Home

Erik Moberg ©:
Offentliga beslut, kapitel 1.
 
 

Disciplinens plats
Modellbegreppet
Homo economicus
Rationalitetsantagandet
Teoribildningens karaktär
Det normativa och det deskriptiva
Bokens disposition
Slutnoter
 
 

1. DEN EKONOMISKA STATSVETENSKAPEN
 

DISCIPLINENS PLATS

Under de senaste årtiondena har en samhällsvetenskaplig disciplin som på engelska ibland kallas the theory of public choice, ibland rational choice political science och ibland the economic theory of politics allt mer låtit tala om sig. Det är denna disciplin, som ännu så länge inte har någon etablerad svensk beteckning, som jag här kallar för ekonomisk statsvetenskap. I stora drag karakteriseras disciplinen av att man inom statsvetenskapens traditionella sak- eller ämnesområde tillämpar ekonomins metoder. Det som studeras är alltså det politiska livet, men metoderna är ekonomernas snarare än de inom statsvetenskapen gängse. För att ge en klarare bild av den ekonomiska statsvetenskapens plats bland samhällsvetenskaperna kan det vara lämpligt att först säga något om förhållandena mellan de tre stora ämnena statsvetenskap, nationalekonomi och sociologi.

En viktig skillnad mellan dessa tre discipliner är att de, åtminstone delvis, utforskar olika delar av den samhälleliga verkligheten, de har olika sak- eller verklighetssinriktning. Statsvetarna studerar politiken och politiskt beteende medan nationalekonomerna utforskar de ekonomiska sammanhangen, bl a på samhällelig nivå. Även om gränsen mellan politik och ekonomi verkligen inte alltid är så klar som den i förstone möjligen kan synas, så har den ändå i huvudsak, och hittills skall kanske tilläggas, fungerat som en i praktiken accepterad skiljelinje mellan statsvetarnas och ekonomernas verklighetsområden. Vad som bestämmer gränserna för sociologernas verklighetsområde är svårare att ange, och väl egentligen ganska oklart. I en utmärkt bok som på ett inträngande sätt, och i form av intervjuer med representativa moderna samhällsforskare, behandlar förhållandet mellan ekonomi och sociologi skriver Richard Swedberg (1990, s 11) om utvecklingen i USA kring sekelskiftet att "Sociology .... became a 'left-over science' that dealt with a series of miscellaneous topics, such as marriage, divorce, and deviance". Även om denna beskrivning fortfarande är delvis riktig så torde få av dagens sociologer hålla med om att sociologin, med hänsyn till sitt sakområde, är en restdisciplin. Sociologerna gör också anspråk på utforska politiska och ekonomiska förhållanden, d v s de studerar delvis samma verklighetsområden som bl a statsvetarna och nationalekonomerna. I stora drag, och för att sammanfatta diskussionen om samhällsvetenskapernas sakinriktning, har alltså statsvetenskapen och nationalekonomin något så när klart avgränsade studieområden, medan det är väsentligt oklarare vilken del av den samhälleliga verkligheten som utforskas av sociologin.

De tre samhällsvetenskapliga ämnena skiljer sig emellertid inte bara genom sina olika intresseområden utan också genom skilda metoder och metodansatser. Dessa skillnader har dock, och egendomligt nog, inte något starkare samband med de skilda intresseinriktningarna. Det är knappast möjligt att i någon större utsträckning förklara de enskilda ämnenas metodval med utgångspunkt från själva ämnesinriktningen. Metoderna tycks bara i begränsad utsträckning ha bestämts av vilken del av verkligheten det är som studeras. Snarare kan de betraktas som ämnesspecifika traditioner utan alltför påtagligt logiskt samband med ämnesinriktningen i sak.

Trots all osäkerhet, trots alla möjliga undantag, och trots alla andra förekommande metodansatser, menar jag att det i detta sammanhang ändå är möjligt att urskilja två huvudsakliga metodinriktningar. Den ena av dessa kan kallas ekonomernas metod eller kort och gott den ekonomiska metoden, den andra sociologernas metod eller den sociologiska metoden.

Jag skall strax beskriva dessa båda huvudriktningar, men dessförinnan finns det anledning att framhålla en viktig implikation av det redan sagda. Jag sa ju tidigare att statsvetenskapens och ekonomins verklighetsområden är något så klart avgränsade, medan sociologins motsvarande område är avsevärt diffusare. Med hänsyn till verklighetsområdet kan alltså sociologin sägas ha identitetsproblem. När det gäller metoden innebär det jag sagt istället att ekonomerna och sociologerna har var sin egen metod, medan statsvetenskapen saknar sådan.1 Det är knappast möjligt att tala om någon speciell statsvetenskaplig metod, och här är det alltså statsvetenskapen som har identitetsproblem. Statsvetarna har varit hänvisade till att låna metod, och hittills har de i huvudsak lånat den sociologiska metoden. Dagens statsvetenskap kan därför i det väsentliga sägas vara en sociologiserad statsvetenskap, eller rätt och slätt en sociologisk statsvetenskap. Det är denna som skall kontrasteras mot den ekonomiska statsvetenskapen, men innan så kan ske är det nödvändigt att reda ut skillnaderna mellan de båda metodologiska huvudinriktningarna, den ekonomiska och den sociologiska.

För åtskilliga år sedan skrev Herbert A. Simon i Models of Man - Social and Rational så här (1957, s 1):

Theories of human behavior tend to go to one or the other of two extremes in their treatments of rationality. At the one extreme we have theories, advanced principally by economists, that attribute to man a very high degree of rationality in his behavior. At the other extreme we have theories, chiefly psychological, that are preoccupied with motivations, emotions, and other aspects of affect in human behavior; and theories, sociological and anthropological, that seek to explain human behavior in terms of the culture in which it is embedded. Denna beskrivning har inte förlorat sin aktualitet och det kan tilläggas att Simon i sammanhanget också talade om två föreställningar om grundläggande mänskliga beteendemekanismer, beslutsmekanismen (the mechanism of choice) och inflytandemekanismen (the mechanism of influence) (s viii). Det är förstås dessa båda mekanismer som också återspeglas i titeln på Simons citerade arbete.

Simon menar alltså att samhällsvetenskaperna uppvisar två grundföreställningar om det mänskliga beteendet, föreställningar som kanske ibland kompletterar varandra men som i många fall också är direkta konkurrenter. Så långt handlar det alltså endast om skilda människouppfattningar eller, exaktare, skilda uppfattningar om mänskligt beteende. Simon antyder emellertid också någonting mer, nämligen att de två föreställningarna brukar uppträda i olika typer av resonemang eller förklaringar. Talet om förklaringar av mänskligt beteende "in terms of the culture in which it is embedded" hänför sig ju till inflytandemekanismen snarare än beslutsmekanismen. Denna antydan låter sig utvecklas till utförligare beskrivningar av två skilda förklaringstyper.

Inflytandemekanismen uppträder i huvudsak, skulle man då kunna säga, i sammanhang där syftet är att förklara individers beteende, t ex röstningsbeteende, konsumtionsbeteende, o s v. I sådana fall ter det sig ofta naturligt att hänvisa till egenskaper hos den miljö som individen lever i, eller till individens allmänna livssituation. Röstningsbeteende kan t ex förklaras med hänvisning till sådant som individens sociala bakgrund, kön, ålder, yrke, inkomst, o s v. Förklaringens innebörd är att individen visas tillhöra en viss grupp, som man vet i huvudsak röstar på ett visst sätt. Den bakomliggande tanken är, eller kan åtminstone vara, att individen påverkas av sin grupptillhörighet och att alltså gruppen, i den bemärkelsen, har inflytande över individen. Resonemanget, eller förklaringen, går från gruppen till individen. Riktningen är från det stora till det lilla, eller, som man ibland uttrycker det, från makronivå till mikronivå. Det är gruppens egenskaper som är förklaringens oberoende variabler, och individens beteende som är den beroende variabeln.2

Beslutsmekanismen uppträder istället i huvudsak i sammanhang där syftet är att förklara fenomen på makronivå, t ex förändringar på en marknad, inom en industrigren, eller kanske i ett helt lands, eller hela världens, ekonomi. I resonemang av detta slag, som vi kommer att se många exempel på i fortsättningen av denna bok, utgår man från att de enskilda individerna har en uppsättning alternativ att välja mellan och att de väljer det alternativ som de, var och en med hänsyn till sina värderingar, finner bäst.3 Därefter försöker man dra slutsatser om de samlade effekterna av individernas beteende på den marknad, den nationella ekonomi, eller det större sammanhang man eljest intresserar sig för. I denna typ av förklaringar är riktningen alltså istället från det lilla till det stora, från mikronivå till makronivå. Ibland säger man också att riktningen är från en mindre till en mer aggregerad nivå. Egenskaper hos de rationellt agerande individerna är förklaringens oberoende variabler och den egenskap hos det fenomen på makronivå, eller aggregerad nivå, som man intresserar sig för, är den beroende variablen.

