Home

Erik Moberg:
Svensk energipolitik, kapitel 3
© Erik Moberg och Svensk Energiförsörjning AB
 

Allmänt
Beredskaps- och betalningsbalansproblemen
Motsättningar mellan rika och fattiga länder
Miljöproblemen
Tömningen av jordens energilager
Den minskade handlingsfriheten
Synen på marknader
Energivarornas kostnader
Avvägningens möjlighet och innebörd
Planering med energibalanser
Slutnoter
 

3. KRITIK AV PLANERINGSFILOSOFIN
 

ALLMÄNT

I detta kapitel kommer jag att begränsa min kritik av 1975 års planeringsfilosofi till själva kärnpunkten, nämligen formuleringen och lösningen av det som jag kallat avvägningsproblemet. Kritiska synpunkter på planeringsförfarandet i övrigt kommer att anföras på andra ställen, framför allt i kapitlen 6 och 7.

Kritikens syfte, det skall kanske framhållas även om det kan synas onödigt, är inte att driva polemik. Självklart är det ointressant att polemisera mot en text som är mer än tio år gammal och vars under- tecknare dessutom är avliden. Det som gör det intressant att granska kappan är att den är den enda auktoritativa framställningen av motiven bakom 1975 års, och därmed också dagens, energipolitik. Syftet med kritiken är att granska fundamenten för den energipolitik som förs idag.

Behandlingen av det energipolitiska avvägningsproblemet i statsministerkappan kan möjligen förefalla sund och riktig. Delvis är den kanske också det. Det är t ex ovedersägligt att användning av energi löser problem, som annars inte skulle kunna lösas, och följaktligen befrämjar människors välstånd. Lika ovedersägligt är att energianvändning, i synnerhet i vissa former, medför problem som t ex miljöstörningar. Energianvändning kräver alltså liksom användning av andra varor, och liksom mänskliga aktiviteter över huvud, ett balanserande av olika synpunkter mot varandra för att verkligen bli till gagn. Om man sålunda läser in någonting i stil med detta i kappans text, och inte mer, så blir det lätt att instämma. Men kappan säger väsentligt mer. Den säger vilka faktorer som skall vägas mot varandra; den säger vem som skall utföra avvägningen, nämligen offentliga beslutsorgan; och den bortser från de avvägningar som överallt och ständigt sker genom marknadsmekanismer. Det är detta som gör att kappan kan kritiseras.

En huvudlinje i den kommande kritiken är just att flera av de problem med en för hög eller felaktigt sammansatt energikonsumtion, som räknas upp i kappan, i själva verket har marknadslösningar. Eftersom marknader faktiskt finns, och avvägningar faktiskt sker där genom de olika aktörernas beslut, så är problemen, åtminstone från politikernas synpunkt, skenproblem. Det finns ingen anledning för politikerna att gripa in eftersom problemen löses genom marknadsmässiga reglermekanismer. Kanske uttrycker man sig t o m korrektare om man går ännu längre och säger att existensen av marknader gör att problemen över huvud taget inte existerar.

Till grund för denna huvudlinje i kritiken ligger naturligtvis en viss uppfattning om marknaders egenskaper och sätt att fungera. Vad det är fråga om är den marknadssyn som liberal, ekonomisk teori ger uttryck åt och som dominerat den nationalekonomiska teoribildningen sedan Adam Smiths dagar. I det kommande avsnittet "synen på marknader" beskrivs innehållet i denna marknadsuppfattning mera i detalj. Här räcker det att säga att jag, d v s kritikern, ansluter mig till denna uppfattning. Att det är viktigt att fastställa denna utgångspunkt sammanhänger med att synen på avvägningsproblemet och dess lösning är beroende av vad man rent allmänt har för uppfattning om marknaders funktionssätt. Läsaren måste veta var den kritiserande författaren står.

Låt mig nu efter denna deklaration börja kritiken med att i tur och ordning ta upp de problem som behandlas i kappan.
 

BEREDSKAPS- OCH BETALNINGSBALANSPROBLEMEN

Det väsentliga inslaget i den lösning på dessa båda problem som förespråkas i kappan är en långt driven självhushållning. Som vi såg redan i förra kapitlet så nämns i kappan den långvariga strävan "att finna inhemska energiråvaror istället för de importerade" och där sägs också att framgången "tyvärr varit begränsad". Denna självhushållningstanke har blivit ett så vanligt, och ofta ej ifrågasatt, inslag i energipolitiska resonemang, att det förefaller befogat att göra kritiken utförlig.

En första kritisk kommentar till lösningen är att den bortser från de fördelar som internationell handel ger och därför eventuellt, och genom att man avstår från dessa fördelar, kan vara onödigt kostnadskrävande. Frågan är alltså om de båda problemen inte kan lösas på något annat mindre kostnadskrävande sätt. Före behandlingen av den frågan skall jag emellertid utveckla den marknadsekonomiska synen på internationell handel och de fördelar sådan handel ger.

Enligt det marknadsekonomiska synsättet sysslar länder med utrikeshandel därför att de gynnas av det. Olika länder producerar sådant som de har speciella förutsättningar för, och därefter byter länderna med varandra för att få tillgång till sådant som de har speciellt behov av eller speciellt gärna vill ha. Genom detta förfarande får alla länder en högre välfärd än eljest. Utrikeshandel är alltså något värdefullt, något som gör att människor får det bättre än om de helt och hållet varit hänvisade till inhemsk produktion.

Lite mer konkret skulle idén med utrikeshandel kunna beskrivas så här. Antag att det i Sverige finns ett intresse av att konsumera något som vi har ovanligt dåliga förutsättningar för att producera, t ex apelsiner. Det finns då i princip två vägar att gå. Den ena är att vi producerar apelsinerna själva. För detta krävs stora mängder produktionsresurser av skilda slag. Ett artificiellt klimat måste t ex skapas genom stora växthus. Den andra vägen är att vi producerar något som vi har förutsättningar för, t ex pappersmassa, och sedan byter denna mot apelsiner i internationell handel. På så sätt får svenska konsumenter apelsiner för en mycket mindre insats av produktionsfaktorer, d v s till en lägre kostnad, än på den första vägen. Därmed är också sagt att det, i förhållande till den första vägen, blir produktionsresurser över - resurser som kan användas för att höja människors välfärd på ett eller annat sätt.

