Home

Erik Moberg ©:
Offentliga beslut, kapitel 8.
 
 

Individuellt och kollektivt agerande
Olsons teori om kollektivt agerande
Allmänningens tragedi
Buchanans klubbteori
Lindahls jämviktsmodell
Hirschmans analys of missnöjesreaktioner
Relevans för den ekonomiska statsvetenskapen
Slutnoter
 

8. KOLLEKTIVT AGERANDE
 

INDIVIDUELLT OCH KOLLEKTIVT AGERANDE

I många sammanhang agerar människor individuellt och på grundval av individuella beslut. När någon t ex går och handlar i en snabbköpsbutik så fattar han eller hon ofta sina egna inköpsbeslut och verkställer dem också själv. I många andra situationer, både i marknadssammanhang och eljest, är det på samma sätt individer som agerar. Som alla vet är det emellertid också vanligt att människor agerar i grupp eller kollektivt. Människor kan gå samman för att skaffa gemensam egendom - invånarna i ett villasamhälle kan t ex tillsammans bygga och bekosta en lekplats för sina barn. Eller människor kan gå samman i organisationer för att främja gemensamma intressen, t ex för att få högre lön eller lägre hyra.

Vad är det då, kan man fråga sig, som gör att människor ibland agerar individuellt och ibland kollektivt? Ett vanligt och också rimligt svar på den frågan utgår från en distinktion mellan individuella och kollektiva nyttigheter. I stora drag innebär svaret att det individuella agerandet är tillräckligt för människors försörjning med individuella nyttigheter, medan kollektivt agerande däremot är nödvändigt för försörjningen med kollektiva nyttigheter. Men för att förstå det svaret är det naturligtvis nödvändigt att veta vad som avses med individuella respektive kollektiva nyttigheter.

En individuell nyttighet karakteriseras av att den bara kan konsumeras av en enda person. Att t ex apelsiner är en individuell nyttighet framgår av att Pettersson omöjligen kan äta en apelsin som Andersson redan ätit. Den enes konsumtion utesluter helt och hållet den andres.

En kollektiv nyttighet karakteriseras i sin renodlade form istället av att den enes konsumtion inte medför några som helst begränsningar i den andres konsumtionsmöjligheter. Låt oss som exempel ta den storslagna utsikten från en stad mot havet utanför staden. Den utsikten kan alla som bor i staden ha glädje av. Att Andersson njuter av utsikten hindrar på intet vis Petersson att göra detsamma, och det berövar inte heller Lundström och alla de andra stadsinvånarna deras skönhetsupplevelser. Den renodlade kollektiva nyttigheten kan avnjutas av i princip hur många konsumenter som helst.

Denna distinktion mellan individuella och kollektiva nyttigheter gjordes av ekonomen Paul A. Samuelson i ett par tidskriftsartiklar i mitten av 1950-talet (1954, 1955).1 Det är lätt att ana att verkligheten också, och kanske t o m framför allt, innehåller nyttigheter som ligger någonstans mellan de båda renodlade ytterligheterna, och jag kommer också att beröra sådana fall i det följande. För att i stora drag förstå varför människor ibland agerar individuellt och ibland kollektivt är emellertid den redovisade distinktionen tillräcklig.

Att individuellt agerande är tillräckligt för försörjningen med individuella nyttigheter är till att börja med inte svårt att förstå. Om Andersson vill njuta av en apelsin så behöver han inte dra in några andra medverkande eftersom konsumtionen ju ändå uteslutande är hans. Det är, beträffande Andersson, och för att uttrycka sig i marknadstermer, enbart hans egen efterfrågan som skall balanseras mot utbudet för att en paretooptimal jämviktslösning skall komma till stånd.

Med kollektiva varor är det annorlunda. Låt oss anta att markområdet mellan staden och havet i vårt exempel är bevuxen med skog som skymmer utsikten. Utsikten är således bara en möjlighet, och för att förverkliga den möjligheten måste skogen huggas bort, vilket kostar pengar. Det är då tänkbart, och i det aktuella fallet t o m praktiskt taget säkert, att varje enskild stadsinvånares värdering av utsikten ligger långt under kostnaden för att hugga bort skogen. Samtidigt är det emellertid också fullt möjligt att invånarnas samlade värdering av utsikten, alltså summan av de enskilda invånarnas värderingar, är högre än kostnaden för röjningen. Eftersom det här är fråga om en kollektiv vara, där den enes konsumtion inte inkräktar på den andres konsumtionsmöjligheter, är det också denna värdering som är relevant. Om invånarnas samlade värdering är högre än röjningskostnaden så bör ju skogen rimligen avlägsnas - ett sådant förfarande är bl a paretooptimalt. Detta tycks emellertid kräva, och det är just det som är poängen i resonemanget, att stadsinvånarna organiserar sig och uppträder kollektivt. Varan, d v s den vackra utsikten, kan inte enligt detta resonemang styckas upp i småbitar som stadsinvånarna kan köpa individuellt. Bara med sina samlade resurser, och alltså genom ett kollektivt uppträdande, kan de komma i besittning av den eftertraktade kollektiva varan. Slutsatsen blir att försörjningen med kollektiva varor förutsätter kollektivt agerande.

Denna slutsats är i många verkliga situationer, och med hänsyn till rådande institutionella förhållanden, giltig. Den är därmed också en lämplig utgångspunkt för delar av den kommande framställningen. Samtidigt skall emellertid sägas att slutsatsen knappast är strikt logiskt hållbar. Institutionella arrangemang som möjliggör försörjning med kollektiva varor utan kollektivt agerande, d v s arrangemang sådana att alla inblandade parter agerar individuellt, är också tänkbara. Sådana institutioner kommer jag att diskutera i avsnittet "Buchanans klubbteori".

Jag har exemplifierat de kollektiva nyttigheterna med en vacker utsikt men i resonemang av det slag som här är aktuella används begreppet ofta på avsevärt abstraktare företeelser än så. Rättssystemet i ett samhälle, den importtull som skyddar en viss näringsgren i ett land, eller den lön som en löntagarorganisation uppnått i förhandlingar, kan t ex betecknas som kollektiva nyttigheter. Detta språkbruk kan för den oinvigde möjligen verka förvillande, bl a därför att de nämnda företeelserna knappast är några nyttigheter, eller åtminstone inte varor, i vanlig bemärkelse. Ändå har det visst fog för sig. Företeelserna är ju alla sådana, vilket ändå är det väsentliga, att den enes njutande av dem inte, i alla fall inte i någon större utsträckning, utesluter att också andra njuter av dem. Det kollektiva inslaget är i den bemärkelsen uppenbart, och därmed förefaller också uttrycket "kollektiva nyttigheter" försvarbart.
 

OLSONS TEORI OM KOLLEKTIVT AGERANDE

Det är, eller har åtminstone varit, en bland statsvetare och sociologer vanlig uppfattning att närhelst en grupp människor har ett intresse gemensamt så kommer intresset också att manifesteras på ett eller annat sätt, t ex genom att gruppen organiserar sig. Steget från förekomsten av ett intresse till att det också manifesteras har ofta tett sig så självklart att man knappast ens tyckt sig behöva argumentera för saken. Ett klart exempel på detta ger den marxistiska föreställningen om klasser och klassintressen. De intressen som människor från samma klass enligt marxismen har gemensamma kommer, enligt detta föreställningssätt, i det närmaste automatiskt till uttryck i klassernas beteende, och då framför allt i klasskampen. Många fler exempel, och naturligtvis också icke-marxistiska, skulle kunna ges. Den inte alltid uttalade grundtanken tycks vara att människor har ett slags naturlig drift att vid behov organisera sig i grupper eller kollektiv.

Hela detta föreställningssätt har utsatts för en inträngande kritik av den amerikanske ekonomen Mancur Olson (1932-1998). I The Logic of Collective Action (1965) menar han tvärtom att intressen som delas av många personer har betydande svårigheter att komma till uttryck, och ofta inte manifesteras alls. I synnerhet gäller detta, menar han, om det är mycket stora grupper som delar intressena. I t ex fallet med staden och den möjliga vackra utsikten, som vi diskuterade i föregående avsnitt, menar Olson att det är långt ifrån säkert, och kanske t o m osannolikt, att stadsinvånarna kommer överens om att fälla skogen. Även om röjningen är det bästa alternativet, i den bemärkelse som preciserades i föregående avsnitt, så har skogen goda chanser att få stå kvar.

Utgångspunkten för Olson är att han betraktar gruppintressen av det slag som diskuteras här som intressen för kollektiva nyttigheter. Olson menar alltså i full överensstämmelse med framställningen här att den fällda skogen är en kollektiv nyttighet och att detsamma också gäller sådant som en för en viss grupp gynnsam lönenivå, en för ett visst kollektiv gynnsam importtull, eller ett för alla medlemmarna i ett samhälle giltigt och gagneligt rättssystem. Om de enskilda individernas intressen blir tillgodosedda i något av dessa fall så innebär det alltså att en kollektiv nyttighet av ett eller annat slag har skapats eller producerats. Tillgodoseendet av ett gruppintresse innebär enligt Olson att en kollektiv nyttighet produceras.

Efter detta konstaterande fortsätter Olson sitt resonemang med att analysera betingelserna för att kollektiva nyttigheter faktiskt blir producerade. Det väsentliga resultatet av den analysen är att de kollektiva nyttigheterna långt ifrån alltid produceras, även om det finns ett klart behov av dem. Och även om de skulle produceras så kan produktionen i många fall bli mindre än den optimala. Fullt ut, d v s i optimal omfattning förverkligade kollektiva nyttigheter, och därmed fullständigt tillgodosedda gruppintressen, är enligt Olson undantag snarare än regel. Hans analys kan med fördel beskrivas med hjälp av några exempel av samma karaktär som det med staden och utsikten.2 Detta gör, hoppas jag, redogörelsen konkretare och lättare att följa än om vi behandlar abstrakta kollektiva nyttigheter som t ex rättssystem. Analysen avses emellertid ha generell tillämpning och slutsatserna gäller sålunda inte bara vackra utsikter utan också rättssystem, lönenivåer, tulltariffer och över huvud sådana företeelser som kan tänkas befrämja gruppintressen av skilda slag.

Låt oss först anta att vi har en ensam stuga som ligger nära en sjöstrand, men ändå inte närmare än att det också ryms ett ordentligt buskage mellan stugan och stranden. Antag också att stugägarens kostnad för att få bort buskaget inte är större än att den klart understiger hans eller hennes egen värdering av den på så sätt skapade utsikten. I så fall kommer stugägaren förstås att röja buskaget och få sin utsikt.

Efter detta första exempel med ett enda hus, och en enda ägare, kan vi nu gå vidare och istället tänka oss en liten grupp av hus, låt oss säga ca fem stycken, som ligger på något större avstånd från sjöstranden än i föregående fall, och med ett mellanliggande buskage som också är i motsvarande mån större. Med detta introduceras alltså den kollektiva problematiken. På samma sätt som tidigare tänker vi oss att alla husägarna faktiskt uppskattar den möjliga utsikten och sålunda vill ha bort buskaget. Vi antar t o m, vilket knappast är orimligt med tanke på att det är så få husägare och ett så trots allt begränsat buskage det gäller, att var och en av husägarna värderar utsikten så mycket att han eller hon, om det verkligen skulle behövas, vore beredd att betala röjningen ensam. För varje husägare överstiger alltså värderingen av utsikten den totala röjningskostnaden.

I detta fall är det sannolikt, om än inte säkert, att den kollektiva nyttigheten, d v s röjningen, faktiskt produceras. I slutändan kan ju var och en på egen hand genomföra röjningen för att förverkliga utsikten även om alla de andra skulle trilskas. Å andra sidan kan det också ta lång tid att komma fram till detta resultat och det är heller inte utslutet att det aldrig sker. Någon eller några husägare kan ju spekulera i möjligheten att få utsikten förverkligad utan att betala något alls för röjningen. Att på detta sätt kunna åka snålskjuts, eller, och för att använda den engelska termen, uppträda som free rider, behöver inte alls vara någon orealistisk förhoppning eftersom övriga husägare tillsammans, eller t o m ensamma, kan tänkas röja buskaget.3 Men samtidigt kan naturligtvis dessa andra bli så irriterade över snålskjutsförsöken att de, trots att de värderar utsikten högre än röjningskostnaden, ändå låter röjningen förbli ogjord. Manövrer av detta slag kan fördröja röjningen avsevärt - i extremfallet möjligen för evigt.