Med dessa föreställningar som bakgrund ter det sig rimligt att hävda att sociologer i sina resonemang ofta utgår från inflytandemekanismen, och att de ofta också förklarar händelser och beteenden i mindre sammanhang, t ex hos mindre grupper eller individer, med utgångspunkt från förhållanden på samhällelig nivå, d v s riktningen är uppifrån och ner, eller från makro till mikro. Det är detta sätt att resonera som jag kallar för den sociologiska metoden. En klar indikation på att sociologiska förklaringar ofta verkligen ser ut på detta sätt ger redan den sociologiska begreppsapparaten. Centrala sociologiska begrepp som socialisation, norm och norminflytande, kultur och kulturinflytande, roll och rollförväntningar, används alla för att beskriva olika aspekter av det större sammanhangets inflytande på den enskilda individen.4 Ekonomers resonemang utgår istället ofta från beslutsmekanismen och är i allmänhet också riktade åt det motsatta hållet, d v s de syftar till att förklara förhållanden på samhällelig nivå med utgångspunkt från individers agerande. Detta är den ekonomiska metoden. Eftersom denna metod beskrivs utförligare i de följande avsnitten lämnar jag den tills vidare här.

Åtskilliga samhällsforskare har givit uttryck åt uppfattningar om sociologers och ekonomers metoder som överensstämmer med, eller i stora drag liknar, den här redovisade. I sin bok om byråkratier, vilken refereras i avsnittet "Niskanens jämviktsmodell" i kapitel 7, uttrycker sig t ex William A. Niskanen så här om de båda ämnenas metoder (1971, s 5 f).

The "compositive" method of economics, which develops hypotheses about social behavior from models of purposive behavior by individuals, contrasts with the "collectivist" method of sociology, which develops hypotheses about social behavior from models of role behavior by aggregative ideal types. The individual consumer, entrepreneur, or, in this case, bureaucrat is the central figure of the characteristic method of economics. He is assumed to face a set of possible actions, to have personal preferences among the outcomes of the possible actions, and to choose the action within the possible set that he most prefers. He is a "chooser" and a "maximizer" and, in contrast to his part in the characteristic method of sociology, not just a "role player" in some larger social drama. The larger environment influences the behavior of the individual by constraining his set of possible actions, by changing the relations between actions and outcomes, and, to some extent, by influencing his personal preferences. The economist develops models based on purposive behavior by individuals, not to explain the behavior of individuals (that is necessarily the task of psychology), but to generate hypotheses concerning the aggregative consequences of the interaction among individuals. The economist and the sociologist thus bring characteristically different methods to bear on the same general level of social behavior. Neither profession, of course, has any claim to having the "right" method; but one method or another may be more useful in addressing certain questions. Ett annat exempel är sociologen James S. Coleman (varom mera senare), som i en intervju i Swedbergs tidigare nämnda bok (1990, s 49 f) betonar sociologins benägenhet att intressera sig för "the way in which the social environment affects the individual" och ger ett extremt exempel, nämligen den store franske sociologen Émile Durkheims arbete Le suicide från 1897. Det kan också nämnas att den framstående amerikanske ekonomi- och vetenskapsjournalisten David Warsh uttrycker sig på följande distinkta sätt i en artikel som bl a handlar om sociologi, James Coleman och Richard Swedberg (omtryckt i Warsh 1993, s 458 ff): For about 150 years sociology has flourished in Europe and America as kind of an academic alternative to economics. If you don't like big business and the direction things were taking in the modern world, you could always turn for solace to the heirs of Karl Marx, Emile Durkheim and Max Weber. There you would find critical stances, ranging from mild to militant, whose shared principal concern was for the ways in which social environment affects the individual: alienation, anomie, the psychology of the mob and all that. There was not much attention to the other way around, the effect of individual decisions on the social order, not even in Weberian studies of bureaucracy .... Den tecknade bilden av två metoder, och deras egenskaper, är naturligtvis en schematisering. Ekonomer använder långt ifrån alltid den ekonomiska metoden, så som den beskrivits här, och den beskrivna sociologiska metoden dominerar i kanske ännu mindre utsträckning sociologers verksamhet. Andra metoder och metodansatser är förvisso tänkbara och förekommer också i betydande utsträckning.5 Likväl menar jag att schematiseringen i stora drag är rättvisande och klargörande.6

Än viktigare att framhålla är emellertid att de två metoderna inte utesluter varandra utan tvärtom båda förefaller nödvändiga för en helgjuten samhällsvetenskap. Ekonomerna har rätt i att de samhälleliga förhållandena i stort är beroende av individers agerande, samtidigt som sociologerna naturligtvis också har rätt i att individernas beteenden i väsentlig utsträckning är beroende av samhällets egenskaper. Det förefaller därför orimligt att i längden betrakta antingen individers egenskaper, eller samhällsförhållandena i stort, som givna, för att därefter härleda det icke givna ur det givna. Istället måste båda typer av faktorer på något sätt bestämmas i ett sammanhang. För att konkretisera kan vi t ex se på det viktiga sociologiska normbegreppet. Sociologer har ofta, och med all rätt, kritiserat ekonomer för att inte ta hänsyn till normer i sina resonemang. Ekonomerna har, när de alls diskuterat saken, gentemot detta framhållit det orimliga i att betrakta normer som utifrån givna - existensen av normer måste, har de menat, förklaras utifrån individers intressen och agerande. Även den synpunkten förefaller rimlig och slutsatsen kan därför bara bli att de båda synsätten på ett eller annat sätt måste smältas samman.

Men även om en sammansmältning av de båda synsätten ter sig angelägen så är detta ännu så länge inte mycket mer än en framtidsvision. Något som närmast haft karaktär av fientlighet har under långa perioder uteslutit närmare samarbete mellan sociologer och ekonomer. Detta hindrar emellertid inte att det också funnits, och finns, framstående samhällsvetare som verkar inom båda disciplinerna. I det förflutna är det lätt att peka på stora namn som t ex Karl Marx, Max Weber och Vilfredo Pareto. En något senare framgångsrik "dubbelarbetare" var österrikaren Joseph Schumpeter. Bland nu verksamma forskare som strävar efter att förena de båda synsätten intar sociologen James S. Coleman (1926-1995) en särställning.7 Hans stora och epokgörande arbete Foundations of Social Theory (1990) är just, som titeln antyder, resultatet av sådana strävanden.8

Trots Colemans och andras insatser hör emellertid den integrerade samhällsvetenskapen i allt väsentligt framtiden till. Däremot har något som möjligen kan betraktas som steg i rätt riktning, nämligen rörelser över ämnesgränserna, blivit allt vanligare. Jag nämnde tidigare att de olika samhällsvetenskapliga ämnenas metoder inte i någon större utsträckning är bestämda av vilken del av verkligheten som utforskas. Det är därför knappast förvånande att ämnesgränserna av och till överskrids, och att representanter för ett ämne med hjälp av sina metoder börjar studera frågor som ligger inom ett annat ämnes hävdvunna gränser. Ett exempel är sociologer som med sina metoder studerar ekonomiska marknader, d v s en del av verkligheten som normalt är ekonomernas studieobjekt. De största, medvetnaste och mest omskrivna gränsöverskridandena står emellertid ekonomerna för. Med sina metoder har de börjat behandla problem inte bara inom sociologins och statsvetenskapens områden utan också inom rättsvetenskapens. I det senare fallet brukar man tala om "economics of law", på svenska rättsekonomi, med bl a Ronald H. Coase som välkänd representant. Beträffande sociologin talar man om "rational choice sociology" med framträdande företrädare som ekonomen Gary S. Becker och den redan nämnde sociologen James Coleman. Det som främst intresserar oss här är emellertid ekonomernas inbrytning i statsvetenskapen. Det är denna inbrytning som givit upphov till en ekonomiserad statsvetenskap, eller kortare, till en ekonomisk statsvetenskap. Bland forskningsriktningens förgrundsgestalter kan nämnas Anthony Downs och James M. Buchanan.