På samma sätt förhåller det sig förstås också med energivaror. Import är inte något i sig negativt. Det avgörande är vilket som kräver minst insats av produktionsfaktorer, tillverkning av energivaror inom landet eller tillverkning av någonting annat som i internationell handel kan bytas mot energivaror. Om priset på utländska energivaror, t ex bränslen, är mycket lågt så är sannolikheten hög för att det skall vara rationellt att tillverka något annat och byta till sig bränslen. Om priset på de utländska bränslena sedan stiger så kan detta förhållande eventuellt ändras, men det är inte säkert. Även om priset går upp kan det fortfarande vara mest rationellt, d v s leda till minst krav på produktionsfaktorer, att tillverka bytesvaror inom landet istället för att börja tillverka energivaror. Avgörande är fortfarande hur mycket produktionsfaktorer av skilda slag som går åt för tillverkning av bytesvaror respektive energivaror inom landet. Denna jämförelse görs emellertid aldrig i statsministerkappan - den innehåller inte ens någon antydan till förståelse för de nämnda sammanhangen. Att vi i större utsträckning skall börja producera energivaror inom landet framställs som en självklarhet utan att kostnaderna för dessa varor på något som helst sätt beaktas.

Efter detta övergår jag till beredskapsproblemet. Frågan är alltså om detta kan lösas på ett tillfredsställande sätt samtidigt som den internationella handelns fördelar utnyttjas, d v s utan att man går över till självhushållning. Problemet består i risken för att energivaruleveranser av en eller annan anledning plötsligt bryts. Det man kanske oftast tänker på är avbrutna oljeleveranser i samband med krig i Mellanöstern eller påtryckningsaktioner från säljarländer.

Lösningen på problemet kan bestå i en större eller mindre övergång till mindre hotade energivaror redan under normala tider, t ex varor som produceras inom landet, d v s till en ökad grad av självhushållning. Men även andra åtgärder som t ex lageruppbyggnad, ökad energihushållning, o s v, kan vara ändamålsenliga. I större eller mindre utsträckning kan det alltså tänkas vara möjligt att behålla åtminstone en del av de fördelar som den internationella handeln ger. Det hela blir en fråga om åtgärdernas effektivitet gentemot deras kostnader.

I princip blir lösningar sådana som de beskrivna genomförda på fritt fungerande marknader. Möjligheten av kommande kriser, och i samband med dem stigande priser, ger ju marknadsmässiga incitament till beredskapsåtgärder av skilda slag. Men detta gäller bara i princip, och i alla händelser inte i Sverige under nu rådande förhållanden. Hos oss har medborgarna välmotiverade förväntningar på att marknadsmekanismerna under kris eller krig kommer att sättas ur spel av statsmaktema, och därmed kan beredskapsproblemet inte heller få någon marknadsmässig lösning. Beredskapsproblemet är alltså ett reellt problem som under nuvarande förhållanden kräver statliga åtgärder för sin lösning1.

Men som vi sett så innebär detta inte att den bästa lösningen nödvändigtvis ligger i en långt gående självhushållning. En lösning av detta slag kan mycket väl visa sig dyrare än t ex lagerhållning av importbränslen. I kappans lösning ingår ju löpande kostnader för förhållandevis dyra inhemska energivaror. Dessutom kan man kritisera kappans sätt att via energibalanser söka lösa beredskapsproblemet samtidigt med en rad andra problem. Dessa andra problem är nämligen, som vi kommer att se i det följande, delvis skenproblem och delvis problem som inte hör hemma inom energiområdet. Beaktandet av dessa problem försvårar därför bara i onödan hanteringen av beredskapsproblemet. Det är inte bara möjligt utan också önskvärt att lösa beredskapsproblemet direkt och separat. På detta föredömliga sätt hanterades beredskapsproblemet under en lång följd av år före 19752.

Så till betalningsbalansproblemet och talet om importen av energivaror som en "belastning" på handelsbalansen. Vad som här föresvävar kappans författare är antagligen ett hot eller problem som består i att den svenska importen värdemässigt kraftigt och bestående överstiger exporten. I sin tur skulle detta kunna leda till en minskning av valutareserven, press på svenska kronans kurs, och till slut kanske också tvinga fram en för svenska medborgare i allmänhet kännbar devalvering. Det skulle också kunna tvinga fram en kanske icke önskad ökad upplåning i utlandet.

Om detta hot kan först sägas att det inte nödvändigtvis är så stort som det till en början kanske kan synas. Det finns marknadsmässiga reglermekanismer som bidrar till att minska det. För att se det kan vi anta att priset på importbränslen går upp. Vad händer då? En möjlighet är att importvolymen går ner därför att det högre priset leder till sparåtgärder och indragningar av olika slag. En annan möjlighet är att viss inhemsk bränsleproduktion kommer igång därför att den blivit lönsam efter prishöjningen på importbränslen. En tredje möjlighet är att man, trots de umbäranden det innebär, exporterar lite mer för att slippa dra ner bränsleimporten alltför mycket. Kanske blir alla dessa möjligheter utnyttjade i kombination med varandra. Hur som helst så medverkar dessa förskjutningar i produktions- och konsumtionsbeteenden till en automatisk lösning av betalningsbalansproblemet. Men fortfarande kanske ändå ett visst problem finns kvar. Frågan är då vad det har för egenskaper och hur det bör lösas.

Till att börja med så är det valutapolitiken, med sitt krav på att den svenska valutan inom vissa gränser skall bindas till utländska valutor, som gör att det alls kan uppstå ett betalningsbalansproblem. Det är bara inom ramen för en sådan på fasta växelkurser inriktad valutapolitik som något problem med betalningsbalansen alls kan uppstå. Inom ramen för ett system med fria växelkurser sker automatiskt, och på valutamarknaderna, en anpassning av växelkurserna som eliminerar balansproblemen. Därmed är också sagt att de balansproblem som uppstår inom ramen för ett system med fasta växelkurser har sin grund i avvikelser mellan de faktiska växelkurserna och de marknadsmässiga. Om t ex den svenska kronan genom regeringens och riksbankens insatser hålls på en kurs som överstiger den marknadsmässiga så får vi lätt problem med underskott i betalningsbalansen. Eftersom denna skrift i första hand handlar om energipolitiken skulle det föra för långt att här ta upp argumenten för fria växelkurser. Det är rimligare att hålla sig inom ramen för den valutapolitik som faktiskt förs - vare sig man gillar den eller ej - och från den utgångspunkten diskutera vad som sägs om betalningsbalansen och oljeimporten i statsministerkappan.

En första kritisk kommentar är att det inte alls är säkert att betalningsbalansen ens på kort sikt förbättras om man skär ned oljeimporten. De olika posterna i betalningsbalansen är ju beroende av varandra och så fort man ändrar på någon av dem så ändras därmed också de andra. Om man t ex skär ned oljeimporten och istället börjar tillverka inhemska bränslen så måste produktionsresurserna för detta senare tas någonstans. Kanske hade dessa resurser annars istället använts i exportindustri och sålunda tjänat in utländsk valuta. I så fall leder den inhemska bränsletillverkningen i det avseendet till en försämring av betalningsbalansen. Kanske försvårar den minskade oljetillgången också verksamheten i olika exportindustrier. I så fall leder också det till en minskning av valutaintäkter. Det är inte självklart vilket slutresultatet av alla dessa förändringar blir, och sålunda inte heller självklart att en nedskuren oljeimport verkligen leder till en förbättrad betalningsbalans.