Utöver möjligheterna att den kollektiva nyttigheten produceras helt eller inte alls är det emellertid också tänkbart att den produceras till en del. Det är t ex möjligt att en eller två husägare röjer den del av buskaget som framför allt skymmer just deras utsikt. Eftersom det är fråga om en kollektiv vara kommer de därmed att öppna en viss utsikt även för övriga husägare, men denna senare utsikt är kanske trots allt mindre än vid fullständig röjning. I alla händelser kan man lätt tänka sig att de röjande husägarna nöjer sig med den partiella avverkningen om de övriga, vilket inte är otänkbart, framhärdar i sitt snålskjutsåkande.

Slutsatsen blir alltså att buskaget sannolikt kommer att röjas helt eller delvis. Det är emellertid inte säkert som det var i exemplet med den ensamma stugan. Och detta gäller även om den samlade värderingen av utsikten, d v s summan av de enskilda husägarnas värderingar, överstiger röjningskostnaden med mer (t ex med en större faktor) än i exemplet med den ensamma stugan. Det som skapar osäkerheten är förstås att utsikten i fallet med flera hus är en kollektiv nyttighet.

Låt oss nu förstora situationen ytterligare något. Vi tänker oss ett något större antal hus, kanske något tiotal, ett något större avstånd till stranden, och också ett i motsvarande mån större större buskage eller vegationsområde. Också i detta fall tänker vi oss att husägarnas samlade värdering av utsikten överstiger röjningskostnaden med god marginal. Samtidigt antar vi emellertid, och i motsats till föregående fall, att ingen enskild husägare värderar utsikten högre än röjningskostnaden. Att en enskild husägare ensam bekostar hela röjningsarbetet är alltså uteslutet. Röjningen kräver i detta fall samverkan.

Även om både buskaget och kollektivet här är så stora att ingen husägare ensam kan tänkas röja buskaget så är kollektivet samtidigt inte större än att de olika individerna klart påverkar varandras agerande. Mancur Olson visar detta genom att utgå från en situation i vilken han tänker sig att det faktiskt föreligger en överenskommelse om att gemensamt skaffa nyttigheten, d v s i vårt fall om att gemensamt bekosta röjningen av vegetationen. Om någon enskild husägare då drar sig undan så leder detta till en fullt kännbar kostnadshöjning för de övriga. Möjligen, sådan är Olsons tanke, kan detta helt och hållet äventyra röjningen, och möjligen inser den presumptive snålskjutsåkaren också detta. I så fall är det också fullt tänkbart, men likväl naturligtvis inte säkert, att han eller hon trots alltså ändå betalar för att den vackra utsikten skall bli verklighet.

Att individerna faktiskt påverkar varandras handlande leder alltså till en viss sannoliket för att den kollektiva nyttigheten faktiskt anskaffas. I motsats till förhållandet i föregående exempel är det emellertid samtidigt otänkbart att en enskild husägare ensam tar på sig hela röjningskostnaden. Det är också mindre sannolikt än i föregående fall att någon eller några husägare genomför en partiell röjning. Detta beror naturligtvis på att också kostnaderna för detta, i förhållande till den enskildes betalningsvilja, är större i detta fall. Slutresultatet av dessa överväganden blir därför att sannolikheten för en förverkligad utsikt är mindre än i det föregående fallet.

Vi går nu vidare till ett fall med ett stort samhälle, kanske hundratals eller t o m tusentals hus, med en riktig skog framför sig som skymmer utsikten mot det vackra havet. Även här föreställer vi oss, på samma sätt som tidigare, att summan av invånarnas värderingar av utsikten klart överskrider kostnaderna för att få bort skogen. Från den synpunkten finns alltså inget hinder för att utsikten skall bli verklighet. I övrigt är emellertid betingelserna mycket sämre än i de föregående fallen. Att någon invånare i samhället ensam skulle röja skogen är otänkbart eftersom det i detta fall är rimligt att anta att den totala röjningskostnaden ligger långt över varje enskild invånares värdering av utsikten. Att någon enskild invånare skulle genomföra en partiell röjning är knappast heller, och av samma skäl, tänkbart. Med den stora skog det här är fråga om överstiger sannolikt också kostnaden för att röja en smal "gata" ner till stranden den enskildes värdering av den resulterande utsikten. Den enda möjligheten att få skogen röjd tycks vara att samla samhällsinvånarna till ett gemensamt beslut. Men även den möjligheten har betydande hinder i sin väg. Det gemensamma agerandet kräver ju någon form av initiativ, men i initiativets natur ligger att det måste komma från någon eller några få invånare, det kan inte komma från alla samtidigt. För en sådan liten grupp kan emellertid redan initiativet, d v s själva organisationsansträngningen, lätt te sig alltför stor i förhållande till värdet av den önskade utsikten. I synnerhet gäller detta eftersom betingelserna för att åka snålskjuts är bättre i detta fall än i de tidigare med mindre kollektiv. Den enskilde snålskjutsåkaren påverkar ju här knappast alls de övrigas kostnader med sitt beteende, och därmed knappast heller, kan han eller hon tycka, sannolikheten för att skogen skall röjas; och därför kan den enskilde presumptive snålskjutsåkaren också tycka sig ha goda skäl att stå fast vid sin strategi. Just detta kan emellertid göra organiserandet av samhällsinvånarna till en så krävande uppgift att ingen tar sig an den, och då kommer alltså skogen att stå kvar. Så länge förutsättningarna är de som preciserats här är också den utgången enligt Mancur Olsons argumentation sannolik, ja praktiskt taget säker.

Efter dessa exempel är det nu möjligt att renodla det väsentliga i Olsons resonemang. Vi kan då först konstatera att såväl kollektivet som den kollektiva nyttigheten blir större från exempel till exempel. I det första exemplet bestod "kollektivet" av en ensam stugägare och den kollektiva nyttigheten av ett undanröjt mindre buskage. I det sista exemplet bestod kollektivet av hundra- eller tusentals människor och nyttigheten av en borthuggen skog. Detta sätt att presentera problemen är också i överensstämmelse med Mancur Olsons. Han gör inte någon riktigt klar skillnad mellan kollektivets och nyttighetens storlek utan förutsätter i allmänhet, mer eller mindre underförstått, att storlekarna på kollektivet och nyttigheten i huvudsak samvarierar. Visserligen talar han ibland, och på samma sätt som i exemplen ovan, om att produktionen av en kollektiv nyttighet kan gå mer eller mindre långt, t ex att den kan bli underoptimal. I allmänhet förutsätter Olson dock att ju större kollektivet är, desto större är också den kollektiva nyttigheten. Detta är knappast teoretiskt självklart och kan därför ibland verka förvillande, vilket emellertid inte hindrar att det från praktisk synpunkt likväl kan vara rimligt i många sammanhang. Hur som helst så förklarar förutsättningen att Olson formulerar sina slutsatser i termer av enbart kollektivstorlekar utan nämnvärt preciserande av de kollektiva nyttigheternas storlek.

I sina slutsatser skiljer Olson på tre kollektivstorlekar, eller snarare storleksintervall, med principiellt skilda egenskaper.

Den minsta typen av kollektiv kallar han för privilegierade (privileged) kollektiv. Det karakteristiska för ett sådant kollektiv är att någon eller några medlemmar ensamma värderar den kollektiva nyttigheten högre än den totala kostnaden för den. I exemplet med ca fem hus ovan var kollektivet privilegierat i denna bemärkelse. I fall som detta anskaffas den kollektiva nyttigheten enligt Olson praktiskt taget alltid, och det är naturligtvis just därför som kollektivet karakteriseras som privilegierat. Det finns dock en risk för att nyttighetens storlek blir mindre än optimal.

Mellanstorleken av kollektiv kallar Olson för just mellankollektiv (intermediate). De är så stora att ingen enskild medlem värderar den kollektiva nyttigheten högre än den totala kostnaden för den. Samtidigt är de emellertid så små att varje medlems beteende påtagligt påverkar betingelserna för de övriga. I exemplet med något tiotal hus ovan var kollektivet ett mellankollektiv i denna bemärkelse. När vi har att göra med ett mellankollektiv är det enligt Olson ovisst om den kollektiva nyttigheten anskaffas - ibland sker det, ibland inte. Risken för att nyttighetens storlek blir mindre än optimal är emellertid påtaglig.

Den största typen av kollektiv kallar Olson för latenta (latent) kollektiv. De karakteriseras av att ingen medlem värderar den kollektiva nyttighet det är fråga om högre än den totala kostnaden för nyttigheten, samt av att en enskild kollektivmedlems beteende inte på något märkbart sätt påverkar övriga kollektivmedlemmar. I exemplet med det stora samhället ovan var kollektivet latent i denna bemärkelse. I sådana fall anskaffas den kollektiva nyttigheten enligt Olson praktiskt taget aldrig om inte speciella förutsättningar, som vi ännu inte nämnt, är för handen. Anskaffningen av den kollektiva nyttigheten förblir alltså en oförverkligad, eller latent, möjlighet.

Ett viktigt inslag i Olsons resonemang är den strikta tillämpningen av den metodologiska individualismen. Olson föreställer sig hela tiden att kollektivets agerande måste härledas ur individernas agerande och att det alltså är väsentligt att utgå från individernas incitament. Ett annat viktigt inslag är att han inte enbart ser till de kollektiva nyttigheternas goda sidor utan också till deras kostnader, och bland dessa ingår då inte bara kostnaden för nyttigheten som sådan utan också organisationskostnader. I grunden är det dessa båda inslag i resonemanget som leder fram till Olsons slutsatser. Ju större kollektivet är, och därmed enligt Olson också den kollektiva nyttigheten, desto större blir därmed också den totala kostnaden för nyttigheten. Värdet av nyttigheten för den enskilda individen ökar emellertid inte på samma sätt - utsikten från den ensamma stugan kan vara lika uppskattad som utsikten från den stora staden. Då vi har att göra med stora kollektiv, och enligt Olson alltså också stora och dyrbara kollektiva nyttigheter, är den enskilda individens värdering av den kollektiva nyttigheten därför sannolikt oerhört mycket lägre än den kostnad individen skulle drabbas av, om individen producerade nyttigheten själv. Detta är enligt Olson de stora kollektivens grundläggande handikapp. Det är detta som gör att förekomsten av ett gemensamt intresse inte är tillräckligt för att en eftertraktad kollektiv nyttighet faktiskt skall anskaffas.4

De huvudslutsatser, som nu presenterats, kompletteras av Olson i olika hänseenden. Bl a tar han upp den intressanta frågan om vad som händer om stora skillnader, t ex i ekonomiskt avseende, råder mellan medlemmarna i ett kollektiv. I exemplen ovan har vi hela tiden antagit, även om det inte uttalats klart, att medlemmarnas samlade ekonomiska tillgångar är tämligen jämnt fördelade över de olika individerna. Men så behöver det förstås inte vara. Det är också tänkbart att resurserna är ojämnt fördelade och att sålunda någon eller några medlemmar är väsentligt förmögnare, eller har väsentligt större inkomster, än de övriga. I så fall, menar Olson, och under i övrigt lika omständigheter, ökar sannolikheten för att den kollektiva nyttigheten produceras. Orsaken är helt enkelt att det då är intressantare för en del av kollektivet, nämligen de relativt välbeställda, att skaffa nyttigheten på egen hand. Från maktsynpunkt kan fenomenet möjligen te sig en smula paradoxalt och för att markera detta kallar Olson det för de smås exploatering av de stora (exploitation of the great by the small). Ett exempel som Olson själv nämner är att de stora länderna i NATO, och framför allt USA, betalar mer än sin proportionella andel för den kollektiva nyttighet som de gemensamma militära styrkorna utgör.