I stora drag är det alltså möjligt att skilja på en sociologisk och en ekonomisk statskunskap. Den förra har sin hemvist på de statsvetenskapliga institutionerna vid världens universitet och kan, med det engelska uttrycket, betecknas som "mainstream political science". Den senare, som till stor del utvecklats av ekonomer, har, med en del undantag, inte lyckats slå rot på de statsvetenskapliga institutionerna utan lever istället utanför dessa, t ex på en del ekonomiska institutioner.

Hittills har jag framhållit ekonomernas önskan att tillämpa sina metoder utanför det egna ämnesområdet som den huvudsakliga drivkraften bakom den ekonomiska statsvetenskapens framväxt. Som ett gott exempel på detta kan Anthony Downs nämnas - när han skrev An Economic Theory of Democracy (se vidare kapitel 6) drevs han uppenbarligen av en stark tro på den ekonomiska metodens effektivitet och önskade just därför applicera den på det politiska livet i dess helhet. Det har emellertid också funnits en annan ännu icke nämnd drivkraft som varit av stor betydelse för andra forskare. Denna andra drivkraft har sin grund i att ekonomi och politik inte är så alltigenom skilda från varandra som vi hittills utgått från. Inom det viktiga området offentlig ekonomi, eller offentliga finanser, är ju överlappningen mellan ekonomi och politik högst påtaglig och när ekonomerna sysslat med detta området har de därför varit närmast tvungna att studera också politiken.9 Viktiga delar av den ekonomiska statsvetenskapen kan därför betraktas som utvecklingar av teoribildningar avseende offentliga finanser. Som exempel kan nämnas att James Buchanan inledde sin forskarkarriär inom de offentliga finansernas teori.10

Användning av ekonomisk metod vid utforskandet av politiska fenomen är alltså den ekonomiska statsvetenskapens grundläggande kännetecken. Det är därför angeläget att beskriva denna metod utförligare än vad som hittills skett, vilket görs i de närmast följande avsnitten.
 

MODELLBEGREPPET

En skillnad mellan ekonomers och övriga samhällsvetares metoder är att ekonomerna mer medvetet och systematiskt arbetar med s k modeller. Denna skillnad är så betydelsefull att det är befogat att ägna ett särskilt avsnitt åt det grundläggande modellbegreppet.11

Generellt kan en modell sägas vara en bild av verkligheten som avsiktligt förenklats på ett sådant sätt att oväsentligheter tagits bort och väsentligheter bibehållits. En vanlig karta, t ex en bilkarta, är sålunda en modell i denna bemärkelse. På kartan finns sådana inslag i verkligheten som är väsentliga för bilkörandet medtagna, t ex vägar, tätorter, kanske bensinstationer, o s v. Sådant som är oväsentligt med hänsyn till just bilkörningen, t ex naturens beskaffenhet, topografi, o s v, ger kartan däremot inga upplysningar om. Modellskapandet innebär alltså alltid ett medvetet abstraherande från de delar av verkligheten som anses oväsentliga i det aktuella sammanhanget. Syftet är att renodla det väsentliga och därigenom skapa enkelhet och klarhet. För att detta syfte skall uppnås räcker det förstås inte att modellen är en förenkling av verkligheten utan det krävs också att modellen, tagen för sig, är klart och begripligt uppbyggd.

När det speciellt gäller vetenskapliga modeller ligger det kanske närmast till hands att hämta exempel från fysiken. Inte inom någon annan vetenskap används modeller så genomgående och medvetet som just där. Vid beräkning av himlakroppars banor, t ex en månes bana runt sin planet, brukar fysikerna bortse från kropparnas utsträckning. De tänker sig istället, som en förenkling, att den enskilda himlakroppens totala massa finns koncentrerad i en enda punkt, en s k masspunkt, utan utsträckning. Masspunkterna är alltså modeller av himlakropparna. Detta förfarande gör alla beräkningar mycket enklare men har knappast något inflytande alls på banornas form. Genom att införa masspunkter tar fysikerna alltså fram det väsentliga i verkligheten och för bort det komplicerande och oväsentliga. Denna metod är ständigt och allestädes närvarande inom fysiken.

Inom vetenskaper som präglas av modelltänkande görs alltså en klar distinktion mellan modell och verklighet. Modellen är en sak och verkligheten en annan. I den mån modellerna är bra så är de mycket enklare än verkligheten men avbildar ändå denna på ett i huvudsak riktigt sätt i de avseenden man för tillfället intresserar sig för. Är man intresserad av himlakroppars banor är masspunkter goda modeller men om man istället intresserar sig för t ex förhållandena i kropparnas inre är dessa modeller naturligtvis helt förkastliga. I det senare fallet får man tillgripa helt andra modeller.

Vetenskaper som utnyttjar modeller har i allmänhet också ett axiomatiskt drag. Detta sammanhänger med att modellerna, d v s de förenklade verklighetsbilderna, ofta skapas genom att några grundantaganden formuleras varefter konsekvenserna av dessa antaganden härleds. Fysikern kan t ex konstruera en modell av en kastsituation, d v s en situation i vilken någon kastar ett föremål, t ex en boll. I modellen preciseras sådant som fysikern anser sig böra ta hänsyn till, t ex bollens massa samt dess tyngdpunkts ursprungliga läge, rörelseriktning och hastighet. I modellen ingår också antaganden om sådant som bollens sätt att reagera på jordens dragningskraft. Det finns också mycket som fysikern betraktar som förhållandevis oväsentligt och därför bortser från. Detta kan t ex i vissa enkla tillämpningar gälla luftmotståndet. När fysikern gjort sina antaganden kan han härleda deras konsekvenser. Han kan t ex beräkna kastbanans form, den tid bollen tillbringar i banan, bollens hastighet när den träffar marken, o s v. Fysikernas modeller av verkligheten brukar på detta sätt bestå av dels ett antal antaganden eller axiom och dels konsekvenserna av dessa. Härledningen av konsekvenserna sker normalt med hjälp av matematikens formelspråk.

De modellbyggande vetenskapernas axiomatiska drag står i sin tur i nära samband med det som kan sägas vara all vetenskaps yttersta syfte, nämligen att förklara, att skapa förståelse och sammanhang. Att förklara någonting innebär ju i allmänhet att detta någonting visas vara en logisk konsekvens av några enkla och generellt giltiga sanningar. När man t ex inser att bollens bana är en konsekvens av vissa utgångsvillkor beträffande läge, hastighet, o s v, samt några grundläggande naturlagar om hur kroppars hastigheter påverkas av krafter, så förstår man också bättre än tidigare varför banan ser ut just så som den gör. Det enskilda fallets speciella egenskaper framstår som naturliga konsekvenser av några grundläggande, generella sanningar. Det enskilda fallet inordnas i ett allmänt mönster, och det är just i detta som förklaringen består. Ju färre grundläggande sanningar man kan arbeta med, och ju mer som kan härledas ur dessa sanningar, desto större blir därmed också förklaringskraften.