Men även om problemen med betalningsbalansen på kort sikt skulle elimineras genom den minskning av oljeimporten och ökade inhemska bränsleproduktion som föreslås i kappan så kan förfarandet ändå kritiseras. De föreslagna förändringarna tänkes ju gå utöver de förändringar som det höjda oljepriset genom marknadsmekanismer ger upphov till och innebär sålunda en snedvridning i förhållande till en marknadslösning. En sådan snedvridning är liktydig med misshushållning med resurser - i detta fall med exportintäkter - och leder därför till välfärdsförluster. Detta är i själva verket huvudinvändningen mot att betalningsbalansproblemet tas upp i ett specifikt energipolitiskt sammanhang. Om man söker lösa underskottsproblemet genom att begränsa importen av en viss vara eller varugrupp så är det liktydigt med att tillämpa olika valutakurser för olika varor. Om man, som i det här aktuella fallet, försvårar oljeimporten så är det i realiteten liktydigt med att en lägre kronkurs tillämpas vid oljeimport än vid annan import. Annorlunda uttryckt innebär detta att olika importvaror s a s konkurrerar på olika villkor. Istället för att importera en viss kvantitet olja så importerar man på marginalen någon annan vara som har lägre värde eller som gör mindre nytta. Det är däri som välfärdsförlusten består. Slutsatsen av resonemanget är alltså att i den mån underskottsproblem finns så bör de bekämpas med någon form av generella åtgärder, t ex devalvering eller dämpning av den allmänna efterfrågan i landet. Att ta upp problemet i ett speciellt avgränsat sammanhang - i detta fall ett energipolitiskt sådant - är däremot alltid missriktat.

Slutsatsen blir alltså att en lösning av beredskaps- och betalningsbalansproblemen på det i kappan föreslagna sättet, d v s genom en strävan mot framtida energibalanser med betydande inslag av självhushållning, är förfelad. I själva verket är det fråga om två skilda problem som kan och bör lösas separat. Beredskapsproblemet löses med åtgärder som t ex ökad lagerhållning inom ramen för energipolitiken. Betalningsbalansproblemet är mera generellt till sin natur och bör därför över huvud inte tas upp i specifikt energipolitiska sammanhang. Den mot självhushållning inriktade lösning som förespråkas i kappan innebär onödiga välfärdsförluster, dels därför att de fördelar som internationell handel ger inte utnyttjas i möjlig utsträckning, dels därför att den olika behandlingen av olika importvaror innebär misshushållning med exportintäkter.
 

MOTSÄTTNINGAR MELLAN RIKA OCH FATTIGA LÄNDER

Den metod för att hjälpa utvecklingsländerna som föreslås i kappan, nämligen att dra ner den svenska totala energikonsumtionen under den nivå som skulle råda under fria marknadsförhållanden, finns det anledning att vara skeptisk mot. Säkert är att detta skulle medföra umbäranden för vår egen del. Men att dessa umbäranden skulle ha någon fullständig motsvarighet i förbättringar i utvecklingsländerna är långt ifrån säkert. Möjligen kan man säga att en minskning av oljekonsumtionen i Sverige och i andra industriländer skulle göra oljepriset lägre än eljest, och att detta vore till fördel för de utvecklingsländer som är nettoimportörer av olja. Men hur stor den fördelen är beror på hur viktig oljan är för dessa länder. Oljekonsumtion förutsätter tillgång på kapitalvaror av olika slag, t ex bilar, oljepannor, o s v. I många utvecklingsländer torde tillgången på sådana kapitalvaror vara så liten att oljan är av begränsad betydelse. I själva verket kan den utvecklingshjälp som föreslås i kappan sägas vara likvärdig med oljegåvor från industriländerna till utvecklingsländerna. Beroende på de skilda kapitalstrukturerna är det åtminstone fullt tänkbart att sådana gåvor är till betydande nackdel för industriländerna utan att vara till någon större fördel för utvecklingsländerna.

Viktigt i sammanhanget är dessutom att en sådan nackdel för industriländerna indirekt kan drabba utvecklingsländerna. Genom de förbindelselänkar som handelsutbytet ger gynnas utvecklingsländerna normalt av en god ekonomisk utveckling i industriländerna. De involverade mekanismerna kan illustreras genom ett exempel som jag av pedagogiska skäl gjort något extremt. Antag att man i dagens industriländer sedan låt oss säga 1700-talet bara hade eldat med ved. I så fall hade en mycket stor del av den industriella utveckling som vi faktiskt sett sedan dess uteblivit. De fördelar i olika avseenden som utvecklingsländerna haft av denna utveckling, t ex tillgång till modern teknik, handelsutbyte, o s v, hade då inte heller varit verklighet. Med all sannolikhet skulle människorna i utvecklingsländerna då ha det ännu sämre än de faktiskt har det.

Att dra in energifrågorna i diskussionen om den ojämna välfärdsfördelningen, och därav följande spänningar, mellan industri- och utvecklingsländer, är i själva verket ganska egenartat3. Anser man att fördelningen i världen är alltför ojämn, och att detta medför risker av olika slag, så är det naturliga att föra över penningbelopp från de rika till de fattiga länderna. Detta ger båda parter störst möjligheter att anpassa sig till den situation som råder efter överföringen, och därmed de bästa utvecklingsmöjligheterna. Det är endast under förutsättning att utvecklingsländerna köpte olja för alla pengar de på så sätt erhöll, vilket inte förefaller särskilt sannolikt, som den i kappan föreslagna utvecklingshjälpen vore effektiv.

Även beträffande utvecklingshjälpen kan man alltså, efter ingrepp i form av transfereringar, förlita sig på marknadsmekanismerna. Återigen innebär kappans problemlösning att vi drar på oss kostnader utan att vare sig vi själva eller någon annan får något fullvärdigt utbyte.
 

MILJÖPROBLEMEN

De miljöproblem som följer med energiomvandlingar av olika slag är naturligtvis en realitet4. Det är också allmänt känt att vanliga marknadsmekanismer inte utan vidare löser problemen. Orsaken är att miljöstörningar i förhållande till vanliga marknader är vad man brukar kalla extema effekter5. Därför finns det också goda skäl för offentliga myndigheter, t ex statsmaktema, att gripa in för att råda bot på problemen. Frågan är bara hur ingreppen skall göras.