Det är värt att notera hur nära en sådan situation med ojämnt spridda resurser kan komma en del situationer som ibland används för att exemplifiera vad som brukar kallas positiva externa effekter. Antag t ex att en rik familj har en vacker trädgård som även de mindre bemedlade grannarna njuter av när de passerar. Man kan då säga att den rika familjens ansträngningar att hålla en vacker trädgård har positiva externa effekter för grannarna, men man kan också säga att trädgården är en kollektiv nyttighet som alla, åtminstone i viss mån, njuter av, men som enbart bekostas av de rika. I en mycket speciell bemärkelse exploateras därmed de rika av de mindre rika.

Olson diskuterar också i vilken utsträckning hans slutsatser förutsätter att människorna är själviska snarare än altruistiska. Han menar därvidlag att slutsatserna för stora, eller latenta, kollektiv håller även om vi föreställer oss att det finns altruister bland människorna. I t ex fallet med det stora samhället och utsikten är det svårt att se vad en altruistisk människa kan göra. Uppgiften att skapa den kollektiva nyttigheten kan vara så stor att den altruistiska människans ansträngningar bara framstår som futila och resultatlösa. Altruistens försök att själv hugga skog kanske bara resulterar i små avhuggna ytor som inte skapar någon som helst utsikt, försöken att organisera andra och ordna sammanträden kanske bara samlar några få likasinnade utan att leda någon vart, o s v. Den altruism som är tänkbar i stora latenta grupper är därför enligt Olson inte bara resultatlös, den väcker inte heller någon sympati eller medkänsla utan är bara patetisk. Han skriver (s 64):

Selfless behavior that has no perceptible effect is sometimes not even considered praiseworthy. A man who tried to hold back a flood with a pail would probably be considered more of a crank than a saint, even by those he was trying to help. I privilegierade grupper och mellangrupper är situationen annorlunda. Om altruister i sådana grupper engagerar sig för att skapa den kollektiva nyttigheten så har den större förutsättningar än eljest att bli verklighet. I sådana grupper kan förekomsten av altruister därför bli avgörande för utgången.

Jag har redan nämnt Mancur Olsons uppfattning att stora, eller latenta, kollektiv inte organiseras eller eljest manifesteras, och att följaktligen inte heller den aktuella kollektiva nyttigheten anskaffas, om inte speciella förutsättningar är för handen. Dessa förutsättningar, som spelar en väsentlig roll i Olsons föreställningsvärld, kan vara av skilda slag. En möjighet är mekanismer som gör det omöjligt att åka snålskjuts, d v s att njuta av den kollektiva nyttigheten utan att också engagera sig i kollektivet. Ett gott exempel från arbetsmarkandsorganisationernas värld ger den företeelse som på engelska brukar kallas "closed shop", och som består i ett åtagande från arbetsgivarparten gentemot löntagarorganisationen att inte anställa oorganiserad arbetskraft. En annan möjlighet är att locka medlemmar till den organisation det gäller, och vars egentliga syfte är att producera en viss kollektiv nyttighet, med ett kompletterande utbud av individuella nyttigheter. En jordbrukarorganisation, vars egentliga syfte är att främja lagar som gynnar jordbrukarna (den kollektiva nyttigheten), kan t ex också med tillverkare av jordbruksmaskiner förhandla fram lägre priser för sina medlemmar (de individuella nyttigheterna). En tredje möjlighet är att en redan existerande organisation utnyttjas. I vårt tidigare exempel med den möjliga utsikten från det stora samhället är detta kanske redan organiserat som en stad eller kommun i legal bemärkelse. I så fall är det ju lätt för stadsfullmäktige att besluta att skogen skall röjas och samtidigt tvinga alla invånarna att via skatten vara med och bestrida kostnaderna.5

Olsons tankar om speciella förutsättningar, liksom exemplifieringarna, är onekligen bestickande. Det är t ex inte svårt att hitta många ytterligare exempel på att stora organisationer arbetar med sådana medel som Olson beskriver. Samtidigt är emellertid en del viktiga frågor obesvarade, frågor som har med kopplingen mellan produktionen av den kollektiva nyttigheten och de speciella förutsättningarna att göra? Hur, mera i detalj, kan man fråga sig, går det till när sådana kopplingar skapas? Att i ett svep bygga upp en organisation som både tillhandahåller en kollektiv nyttighet och för medlemmarna attraktiva individuella nyttigheter tycks t ex stöta på minst samma svårigheter som att skapa en organisation för enbart den kollektiva nyttigheten. En jordbrukarorganisation som bara är påtänkt måste ju, för att ta det exemplet, ha mycket svårt att förhandla med maskintillverkare om låga priser för de ännu inte existerande medlemmarna. Om man istället tänker sig att någondera företeelsen skapas först leder också det till problem. Om t ex den kollektiva nyttigheten skapas först så blir ju det ett bevis för att organisationsproblemen faktiskt inte är så stora som Olsons hela resonemang går ut på att visa att de är. Om å andra sidan de potentiella organisationsmedlemmarna på ett eller annat sätt skaffar sig de individuella nyttigheterna först, t ex de billiga jordbruksmaskinerna, så kan man undra på vilket sätt detta underlättar anskaffandet av också den kollektiva nyttigheten. Likartade invändningar kan anföras också beträffande de förutsättningar som består i hinder för snålskjuts, och i förekomsten av en redan existerande organisation. Hur kan t ex en ännu icke existerande löntagarorganisation förhandla med arbetsgivare om "closed shop", eller hur har den redan existerande organisationen i sin tur uppstått? Det är möjligt att dessa frågor kan ges goda svar inom ramen för Olsons resonemang, men ännu har detta knappast skett. Kring frågorna om hur det går till när gemensamma intressen manifesteras, eller när organisationer skapas, finns fortfarande ett stort utrymme för angelägen såväl teoretisk som empirisk forskning.

För att något framhäva komplexiteten i de frågor som här behandlas, och därigenom kanske undvika en del missförstånd, finns det anledning att till sist nämna ytterligare en viktig distinktion som Olson gör. Det gäller en distinktion mellan två egenskaper hos kollektiv. Den ena egenskapen innebär att kollektivet inte lider nämnvärd skada av potentiella medlemmar utanför organisationen. En organisation som verkar för förmånligare lagar för sina medlemmar kan t ex bedriva sin verksamhet på ungefär samma sätt alldeles oavsett om rekryteringen är hundraprocentig eller ej. Om de som står utanför, snålskjutsåkarna, inte är alltför många framstår de för medlemmarna som osolidariska, men det är i stort sett också allt. Den andra egenskapen innebär istället att orekryterade potentiella medlemmar är direkt farliga. En löntagarorganisation som förhandlat fram en lönenivå för sina medlemmar kan t ex lätt få sitt resultat förstört av utanförstående arbetskraft som bjuder under. Det är därför mycket viktigt för organisationen att antingen rekrytera, eller på annat sätt oskadliggöra, utanförstående potentiella medlemmar. Olson använder för de båda fallen beteckningarna "inclusive" respektive "exclusive", som han emellertid, på ett något förvillande sätt, använder på såväl kollektiv som kollektiva nyttigheter. Det är viktigt att framhålla, som Olson också gör, att en och samma organisation samtidigt kan ha båda egenskaperna. Svenska löntagarorganisationer sysslar t ex med såväl påtryckningsverksamhet gentemot lagstiftarna (egenskapen "inclusive") som med löneförhandlingar (egenskapen "exclusive").

Trots möjliga invändningar förefaller Mancur Olsons teori för det kollektiva agerandet i sina huvuddrag plausibel. Teorins förutsättningar anknyter också tämligen väl till verkliga förhållanden. Detta gäller bl a förutsättningen att försörjningen med kollektiva varor förutsätter kollektivt agerande. Även om denna förutsättning, som jag markerade i avsnittet "Individuellt och kollektivt agerande", inte är logiskt självklar, så gäller den dock, beroende på rådande rättsliga och institutionella förhållanden, i många verkliga situationer. Något liknande kan antagligen också sägas om Olsons underförstådda antagande om en korrelation mellan storleken på kollektiv och på kollektiva nyttigheter. Trots att Olson aldrig utsätter detta antagande för någon explicit analys och diskussion, ja knappt ens nämner det, så kan det ändå i praktiken vara rimligt.

Allt detta sammantaget innebär att Olsons teori, så som den formulerats här, tämligen direkt kan utsättas för empirisk prövning. Olson ger också i The Logic of Collective Action (1965), och även i den senare skriften The Rise and Decline of Nations (1982), en lång rad exempel som han, på som det förefaller goda grunder, menar styrker teorins riktighet. Jag skall inte ägna mig åt någon utförlig redovisning av denna empiriska evidens utan nöjer med några enkla exempel. Bland stora kollektiv som är oorganiserade, eller svagt organiserade, nämner Olson sålunda konsumenter, fattiga, skattebetalare och arbetslösa. Mot detta kontrasterar han t ex professionella sammanslutningar av skilda slag som är mindre och ofta också påfallande välkonsoliderade och stridbara (1982, s 34).
 

ALLMÄNNINGENS TRAGEDI

Medan vi fortfarande har Mancur Olsons logik i färskt minne är det lämpligt att ta upp ett problem, som ofta nämns i samband med kollektivt beslutsfattande, och som till en del kan ses som en omvändning av Mancur Olsons problem. Vad jag tänker på är den s k allmänningens tragedi (tragedy of the commons).

De kollektiva nyttigheter som Olson behandlar karakteriseras ju, kan man säga, av att fördelarna kommer alla berörda till del, medan kostnaderna bestrids av de enskilda individerna. Det finns emellertid också situationer som karakteriseras av att den enskilda individen kan skaffa sig fördelar för vilka kostnaderna sprids ut på kollektivet. Ett exempel är konsumtion av varmvatten i ett hyreshus där hyresgästerna gemensamt betalar varmvattenräkningarna. När den enskilde hyresgästen i ett sådant hus tar sig ett bad så konsumerar han eller hon en individuell nyttighet, men betalar bara en mindre del av kostnaden för densamma - t ex en hundradel om det finns 100 hyresgäster i huset. Denna typ av exempel kan mångfaldigas i det oändliga. Det kan t ex gälla ett oljefält som ligger under många markägares mark och som därför ägs av samtliga markägare. När den enskilde markägaren under dessa betingelser utvinner olja, så får han eller hon själv alla intäkterna medan en stor del av kostnaderna, nämligen de som består i en mindre mängd kvarvarande olja, fördelas på samtliga markägare. Om en bysamfällighet gemensamt äger betesmarker föreligger en analog situation. Den bonde som där släpper ut en ko får alla intäkterna själv i form av en fetare ko eller mera mjölk, medan kostnaderna i form av minskat bete delas av alla. Det är f ö jordbruksexempel av denna sista typ som ligger bakom beteckningen allmänningens tragedi.

Det är också lätt att hitta exempel som mera direkt anknyter till de ämnen som behandlas i denna bok. För att ankyta till avsnittet "Privilegiejakt" i kapitel 6 kan förhållandena t ex vara mycket likartade när någon erhåller en transferering eller situationsbetingad inkomst. I sådana fall sprids kostnaderna ut på de många skattebetalarna.

Problemet med kollektiva nyttigheter är att de ofta inte produceras även om det finns intresse för dem. Problemet med de nu beskrivna situationerna är istället att de leder till överkonsumtion eller överexploatering om inte speciella regler som på något sätt begränsar den enskilda gruppmedlemmens konsumtion eller exploatering införs. Problemet brukar därför ibland också kallas 1/n-problemet (i ett kollektiv med n medlemmar betalar den enskilda medlemmen bara 1/n av kostnaderna för sin konsumtion, sin exploatering eller sina förmåner).
 

