för sig riktigt att tillgång på energi är en nödvändig förutsättning för liv och för civilisation. Men till att börja med så är energin inte unik i det avseendet och dessutom kan man diskutera hur mycket energi som är nödvändigt för vad ifråga om liv och civilisation. I detta sammanhang kan vi emellertid lugnt acceptera allt som sägs om energins nödvändighet. I den mån energin är nödvändig tar det sig marknadsmässiga uttryck i sådant som priser och efterfrågans priskänslighet. Föreställningar om nödvändighet ger alltså ingen som helst grund för andra beslutsformer än de gängse marknadsmässiga.

De argument som positivt talar för marknadshushållning finns utförligt utvecklade i andra sammanhang och det finns därför ingen anledning att ta upp den diskussionen här. Min enda avsikt här är att visa att energiområdet inte har några speciella egenskaper som motiverar avsteg från marknadshushållning just där. Energibalanstänkandet inom energipolitiken har alltså ingen förnuftig funktion. Det är emellertid intressant och värt att påpeka att tänkandet inte ens utifrån sina egna förutsättningar är konsekvent genomfört.

En första inkonsekvens är att tänkandet normalt bara inkluderar kommersiella energivaror, d v s varor som har ett pris överstigande noll. Från naturvetenskaplig synpunkt är emellertid de enorma energiflödena med priset noll, framför allt solstrålningen, av minst lika stor betydelse för liv och civilisation som de kommersiella flödena. Trots detta innehåller emellertid energipolitikens balanser bara de relativt begränsade flöden som har ett pris överstigande noll - en ekonomisk aspekt har omärkligt förts in. I diskussionen av de kommersiella flödena beaktas emellertid priserna knappast alls. Här är alltså de ekonomiska aspekterna återigen bortförda. Energibalanstänkandet är sålunda inom sig i allt väsentligt oekonomiskt men förs likväl inom en godtycklig, och omärkligt införd, ekonomiskt bestämd ram.

En andra inkonsekvens, eller snarare avvikelse från god naturvetenskap, är att kvalitetsskillnader mellan olika energiformer knappast alls beaktas, eller, i den mån det sker, beaktas på ett trubbigt och nyanslöst sätt. Ändå är det så att olika energiformer har olika kvalitet, eller är olika användbara. Elektrisk energi har t ex hög användbarhet vilket direkt sammanhänger med att den, som jag tidigare nämnt, fullständigt kan omvandlas till andra energiformer. Värmeenergi är mindre användbar eftersom den bara till en del kan omvandlas till mekaniskt arbete. Av samma skäl är vidare värme av högre temperatur mer användbar än värme av lägre temperatur. Skillnader av detta slag är mycket viktiga och blir fullt ut beaktade i ett marknadssystem därför att kvalitetsskillnaderna påverkar energiformernas pris. I det gängse energibalanstänkandet beaktas däremot skillnaderna knappast alls. Ofta, t ex i olika energiutredningar, görs t o m uttalanden som om skillnaderna inte fanns. Påståenden om att de ca två tredjedelar av den i bränslena tillförda kemiskt bundna energin som lämnar kondenskraftverk i form av spillvärme utgör en stor förlust är t ex mycket vanliga. I själva verket har denna värme ofta en så låg temperatur att det bl a av det skälet inte lönar sig att ta den tillvara och så tillvida är det inte fråga om någon förlust alls. Energibalanstänkandet i sin vanliga och primitiva form i vilken kvalitetsskillnader mellan olika energiformer endast beaktas ofullständigt leder alltså fel. I den mån feltänkandet leder till investeringar, t ex för att ta tillvara förmenta förluster, blir det dyrbart.

För att avrunda diskussionen förefaller det som om det energibalanstänkande som spelat och spelar en så stor roll i energipolitiken har sin grund i en missriktad användning av vissa i och för sig riktiga naturvetenskapliga betraktelsesätt4. Utgångspunkten har varit vissa väletablerade förhållanden som att alla energiformer kan mätas med samma mått, att olika energiformer enligt vissa lagar kan omvandlas i varandra, samt att energi är en nödvändig förutsättning för liv och civilisation. Att det förhåller sig på dessa sätt är naturligtvis oomtvistligt - felet är bara att sanningarna tagits till utgångspunkt i ett energipolitisk resonemang för vilket de saknar relevans. Från de nämnda utgångspunkterna, och med hjälp av en betydande ekonomisk naivitet eller oskuld, har samhälleliga energibalanser och på dem baserade rekommendationer om ett planeringsinriktat, centralistiskt beslutsfattande, vuxit fram på ett nästan omärkligt, till synes självklart, sätt.