Det naturliga är åtgärder som på ett eller annat sätt riktar sig direkt mot miljöeffekterna, t ex lagar som reglerar olika typer av utsläpp eller avgifter som kompenserar för åstadkommen skadeverkan. Men kappans metod är inte av detta slag. Metoden innebär istället att man genom ett avvägningsförfarande gynnar förhållandevis rena energivaror och håller nere konsumtionen av smutsigare sådana varor. Avvägningen kommer till uttryck i de målsatta framtida energibalanserna. Denna metod kan visserligen bidra till en renare miljö, det skall inte förnekas, men den gör det på ett sätt som är onödigt ineffektivt och kostnadskrävande. Ineffektivt bl a därför att metoden inte tar hänsyn till lokala problem och lokal fördelning av den målsatta konsumtionen. Tagen för sig är metoden sålunda fullt förenlig med t ex orimligt omfattande kolhantering i speciellt känsliga miljöer. Onödigt kostnadskrävande är metoden därför att den, återigen tagen för sig, inte ger några incitament till utveckling av teknik som gör det möjligt att på ett miljömässigt tillfredsställande sätt använda energivaror som tidigare ansetts alltför smutsiga. Därigenom kan man dra på sig kostnader genom att en del möjligen attraktiva handlingsalternativ hålls stängda.

Nu kan man naturligtvis invända mot det jag sagt att avsikten aldrig har varit att metoden skall användas ensam, och att det i energi- och miljöpolitiken faktiskt också ingår åtgärder som riktar sig mot miljöeffekterna som sådana, att hänsyn faktiskt tas till i vilka lokala miljöer föroreningar släpps ut, att incitament för utveckling av miljövänlig teknik faktiskt skapas, o s v. Allt detta är naturligtvis sant - åtgärder av de angivna slagen ingår i den svenska miljöpolitiken. Min poäng är bara att om allt detta görs på ett riktigt sätt så är det tillräckligt. Något ytterligare behov av att av miljöhänsyn stipulera totala nationella användningsnivåer för olika energivaror finns inte.

När det gäller miljöproblemen kan alltså, på samma sätt som beträffande det likaledes reella beredskapsproblemet, kappans avvägning undvaras utan att någon skada sker, och med sannolika besparingar som följd.
 

TÖMNINGEN AV JORDENS ENERGILAGER

Att, som det påstås i kappan, det skulle föreligga något problem med en hotande tömning av jordens energireserver är svårt att se. När i naturen lagrade råvaror utvinnes så inträffar två i sammanhanget relevanta saker. För det första blir utvinningssvårigheterna i allmänhet successivt allt större - man tar ju normalt de mest lättutvunna lagren först. I den mån detta sker stiger utvinningskostnaden och därmed också priset. Det andra är att den återstående mängden minskar, d v s knappheten ökar. Också detta leder på fria marknader till ett successivt allt högre pris, även om mekanismerna är annorlunda än i det tidigare fallet. Utvinningen styrs alltså av marknadsmässiga reglermekanismer som gör att något tömningsproblem inte finns. Problemet har en marknadsmässig lösning och är sålunda från politisk synpunkt ett skenproblem.

Mot detta marknadsorienterade resonemang kan man få höra olika slags invändningar. Vanligt är t ex hänvisningar till de kortsiktiga intressen som kan behärska ägare av oljekällor. Men sådana invändningar håller knappast. Antag t ex att oljan verkligen hotar att bli allt knappare, d v s att det finns relativt allmänt omfattade förväntningar på ett successivt allt högre pris. Antag vidare att vi har en ägare till en oljekälla som har utpräglat kortsiktiga intressen och som vill konsumera de värden hans olja representerar på några få år. Är det i så fall sannolikt att personen snabbt pumpar upp sin olja och säljer den? Nej, knappast! Det är ju, p g a den förväntade prisuppgången, en avsevärt bättre affär för personen att s a s sälja oljan på rot, d v s sälja hela oljefältet till någon annan som har för avsikt att utvinna den längre fram. Förekomsten av kortsiktiga intressen ger alltså ingen invändning mot det förda resonemanget. Det kan tilläggas att även om personen inte inser det kloka i att sälja oljan på rot, och sålunda tömmer fältet, så kommer det under fria marknadsförhållanden att finnas köpare som lagrar oljan för framtida försäljning.

Resonemanget kan kompletteras med en redogörelse för det reservbegrepp som används vid beskrivningen av ändliga naturresurser. Det är vanligt att ange oljereserverna genom deras uthållighet vid rådande produktionsnivå. De vid 1985 års slut kända oljereserverna i världen skulle t ex räcka 34,4 år med 1985 års utvinning (Ref. 12). För förståelsen av denna uppgift är följande väsentligt. För det första syftar den på olja som vid rådande priser, och som med utnyttjande av gängse metoder, är lönsam att utvinna. I själva verket så känner man till avsevärt större oljemängder, som emellertid inte är lönsamma att utvinna. Genom förändringar av enbart priser eller utvinningsmetoder ändras därför reservmängden. För det andra syftar reservbegreppet på olja som man känner till, och det är alltså inte alls ute- slutet att man hittar mer om man letar mer. Även här kommer en viktig ekonomisk synpunkt in, nämligen att det inte finns ekonomisk anledning att leta hur mycket som helst. Om man vid ett visst tillfälle känner till olja för ca 30 års utvinning så är det relativt betryggande. p g a oljeletandets ekonomi har man därför nästan alltid känt till reserver för ytterligare ca 30 års förbrukning. Man gör alltså, det är poängen, ett misstag om man tolkar siffror på reserver som absoluta mått på i fysisk bemärkelse i jordskorpan återstående oljemängder.

Om man, som det föreslås i kappan, löser det obefintliga tömningsproblemet genom en icke marknadsmässig avvägning till förmån för s k förnybara energiformer blir resultatet därför återigen att man drar på sig kostnader i onödan. Onödigt dyra energiformer används utan att något av värde uppnås därigenom. Man sätter i system att gå över ån efter vatten.
 

DEN MINSKADE HANDLINGSFRIHETEN

Även problemet med den hotade handlingsfriheten har en enkel marknadsmässig lösning, och är sålunda i detta sammanhang ett skenproblem. Enskilda producenter och konsumenter av energivaror har ju alldeles på egen hand ett intresse av att inte onödigtvis, eller på ett för dem själva riskabelt sätt, låsa sig, t ex vid speciella tekniska lösningar. De ekonomiska aktörerna värnar i sitt agerande på marknaderna själva om sin handlingsfrihet.

Om vi, som det föreslås i kappan, med hänvisning till den framtida handlingsfriheten då håller tillbaka energikonsumtionen mer än vad marknaderna dikterar, så innebär detta enbart att vi undviker att ta tillvara välfärdsmöjligheter som annars skulle stå oss till buds. Något av värde uppnås inte.
 