BUCHANANS KLUBBTEORI

Ungefär samtidigt som Olson publicerade sin The Logic of Collective Action presenterade James M Buchanan An Economic Theory of Clubs (1965). Om Olson direkt tog sikte på politiska och allmänna samhälleliga implikationer så syftade Buchanan snarare till att utveckla den ekonomiska mikroteorin på en viktig punkt. Dessa skillnader hindrar emellertid inte att de båda arbetena också har beröringspunkter och delvis kompletterar varandra. Vi har ju tidigare sett att Olson ofta bortser från skillnaden mellan kollektivs och kollektiva nyttigheters storlek och underförstått utgår från att dessa båda storheter i stora drag samvarierar. Hos Buchanan är distinktionen mellan kollektivens och de kollektiva nyttigheternas storlek istället inte bara explicit utan dessutom av central betydelse för hela resonemanget. Vi har också sett att Olson utgick från att kollektiva nyttigheter måste anskaffas genom kollektivt agerande. Även på denna punkt intar Buchanan distinkt en annan ståndpunkt. Han menar att försörjningen med kollektiva nyttigheter praktiskt taget helt och hållet, åtminstone i princip, kan tillgodoses genom individuellt agerande, t ex av entreprenörer av skilda slag.

Buchanan utgick från Samuelsons tidigare omnämnda artiklar om individuella och kollektiva nyttigheter (1954, 1955). Han menade att den distinktion mellan renodlat individuella och renodlat kollektiva nyttigheter som artiklarna byggde på var otillfredsställande. Det är ju inte så svårt att inse att verkligheten också rymmer många former mellan dessa båda ytterligheter och sådana mellanformer borde, menade Buchanan, inkluderas i teorin. Det är just detta som är avsikten med Buchanans klubbteori. De frågor som han ställde sig i sammanhanget var de i den ekonomiska mikroteorin gängse, nämligen frågor avseende prisbildningen samt den optimala produktionens och konsumtionens omfattning. Detaljerna i detta kan vi lämna åt sidan här liksom också alla ambitioner att ge en fullständigt täckande beskrivning av teorin. I detta sammanhang är det tillräckligt att illustrera teorins huvuddrag för att därmed ge en känsla för dess karaktär.6

På samma sätt som Buchanan själv väljer jag att exemplifiera med simbassänger. För enkelhetens skull tänker vi oss att det finns en endimensionell skala med vars hjälp bassängstorlekar kan mätas. Vi tänker oss också, för att förenkla resonemanget, att alla människor värderar nyttan av, och kostnaderna för, simbassänger på samma sätt. I här relevanta avseenden är människorna alltså varandra lika. De centrala frågorna är hur stora människornas simbassänger bör vara, och hur stora de kollektiv som använder dem bör vara. Är det lämpligt att ha små "swimmingpooler" som används av små kollektiv, t ex familjer, små pooler som används av stora kollektiv, stora bassänger som används av små kollektiv, eller stora bassänger som används av stora kollektiv? Vad är det som bestämmer svaren på dessa frågor? Det är problem av detta slag som analyseras i Buchanans klubbteori.

Antag att vi har en bassäng av liten men bestämd storlek. Antag vidare att det finns ett kollektiv, eller en klubb, som man måste vara medlem i för att ha rätt att bada i bassängen. I utbyte mot denna rättighet tänkes klubbmedlemmarna fördela kostnaderna för bassängen, som vi kan anta uteslutande är fasta kostnader, jämnt mellan sig. Så som jag beskrivit situationen tänkes alltså bassängen vara av bestämd, d v s given, storlek, medan antalet medlemmar i klubben är variabelt. Frågan är nu hur stor den optimala klubben under de antagna betingelserna är. Buchanan behandlar denna fråga på det sätt som illustreras i figur 23.

Utefter den vågräta axeln är antalet medlemmar i klubben markerat, och utefter den lodräta axeln den enskilda medlemmens kostnad för medlemskapet liksom hans eller hennes värdering eller nytta av detsamma. Antag nu först att det bara finns en enda medlem i klubben. Denna enda medlem kommer då ensam att få bestrida hela bassängkostnaden, vilken vi kan anta är b1. Om vi sedan antar att medlemskapet successivt ökar så sjunker givetvis kostnaden per medlem. Denna avtagande kostnad representeras i figuren av kurvan b.7 Efter detta övergår vi så till medlemmarnas värdering av sina badrättigheter. Om vi återigen först tänker oss det bara finns en enda medlem så kan dennes nytta tänkas uppgå till a1. När sedan medlemsantalet ökar så är det fullt tänkbart att varje enskild medlems nytta till en början ökar, det kan ju t ex vara roligare att bada om det finns ytterligare någon eller några i bassängen. Efter ett tag leder dock ytterligare stigande medlemstal säkert till sjunkande nytta, om inte för annat så därför att det uppstår trängsel i bassängen. Det är alltså lätt att föreställa sig en nyttokurva som först stiger för att därefter sjunka, och så är också nyttokurvan a ritad i figuren. Jag skall strax säga en del om alternativ till detta kurvförlopp men väljer att först behandla exemplen i figuren med de kurvor som faktiskt finns där.
 
 

Figur 23

Vi ser då till att börja med att klubbar med färre medlemmar än nmin inte är möjliga eftersom den enskilda medlemmens kostnad i sådana klubbar är större än hans eller hennes nytta av medlemskapet. Av samma skäl är förstås också klubbar större än nmax omöjliga. De klubbar som är möjliga är alltså de i intervallet nmin -nmax. Inom detta intervall är klubbstorleken nopt , vid vilken de båda kurvorna har samma lutning (tangenterna t1 och t2 är parallella), optimal. Om vi tänker oss att klubbens medlemstal är något lägre än nopt så är ju ytterligare en medlem en tillgång för de redan existerande medlemmarna. Den nya medlemmen minskar visserligen nyttan av medlemsskapet för var och en av de tidigare medlemmarna, men i gengäld minskar han eller hon också kostnaden per tidigare medlem med mer än denna nyttominskning. Om vi istället utgår från ett medlemsantal något större än nopt, så är ytterligare en medlem tvärtom en belastning för de tidigare medlemmarna. I det fallet kommer ju den nya medlemmen visserligen att sänka kostnaden för var och en av de tidigare medlemmarna men han eller hon minskar å andra sidan nyttan för dem med mer än denna kostnadsminskning.

Vi kan nu genomföra exakt samma resonemang för en bassäng som är större än den i det just beskrivna fallet. Detta nya fall representeras i figuren av kostnadskurvan B och nyttokurvan A. Om klubben bara har en medlem får denna enda person, exakt som i föregående fall, ensam bestrida hela kostnaden för bassängen, nämligen B1, och får därav ut nyttan A1. Den optimala klubbstorleken blir i detta fall Nopt och precis som i föregående fall inträffar detta för den storlek som gör de relevanta tangenterna, i detta fall T1 och T2 , parallella. Som vi ser så blir den optimala klubbstorleken, precis som man har anledning att vänta sig, större i detta fall med en större bassäng än i det föregående fallet.

Nyttokurvorna a och A i figuren stiger alltså i sin vänstra del först mot ett maximum för att därefter, i den högra delen, avta. En första angelägen kommentar till denna kurvform är att stigningen i vänsterdelen egentligen inte har någonting alls med kollektiva och individuella nyttigheter, så som dessa definierats här, att göra. Om man enbart utgår från dessa definitioner, och motsvarande definitioner för mellanformer, så finns det ingenting som säger att värdet för den enskilde av en nyttighet skall öka när han eller hon delar nyttigheten med fler. Stigningen i kurvornas vänsterdel måste istället tillskrivas någon annan effekt - man kan t ex, ungefär som vi antydde i den tidigare diskussionen kring kurvan a, tänka sig en "sällskapseffekt". Utan en sådan effekt kan kurvorna inte ha delar som pekar snett uppåt höger. Vi kan nu fortsätta med att diskutera tänkbara former för sådana kurvor utan stigande delar. En möjlighet är att kurvan är en rät linje som är parallell med den vågräta axeln, d v s hur stort medlemsantalet än är så är värdet per medlem oföränderligt detsamma. Detta extremfall representerar förstås den renodlade kollektiva nyttigheten. En annan möjlighet är att kurvan redan på ett tidigt stadium börjar peka kraftigt nedåt, d v s nytillkommande medlemmar reducerar nyttan för tidigare medlemmar väsentligt. Driven till sin ytterlighet representerar en sådan kurva den renodlat individuella nyttigheten. Det är nu också lätt att se i vilken bemärkelse våra simbassänger är mellanformer. Dessa nyttigheter kan ju verkligen (till skillnad från rent individuella nyttigheter) delas mellan flera konsumenter, men när antalet konsumenter ökar uppstår förr eller senare (och till skillnad från vad fallet är med rent kollektiva nyttigheter) också trängsel.

Istället för att anta att bassängstorleken är given och medlemsantalet variabelt skall vi nu göra tvärtom. Vi tänker oss alltså att medlemsantalet är givet och ställer frågan vilken bassängstorlek som, i förhållande till detta medlemsantal, är den optimala. Buchanans behandling av den frågan illustreras i figur 24.
 
 

Figur 24

Återigen diskuterarar vi två fall och använder beteckningen q för det givna medlemsantalet i det första fallet. Frågan är nu först hur kostnaden och nyttan per medlem varierar med bassängstorleken i detta fall. Om vi för enkelhetens skull tänker oss att de totala bassängkostnaderna är proportionella mot bassängens storlek så stiger förstås också kostnaden per medlem i proportion till bassängstorleken. Kurvan b i figuren får illustrera detta samband. Nyttan per medlem representeras sedan av kurvan a. Vi ser att kurvan först stiger när bassängstorleken ökar, vilket ter sig helt naturligt. Intill en viss gräns kan det ju vara trevligare att bada ju större bassängen är. Efter hand är det emellertid lätt att tänka sig att det känns allt ödsligare och otrevligare om storleken fortsätter att öka. Det är därför inte heller konstigt att kurvan, som i figuren, har ett maximum och därefter pekar nedåt.

Den optimala bassängstorleken är i detta fall är qopt , d v s den storlek vid vilken kostnadskurvan och tangenten t till nyttokurvan är parallella. Om man utgår från en bassäng som är mindre än denna optimala storlek så kostar ju ett marginellt storlekstillskott, per medlem, mindre än vad det smakar. Om man å andra sidan utgår från en bassäng som är större än den optimala storleken så kostar det marginella storlekstillskottet mer än det smakar.

I vårt andra fall tänker vi oss att klubbens medlemsantal Q är större än i det första fallet. Det är alltså fler medlemmar som delar på kostnaderna och kostnadskurvan B kommer därför inte bara att ligga under den i föregående fall utan blir också mindre brant. Detta är förstås en huvudorsak till att den optimala bassängstorleken i det andra fallet, Qopt (där B och T är parallella), är större än föregående falls optimum qopt.

Det är värt att lägga märke till att nyttokurvan a i figuren till stora delar ligger över kurvan A, och framför allt att den tidigare kurvans maximum amax är större än den senares Amax. Detta sakernas tillstånd är knappast självklart och rimligen kan man tänka sig också andra storleksrelationer. Om relationerna emellertid är sådana som i figuren så innebär det att medlemmarna i ett mindre kollektiv maximalt kan njuta mer av sin gemensamma nyttighet, i detta fall en bassäng, än medlemmarna i ett större kollektiv. Orsaken skulle i så fall t ex kunna vara det mindre kollektivets relativa intimitet och exklusivitet. Så kan det naturligtvis vara i en del fall, men det finns rimligen inte heller något som hindrar att det, i andra fall, kan förhålla sig annorlunda.

Resonemangen i anslutning till figurerna 23 och 24 kan nu kopplas samman och vi får då det resultat som visas i figur 25. I figur 23 härleddes ju i två fall det optimala medlemsantalet då bassängstorleken var given. Naturligtvis kan man göra på samma sätt också för en stor mängd andra bassängstorlekar. Resultatet blir då en kurva sådan som kurvan "optimalt medlemsantal enligt figur 23" i figur 25, d v s en kurva som för varje given bassängstorlek anger det optimala medlemsantalet. I figuren 24 utgick vi istället från ett givet medlemsantal och härledde den optimala bassängstorleken. Om också detta göres i ett stort antal fall så får vi en kurva sådan som "optimal bassängstorlek enligt figur 24". I skärningspunkten mellan de båda kurvorna i figur 25 är alltså, det blir slutresultatet av vårt resonemang, bassängstorleken och medlemsantalet samtidigt optimala. Optimaliteten innebär att marginella förändringar av antingen bassängstorleken, eller medlemsantalet, upplevs som försämringar av den enskilde. Skulle det vara fråga om förändringar som kostar något, alltså ökning av bassängstorleken eller minskning av medlemsantalet, så blir den resulterande värdestegringen mindre än kostnadsökningen. Skulle det istället vara fråga om förändringar med besparingseffekt, alltså minskning av bassängen eller ökning av medlemsantalet, så blir värdeminskningen större än besparingen.
 