Det sagda innebär att modellbyggande och axiomatisering också direkt understöder den strävan efter så enkla och okomplicerade förklaringar som möjligt, som brukar kallas för reduktionism. Denna strävan formulerades klart för första gången på 1300-talet av filosofen William Occam. Den berömda princip som fått namnet Occams rakkniv säger att man i förklaringar inte bör använda fler begrepp än nödvändigt. I en annan kanske kärnfullare formulering heter det istället att "väsendena bör icke mångfaldigas utöver det nödvändiga". Hur som helst så ligger det nästan i sakens natur att rakkniven används flitigt inom modellbyggande vetenskaper, och att sådana vetenskaper i allmänhet är programmatiskt reduktionistiska.

Bland samhällsvetenskaperna är ekonomin, eller åtminstone stora delar av ekonomin, klart reduktionistisk. Man strävar medvetet att bygga upp teorierna med utgångspunkt från ett fåtal grundläggande begrepp såsom produktion, konsumtion, kvantitet (av det producerade respektive konsumerade) och pris, samt ur dessa begrepp härledda, men fortfarande relativt grundläggande, begrepp som t ex utbud och efterfrågan. Inom andra samhällsvetenskaper är reduktionismen inte lika påtaglig. Förklaringarna får i större utsträckning ad hoc-karaktär, d v s de baseras på faktorer som i det enskilda speciella fallet är näraliggande eller eljest ter sig lämpliga.

Ekonomerna och fysikerna liknar alltså varandra så tillvida att båda ofta arbetar med modeller, d v s förenklade bilder av verkligheten. Att en och annan ekonom sedan inte alltid håller distinktionen mellan modell och verklighet klar, och ibland yttrar sig som om modellens egenskaper i alla avseenden också är verklighetens, är visserligen sant. Hur som helst så är modellbyggandet ett mycket påtagligt inslag i den ekonomiska vetenskapen. Användningen av matematiska modeller är ett slående drag, liksom därmed också vetenskapens axiomatiska och reduktionistiska karaktär.

Inom speciellt samhällsvetenskaperna kan man nog också säga att modellbyggandet är nära förenat med ett starkt intresse för vad man kan kalla mekanismer, d v s ett intresse för hur samhället, eller delar av det, fungerar. I kontrast till detta kan man t ex ställa det inom andra samhällsvetenskaper ibland starka intresset för historiska förlopp eller scenarier. Ett sådant intresse innebär att ett fenomen förklaras genom att det på ett "naturligt" sätt placeras in i ett tidsförlopp, snarare än genom att det visas vara en konsekvens av några grundläggande lagar eller samband.

Modellbyggandet i de vetenskaper där det förekommer står självklart också i nära samband med det empiriska arbetet. Modellerna ger sålunda upphov till hypoteser, d v s de ger anvisningar om vilka verkliga förhållanden som bör undersökas, och resultaten av dessa undersökningar ger i sin tur uppslag till hur modellen bör förändras för att bli mer realistisk. Själva poängen med att konstruera en modell som är klart skild från verkligheten är inte bara att man medvetet gör sig av med sådant som är oväsentligt och störande, och alltså renodlar det väsentliga, utan också att man genom modellen får en kontroll över resonemanget som annars knappast vore möjlig. Modellen har man ju konstruerat själv och därför vet man också hur den beter sig och varför.

Det skall också sägas att modellbyggaren, just för att fortlöpande kunna ha kontroll över sitt arbete, ofta börjar med mycket enkla ansatser för att därefter, genom införandet av successivt allt fler antaganden, gör modellerna mer komplicerade och därmed också mer verklighetstrogna. I en levande vetenskap under utveckling finns därför alltid modeller i olika stadier. Modeller i tidiga tillväxtstadier är så enkla att de inte enbart abstraherar från företeelser i verkligheten som saknar relevans för det studerade problemet utan också från åtskilliga faktorer som faktiskt är relevanta. Modeller i senare stadier, d v s modeller som tenderar att bli färdiga, abstraherar fortfarande från stora inslag i den totala verkligheten, men inkluderar i huvudsak det som är relevant. Naturligtvis kan de övergångar som leder från de första, enkla modellansatserna till de "färdiga" modellerna hela tiden vara små och gradvisa. Några skarpa gränser mellan de olika stadierna finns inte.12
 

HOMO ECONOMICUS

Men även om ekonomerna alltså är modellbyggare på samma sätt som t ex fysikerna så ser ekonomernas modeller likväl i ett väsentligt avseende ut på ett helt annat sätt än fysikernas, och därmed är vi inne på ett annat karakteristiskt drag i ekonomernas metod, nämligen beslutsfixeringen. I fysikernas modeller är ju grundelementen döda kroppar, t ex planeter eller elektroner, som utsätts för krafter, t ex gravitationskrafter eller elektriska krafter. I ekonomernas modeller är de viktigaste grundelementen istället levande individer som beslutar och agerar i enlighet med sina egna värderingar. Man brukar tala om homo economicus och denna figur är en modell, d v s en förenklad bild av en vanlig människa, på samma sätt som en masspunkt är en förenklad bild av en planet eller en boll. Avsikten är förstås att homo economicus, trots sin påfallande brist på mänsklighet i många avseenden, likväl skall ha kvar just de egenskaper som krävs för att förklara viktiga ekonomiska sammanhang. Homo economicus representerar ett försök att renodla de mänskliga egenskaper som är väsentliga med hänsyn till den ekonomiska vetenskapens problem, och att abstrahera från andra egenskaper som är oväsentliga i just sådana sammanhang.

Homo economicus första väsentliga egenskap är att vara just en individ. Att denna egenskap är så viktig beror på de stora principiella skillnaderna mellan individer och kollektiv. Det är bara individer som har medvetande och som därför kan känna, tänka och värdera. Ett kollektiv, t ex en nation, ett företag, en fackförening eller en samhällsklass kan inte göra någonting av detta. Om man föreställer sig motsatsen så gör man sig skyldig till en omöjlig individualisering eller personifiering av kollektivet. Ett kollektiv har inget eget medvetande som är skilt från de ingående individernas, det kan aldrig som en individ vara en självständig och enhetlig aktör. I den mån det i ett resonemang förekommer kollektiv så bör dessa kollektivs agerande därför alltid, och åtminstone i princip, kunna härledas ur, eller återföras på, agerandet hos de enskilda individer som tillsammans utgör kollektivet. Homo economicus får alltså den viktiga funktionen som grundelement i sådana konstruktioner.

Så här långt har jag talat om individernas förmåga att känna, tänka och värdera men detsamma gäller också beslut och handlingar. Ett kollektiv kan aldrig fatta beslut eller handla i samma bemärkelse som en individ. Kollektiva och individuella beslut är, vilket minsta eftertanke visar, alltid helt olika saker. Ett individuellt beslut växer fram som en mental process inom en enskild individs medvetande. Ett kollektivt beslut uppstår genom att en etablerad eller accepterad beslutsregel tillämpas på mängden av ett antal behöriga individers individuella beslut. På likartat sätt är ett kollektivs handlande resultanten av de ingående individernas handlande.

Strävan att härleda kollektivs beslut och agerande ur de ingående individernas beteenden är naturligtvis utpräglat reduktionistisk. Alternativet, som kan sägas innebära att kollektivet tillerkänns mänskliga egenskaper, är inte bara mystiskt eller metafysiskt i sig utan leder just därigenom sannolikt också till dåliga eller ohållbara förklaringar. Det är inom en sådan föreställningsvärld som "nationen som organism", "samhällets vilja" och liknande idéer hör hemma. Med en term som myntats av Joseph A. Schumpeter (Mitchell 1984a, s 74) brukar den hållning som istället prioriterar individen, och som homo economicus alltså är ett uttryck för, kallas för den metodologiska individualismen. För undvikande av missförstånd bör påpekas att det enbart är fråga om en metodologisk eller kunskapsteoretisk hållning. Några ideologiska konsekvenser har hållningen inte, åtminstone inga enkla sådana. En anhängare av den metodologiska individualismen kan utan logiska svårigheter förorda kollektivistiska lösningar på olika samhällsproblem. Att vara metodologisk individualist och socialist på samma gång är ingen logisk självmotsägelse. Den metodologiska individualisten har inte heller, och för att föregripa nästa avsnitt, någon som helst anledning att förneka förekomsten av altruism. Den metodologiska individualismens udd är uteslutande riktad mot metafysiska föreställningar om överindividuella subjekt och objekt.