SYNEN PÅ MARKNADER

Den kritik som jag hittills anfört mot formuleringen av avvägningsproblemet har genomgående varit i en speciell bemärkelse marknadsorienterad. Jag har hävdat att ett antal av de problem som enligt kappans författare är förenade med en för stor eller felaktigt sammansatt energikonsumtion inte är några problem alls, åtminstone inte från politisk synpunkt, därför att det finns marknadsmässiga reglermekanismer som tar hand om dem. Denna kritik utgår, som jag tidigare nämnt, från den syn på marknader som liberal, ekonomisk teori ger uttryck åt. Ur den marknadssynen följer kritiken som en enkel logisk konsekvens. Men vad innebär då denna marknadssyn? Och framför allt: hur ser den uppenbarligen annorlunda marknadssyn ut som kappans författare företräder?

Jag börjar med att ta upp två grundläggande inslag i den liberala, ekonomiska teorins marknadssyn.

Det första av dessa är föreställningen att människor, när de agerar fritt på marknader och fattar sina produktions- och konsumtionsbeslut, bl a styrs av priser. Vi kan kalla detta för föreställningen om prisernas styrande effekt.

Den andra grundläggande föreställningen är att priser som bildas på fria marknader har ett stort och väsentligt informationsinnehåll. Priserna återspeglar, kan man säga, i en enda siffra alla de svårigheter av skilda slag som produktionen av en vara är förenad med, och alla de värden som konsumtionen av varan ger upphov till. Att det är så beror på att priser bestäms av utbud och efterfrågan. Om t ex en vara är knapp, eller om den är svår och kostnadskrävande att framställa, så blir priset just därigenom förhållandevis högt. Och ju mer eftertraktad varan är, och ju fler som vill komma i åtnjutande av den, desto högre blir därigenom priset. Det finns alltså en djupgående rationalitet i ett marknadspris. Vi kan kalla detta för föreställningen om prisernas informationsinnehåll.

Det är de här två egenskaperna hos marknadspriser, den styrande effekten och informationsinnehållet, som gör det möjligt att i så stor utsträckning förlita sig på marknadsmekanismer för organisation av mänsklig verksamhet. Visserligen kan det finnas en del s k marknadsimperfektioner som kan göra korrigerande ingrepp befogade - vi har tidigare stött på sådant i samband med miljöeffekter - men i huvudsak kan organisationen ändå överlämnas åt marknaderna.

Så till frågan om marknadssynen i statsministerkappan till 1975 års energipolitiska proposition. Först skall sägas att det inte finns någon artikulerad hållning alls till marknader i kappan. I det stora hela förs resonemanget som om marknader över huvud taget inte finns. Därför uppstår inte heller något problem att relatera de åtgärder som föreslås till de produktions- och konsumtionsbeteenden som marknader ger upphov till. Resonemanget förs så att säga från grunden. Det utgår inte, vilket naturligtvis hade varit långt mer realistiskt, från föreställningen att marknader faktiskt finns, men att det också kan finnas behov av att gripa in i dem i vissa avseenden. Författaren ger i betydande utsträckning intryck av att mena att all styrning bör - och måste - ske med politiska medel. Marknader finns inte. Utan politik vore allt kaos.

På sina håll i kappan förekommer emellertid passager som antyder någon sorts syn på marknader. Med utgångspunkt från de två ovan relaterade grundföreställningarna skall jag försöka ange vad denna syn innehåller.

Ansluter sig kappans författare, kan man då först fråga sig, till den första av de båda grundföreställningarna, den om prisers styrande effekt? På denna fråga går det inte att ge något entydigt svar med utgångspunkt från texten (Ref. 19). Indikationerna är motstridiga. Å ena sidan finns det mycket som tyder på att författaren inte räknar med någon styrande effekt. Utan planering får man sålunda enligt kappan någonting som betecknas som en "okontrollerad energiförbrukning" eller "ohämmad ökning av energiförbrukningen". Åtminstone på sina håll får man ett intryck av att denna okontrollerade utveckling närmast uppfattas som en trendmässig utveckling, d v s framskrivning av de trender som rådde före 1973/74. Det talas sålunda om en hotande förbrukningsutveckling "i samma riktning och samma takt som hittills". Någon föreställning om att prishöjningen 1973/74 skulle ha någon betydelse för utvecklingen, d v s om att priser har en styrande effekt, verkar inte finnas här. Alla de exempel på bortseende från marknadsmässiga reglermekanismer som jag givit i de tidigare avsnitten i detta kapitel pekar också i samma riktning. Å andra sidan räknar emellertid kappans författare med möjligheten att hålla tillbaka energikonsumtionen genom energiskatter. Om åtgärder i besparingssyfte sägs sålunda bl a följande. "Förslag kommer om en höjd energibeskattning. Högre energiavgifter blir en stimulans att spara energi." Att författaren i detta sammanhang räknar med en styrande effekt är tydligt. Kappan är alltså på den diskuterade punkten flertydig.

Beträffande författarens inställning till den andra föreställningen, den om prisernas informationsinnehåll, finns det inga direkta indikationer alls i kappans text - vare sig i positiv eller negativ riktning. Däremot kan man nog säga att resonemangen förs som om priser inte hade något väsentligt informationsinnehåll. Annars - och åtminstone till den del som författaren eventuellt accepterar att priser har en styrande effekt - skulle ju det myckna talet om planeringens nödvändighet förlora praktiskt taget all sin mening. Den rimliga ståndpunkten förefaller vara att författaren inte ägnat frågan om prisers informationsinnehåll någon egentlig tanke.

På det hela taget förs alltså diskussionen i kappan som om marknader över huvud taget inte finns. I den mån några föreställningar om marknader och deras funktionssätt förekommer, så innebär dessa föreställningar ibland att priser har en styrande effekt, ibland inte. Föreställningen om att priser har ett väsentligt informationsinnehåll spelar över huvud taget ingen roll i framställningen.6

Eftersom den marknadsuppfattning som kommer till uttryck i kappan avviker så kraftigt från den som representeras av den liberala, ekonomiska teorin, så blir min slutsats förstås att föreställningarna i kappan är felaktiga. Energipolitiken utövas inte i ett marknadsmässigt tomrum. Det finns faktiskt marknader. Oavsett vilka avsikterna och föreställningarna bakom energipolitiken varit, så överlagras därför åtgärderna inom denna politik på ett under alla förhållanden existerande marknadsbeteende. Detta konstaterande är en viktig utgångspunkt då jag så småningom kommer in på frågor om energipolitikens faktiska effekter.7
 

ENERGIVARORNAS KOSTNADER

I min kritik av avvägningsproblemets formulering har jag så här långt tagit upp de problem med en för hög eller felaktigt sammansatt energikonsumtion som faktiskt nämns i kappan, d v s de faktorer som skall vägas mot värdet av att använda energi. Med utgångspunkt från en liberal marknadsuppfattning har jag konstaterat att vissa av problemen är skenproblem, och att lösningarna på övriga problem är delvis missriktade. Formuleringen av avvägningsproblemet kan emellertid också kritiseras med utgångspunkt från den marknadssyn som kappans författare företräder. Har, kan man fråga sig, alla de faktorer beaktats som med en sådan marknadssyn borde ha beaktats? Svaret är enligt min mening negativt och den viktigaste av de obeaktade faktorerna är energivarornas kostnader. Eftersom kostnaderna enligt kappans författare inte kommer till uttryck på några marknader så måste de ju istället rimligen föras in direkt i det samhälleliga avvägningsproblemet.