 

Figur 25

Våra exempel har gällt simbassänger men tanken är förstås, som framgått, att Buchanans resonemang skall vara tillämpbart på alla nyttigheter som i större eller mindre utsträckning kan delas mellan människor. Den stora fördelen med att dela är naturligtvis att kostnaden för den enskilde därigenom blir mindre. Bortsett från en del undantag, t ex den "sällskapseffekt" vi räknade med för bassängerna, är det emellertid rimligt att tänka sig att delandet i övrigt i huvudsak medför nackdelar. Det verkar därför rimligt att tro att kollektiven blir små, även i fall med principiellt goda möjligheter att dela, om människorna tycker sig ha råd med det. I extremfallet kommer människorna till med att skaffa och använda de principiellt delbara nyttigheterna som enskild egendom. Buchanan formulerar också hypotesen att kollektiven tenderat att bli mindre, och i en del fall t o m övergått från kollektiv till enskilda, när människor i samband med allmän ekonomisk tillväxt blivit mer välbeställda. Som exempel nämner han att många jordbruk i USA idag själva äger, och ensamma använder, redskap och maskiner som tidigare under 1900-talet brukade delas av flera gårdar.

Jag nämnde inledningsvis i detta avsnitt att Buchanan skiljer sig från Olson genom att han gör en klar åtskillnad mellan de kollektiva nyttigheternas, och kollektivens, storlek, och detta har nu också illustrerats. Ett centralt inslag i exemplen med simbassänger är ju just att bassängstorleken, och antalet personer med rätt att utnyttja bassängen, d v s medlemsantalet, hela tiden hålls strikt isär. Argumenten för Buchanans likaledes inledningsvis nämnda ståndpunkt att försörjning med kollektiva nyttigheter knappast kräver kollektivt agerande återstår emellertid att redovisa.

En simbassäng kan naturligtvis byggas av en enskild entreprenör och därefter drivas som ett vanligt privat företag i vinstsyfte. Allt som behövs är ju att entreprenören tar betalt av dem som vill bada och samtidigt håller dem som inte betalar utanför med någon lämplig metod, t ex ett staket. Försörjningen med den åtminstone delvis kollektiva nyttighet som bassängen utgör säkras på så sätt genom uteslutande individuellt agerande. Likartade metoder kan tillämpas i många andra sammanhang. Buchanan tar själv upp ett av de klassiska exemplen på en kollektiv nyttighet, nämligen fyren för sjöfarande. Standardargumentet i detta fall är ju att ingens användning av fyrljuset hindrar någon annan att också se på fyren. Därför, så lyder argumentet, är det fråga om en kollektiv nyttighet, och därför måste försörjningen också säkras genom kollektivt agerande. Buchanan menar emellertid att behovet av kollektivt agerande snarare har med de rådande rättsförhållandena och den därmed sammanhängande institutionella ordningen att göra. Åtminstone i princip är det ju möjligt att hindra alla som inte betalat en stipulerad avgift att använda sig av fyren. Man kan t ex tänka sig att hela det område från vilket fyren kan ses spärras av och bevakas till förmån för de betalande, eller att fyren utformas så att den inte kan utnyttjas utan speciell utrustning som förbehålles de betalande - ljus- eller radiosignalerna från fyren kan t ex vara krypterade och omöjliga att tolka utan speciella mottagare. Men vad som i så fall krävs är en rättsordning som medger sådana åtgärder, t ex avgränsning av havsområden. Med detta menar Buchanan inte att sådana åtgärder alltid är önskvärda. Olika skäl, t ex kostnadsskäl, kan fortfarande i det enskilda fallet tänkas tala för en kollektiv lösning. Hans avsikt är bara att påvisa det orimliga i den vanliga uppfattningen att försörjningen med kollektiva nyttigheter kräver kollektivt agerande, samt att i samband därmed framhålla de vinster som, åtminstone i en del fall, skulle kunna göras om rättsförhållandena ändrades så att möjligheterna att med rättsliga medel hålla presumptiva snålskjutsåkare borta ökade.8

Det kan i detta sammanhang tillfogas att den beteckning som Buchanan valt för sin teori, nämligen klubbteori, är lätt missvisande. En klubb är ju enligt vanligt språkbruk ett frivilligt kollektiv, en sammanslutning, av ett eller annat slag. Men ändå är det just Buchanan som uttryckligen säger att sådana sammanslutningar inte behövs, utan att vanliga företag i många fall, om bara rättsförhållandena tillåter det, kan vara väl så ändamålsenliga. På sätt och vis hade det varit följdriktigare om Olson, istället för Buchanan, kallat sin teori för en klubbteori. Det skulle i så fall ha varit fråga om en teori för när klubbar, i ordets egentliga bemärkelse, bildas, och när så inte sker.

Jag hävdade i slutet av avsnittet "Olsons teori om kollektivt agerande" att teorin i stora stycken var deskriptiv och lämpade sig för direkt empirisk prövning. Även Buchanans teori förefaller vara direkt tillämpbar på delar av den existerande verkligheten. Jag har redan nämnt hans exemplifiering med de amerikanska jordbrukens maskininköp. Mer allmänt uttrycker sig Buchanan så här:

Everyday experience reveals that there exists some most preferred or "optimal" membership for almost any activity in which we engage, and that this membership varies in some relation to economic factors. European hotels have more communally shared bathrooms than their American counterparts. Middle and low income communities organize swimming-bathing facilities; high income communities are observed to enjoy privately owned swimmingpools. Det är bl a förhållanden av detta slag som Buchanan önskar förklara med sin klubbteori, och i den mån syftet är detta är teorin naturligtvis också direkt prövbar. Buchanans teori har emellertid till skillnad från Olsons också en alldeles påtaglig normativ sida, nämligen när han talar om de möjligheter till företagsmässigt utbud av kollektiva nyttigheter som som ändrade rättsförhållanden skulle öppna. Buchanan levererar i dessa stycken inte direkt prövbara förklaringar utan pekar istället på existerande, men av olika skäl ej förverkligade, möjligheter.
 

LINDAHLS JÄMVIKTSMODELL

Erik Lindahl (1891-1960) presenterade i sin doktorsavhandling (1919) en modell för härledning av den optimala storleken av en skattefinansierad kollektiv nyttighet. Lindahl, som arbetade i Knut Wicksells efterföljd, studerade på samma sätt som Wicksell ett skattesystem baserat på intresseprincipen och enhälliga beslut (se avsnittet "Wicksell och enhällighetsprincipen" i kapitel 4). Det speciella med Lindahls modell är framför allt att han, inom ramen för ett resonemang baserat på frivilliga skattebetalningar, ville beakta effekterna av skilda befolkningsgruppers varierande ekonomiska styrka.

Men även om Lindahls modell ursprungligen var tänkt som en utveckling av den Wicksellska skatteteorin, så har den också mycket tydliga beröringspunkter med Buchanans klubbteori. Modellen utgör i viss bemärkelse en förbindelselänk mellan enhällighetstanken och klubbtanken. Buchanan diskuterade ju i en första ansats (den tidigare figur 23) den kollektiva nyttighetens, i hans fall simbassängens, optimala storlek, under förutsättning av konstant medlemsantal i klubben. Även om Lindahls modell tillkom många år tidigare kan den ses som en utveckling av den ansatsen. Det som i Buchanans fall är ett konstant medlemsantal är då i Lindahls fall istället ett konstant antal medborgare i ett land. Utvecklingen består i att Lindahl, till skillnad från Buchanan, tänker sig att den totala medlemsmängden är uppdelad i två grupper, den ena (förhållandevis) rik och den andra (förhållandevis) fattig. Buchanan antog istället, som vi minns, att alla medlemmar är varandra lika i detta avseende.
 
 

Figur 26

Lindahls modell illustreras i figur 26. Han tänker sig till att börja med att medborgarna eller befolkningen består av två grupper, en rik A och en fattig B. Vardera gruppen tänkes inom sig vara homogen, d v s gruppmedlemmarna har sinsemellan samma ekonomiska förutsättningar. Lindahl preciserar inte närmare antalet medlemmar i varje grupp, vilket knappast heller är nödvändigt. En del inslag i det kommande resonemanget, med de storleksförhållanden som illustreras i figur 26, blir emellertid naturligare om vi tänker oss att grupperna är ungefär lika stora.

Problemet är alltså att bestämma den optimala storleken av en kollektiv nyttighet som gemensamt skall skattefinansieras på ett sådant sätt att anskaffnings- och finansieringsbeslutet får enhälligt stöd. Den kollektiva nyttigheten kan t ex, som i Buchanans fall, vara en simanläggning, men naturligtvis kan man också tänka sig många andra saker. Nyttighetens storlek är avsatt utefter diagrammets lodräta axel. Utefter den vågräta axeln är den andel av den totala kostnaden som betalas av A markerad, och denna andel är alltså en av de storheter som skall bestämmas i modellresonemanget. Den andel som inte betalas av A betalas förstås istället av B.

Att två grupper på detta sätt betalar för nyttigheten påverkar förstås utbuds- och efterfrågeförhållandena. Lindahl uttrycker saken så här (s 168):

One party's demand for certain collective goods at a certain price appears from the other party's point of view as a supply of these goods at a price corresponding to the remaining part of total cost: for collective activity can only be undertaken if the sum of the prices paid is just sufficient to cover the cost. För att förstå vad detta innebär kan vi först se på en extremsituation. Antag att gruppen A ensam står för hela kostnaden, d v s att vi befinner oss vid värdet 1 på den vågräta axeln. I så fall kan vi tänka oss att storleken a1 på nyttigheten är optimal för A. Innebörden av detta är följande. Om vi utgår från en storlek som är mindre än a1 så tycker medlemmarna i A att det är fördelaktigt att öka storleken, eftersom de då bedömer att värdet av en storleksökning är större än kostnaderna för densamma. Om vi istället utgår från en storlek som är större än a1 så vill medlemmarna i A minska storleken eftersom de bedömer att detta minskar kostnaderna för nyttigheten mer än värdet av den. Annorlunda uttryckt innebär detta att ett tillskott till nyttighetens storlek som kostar en krona, vid storleken a1 också värderas till en krona.

Låt oss sedan lämna extremsituationen och istället föreställa oss att A bara betalar en del av de totala kostnaderna, t ex andelen f. I så fall är förstås medlemmarna i A beredda att betala för en större nyttighet eftersom de bara behöver betala andelen f av varje krona som nyttigheten kostar.9 De förordar med andra ord en storlek vid vilken de värderar ett tillskott, som kostar en krona, till endast andelen f av en krona. Detta är storleken af i figuren. Vi ser nu också att kurvan A i figuren representerar den för A optimala storleken på nyttigheten som en funktion av A:s andel av de totala kostnaderna.

På samma sätt representerar kurvan B den för B optimala storleken som en funktion av B:s kostnadsandel. Vi ser bl a att om B ensam står för alla kostnader så vill de inte ha en större nyttighet än b0. Att indexet är 0 beror på att det anger A:s andel, som ju är 0 när B betalar allt. Detta är mindre än a1 , vilket är fullt rimligt med tanke på att B är fattigare. Vi ser också att kurvan B, i analogi med kurvan A, stiger när B:s andel av de totala kostnaderna minskar, d v s när vi rör oss från vänster till höger i figuren.