Ekonomernas starka betoning av individens grundläggande metodologiska betydelse kan ses i samband med att ekonomin i så hög grad är en val- och handlingsteori. Intresset fokuseras på det som Herbert Simon kallar beslutsmekanismen. Om man som sociologerna snarare utgår från inflytandemekanismen blir individernas roll en annan. Inom en sådan föreställningsvärld är det knappast lika angeläget som i en utpräglad handlingsteori att de grundläggande enheterna är utrustade med just de egenskaper som krävs för egen handlingsförmåga. Man kan i detta sammanhang också föra jämförelsen med fysiken ett steg längre. Jag sade ju tidigare att ekonomerna i sitt medvetna arbetande med modeller hade stor likhet med fysikerna. Å andra sidan låter det sig också sägas att enheterna i sociologernas resonemang ofta har mera likhet med de döda kroppar som ingår i fysikernas modeller än med ekonomernas självständigt beslutande och agerande homo economicus. Sociologerna har ju en tendens att förklara människors beteende med hänvisning till "krafter" som verkar på dem, t ex grupptryck och normer. Människorna i sociologernas resonemang drivs eller påverkas till det ena eller andra, snarare än att de själva väljer sitt handlande.
 

RATIONALITETSANTAGANDET

Efter konstaterandet att homo economicus är en individ återstår så den väsentliga frågan hur denna individ, denna modell, fungerar. I stora drag föreställer sig ekonomerna följande.

Dessa tre punkter sammanfattar vad som av ekonomer brukar betraktas som rationellt beteende, de utgör tillsammans deras rationalitetsantagande. Det är emellertid viktigt att framhålla att sammanfattningen, av ett kanske något förvånande skäl, är ungefärlig. Skälet är helt enkelt att några klara preciseringar av rationalitetsantagandet inte brukar ingå i läroböcker i ekonomi, och någon av ekonomerna allmänt accepterad precisering finns knappast heller. På sin höjd råder det enighet om det huvudinnehåll som anges i de tre punkterna. I själva verket är området i hög grad kontroversiellt och meningsmotsättningarna i enskildheter stora. En tänkbar förklaring till dessa oklarheter och kontroverser är att frågorna inte varit brännande så länge ekonomerna hållit sig inom sina traditionella gränser - då har det varit förhållandevis lätt att ta antagandet för givet och därmed också att vara omedveten om dess oklarheter. När ekonomerna börjat tillämpa sitt rationalitetsantagande inom andra samhällsvetenskapers sakområden är det emellertid naturligt att kraven på precisering ökat. Vad innebär t ex en föreställning om vinstmaximering när den flyttas över till ett politiskt eller till ett familjesociologiskt sammanhang? Att de "drabbade" statsvetarna och sociologerna med eftertryck rest sådana frågor är knappast konstigt.

I fortsättningen av detta avsnitt, och i nästa, skall jag behandla en del av dessa oklarheter. Någon fullständig klarhet kommer emellertid inte att skapas. Området är inte bara kontroversiellt utan också synnerligen komplicerat. Det är minerat med en lång rad av svårigheter av delvis rent filosofisk karaktär.14 På sin höjd kan framställningen här bidra till att ge en känsla för problemens karaktär och till att undanröja en del missuppfattningar. Att jag trots de med nödvändighet bestående oklarheterna inte bara tar upp diskussionen om rationalitetsantagandet utan därefter också går vidare, beror på en stark övertygelse om att rationalitetsantagandet i grunden är sunt. Det är ju en stark och outplånlig mänsklig drift att ständigt och efter bästa förmåga sträva efter ett bättre liv. En samhällsvetenskap som i sina grundläggande delar inte beaktar denna strävan måste, förefaller det mig, nästan med nödvändighet bli ointressant och blodfattig. Att många ekonomiska framställningar, och då bl a de stora klassiska ekonomernas verk, känns så angelägna beror, menar jag, på att de handlar om de grundläggande villkoren för människors väl och ve och i så stor utsträckning ställer den strävande människan i centrum. Jag är övertygad om att rationalitetsantagandet låter sig preciseras och att det är en effektiv utgångspunkt för en långt mer omfattande samhällsvetenskaplig teoribildning än den ekonomiska.

Beträffande den första punkten är det först viktigt att ingenting sägs om preferensernas innehåll eller natur. Rationalitetsantagandet behöver alltså inte, som det ofta hävdas, i sig innebära att människor är inskränkt självintresserade eller egoistiska. Altruistiska preferenser är lika användbara som egoistiska då det gäller att förklara en individs beteende, vilket ju är vad saken gäller. Mancur Olson, som presenteras utförligare i kapitel 8, har t ex uttryckt sig så här (1990): "Although some writers have chosen to belittle altruistic and nonfinancial objectives, this is by no means inherent in the method. Roughly speaking, the method can be easily used so long as behavior is broadly purposive and generally consistent." Ibland uttrycks saken också så att den antagna rationaliteten ligger i sättet att förverkliga målen, inte i målen i sig. Som vi kommer att se i avsnittet "Byråkrater av skilda slag" i kapitel 7 finns det också klara exempel på faktiskt användning av altruistiska motiv inom den ekonomiska statsvetenskpen. Detta hindrar emellertid inte att det också finns forskare som menar att altruistiska motiv i praktiken är så svaga, eller eljest spelar en så underordnad roll, att det är försvarbart att helt koncentrera sig på de egoistiska motiven. James Buchanan (1992, s 9) skriver t ex om sin medarbetare Gordon Tullock att han "...insisted not only that analysis be reduced to individual choice but also that individuals be modeled always as maximizers of self-interest, a step that I had sometimes been unwilling to take ...". Detta citat är intressant inte bara därför att det styrker existensen av forskare som alltid utgår från egoistiska motiv, utan också därför att det pekar på Buchanans egen tveksamhet i saken. Om Tullock själv menar att egoismen blott är ett empiriskt faktum, eller dessutom en nödvändig del av metoden, ger citatet, liksom inte heller något annat ställe i hans skrifter som jag känner till, någon antydan om. Att hans inställning åtminstone kan tolkas som att egoismen blott är ett empiriskt faktum förefaller dock uppenbart.1516

Föreställningen att preferenserna är hyggligt stabila över tiden, som ju f ö också betonas i citatet från Mancur Olson ovan, är däremot ett väsentligt inslag i rationalitetsantagandet. Hade preferenserna inte en sådan stabilitet skulle deras förklaringsvärde vara mycket mer begränsat. Resonemangen skulle tendera att bli tautologa. Om t ex en individ bytte preferenser mellan varje handling och om det inte fanns något annat sätt att fastställa preferenser än genom att iaktta handlingar så skulle man aldrig komma ur cirkeln att individen har den och den preferensen därför att den beter si och så, och att den beter sig si och så därför att den har den och den preferensen. Om man emellertid empiriskt kan konstatera att preferenser brukar vara hyggligt stabila, och också kan bestämma dem för en viss individ, så kommer man ur cirkeln. Man kan då på ett meningsfullt sätt förklara individens agerande, d v s förstå det, genom att hänvisa till individens preferenser. Man kan, vilket under de angivna betingelserna inte är något meningslöst eller innehållslöst påstående, säga att individen handlar så och så därför att den har de och de preferenserna. Man kan t ex säga att Andersson trots den längre restiden föredrar bil framför flyg p g a sin flygskräck.