Jag har snuddat vid denna kritik tidigare. I avsnittet "planeringsförfarandet" i kapitel 2 pekade jag t ex på att det var oklart vad som egentligen var värdefullt med energianvändning, om det var energianvändning över huvud taget eller om det var användning av speciellt billig energi. Även i avsnittet "beredskaps- och betalningsbalansproblemen" i detta kapitel har jag tagit upp en del kostnadsfrågor, och kappans otillfredsställande behandling av dessa. Det finns emellertid anledning att i ett sammanhang göra denna kritik fullständig.

Låt oss först se på en mycket enkel avvägningssituation. Antag att en person överväger att göra en bilresa. Resan tagen för sig är något positivt för personen. Den gör att personen kan träffa människor den vill träffa, får se landskap den vill se, o s v. Kort sagt: resan bidrar till personens välfärd. Men för att kunna genomföra resan tvingas personen också till uppoffringar av skilda slag. Personen är t ex tvungen att äga och underhålla, eller eventuellt hyra, en bil, och också tvungen att köpa den bensin som går åt för resan. För att komma fram till ett beslut om huruvida resan skall genomföras eller ej väger personen resans positiva värden mot uppoffringarna. Bland uppoffringarna ingår bl a kostnaderna för bensinen.

I liknande avvägningssituationer, och då också i det avvägnings- problem som diskuteras i kappan, är det naturligtvis viktigt att kostnaderna för energivarorna beaktas. Dessa är rimligen en viktig, kanske t o m den viktigaste, av de faktorer som skall ställas mot energianvändningens positiva sidor. Eftersom författaren inte tror att kostnaderna beaktas på ett tillfredsställande sätt genom marknadsmekanismerna så borde de rimligen föras upp explicit i avvägningsproblemet. Men så sker inte - i alla händelser inte fullständigt.

Om vi först ser på kostnaderna för utländska energivaror så beaktas dessa visserligen, men på ett missriktat sätt. Beaktandet sker ju inom ramen för behandlingen av betalningsbalansproblemet, och i det sammanhanget jämförs kostnaderna faktiskt inte med värdet av att använda energi utan snarare med landets exportinkomster. För att se detta tydligt kan vi tänka oss att priset på någon svensk exportvara hade gått upp samtidigt med oljepriset, och på ett sådant sätt att de ökade intäkterna från den varan just skulle räckt för att betala ökningen i oljenotan. I så fall hade oljeprishöjningen inte lett till något betalningsbalansproblem, och kostnaderna för oljan skulle alltså inte ha blivit beaktade i ett avvägningsproblem som formulerats på det sätt som skett i kappan. Men från saklig synpunkt hade detta naturligtvis varit orimligt. Priset på oljan hade ju faktiskt gått upp, och sett i relation till värdet av att använda olja hade en minskad oljekonsumtion då varit motiverad.

När det sedan gäller inhemska energivaror så beaktas deras kostnader inte alls. Avvägningsproblemet diskuteras med andra ord som om dessa kostnader alltid är noll. Detta är naturligtvis orimligt.

Det utifrån kappans marknadssyn rimliga hade varit att i avvägningsproblemet föra in kostnaderna för energivaror som en faktor att, tillsammans med de övriga faktorerna, ställas mot värdet av att använda energi. Men något sådant sker inte. Istället beaktas kostnaderna för utländska energivaror på ett missriktat sätt, och kostnaderna för inhemska energivaror inte alls.

AVVÄGNINGENS MÖJLIGHET OCH INNEBÖRD

Jag har hittills ägnat mig åt att kritisera den speciella formulering som det energipolitiska avvägningsproblemet fått i kappan, d v s jag har skjutit in mig på de faktorer som ställts mot varandra i avvägningen. Det är emellertid möjligt att driva kritiken ett steg längre. Vad finns det, kan man fråga sig, och även under förutsättning att de faktorer som ställs mot varandra är utvalda och preciserade på ett rimligt sätt, över huvud taget får möjligheter för ett kollektivt aggregat som staten att göra en avvägning? Vad innebär en sådan avvägning?

Som en utgångspunkt för diskussionen av dessa frågor kan det vara lämpligt att först studera en avvägningssituation i vilken en enskild person ställer ett antal positiva och negativa faktorer mot varandra för att komma fram till ett beslut. Låt oss t ex ta den situation som beskrevs i föregående avsnitt och i vilken en person övervägde att göra en bilresa. Bland de positiva faktorerna fanns sådant som att personen fick möjlighet att träffa vänner, se landskap, o s v. Bland de negativa faktorerna fanns bl a, kan man tänka sig, sådant som tidsåtgången, slitage på bilen och kostnader för drivmedel. Om personen fann att de positiva sidorna övervägde de negativa så genomförde han resan, annars inte.

Att personen på det beskrivna sättet gör en avvägning är inte någonting konstigt. Det är någonting som enskilda individer mycket väl kan ägna sig åt och som de, som alla vet, faktiskt också ofta ägnar sig åt. För ett kollektiv som staten är emellertid en avvägning av detta slag en principiell omöjlighet, och det är det som är den väsentliga poängen i detta avsnitt. Avvägningen måste, som i fallet med den bilresande personen, utföras av ett enskilt individuellt subjekt. För att förstå detta kan vi se lite närmare på personens beslutsfattande.

Den springande punkten är att personen själv med nödvändighet är den yttersta tänkbara domaren i bilresefrågan. När beslutet väl är fattat, vare sig det är att genomföra bilresan eller ej, så är beslutet från personens synpunkt riktigt. Det är för den beslutsfattande personens del som bilresan är en möjlighet, och alla de för- och nackdelar med resan som ingår i avvägningen gäller just den personen. Kommer personen t ex fram till att fördelarna överväger nackdelarna så är det så. Det är principiellt omöjligt för någon annan att veta bättre, eller bevisa att personen har fel. Det beslut personen fattar är från personens synpunkt riktigt och det är bara den synpunkten som är relevant i sammanhanget. I denna bemärkelse är individuellt fattade avvägningsbeslut principiellt oomtvistliga8. För att ytterligare förtydliga kan det tilläggas att oomtvistligheten inte har något med utförligheten eller detaljrikedomen i avvägningen att göra. Personen kan t ex mycket snabbt, och utan att kanske veta särskilt mycket om vad bensinen kostar, komma fram till att resan bör genomföras. Och då är det så. Beslutet är trots sin enkelhet det för personen riktiga.