Det är nu lätt att knyta ihop resonemanget. För att de båda grupperna skall kunna komma överens krävs naturligtvis att de förordar samma storlek på den kollektiva nyttigheten. Slutresultatet, eller jämviktslösningen, blir därför den storlek på den kollektiva nyttigheten, och den kostnadsfördelning, som representeras av skärningspunkten Popt mellan kurvorna A och B. Den lösningen representerar såväl det totala skatteuttaget för den i detta sammanhang kollektiva nyttigheten som denna skatts fördelning på de olika medborgargrupperna. Lösningen ger också balans mellan marknader för privata och kollektiva nyttigheter i den bemärkelsen att medborgarna, för sina sist utlagda kronor, köper lika stora värden vare sig det är fråga om privata eller kollektiva nyttigheter. Allt detta är sådant som Wicksell och Lindahl fäste största avseende vid när de utvecklade intresseprincipen för beskattning.
 

HIRSCHMANS ANALYS AV MISSNÖJESREAKTIONER

Vi har nu bl a sett hur Mancur Olson intresserat sig för organisationsbildningens grundläggande betingelser och James Buchanan för kollektivens och de kollektiva nyttigheternas optimala storlek samt för kollektivens möjliga organisationsformer. Albert O. Hirschman har i sitt arbete Exit, Voice, and Loyalty - Responses to Decline in Firms, Organizations, and States (1970) tagit upp ytterligare en aspekt av människors kollektiva agerande. Det som intresserat Hirschman är hur människorna reagerar när ett kollektiv som de tillhör inte motsvarar deras förväntingar. Det är sådana missnöjesreaktioner som Hirschman analyserar, och analysen gäller, som framgår av undertiteln till hans arbete, inte bara så skilda typer av kollektiv som organisationer och stater utan också företag. Att de senare kan räknas som kollektiv beror på att Hirschman betraktar ett företag tillsammans med sina kunder som ett slags enhet eller organisation.

Hirschman urskiljer två huvudtyper av missnöjesreaktioner, som han kallar voice och exit. I fri översättning skulle dessa reaktioner på svenska kunna betecknas "kritik" och "sorti". Kritik innebär att man talar om vad man inte är nöjd med i hopp om att det skall leda till bättring. Om en person t ex inte är nöjd med sin fackliga organisations agerande så kan personen ge uttryck åt det på ett föreningsmöte eller i något annat lämpligt sammanhang. Sorti innebär istället att man lämnar organisationen. En person som t ex inte är nöjd med varorna eller betjäningen i den butik han eller hon brukar handla i kan istället börja handla i en annan.

Hirschman, som ursprungligen själv är ekonom men efter hand utvecklat allt starkare allmänna samhällsvetenskapliga intressen, menar att man inom den ekonomiska vetenskapen, eller åtminstone dess huvudfåra, egentligen inte räknar med någon annan missnöjesreaktion än sortin. Enligt Hirschman föreställer sig ekonomer sålunda alltid att en marknadsaktör, som inte är nöjd med något visst alternativ, istället helt enkelt väljer ett annat. Inom statsvetenskapen har man istället, menar Hirschman, betonat och studerat kritiken som missnöjesreaktion. Dessa traditioner har också lett till att kritik kommit att framstå som en politisk missnöjesreaktion och sorti som en ekonomisk. Båda dessa synsätt är enligt Hirschman alltför enögda. I själva verket kan båda missnöjesreaktionerna, beroende på omständigheterna, förekomma i såväl politiska som ekonomiska sammanhang. Därmed blir det också angeläget att närmare utreda de båda reaktionernas egenskaper och att klargöra när den ena, och den andra, kommer till använding. Det är precis det Hirschman gör.

Figur 27 illustrerar den allmänna inriktningen av Hirschmans analys. Låt oss börja i den nedre vänstra rutan med "konkurrensutsatta företag med många kunder och standardiserade varor". Om en kund i ett sådant företag av en eller annan är missnöjd, t ex med betjäningen eller priserna, så är den naturliga reaktionen att helt enkelt gå till ett annat företag, d v s att välja sortin. Till att börja med finns ju sådana företag, åtminstone om vi preciserar vårt konkurrensantagande så att det innebär just detta och alltså inte enbart avser konkurrens från potentiella ännu ej bildade företag. Till detta kommer att kritikstrategin antagligen är verkningslös. Den enskilde kunden, med sin svaga maktposition i den stora kundskaran, kan ju knappast hoppas på att företaget skall lyssna på just hans eller hennes kritiska synpunkter. Sortistrategin är å andra sidan inte bara enkel utan också maximalt effektiv. Kunden väljer det av de konkurrerande företagen som passar bäst och köper den standardiserade varan där - bättre kan det inte bli. Vi har alltså här att göra med ett typfall då sortistrategin renodlad kommer till användning.

I figurens övre högra ruta finns några fall i vilka istället den renodlade kritikstrategin används som missnöjesreaktion. Överst står "monopolföretag", d v s företag som ensamma, och ofta också med ensamrätt, bedriver något slags produktion. Kunder som är missnöjda med sådana företags prestationer är, eftersom det inte finns några alternativ, helt och hållet hänvisade till kritikstrategin. Hirschman nämner som exempel statliga företag i det dåvarande Sovjetunionen där tidningarna innehöll stora mängder kritik av varor m m. I Sverige skulle man på motsvarande sätt kunna nämna den ibland starka kritiken mot t ex posten, Telia och sjukvårdssystemet. I alla dessa fall är människorna, om de är missnöjda, hänvisade kritik eftersom sortin knappast är tillgänglig. Liknande synpunkter kan anföras om "organisationer i monopolställning". Exempel är arbetsmarknadsorganisationer, t ex i Sverige, som i praktiken ofta har något som liknar monopol på sin verksamhet, och dessutom förfogar över starka medel för att tvinga intressenter att bli medlemmar. Även här har sortin små möjligheter och de missnöjda hänvisas därför till kritiken.
 
 

Sorti används Sorti används inte
Kritik används
  • Konkurrensutsatta företag med få kunder
  • Frivilliga sammanslutningar
  • Konkurrensutsatta politiska partier
  • Monopolföretag
  • Organisationer i monopolställning
  • Nationer
  • Familjer
  • Stammar
  • Religiösa samfund
Kritik används inte
  • Konkurrensutsatta företag med många kunder och standardiserade varor
  • Det poliska partiet i totalitära enpartisystem
  • Terroristgrupper
  • Kriminella gäng
Figur 27

Även de fyra sista organisationstyperna i den övre högra rutan, d v s "nationer", "familjer", "stammar" och "religiösa samfund" karakteriseras av att människorna är starkt bundna till dem, och av att sortistrategins möjligheter därför är starkt begränsade. I några fall, t ex när det gäller familjer och stammar, är banden naturligtvis principiellt oupplösliga i den enkla bemärkelsen att en person omöjligen kan byta ut sina biologiska föräldrar, sina biologiska syskon, o s v. För att diskussionen här alls skall vara meningsfull måste man alltså tänka sig att den hypotetiska sortistrategin gäller något annat än familjen eller stammen i biologisk bemärkelse, t ex familjens sociala gemenskap, familjens normer, eller något liknande. Även med en sådan definition kan emellertid banden bli så starka att sortin, även om den är principiellt möjlig, i praktiken ter sig närmast otänkbar. Det är för att beteckna och förklara detta slags band som Hirschman inför termen lojalitet. Hirschman menar att lojaliteten till nationer, familjer, stammar och religiösa samfund ofta är så stark att missnöje, liksom i fallet med monopolföretagen, knappast kan ta sig andra uttryck än kritik.

Detta kan naturligtvis i huvudsak vara riktigt, även om det också är befogat att peka på möjliga undantag. För det första förekommer det att nationer saknar lojalitet från sina medborgare men istället håller dem kvar med maktmedel - detta gällde t ex länderna i det fallna sovjetimperiet. Sådana nationer liknar förstås monopolföretag mer än familjer sammanhållna av lojalitetsband, och i dessa fall är det nog ofta också fråga om stater snarare än om nationer. För det andra är lojalitetsbanden i familjer och de andra organisationsformer vi just nu diskuterar inte alltid så starka att sortistrategin behöver vara så svår att tillgripa. Åtminstone en del nationer, familjer, o s v, borde kanske därför snarare placeras i den ännu så länge odiskuterade övre vänstra rutan. Särskilt gäller detta kanske den speciella familjeorganisation som äktenskapet utgör.

I diskussionen hittills har sorti- och kritikstrategierna framstått som alternativ till varandra. Har sortistrategin varit tillgänglig så har den använts, först i annat fall har kritikstrategin tillgripits som det nästa bästa. Med Hirschmans formulering innebär detta att "sortin tränger ut kritiken". Han betonar emellertid också att detta samband inte är nödvändigt utan att det även finns fall då sortin och kritiken uppträder samtidigt och kompletterar varandra. Dessa fall finns i figurens övre vänstra ruta, där det första exemplet är "konkurrensutsatta företag med få kunder" - kanske kan man lägga till att företag som tillverkar "skräddarsydda" varor är speciellt intressanta. Hur som helst så karakteriseras dessa företag av att kundens maktställning är förhållandevis stark, varför det kan löna sig att verbalisera missnöjet. Men detta tillgripande av kritikstrategin kan, vilket är det intressanta, kombineras med sortistrategin. Kunden kan t ex uttala sin kritik och först därefter, och om kritiken inte hjälper, gå till ett annat företag. Ännu slagkraftigare är förstås att först, och för att bana väg för kritiken, hota med sorti om kritiken inte honoreras. Som andra exempel på organisationer med detta missnöjesmönster nämner Hirschman "frivilliga sammanslutningar", d v s vanliga föreningar av allehanda slag, och "konkurrensutsatta politiska partier", d v s partier i demokratiska länder. I det senare fallet är det naturligtvis av betydelse om diskussionen gäller partiets medlemmar eller dess väljare. Att Hirschmans analys i första hand avser medlemmarna förefaller uppenbart.

Så återstår bara den nedre högra rutan med exemplen "det politiska partiet i totalitära enpartisystem", "terroristgrupper" och "kriminella gäng". Det karakterstiska för organisationer av detta slag är att de undertrycker alla former av missnöjesyttringar. Kritik betraktas som myteri och sorti som förräderi. Det är inte svårt att förstå varför.

Att Hirschmans grundläggande distinktion mellan kritik och sorti är fruktbar och av stort intresse för analysen av människors förhållande till kollektiv av skilda slag är uppenbart. Detta hindrar emellertid inte att Hirschmans analys kan kompletteras i olika hänseenden. Jag skall avsluta detta avsnitt med två kommentarer som båda är inspirerade av Mancur Olsons insatser.

En första kommentar gäller en viktig skillnad mellan kritik- och sortistrategierna som bara nämns i förbigående (s 41) av Hirschman. Skillnaden består i att sortistrategin är enkel att tillämpa, när det alls är möjligt, och omedelbart effektiv för den missnöjde, medan däremot kritikstrategin kan vara tungrodd och föga attraktiv. Skälet är att kritik kan betraktas som en kollektiv nyttighet. Resultatet av kritiken, när den är framgångsrik, kommer ju inte bara kritikern utan alla berörda, t ex alla organisationsmedlemmar, till del. Ändå är det i allmänhet kritikern ensam som utformar och framför kritiken, uppgifter som i många fall kan vara utomordentligt krävande. Det finns därför anledning att misstänka att mycken kritik, som från kollektivets synpunkt hade varit önskvärd, förblir outtalad. I den bemärkelsen dras kritikstrategin med ett permanent handikapp i förhållande till sortistrategin.

En andra kommentar är att Hirschman enbart diskuterar missnöjesreaktioner. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att människor kan lämna en organisation även av andra skäl än missnöje. Ett mycket viktigt sådant skäl är förhoppningen att kunna njuta av organisationens arbetsresultat utan att bidra till det, d v s förhoppningen att kunna åka snålskjuts.
 

RELEVANS FÖR DEN EKONOMISKA STATSVETENSKAPEN

Vid presentationen av teoriansatserna i de föregående avsnitten har jag i huvudsak tillämpat dem på privata beslut. Besluten att eventuellt röja utsikter framför olika samhällen, att bilda klubbar eller företag för simbassänger, o s v, är alla privata. Detta presentationssätt har inte heller på något sätt varit missvisande. Teoriansatserna gäller verkligen till mycket stor del privata beslut. Men trots detta har de också stor relevans för det som är denna boks ämne, nämligen de offentliga besluten. I detta avslutande avsnitt skall jag illustrera denna relevans genom att visa hur teoriansatserna kan användas vid diskussionen av ett antal betydelsefulla problem inom den ekonomiska statsvetenskapen.