Innebörden av den andra punkten, d v s förmågan att kalkylera, är inte heller självklar. Till att börja med är det ju uppenbart att människor ofta agerar instinktivt, med ryggmärgen som det brukar heta, och att detta ofta leder till önskade resultat. Det medvetna övervägandet eller kalkylerandet tycks alltså inte nödvändigt för att man skall kunna tala om rationellt beteende. Bakom sådant ryggmärgsbeteende ligger ofta uppfostran eller inlärning. I många sammanhang, t ex i trafiken, är ju det inlärda beteendet t o m överlägset, och alltså i viss bemärkelse rationellare än det för stunden uttänkta. Utöver det att en del beteenden har lärts in av individerna, eller bibringats dem genom uppfostran, är det uppenbart att många beteenden också selekterats fram under den biologiska evolutionen och alltså finns inlagrade i arvsmassan. Graden av ändamålsenlighet hos dessa beteenden varierar nog från fall till fall och är i alla händelser en flitigt diskuterad fråga. Innebörden av allt detta är att även annat beteende än det medvetet övervägda kan vara målinriktat och ändamålsenligt. Dessutom behöver inte allt övervägt beteende vara särskilt rationellt eller ändamålsenligt - det är ju fullt möjligt, och inte så ovanligt, att människor kalkylerar fel.

Det är alltså knappast möjligt, det måste bli slutsatsen, att fullständigt koppla samman det rationella med de medvetet övervägda. Istället bör man nog se saken så att det medvetna övervägandet, alltså den andra punkten, i vissa sammanhang är ett nödvändigt mellansteg mellan den värdering som omnämns i första punkten och det beslutande och handlande som omnämns i den tredje. I andra sammanhang sker i så fall kopplingen mellan första och tredje punkten mera direkt, d v s utan något egentligt mellansteg. För att bara nämna ett enda exempel så är beslut under bilkörning rimligen ofta av detta senare slag. Det ligger vidare nära till hands att tänka sig att situationer som kräver ett mellansteg av medvetet övervägande är vanligare i vissa sammanhang än i andra, t ex i ekonomiska sammanhang. Allt detta leder fram till att det knappast är det medvetna övervägandet utan snarare beteendets målinriktning eller ändamålsenlighet som bör betraktas som kärnan i rationalitetsantagandet. Detta hindrar emellertid inte att just ekonomiskt och politiskt beteende nog ofta också karakteriseras av medvetenhet, och alltså av förekomsten av ett mellansteg. Ekonomen George Stigler (1911-1991) har sagt att "Economics is the study of purposive behavior involving choice" (1988, s 205), vilket uppenbarligen står väl i samklang med diskussionen här.

I den tredje punkten är det framför allt formuleringen "tillfredsställande måluppfyllelse" som bör kommenteras. Den kanske vanligaste föreställningen om detta är att endast det bästa är gott nog, d v s man tänker sig att de rationellt handlande individerna maximerar någonting, t ex vinst. Denna föreställning om ett s k optimeringsbeteende dominerar helt inom nationalekonomin. Mot detta står emellertid en föreställning, som en del menar vara mera realistisk, nämligen att den rationelle individen väljer det alternativ han först träffar på som överstiger ett visst tröskelvärde. Man brukar här efter Herbert Simon, som lanserat idén (1957, 1961), tala om satisfiering istället för om optimering. För fortsättningen av denna skrift är det tillräckligt att läsaren vet att de båda föreställningarna om optimering respektive satisfiering förekommer. Texten förutsätter inte något ställningstagande till förmån för den ena eller andra idén. Båda idéerna är förenliga med rationalitetsantagandet, så som vi uppfattar det här.

Ett större problem utgör då det förhållandet att det i många fall, som uppdagats genom spelteorin, är svårt att säga vilket beteende som är rationellt för en individ även om individens värderingar, de för individen tillgängliga handlingsalternativen, och utfallen, är kända. Sådana situationer, vilka kan karakteriseras som spel utan lösningar, beskrivs i avsnittet "Spelteori" i Appendix. Möjligen kan man emellertid hoppas att problemet till stor del försvinner om man lämnar de generella spelformuleringarna och tar hänsyn till de speciella förhållanden som råder i just politiska och ekonomiska sammanhang. Slår den förhoppningen in kan problemet visa sig vara ett pseudoproblem som har sin grund i spelteorins mycket generella karaktär. En forskare som arbetat med denna inriktning är, som vi kommer att se i avsnittet "Koalitioner och Rikers teori" i kapitel 6, statsvetaren William H. Riker.

Med den tolkning av rationalitetsantagandet som nu gjorts är det sannolikt att mänskligt beteende i allmänhet är rationellt och det rationella beteendet blir därför också det normala beteendet. Inte bara det medvetet överlagda beteendet, utan också det instinktiva men målinriktade beteendet klassas ju som rationellt. Även om övergången naturligtvis är flytande så blir då motsatsen, d v s det orationella beteendet, ett impulsivt eller hysteriskt beteende utan målinriktning. Det är lätt att tänka sig att en del psykiskt sjuka människor uppvisar sådant beteende liksom också friska människor i speciella situationer, t ex under extrem stress. Att sådant beteende förekommer är därför uppenbart, men det är sannolikt ändå förhållandevis ovanligt. Rationalitetsantagandet i den utformning det givits här ter sig därför så rimligt att det bör kunna ligga till grund för hypotetiska modeller inte bara inom nationalekonomin utan också inom andra samhällsvetenskaper. Denna slutsats har ju också, som vi sett, dragits av t ex James Buchanan, Anthony Downs och Gary Becker.17

En del, bl a Buchanan, har t o m gått längre och hävdat att människor inte bara är rationella i bemärkelsen målinriktade utan dessutom uppvisar en mer fundamental enhetlighet i sitt agerande, att de styrs av samma yttersta mål oavsett vad de för tillfället ägnar sig åt. Det vore t ex mycket underligt, menar Buchanan, om människor i sitt politiska agerande styrs av hänsyn till det allmänna bästa och i sitt ekonomiska agerande istället maximerar den egna nyttan eller vinsten. I sina skrifter återkommer Buchanan gång på gång till denna tanke, t ex i Brennan & Buchanan (1985, s 49) där han bl a kritiserar modeller i vilka

... individuals assume roles that are institution-dependent, that in politics, for example, persons take on character roles as "statesmen," whereas in the market they take on character roles as "possessive profit seekers". I en översikt över Buchanans arbeten skriver Agnar Sandmo (1990, s 52) också att One of Buchanan's basic methodological premises is that the study of man must be based on a consistent set of assumptions; man does not become a different species in the voting booth or in a political assembly from what he is in the market. Denna idé har naturligtvis visst fog för sig. Buchanan har t ex säkert rätt i att människors politiska och ekonomiska beteende inte är så olika som "typisk" statsvetenskaplig respektive "typisk" ekonomisk litteratur lätt ger intryck av. Samtidigt kan emellertid idén kritiseras för att vara oklar, och möjligen också ofruktbar. Oklarheten sammanhänger direkt med den nästan nödvändiga oklarheten i föreställningar om "grundläggande drivkrafter", "yttersta mål", och liknande. Detta kan belysas av ett annat citat från Buchanan. I en tidig uppsats (1954, s 335 f) skiljde han sålunda på "the polling place" och "the market" och skrev att The sense of participation in social choice may exert important effects on the behavior of the individual. It seems probable that the representative individual will act in accordance with a different preference scale when he realizes that he is choosing for the group rather than merely for himself. Om denna uppfattning är förenlig med den tidigare redovisade "enhetlighetsuppfattningen" så måste rimligen någon av de två uppfattningarna, eller möjligen båda, vara formulerad på ett oklart, ja nästan direkt missvisande, sätt. En annan möjlighet är förstås att Buchanan bytt uppfattning i frågan, men detta har han, så vitt jag vet, i så fall aldrig talat om.