Den typ av avvägning som jag nu beskrivit kan alltså karakteriseras som en beslutsakt hos en enskild individ, någonting som med nödvändighet måste ske i ett ögonblick och i ett medvetande. Nu är det klart att begreppet "avvägning" används även i andra sammanhang som t ex då det hävdas att statsmakterna bör göra en avvägning. Frågan är då om det i sådana sammanhang kan vara fråga om en avvägning i den bemärkelse, och med den oomtvistlighet, jag hittills talat om, eller om det är någonting annat.

Ja, att det inte kan vara fråga om samma typ av avvägning som den hittills diskuterade är uppenbart utifrån vad jag redan sagt. En avvägning i den bemärkelsen förutsatte ju ett enskilt individuellt subjekt, och staten är inget sådant subjekt9. Men nu är det ju så att statsmakterna i olika sammanhang faktiskt gör sådant som kallas för avvägningar. I det i detta sammanhang aktuella exemplet har man t ex genom någonting som kallas för avvägningar faktiskt kommit fram till framtida energibalanser. Vad är det, måste man då undra, som statsmakterna gjort om det inte är avvägningar i den bemärkelse jag preciserat ovan.

Vad som kan ske, och i realiteten sker, är att en lång rad individuella viljor, hos väljare, riksdagsmän, o s v, sammanjämkas till ett beslut genom tillämpning av på förhand givna beslutsregler. Alternativen i de aktuella beslutssammanhangen kan mycket väl ha formulerats på ett sådant sätt att slutresultatet faktiskt blir framtida energibalanser, och så att det följaktligen kan se ut som om en avvägning hade gjorts. Men någon avvägning i egentlig bemärkelse, d v s den typ av avvägning jag just talat om, är och kan det inte vara fråga om. Detta hindrar naturligtvis inte att de enskilda aktörerna, när de deltagit i beslutsprocessen, var för sig kan ha gjort någon form av avvägning, men detta är något helt annat än att slutresultatet skulle vara en avvägning i någon rimlig bemärkelse. De enskilda aktörernas avvägningar, i den mån de funnits, behöver ju f ö inte ens ha haft något direkt samband med energifrågan. De kan ha gällt sådant som t ex den egna maktpositionen.10

Med utgångspunkt från det sagda är det inte så underligt att kappan, som jag nämnde i föregående kapitel, bara säger att det gäller "att göra den rätta avvägningen" (Ref. 19, s 9) men inte med ett ord berör hur detta skall gå till. Någon riktig avvägning finns helt enkelt inte eftersom det inte finns något enskilt subjekt som kan uppleva och värdera sådana aggregerade storheter som t ex den totala energikonsumtionen i landet, eller den totala miljöstörningen till följd av energikonsumtion. Någon rationell avvägning som säger att energikonsumtionsökningen med hänsyn till miljöproblem, o s v, bör vara 2%/år, d v s vad som faktiskt föreslås i propositionen, och inte t ex 1 eller 3%/år, finns inte. Någon metod, aldrig så elaborerad, som kan leda fram till sådana resultat finns inte11. Det är därför inte heller så underligt att de s k avvägningsresultaten, d v s framtidens energi- balanser, har varierat i betydande utsträckning över tiden. Detta beskrivs i kapitel 5.
 

PLANERING MED ENERGIBALANSER

Vi kan nu konstatera att av de sammanlagt sex problem med en allt- för hög, eller felaktigt sammansatt, energikonsumtion som tas upp i kappan är två inte några problem alls. Dessa är tömningsproblemet och handlingsfrihetsproblemet. Problemen är skenproblem i den bemärkelsen att marknadsmässiga reglermekanismer gör att de aldrig uppstår. Den "lösning" av problemen som föreslås i kappan, nämligen en icke marknadsmässig prioritering av förnyelsebara energiformer samt en allmänt tillbakahållen energikonsumtion, leder till onödiga omkostnader för svenska medborgare.

Av de fyra övriga problemen är två, nämligen beredskapsproblemet och miljöproblemet, reella problem. Den lösningsmetod som föreslås i kappan, alltså återigen avvägning i framtida energibalanser till för- mån för i detta fall inhemska och rena bränslen, samt låg konsumtionsnivå, kan ge en viss lindring men är sämre och dyrare än separata åtgärder som direkt riktas mot respektive problem. De återstående problemen, nämligen betalningsbalansproblemet och den ojämna internationella välfärdsfördelningen, är möjligen problem, men de hör inte hemma i de energisammanhang som 1975 års energipolitiska proposition behandlar. Lösningarna bör sökas i de mer generella sammanhang som valuta- respektive biståndspolitiken utgör. Att, som kappan föreslår, lösa problemen via energibalanser inom energipolitikens snäva ram innebär misshushållning med resurser och därmed välfärdsförluster.

Till detta kommer så den teoretiska omöjligheten att göra en kollektiv avvägning mellan positiva och negativa faktorer även om faktoruppsättningen vore rimlig. De energibalanser som på ytan kan se ut som avvägningsresultat är med nödvändighet något annat.

Hela idén att lösa problem - och då inte bara förmenta utan också reella, faktiskt existerande problem - genom att styra mot framtida, målsatta energibalanser är alltså i grunden förfelad12. Det är också karakteristiskt att just denna idé, d v s den på sitt sätt grundläggande idén om hur problemlösandet eller planeringen skall gå till, inte är föremål för någon som helst diskussion i kappan. Den bara finns där.
 

Slutnoter

1 Beredskapsproblemet diskuteras utförligare än här i min bok "Behövs energipolitiken?" (Ref. 7).

2 Omdömet gäller enbart den separata behandlingen av beredskapsproblemet som sådan. Men även en separat lösning kan naturligtvis vara bättre eller sämre. I mitt omdöme finns sålunda inte något ställningstagande till andra nog så viktiga frågor, t ex beträffande vem som skall bekosta eventuella lager.

3 Att diskutera det stora problemkomplex som förhållandet mellan fattiga och rika länder utgör med utgångspunkt från energifrågorna är i själva verket ett utmärkt exempel på vad jag i avsnittet planeringsförfarandet i kapitel 2 talade om som en benägenhet att ge dessa frågor "en ställföreträdande roll".