Ett första och mycket centralt problem gäller statens uppkomst, alltså de faktiska historiska processer som ligger bakom bl a vår tids statsbildningar. Att beskriva och förklara dessa processer på ett sätt som är förenligt med den ekonomiska statsvetenskapens metodinriktning, och som alltså verkligen beaktar de enskilda individernas bevekelsegrunder, är långt ifrån enkelt. Dessa svårigheter har till stor del med det kollektiva handlandets logik, så som det analyserats av Mancur Olson, att göra. Staten kan ju beskrivas som ett mycket stort kollektiv som, åtminstone bl a, producerar kollektiva nyttigheter till medborgarnas fromma. Bland dessa nyttigheter finns bl a, och framför allt, ett elementärt rättssystem av det slag som beskrevs i kapitel 2. Men innan staten finns är ju alla beslut privata och under sådana förhållanden är det enligt Mancur Olson nästan omöjligt för stora kollektiv, sådana som han kallar latenta, att konsolidera sig. Om vi accepterar detta blir det alltså, just därför, svårt att förstå hur stater uppstår. Olsons resonemang verkar t ex utesluta den slags konstituerande "sammanträde" som diskuteras av Buchanan och Tullock, och som beskrevs i avsnittet "Från individerna till kollektivet" i kapitel 4, åtminstone som faktisk historisk händelse. För ordningens skull skall kanske också tilläggas, precis som i kapitel 4, att Buchanans och Tullocks avsikt med sitt resonemang säkert inte var att beskriva ett historiskt förlopp. Hur som helst så visar Olsons analys, vilket är poängen här, att enkla sammanslutningsteorier (människorna sluter sig samman därför att det är till nytta för dem) för staters uppkomst knappast är tänkbara. Det fordras någonting mer eller annat.

Mancur Olson har själv bidragit med intressanta synpunkter på detta problem. I uppsatsen Dictatorship, Democracy and Development (1993) skiljer han i grova drag på tre samhällstillstånd nämligen anarki, autokrati eller diktatur, och demokrati. Sammanslutningsteorier kan enligt Olson förklara varför små grupper av människor samlas kring ett gemensamt regelsystem, men inte hur stora autokratier eller demokratier uppstår. Han skriver så här (s 568):

Thus we should not be surprised that while there have been lots of writings about the desirability of "social contracts" to obtain the benefits of law and order, no one has ever found a large society that obtained a peaceful order or other public goods through an agreement among the individuals in the society. Men ändå är världen full av stora stater, såväl diktaturer som demokratier. Frågan är alltså hur sådana statsbildningar uppstår.

Övergången från anarki till autokrati är enligt Olson förhållandevis lätt att föreställa sig. Han exemplifierar bl a med förhållandena i Kina under 1920-talet. Stora delar av territoriet kontrollerades av stationära krigsherrar som plundrade befolkningen inom sina områden. Samtidigt härjade kringströvande rövarband på många håll i landet. Det förbryllande i situationen var att krigsherrarna ofta åtnjöt ett visst folkligt stöd, att människorna faktiskt föredrog de stationära eller permanenta banditerna framför de kringströvande och tillfälliga. Olson förklarar detta med att krigsherrarna inte bara plundrade sina underlydande utan också höll de kringdrivande rövarbanden borta. Detta senare var naturligtvis en viss tillgång för de berörda människorna. För att möjliggöra ett långsiktigt utnyttjande av befolkningen hade krigsherrarna dessutom incitament att sätta gränser för sitt eget plundrande. Av samma skäl, och för att upprätthålla undersåtarnas incitament att producera, var den enskilde krigsherren också själv betjänt av att upprätthålla ett visst mått av allmän lag och ordning inom sitt område. Den resulterande samhällsordningen kan därför, med delvis andra ord än de hittills utnyttjade, beskrivas som ett system i vilket krigsherren tillhandahöll vissa kollektiva nyttigheter i form av lag och ordning i utbyte mot rätten att beskatta invånarna. Med den formuleringen är det inte heller svårt att förstå att undersåtarna accepterade sin krigsherre, åtminstone om alternativet var anarki och ständiga hot från plötsligt uppträdande rövarband.

Men även om diktaturen, utövad av t ex en krigsherre, är bättre än anarkin, så är demokratin sannolikt ännu bättre. Och detta gäller även om vi bortser från så viktiga element i demokratin som frihetsaspekten. Ty även om den tänkte diktatorn i olika avseenden främjar sina undersåtars intressen, så gör han det ju trots allt för att gynna sig själv. Han använder inte alla skatteintäkter för att tillhandahålla kollektiva nyttigheter utan lägger undan en så stor del som möjligt för eget bruk. Det totala skattetrycket blir därför enligt Mancur Olson sannolikt högre, och utbudet av kollektiva nyttigheter mindre, än i en demokrati, och demokratin ligger därför i gemene mans intresse. Ändå, och återigen, förhindar den kollektiva logiken att människorna gemensamt bestämmer sig för att bilda en demokrati. Men hur går det då till?

En första synpunkt är förstås att odemokratiska system verkligen inte är ovanliga och att demokratier därför inte är självklara och kanske t o m kan betraktas som undantagsföreteelser. Fortfarande återstår emellertid problemet att förklara uppkomsten av de demokratier som faktiskt finns. I ett försök att skissera en tänkbar mekanism utgår Mancur Olson från den rimliga föreställningen att enskilda människor kan ha starka incitament att störta en sittande diktator. Lyckas någon med det så övertar han eller hon ju också den "beskattningsrätt", och därmed de inkomster, som diktaturen ger. Att störta en sittande diktator kan emellertid enligt Olson vara lättare än att därefter hålla sig kvar vid makten, och en framgångsrik upprorsmakare kan därför snart bli beroende av andra starka personer eller grupper i sin omgivning. Om situationen då är sådan att ingen ensam kan ta hela makten, och alternativet är anarki, så finns förutsättningar för en konstitutionell överenskommelse mellan de olika grupperna och därmed, i förlängningen, för demokrati. Möjligen kan man också tänka sig att det hela underlättas av att den ursprunglige diktatorn funnit det förenligt med sina intressen att inrätta något slags representativ församling för att kunna hålla sig underrättad om stämningarna bland folket. Finns en sådan församling kan den ju direkt utnyttjas som ett inslag i den tänkta konstitutionella överenskommelsen. Olson illustrerar sitt resonemang med det förlopp som i England ledde fram till den ärorika revolutionen och dess rättighetsförklaring 1688-89. När Oliver Cromwell, den starke och framgångsrike utmanaren av kungamakten, dött 1658, fanns ingen person eller grupp som ensam och obestridd kunde ta över efter honom. Därmed öppnades vägen för en samverkan mellan de olika rivaliserande fraktionerna i parlamentet. Detta var visserligen inte någon demokrati i modern bemärkelse, men ett viktigt steg på vägen var ändå taget.10

Mancur Olsons logik är alltså av klar relevans för den som försöker förstå hur stater uppkommer. Även för andra problem, som också gäller staters egenskaper, har emellertid de teoriansatser vi nu intresserar oss för betydelse. Som exempel kan nämnas de viktiga normativa problemen om staters storlek och verksamhetsområde.

Det första av dessa båda problem gäller helt enkelt staters optimala storlek. Finns det, kan man fråga sig, några principer eller riktlinjer som kan användas för att avgöra hur stor en statsbildning lämpligen bör vara, t ex mätt i antal miljoner invånare? Vi har tidigare berört denna fråga i avsnittet "Majoriteternas storlek" i kapitel 4. Den av teoriansatserna här som är av viss relevans är Buchanans klubbteori. Buchanan konstaterar ju, som vi sett, att åtskilliga klubbar, d v s faktiska kollektiva samarbetsformer, bör bli mindre när människorna blir rikare, och också blir det. Utan att ge något bestämt svar tar Buchanan också upp frågan om detsamma bör gälla offentliga "klubbar" som t ex stater eller kommuner. Vad man kan säga är väl att klubbteorin är relevant i sammanhanget, samtidigt som det verkar lika uppenbart att även andra aspekter, än de som beaktas i den teorin, måste vägas in. Att själva frågeställningen är viktig är emellertid uppenbart i dessa europadiskussionens dagar. Frågan om offentliga sammanslutningars optimala storlek eller, om man så vill, om förekomsten av skalfördelar i offentlig verksamhet, är ju av grundläggande betydelse för hela den diskussionen.

Klubbteorins relevans för det andra av de båda nämnda problemen, nämligen staters optimala verksamhetsområde, d v s den optimala gränsdragningen mellan det offentliga och det privata, är kanske mer uppenbar. Även detta problem diskuterades i kapitel 4, framför allt i avsnittet "De offentliga angelägenheterna", men ytterligare aspekter tillförs genom klubbteorin. Vad jag då tänker på är Buchanans uppfattning att förändrade rättsförhållanden, och därmed möjligheten av nya typer av institutioner, kan öppna vägen för privat kommersiell verksamhet inom områden som idag ofta betraktas som självklart offentliga angelägenheter.

Även Hirschmans distinktion mellan kritik och sorti är av relevans för de grundläggande frågorna om förhållandet mellan staten och dess medborgare. En mycket viktig form av organisationsmissnöje inträffar ju när människor är missnöjda med den stat de själva är knutna till. Hur, kan man fråga sig, reagerar de då?

Den vanligaste reaktionen i en demokrati är antagligen röstning på ett parti som föreslår förändringar i den riktning den röstande själv önskar. Om den missnöjde tycker att detta medel är för svagt, t ex därför att det inte finns något riktigt attraktivt parti att rösta på, kanske han eller hon istället engagerar sig i partipolitisk verksamhet, börjar bilda opinion genom tidningsartiklar, o s v. I alla dessa fall är det alltså fråga om användning av kritikstrategin. Men naturligtvis är det också möjligt för den missnöjde att tillgripa sortistrategin, d v s att lämna sitt land för att istället flytta till ett annat mera tilltalande samhälle. Detta kan vara svårt från lojalitetssynpunkt, leda till mycket "pappersexercis", och vara ekonomiskt betungande. Ändå är det naturligtvis tänkbart att en del människor väljer detta alternativ. Ett tredje handlingsalternativ, som antagligen är mycket vanligt, är att trots allt begränsa sig till att rösta vid allmänna val. En del missnöjda människor underlåter antagligen t o m att rösta. Dessa alternativs attraktivitet sammanhänger naturligtvis med att människor i en demokrati, trots eventuella anledningar till missnöje, i allmänhet ändå har det rätt så hyggligt. Att flytta till ett annat land, med allt det för med sig, är då sannolikt att skjuta kraftigt över målet. Och att börja skriva tidningsartikar eller liknande kan också te sig alltför krävande - att kritisera är ju, som vi såg i föregående avsnitt, att producera en kollektiv nyttighet. Att en del människor t o m kan finna den enkla rösthandlingen alltför besvärlig är knappast konstigt - tänk bara på resonemanget i avsnittet "Rationell okunnighet och röstningsparadoxen" i kapitel 6.

I en diktatur är förhållandena naturligtvis annorlunda. Människornas livsvillkor är i sådana ofta mycket svårare, och därmed också deras behov av att reagera. Samtidigt är kritikstrategin till stor del otillgänglig, bl a kan politiska partier inte fritt bildas. Sortistrategin framstår därmed lätt, trots att även den i just en diktatur normalt är mycket krävande, som det enda riktigt attraktiva alternativet.

I dessa sammanhang, när det är fråga om missnöjesreaktioner i förhållande till en stat eller ett land, används ofta uttrycket röstning med fötterna (voting with the feet) för sortistrategin. Aspekter på detta handlingssätt har diskuterats av bl a William A. Niskanen och av Charles M. Tiebout.