Enhetlighetstanken är möjligen också ofruktbar därför att det i många sammanhang kanske är klarare och konkretare att laborera med intermediära mål istället för med yttersta mål, och sådana intermediära mål kan naturligtvis variera från område till område, t ex från det politiska till det ekonomiska området.18

Många nationalekonomer menar att det yttersta syftet för den ekonomiska vetenskapen, lika väl som för naturvetenskaperna, måste vara att tillhandahålla korrekta prediktioner. De gjorda prediktionernas överensstämmelse med faktiska utfall blir därmed också det avgörande, och ytterst enda, kriteriet på vetenskapens kvalitet. Den på en gång klaraste och mest välkände representanten för denna uppfattning är Milton Friedman (1953). Friedman menar dessutom att nationalekonomin något så när lever upp till detta kvalitetskrav, d v s att nationalekonomerna, åtminstone inom en del av ekonomins områden, gör hyggliga prediktioner. Dessa uppfattningar är emellertid i högsta grad kontroversiella. Det är inte bara så att många menar att nationalekonomernas hittillsvarande prediktioner varit dåliga. Det finns också de som menar att prediktionerna, så länge nationalekonomins metodologiska fundament ser ut som det gör, är dömda att förbli dåliga.19 Låt oss emellertid just nu bortse från dessa invändningar och anta att ekonomerna faktiskt utvecklat sin vetenskap så långt att den möjliggör goda prediktioner. Är det då så säkert, kan man fråga sig, att detta bevisar rationalitetsantagandets riktighet? Nej, det finns faktiskt också andra intressanta möjligheter. Antagandet kan mycket väl vara behäftat med betydande brister, men trots det ge upphov till i huvudsak riktiga prediktioner.

En sådan möjlighet är denna: Man kan tänka sig att människor uppträder orationellt i långt större utsträckning än rationalitetsantagandet säger, men att många av konsekvenserna ändå blir desamma som om antagandet vore riktigt. Detta skulle i så fall kunna bero på att det orationella beteendet också är slumpartat, varför de orationella individernas handlingar till stor del tar ut varandra, medan de rationella människornas handlande ger en samlad och dominerande totaleffekt. En i denna bok aktuell forskare som uttryckligen för fram denna möjlighet är Anthony Downs (1957, s 8).

Ett annat skäl till att många av antagandets konsekvenser kan förbli riktiga, trots ett stort inslag av bristande rationalitet i människors handlande, är detta: Även om många människor är orationella så kan många situationer vara så beskaffade att bara de rationella överlever. Att de flesta företagsledare försöker maximera vinsten behöver t ex inte bero på att detta är ett normalt beteende. Det kan istället bero på att de företagsledare som inte beter sig så tenderar att slås ut. Även denna möjlighet, som på ett tidigt stadium föreslogs av Armen A. Alchian (1950), har framförts av forskare inom den ekonomiska statsvetenskapen, t ex Riker (1962, s 21).20

Dessa möjligheter, vars riktighet naturligtvis i princip bör kunna prövas empiriskt, är utan tvekan beaktansvärda och kan säkert bidra till en mer nyanserad uppfattning om rationalitetsantagandet och dess plats i den ekonomiska teoribildningen.
 

TEORIBILDNINGENS KARAKTÄR

Vi har nu kommit så långt att det är möjligt att mer exakt ange vad som karakteriserar den ekonomiska statsvetenskapen. Tidigare har jag ju inte sagt så mycket mer än att det är fråga om användning av ekonomins metoder inom statsvetenskapens traditionella ämnesområde. Detta kan nu preciseras på följande sätt.

Ämnesområdet är alltså den traditionella statsvetenskapens, vilket i stora drag innebär att man studerar politiska förhållanden och den offentliga sektorns funktionssätt. Att denna avgränsning inte är särskilt exakt bör inte vara något större problem. Eftersom metoden bedöms ha en betydande generalitet så är man från den synpunkten inte beroende av att veta sig vara på rätt sida om någon kritisk gräns. I princip bör det vara möjligt att med start i olika problem, som bedöms intressanta, sucessivt bygga ut olika teoriansatser till att inkludera successivt allt mer. De följande kapitlen kommer att spegla processer av detta slag och de kommer också att ge en bild av den ekonomiska statsvetenskapens omfattning idag.21

När det så gäller metoden så karakteriseras den av följande.

I den ekonomiska statsvetenskapen ingår emellertid inte föreställningen att de utnyttjade modellerna nödvändigtvis, eller ens sannolikt, är av jämviktskaraktär, d v s ger upphov till jämviktslägen eller stabila situationer. Detta är viktigt att framhålla eftersom ekonomiska modeller så ofta är av jämviktskaraktär att detta nästan kan framstå som en del av själva metoden. En del ekonomer tycks faktiskt också mena att det är så, att ekonomen så att säga inte är färdig, eller inte har lyckats, så länge en jämviktslösning inte har hittats. Att denna senare inställning är lätt absurd ses kanske lättast vid en jämförelse med några mycket enkla exempel från fysiken. En kula som placeras någonstans i en rund skål rullar genast ner och lägger sig på den lägsta punkten nere i botten. Kulan hamnar där i ett stabilt jämviktsläge. Om vi istället lägger kulan överst på en sfär, så kan den, om vi placerat den tillräckligt exakt, möjligen ligga kvar. Den befinner sig i så fall i ett jämviktsläge, men detta är labilt eftersom minsta stöt får kulan att rulla ner från sfären. Till skillnad från fallet med skålen vet vi inte heller vart kulan rullar - detta beror bl a på den tänkta stötens exakta karaktär och någon entydigt bestämd destinationspunkt, motsvarande skålens lägsta punkt, finns inte. Kulan kan, beroende på omständigheterna, hamna i vilken som helst av ett oändligt antal punkter. I ett tredje fall kan vi tänka oss att kulan placeras på ett plant bord. Oavsett var vi placerar den kommer den då att stanna just där. Detta är naturligtvis ett slags jämvikt, men jämviktsläget är inte som i fallet med skålen entydigt bestämt. Vilken punkt som helst på bordet kan ju, beroende på var kulan placeras, bli jämviktspunkt.

För att återgå till metodfrågan så är det naturligtvis inte en del av fysikens metod att kräva att alla modeller skall uppvisa samma jämviktsegenskaper som skålmodellen ovan. Om omständigheterna så kräver för fysikerna förstås också in motsvarigheter till t ex sfären och bordet i sina modeller. På samma sätt borde det vara självklart att ett tillämpande av den ekonomiska metoden inte alltid, och nödvändigtvis, skall leda till jämviktsresultat. Däremot har metoden ofta, men likväl inte alltid, visat sig leda till sådana resultat - bland undantagen finns t ex den välkända spindelnätsmodellen (cobweb), som ursprungligen utvecklades för att förklara fluktuationer eller instabiliteter på marknader för jordbruksprodukter. Att modeller inom ekonomernas traditionella sak- eller ämnesområde på detta sätt ofta resulterat i jämviktslösningar är naturligtvis på sitt sätt ändå tilltalande - om inte annat så har det säkert ett påtagligt estetiskt värde för många. Men detta är förstås i grunden en ovidkommande synpunkt. Modellernas syfte är att avbilda verkligheten sådan den är. Att tillämpandet av den ekonomiska metoden inom politikens område ännu inte givit upphov till lika "vackra" jämviktsresultat som inom den traditionella ekonomiska vetenskapen behöver därför inte alls vara uttryck för att någonting är fel, det kan helt enkelt bero på att de studerade verkligheterna i detta avseende har olika egenskaper, vilket i så fall är intressant att klarlägga.22 Detta hindrar emellertid inte att den ekonomiska statsvetenskapens relativa brist på jämviktsresultat i praktiken kan ha försvårat dess spridning. Även om det är ovidkommande i sak, så sitter det ju inte i vägen om en vetenskaps resultat också har ett skönhetsvärde.