4 Däremot är energiprocesser inte på något sätt speciella i detta avseende, vilket den allmänna debatten ofta ger ett intryck av. Från miljösynpunkt skiljer sig energiprocesser inte i något principiellt avseende från industriella processer i allmänhet. Det är därför svårt att se någon rationalitet i den sammankoppling av miljö- och energifrågor som ofta sker, t ex då miljö- och energidepartementet bildades.

5 Bland de professionella ekonomerna finns olika sätt att se på miljöproblemen. Enligt en skola, som vi kan kalla den välfärdsteoretiska, är problemen någonting som inte naturligt kan hanteras av de intressenter som är närvarande då olika affärer görs upp. Effekterna ses som externa i förhållande till köpare och säljare. Om t ex någon köper bensin av en annan, och därefter använder bensinen, så är den uppkommande miljöstörningen inte i första hand en angelägenhet för köparen och säljaren. Häri finns, menar denna skola, en marknadsimperfektion och därigenom också motiv för det offentliga att gripa in med korrigeringar. Enligt en annan skola, vilken brukar kallas den österrikiska, har miljöproblemen inte, åtminstone inte generellt, någonting med marknaderna som sådana att göra. Snarare beror problemen på att äganderätter till miljöer är oklart avgränsade. Blir bara dessa äganderätter klart definierade så övergår de externa effekterna till egendomsbrott mot vilka åtal kan väckas. Korrektivet mot externa effekter ligger sålunda enligt denna skola inte i offentliga marknadsingrepp utan i bättre preciserade äganderätter. Därefter klarar marknaderna och rättsväsendet tillsammans ut problemen.

6 En marknadssyn av detta slag är på intet vis unik för kappan utan snarare mycket vanlig i offentliga utredningar och ottentligt tryck i övrigt. Till den del som gäller marknadernas existens kan detta bero på att det ligger i det offentliga maktutövandets natur att bortse från existensen av marknader och en privat sektor. Till den del som gäller prisets funktioner kan det bero på att det är svårare att förstå att priser har ett informationsinnehåll än att de har en styrande effekt.

7 Även om texten i första hand gäller statsministerkappan vore det fel att inte utnyttja den möjlighet som faktiskt finns att ge läsaren en inblick i den nuvarande energiministerns marknadssyn. I en debattartikel om elförsörjningen har hon hävdat att "praktiskt taget varje tänkbar form av utbyggnad innebär kostnader som pressar upp elpriset" och därav dragit slutsatsen "att vi måste försöka tillgodose den framtida efterfrågan på el med redan utbyggd kraftproduktion, om vi vill behålla de låga elpriserna" (Ref. 13). Större utbud leder alltså enligt energiministern till högre priser!

8 Detta innebär inte att personen inte kan ångra sig, och inte heller att någon utomstående inte kan ha synpunkter som kan bli beaktade av den beslutande personen. Möjligheter av detta slag står ju inte i konflikt med det väsentliga, nämligen att i beslutsögonblicket är beslutet det riktiga för den beslutande personen.

9 Detta hindrar inte att det i olika sammanhang är mycket vanligt att kollektiv som staten eller samhället behandlas som individer. Detta är ett uttryck för ett tankefel som förekommer så ofta, och inom alla delar av samhällsdiskussionen, att det förtjänar ett eget namn, t ex det kollektivistiska misstaget. Misstaget består i att man tilldelar ett kollektiv eller ett aggregat, t ex samhället, egenskaper eller beteenden som principiellt bara kan tilldelas enskilda individer. Man säger t ex att någonting är bra eller dåligt för samhället och glömmer att i grunden är det bara individer som kan uppfatta någonting som gott eller dåligt, att samhället inte har någon sådan uppfattningsförmåga. Eller man säger att svenska folket vill någonting och glömmer att i själva verket är det bara enskilda individer som kan vilja någonting, och dessutom normalt vill olika saker. Det kollektivistiska misstaget består alltså i att kollektivet individualiseras och förses med mänskliga själsyttringar och beteenden. Individerna buntas ihop till en superindivid med egna tankar, känslor och viljeyttringar. Misstaget manifesterar sig ofta i språkliga vändningar av skilda slag. Att tala om "samhället" som ett enskilt subjekt är som redan framgått ett exempel på detta. Men det finns även andra singulariseringar som kan vara nog så avslöjande. I den offentliga debatten talas det t ex ofta om sådant som "bostadsbeståndet", "trafiksystemet" och "energisystemet". Här har stora mängder enskilda objekt klumpats ihop till superobjekt som superindividen samhället "åtgärdar" på olika sätt.

10 Det sagda innebär självklart inget ifrågasättande av de fattade beslutens demokratiska legitimitet. Det innebär i första hand bara ett hävdande av att besluten inte i någon rimlig bemärkelse kan kallas för avvägningsbeslut. Dessutom är beslutens klokhet ifrågasatt.

11 Ett i detta sammanhang grundläggande förhållande är att en viss uppsättning av aggregerade storheter sådana som total konsumtion av oljprodukter, o s v, kan åstadkommas på oändligt många olika sätt. En viss konsumtion av oljeprodukter kan ju t ex delas upp på de enskilda konsumenterna på oändligt många olika sätt. Att en marknadslösning, eventuellt en på olika sätt korrigerad sådan, entydigt bestämmer en viss uppsättning av aggregerade storheter är uppenbart. En viss uppsättning av aggregerade storheter bestämmer däremot inte alls, vilket är den väsentliga slutsatsen av påpekandena ovan, någon entydig marknadslösning utan är istället förenlig med ett oändligt antal lösningar av varierande kvalitet. Fastställandet av en viss uppsättning av aggregerade storheter innebär alltså inte i sig, och kan inte innebära, att ett gott sakernas tillstånd åstadkommes.

12 Användning av energibalanser innebär att beslutsfattandet i viss bemärkelse sker uppifrån och ner - totalsummorna bestäms först och sedan tvingas de många enskilda beslutsfattarna anpassa sig efter dem. Denna beslutsordning är missriktad bl a därför att det inte finns något subjekt som kan uppleva värdet av, eller kostnaderna för, sådant som den totala bensinkonsumtionen. Den önskvärda och marknadsmässiga beslutsordningen är också den omvända - den arbetar nerifrån och upp. I en marknadsekonomi fattas besluten primärt av individer. Genom sina beslut löser individerna egna problem med hjälp av stora mängder information som principiellt bara finns tillgänglig för dem själva, och som därför inga andra kan lösa. Som ett resultat av de många individuella besluten bestäms totalsummor som t ex den totala bensinkonsumtionen. Men hur stora dessa summor blir är egentligen ointressant. Man kan räkna fram dem i efterhand om man vill, men de saknar betydelse i varje rimlig beslutssituation.