Niskanens synpunkter finns undanstoppade på ett enstaka ställe i den byråkratibok vi känner från kapitel 7, men är likväl värda att lyftas fram. Niskanen skriver (1971, s 19) att "Governments differ from private collective organizations primarily in that one can transfer membership among governments only by moving". I en fotnot utvecklar han sedan saken så här:

However, most of the political science literature seems to have missed this important point. The most important differences among all types of organizations probably involve the cost and procedures for the transfer of an individual's property rights among organizations. The sustained growth of the corporate form of business is undoubtedly due, in part, to the low cost of transferring property rights in and out of each such organization. Even the most autocratic government would have to be approved by every resident if the costs of moving were zero (min kursivering). Effective popular control of government is more important, the greater the continous territorial sovereignty of the government and the greater the restrictions on moving across the borders of the state, both of which increase the economic and psychic costs of moving. Unfortunately, the difficulties of popular control of government also increase with the size of the state. Denna fotnot är intressant genom den direkta sammankopplingen av resonemang om missnöjesreaktioner med resonemang om voteringsregler. Vad Niskanen säger i den kursiverade meningen är ju att om sortin inte stöter på något som helst motstånd, så måste den offentliga makten ha stöd av en enhällig befolkning. Omvänt, och med hänvisning till diskussionen om enhällighetsregeln i kapitel 4, kan då också sägas att andra inskränkningar i enhällighetsregeln än de som motiveras med Buchanans och Tullocks speciella argument, förutsätter att sortin inte är kostnadsfri. Allt detta är förstås ett exempel på det fenomen som Hirschman beskriver med uttrycket att möjligheten till sorti tränger ut behovet av kritik.

En mer ingående analys av sortin från offentliga maktsfärer har gjorts av Charles M. Tiebout (1924-1968). Tiebouts (1956) utgångspunkt är att människors benägenhet att åka snålskjuts, t ex genom att uppge ett mindre intresse än de faktiskt har, gör det svårt eller omöjligt att bestämma den optimala storleken på kollektiva nyttigheter. Denna svårighet, som bl a påpekats av Samuelson (1954, 1955), vidlåder t ex Wicksells och Lindahls analyser av intresseprincipen. Tiebout ställer frågan om det finns några vägar förbi denna svårighet och gör därvid inledningsvis en distinktion mellan en federal maktsfär och delstaternas maktsfärer inom denna. Mer allmänt kan man istället tala om en central och ett antal lokala maktsfärer, där de senare istället kan vara t ex kommuner. Den väsentliga utgångspunkten i Tiebouts modellresonemang är sedan att medborgarna inte kan lämna den centrala maktsfären medan de däremot tänkes kunna förflytta sig helt kostnadsfritt mellan de lokala sfärerna. Tiebout visar sedan att försörjningen med kollektiva nyttigheter i de lokala enheterna faktiskt blir optimal under de nämnda betingelserna kompletterade med ytterligare några preciserande förutsättningar. Beslutsfattarna i de lokala enheterna kommer att tillhandahålla olika uppsättningar av kollektiva nyttigheter och ta betalt av medborgarna, d v s beskatta dem, för detta. Den enskilde medborgaren kommer i sin tur att bosätta sig inom den lokala maktsfär som, med hänsyn till hans eller hennes önskemål och betalningsvilja, är bäst. Istället för att handla på marknader, som ju är brukligt när det gäller individuella nyttigheter, flyttar medborgarna i detta fall, som gäller kollektiva nyttigheter, istället till den lokala maktsfär som passar dem bäst. I båda fallen blir produktionen och konsumtionen optimal. Förflyttningarna i Tiebouts modell gör förstås också det politiska röstandet överflödigt. För att använda Hirschmans terminologi så undantränger möjligheten till sorti inte bara behovet av kritik i största allmänhet, utan också speciellt behovet av politiska val.11

Beslutsfattarna i Tiebouts lokala maktsfärer kan lätt betraktas som verkställande ledningar i klubbar i Buchanans bemärkelse. När medborgarna väljer bostadsort väljer de alltså enligt detta betraktelsesätt en lämplig klubb. Vi ser också att den enskilda lokala maktsfärens uppsättning av kollektiva nyttigheter åtnjuter ett enhälligt stöd av sina medborgare. Den medborgare som istället i större eller mindre utsträckning vill ha andra nyttigheter flyttar istället till en annan och bättre lokal maktsfär. Vid sidan om Lindahls tidigare beskrivna modell är alltså också Tiebouts modell en intressant förbindelselänk mellan enhällighetstanken och idén om klubbar.

Så här långt har jag i detta avsnitt i huvudsak diskuterat grundläggande problem som har med själva bildandet av offentliga maktsfärer, t ex stater eller kommuner, att göra. Även för en del problem som uppträder inom ramen för en redan existerande, och i sammanhanget ej heller ifrågasatt stat eller kommun, är emellertid de teoriansatser som intresserar oss här relevanta. Bl a kan Olsons teori om det kollektiva agerandet bidra till förståelsen av varför offentliga beslut faktiskt får den inriktning och det innehåll de får. I sin tur beror detta på att organisationsbildningen i en demokrati, t ex avseende politiska partier och intresseorgansiationer, är underkastad denna teori.

Den viktiga grundföreställningen är då att olika intressen i ett samhälle har olika lätt att organisera sig. De intressen som förenar t ex de få stora företagen i ett land har sålunda enligt Olson mycket lättare att finna ett organisatoriskt uttryck än de intressen som förenar de många små företagen. Andra exempel på grupper med gemensamma intressen, men med stora svårigheter att manifestera sig, är, som vi tidigare sett, arbetslösa, konsumenter och skattebetalare. I den mån man tror att politiskt inflytande förutsätter organisation är därför åtskilliga stora, med Olsons terminologi latenta grupper, relativt maktlösa. Sådana grupper riskerar alltså att bli mer eller mindre "överkörda" i de offentliga beslutsprocesserna, vare sig man huvudsakligen uppfattar dessa som förhandlingar mellan grupper eller som påtryckning på regeringsmakten. Samtidigt bör emellertid betonas att denna slutsats nog lätt kan överdrivas. Som framhölls i avsnittet "Beslutsresultaten" i kapitel 6 räcker det ju inte att en påtryckningsgrupp är välorganiserad för att den skall få inflytande. Det är också nödvändigt att, som ett separat inslag i förklaringen, tala om varför de beslutande politikerna, med sina intressen, ger efter för påtryckningarna.

Olsons resonemang har också konsekvenser utöver dem som gäller intressenas omedelbara inverkan på de offentliga besluten. Låt oss tänka oss, vilket knappast är orimligt, att en organisation i strävandena att främja sina egna medlemmars intressen, samtidigt riskerar att störa samhällsutvecklingen i stort. Ett ingrepp i marknadsmekanismerna kan t ex ge stort utbyte för en viss företagarkategori, samtidigt som det försämrar samhällets allmänna tillväxtbetingelser. Olson diskuterar dessa förhållanden med utgångspunkt från hur stora eller omfattande (encompassing) organisationerna är. Ju större en organisation är, säger han, desto större anledning har den att ta hänsyn till effekterna av sitt agerande på samhällsutvecklingen i stort. I extremfallet, då organisationen omfattar samtliga samhällsmedlemmar, drabbar ju de allmänna samhällseffekterna i sin helhet också organisationen. Ju mindre organisationen å andra sidan är, desto mindre anledning har den att låta sitt beteende styras av hänsyn till de allmänna samhällseffekterna, och desto mer kan den istället låta sig styras av det egna snäva intresset. Från allmän samhällssynpunkt kan därför en del små organisationer vara ett större hot än stora organisationer. Men det kollektiva handlandets logik innebär också, som vi sett, att små organisationer är lättare att bilda, och därför sannolikt också vanligare, än stora organisationer. I det perspektivet kan därför organisationsväsendet bli ett hot mot den långsiktiga samhällsutvecklingen. Mancur Olson diskuterar problem av detta slag på ett synnerligen intresseväckande sätt, och med uppbådande av ett stort empiriskt material, i The Rise and Decline of Nations - Economic Growth, Stagflation and Social Rigidities (1982).
 
 

Slutnoter

1Förutom beteckningarna individuella och kollektiva nyttigheter är också beteckningarna privata respektiva allmänna (eng. public) nyttigheter vanliga; bl a använde Samuelson dessa senare beteckningar i sina artiklar. Den terminologin är emellertid enligt min mening klart sämre eftersom den mindre renodlat tar sikte på de grundläggande rent fysiska skillnaderna i möjligheterna att konsumera de två typerna av nyttigheter. Istället ger den rättsliga associationer som det i detta sammanhang är angeläget att hålla borta från de grundläggande begreppen.

2Dessa utsiktsexempel har jag själv valt för att göra den kommande diskussionen om kollektiv av olika storlek enhetlig och lättillgänglig. Även om Mancur Olson använder andra exempel så hoppas jag att utsiktsexemplen är lämpliga med hänsyn till syftena här.

3Snålskjutsåkningen här har stora likheter med spelandet av icke-samarbetsstrategin i fångarnas dilemma (se vidare avsnittet "Spelteori" i Appendix).

4Det är intressant att jämföra Mancur Olsons teori om det kollektiva agerandet med de idéer om rationell okunnighet och obenägenhet att rösta som diskuterades i avsnittet "Rationell okunnighet och röstningsparadoxen" i kapitel 6. Det verkar inte alltför långsökt att betrakta en väl fungerande demokrati, d v s ett samhälle i vilket medborgarna i allmänhet är väl informerade i samhällsfrågor och deltar i val, som en kollektiv nyttighet med de oinformerade och icke-röstande som snålskjutsåkare. Betraktelsesättet ger upphov till en rad frågor. Vad betyder det t ex för Olsons teori om människorna röstar långt mer än de egentligen borde med hänsyn till sina egna intressen?

5Det är alltid fascinerande när något som man tror är nytt visas ha varit känt tidigare. Ett exempel, som Mancur Olson själv framhåller, är den engelske filosofen David Humes (1711-1776) klara insikter i det kollektiva handlandets logik. Det ter sig befogat att med viss utförlighet citera Hume, och kanske är detta ställe med exemplet med stadsfullmäktige bästa platsen. Han skriver så här (1739-40, s 538): "Two neighbours may agree to drain a meadow, which they possess in common: because it is easy for them to know each other's mind; and each must perceive, that the immediate consequence of his failing in his part, is the abandoning of the whole project. But it is very difficult, and indeed impossible, that a thousand persons should agree in any such action; it being difficult for them to concert so complicated a design, and still more difficult for them to execute it; while each seeks a pretext to free himself of the trouble and expense, and would lay the whole burden on others. Political society easily remedies both these inconveniences. Magistrates find an immediate interest in the interest of any considerable part of their subjects. They need consult nobody but themselves to form any scheme for promoting that interest. And as the failure of any one piece in the execution is connected, though not immediately, with the failure of the whole, they prevent that failure, because they find no interest in it, either immediate or remote. Thus bridges are built, harbours opened, ramparts raised, canals formed, fleets equipped, and armies disciplined, everywhere, by the care of government, which, though composed of men subject to all human infirmities, becomes, by one of the finest and most subtile inventions imaginable, a composition which is in some measure exempted from all these infirmities."

6En utförlig redogörelse för Buchanans klubbteori och närliggande teorier finns i Sandler & Tschirhart (1980).

7De båda kostnadskurvorna b och B skall egentligen inledningsvis stupa mycket brantare än i figuren - redan vid t ex två medlemmar har ju kostnaden per medlem halverats. Att figuren av praktiska skäl inte ritats så har emellertid ingen principiell betydelse.

8Likheterna mellan Buchanans tankar här och det resonemang som fördes om rättigheter i anknytning till vattenföroreningsexemplen i avsnittet "Marknadsavtal och Coase" i kapitel 4 är slående. I båda fallen framhålls ju att möjligheten till handel med rättigheter är beroende av gällande rättsordning och institutionella förhållanden.

9Jämför med 1/n-problemet ovan.

10Se även presentationen av John Locke i avsnittet "Locke och den andra huvudansatsen" i kapitel 4.

11Även om förflyttningar i verkligheten aldrig är helt kostnadsfria som hos Tiebout så visar hans modell ändå att variation mellan kommuner och låga rörelsekostnader kan vara värdefullt från resursallokeringssynpunkt.