Det är fascinerande att se hur väl dessa naturvetenskapligt inspirerade tänkesätt smält samman med, och befrämjat utvecklingen av, typiskt byråkratiska tankemönster. Visserligen var de skriftliga resultaten från 1951 års bränsleutredning inte avskräckande till sin yttre gestalt. Utredningen formulerade sig koncist. Men efter hand som dess utredningsteknik börjat tillämpas av byråkrater har vi fått en alltmer omfattande och ofruktbar TWh-exercis. Närmast oändliga resonemang förs om hur olika i energimått angivna energimängder kan produceras, sparas, ersätta varandra, o s v. Det stora intresset för mängder eller volymer är karakteristiskt - energiformernas priser spelar en förhållandevis undanskymd roll i resonemangen5. De hittills mest avskräckande resultaten av denna utredningsteknik är textmassorna från energikommissionen (bl a Ref. 62) och den voluminösa energipolitiska propositionen 1981 (Ref. 36) (not 6).
 

Slutnoter

1 Det bör betonas att det naturvetenskapliga betraktelsesätt som jag beskriver här inte är något specifikt svenskt utan i hög grad en internationell företeelse. Även om 1951 års bränsleutredning var först med betraktelsesättet i Sverige är det därför rimligt att tänka sig att såväl ledamöterna i den utredningen som senare tiders energiutredare kan ha påverkats av internationella strömningar.

2 Riktigt så sluten i sig själv som texten låter ana är dock inte energin. Å ena sidan kan materia omvandlas till energi, vilket bl a sker i kärnreaktorer och kärnvapen. Å andra sidan kan också energi omvandlas till materia - sådana processer förekommer i partikelacceleratorer. Övergångar mellan energi och materia saknar dock betydelse för det resonemang som förs här.

3 Det myckna talet om ett nationellt energisystem kan ses som ett uttryck för den felaktiga föreställningen om ett inre sammanhang och en klar avgränsning. Det förefaller rimligt att med begreppet "system" avse ett avgränsat helt som består av delar som samverkar med, eller beror av, varandra på ett icke-trivialt sätt, d v s på ett mer påtagligt sätt än det på vilket allt samverkar med allt eller allt beror på allt. Att det inte finns något nationellt energisystem i den bemärkelsen är uppenbart.

4 Påståendet att energibalanstänkandet fortfarande spelar en väsentlig roll är riktigt trots att, som vi sett i kapitel 5, energibalanser inte längre ställs upp som kvantifierade mål. Fortfarande är ju energipolitikerna intresserade av, och fäster stort avseende vid, hur balansernas olika poster utvecklas.

5 Även den debatt om hur man bör mäta energikonsumtionen som omnämndes i fotnot 1 till kapitel 5 kan ses som ett exempel på ofruktbar TWh-exercis. De totalsummor saken gäller är ju inte intressanta i några rimliga beslutssituationer och därmed inte heller tekniken att mäta dem. Debatten gäller hur man bör göra något som egentligen inte borde göras alls.

6 Absurditeten i det invanda energibalanstänkandet framträder måhända tydligare om man överför det till andra områden. Olika livsmedel skiljer sig från varandra genom en lång rad egenskaper som smak, proteininnehåll, vitaminhalter, o s v. Men trots detta kan alla livsmedel också karakteriseras genom sitt energiinnehåll. Man skulle därför kunna tänka sig centralt uppgjorda livsmedelsbalanser av samma slag som energipolitikens energibalanser, och med samma beslutsmässiga funktioner. Ett annat kanske än absurdare exempel kan vi få genom att utgå från det välkända förhållandet att all materia, t ex betong, smycken, kött, o s v, kan karakteriseras genom sin massa, mätt i t ex kilogram. Detta leder till möjligheten att upprätta samhälleliga massabalanser samt en på dem grundad statlig massapolitik. En sådan politik skulle inte i något principiellt avseende skilja sig från den nu förda energipolitiken.