Den ekonomiska statsvetenskapen uppvisar alltså alla de tre ovan nämnda egenskaperna samtidigt. Detta är viktigt att framhålla eftersom disciplinen, med missuppfattningar som följd, alltför mycket kommit att förknippas med enstaka idéer som t ex att politiker är röstmaximerare.23 Innebörden av de tre egenskapernas närvaro kan ytterligare klargöras med några exempel på teoribildningar som faller utanför. Teorier som utnyttjar modeller förekommer t ex också inom den traditionella statsvetenskapen, men om dessa inte är baserade på den metodologiska individualismen, och inte heller i övrigt är beslutsorienterade, så tillhör de inte den ekonomiska statsvetenskapen. Som exempel kan nämnas David Eastons analys av politiska system (1953, 1965). Statsvetenskapen är också rik på undersökningar, t ex om regeringskriser, i vilka de enskilda individernas preferenser och beslutsalternativ spelar en väsentlig roll. Om sådana undersökningar, som alltså har en stark beslutsorientering, inte är baserade på klara modellansatser finns emellertid i allmänhet inte heller några axiomatiserande eller reduktionistiska ambitioner. Förklaringarna blir då gärna av ad hoc-karaktär och intresset fokuseras lätt på analysen av händelseförlopp eller scenarier snarare än på förståelsen av mekanismer. Sådana undersökningar tillhör inte heller den ekonomiska statsvetenskapen. Att valsociologiska undersökningar i allmänhet tillhör den sociologiska snarare än den ekonomiska statsvetenskapen är också uppenbart.
 

DET NORMATIVA OCH DET DESKRIPTIVA

Frågor om hur någonting bör vara beskaffat, och frågor om hur det är beskaffat, är i grunden av olika natur. Därför är det också nödvändigt att klart hålla sådana frågor isär, att veta när man behandlar den ena eller andra typen av fråga. Svar på den första typen av frågor är alltid mer eller mindre subjektiva. Svar på den andra typen av frågor får i vetenskapliga sammanhang formen av beskrivningar eller förklaringar och sådana svar är i objektiv mening sanna eller falska. En vetenskaplig verksamhet som sysslar med frågor och svar av detta senare slag kallas ofta för deskriptiv, men framför allt i samhällsvetenskapliga sammanhang förekommer också termen positiv. I det följande kommer jag att använda beteckningen "deskriptiv" varvid det deskriptiva tänkes inkludera inte bara beskrivningar utan också förklaringar. Den verksamhet som istället söker svar på frågor om hur det ena eller andra bör vara beskaffat kallas ofta, och i motsats till det deskriptiva, för normativ. Vilken roll en sådan normativ verksamhet kan ges i ett vetenskapligt sammanhang är ett stort och kontroversiellt problemkomplex. Här kommer jag att argumentera för uppfattningen att normativa frågor kan och bör ges ett stort utrymme inom samhällsvetenskapen.

De grundläggande naturvetenskaperna är alltid deskriptiva, det gäller alltid att utforska hur naturen är beskaffad. Frågor om hur naturen bör vara beskaffad har, såvitt jag vet, aldrig någonsin intresserat naturvetarna. Eftersom naturlagarna knappast låter sig ändras förefaller det klokt att acceptera dem som de är. De tillämpade naturvetenskaperna, t ex de tekniska och medicinska vetenskaperna, är däremot fulla av normativa frågeställningar. Man kan t ex fråga sig hur en motor lämpligen bör konstrueras, hur en sjukdom bör bekämpas, o s v. Vad man här i grunden frågar sig, och söker utreda, är hur den kunskap om naturlagar som den grundläggande naturvetenskapen levererar skall kunna användas för att främja mänskliga mål. Denna typ av normativ verksamhet är uppenbarligen både intellektuellt legitim och i hög grad angelägen.

Inom samhällsvetenskapen finns inte någon lika klar distinktion mellan det grundläggande och det tillämpade som inom naturvetenskapen, men man kan ändå lätt tänka sig en motsvarighet till den tekniska eller medicinska normativa verksamheten. Den mest grundläggande samhällsvetenskapen borde, förefaller det, utforska de egenskaper som människan som samhällsvarelse alltid uppvisar, oberoende av de speciella samhälleliga eller kulturella sammanhang hon råkar befinna sig i. Någon sådan vetenskap har knappast ännu sett dagens ljus, möjligen med reservation för ansatser inom sociobiologin. Även kunskaper som hänför sig till ett visst samhällssystem, eller en viss kultur, och som alltså är mindre grundläggande men ändå kan ha en betydande generalitet, är emellertid av intresse, och kanske t o m väl så stort intresse, i sammanhanget. Utrustad med sådana kunskaper bör det vara möjligt för samhällsvetaren att behandla frågor av normativ karaktär. Han eller hon kan t ex intressera sig för hur skattesystemet bör utformas för att människor skall arbeta så mycket som möjligt när man vet att människor fungerar på det och det viset; eller för vilka åtgärder som bör vidtas för att jämlikheten i samhället skall bli så stor som möjligt när man vet att människor fungerar si eller så. Den generella kunskap om människors beteende som ligger till grund för en normativ verksamhet av detta slag kan, så länge kunskapen är hyggligt säker, i princip komma från vilken samhällsvetenskap som helst, t ex sociologi eller ekonomi.

Normativa frågor av det beskrivna slaget har uppenbara likheter med frågor om hur motorer bör konstrueras eller sjukdomar bekämpas. Hur vetenskaplig behandlingen av frågorna blir beror framför allt på hur säkra de utnyttjade generella föreställningarna om människornas beteende är. Är dessa föreställningar osäkra är det nödvändigt att i motsvarande mån också markera osäkerheten i de normativa slutsatserna. Brister verksamheten i detta avseende blir den charlataneri istället för vetenskap. Men även om frågorna behandlas på ett fullt vetenskapligt sätt så är angelägenheten ändå knappast lika självklar som då det gäller att konstruera motorer eller bekämpa sjukdomar. Skälet är att de värderingar som ingår i de utnyttjade normerna inte nödvändigtvis omfattas av de människor som skall påverkas utan istället lika gärna kan komma från dem som vill få människorna att arbeta så mycket som möjligt, eller göra jämlikheten så stor som möjligt. Man ser lätt för sig en överhet som behandlar samhället och dess människor som ett slags maskin. Denna och liknande verksamheter brukar därför ofta betecknas som social ingenjörskonst. Det är inte sådana normativa verksamheter som försvaras här.

Det finns emellertid också en helt annan typ av normativ verksamhet, som är direkt kopplad till värderingarna hos de människor som ingår i de utnyttjade modellerna. Denna verksamhet kan exemplifieras med det centrala och välkända resultat inom den ekonomiska teorin, som fått sin moderna utformning av Kenneth J. Arrow och Gerard Debreu, och som säger att marknadsekonomi under vissa betingelser leder till s k paretooptimalitet. Detta resultat presenteras utförligare i avsnittet "Välfärdsteori" i Appendix, varför det just här är tillräckligt att fästa uppmärksamheten på en viktig egenskap hos paretokriteriet, nämligen att det formuleras i termer av de postulerade värderingarna hos de människor som ingår i modellen. Ett samhällstillstånd säges sålunda vara paretooptimalt om ingen samhällsmedlem, enligt sina värderingar, kan få det bättre, utan att någon annan, också enligt sina värderingar, får det sämre. En tillämpning av paretokriteriet innebär alltså att man i stor utsträckning utgår från värderingarna hos de människor som faktiskt berörs.

Det är nu lätt att se att det nämnda resultatet kan ligga till grund för såväl ett normativt som ett deskriptivt resonemang. Det normativa resonemanget leder fram till två rekommendationer, som det är väsentligt att hålla isär.

Den första rekommendationen, som riktas till "samhällskonstruktörerna", säger att samhället bör organiseras enligt marknadsekonomiska principer. Konstruktörerna kan vara samtliga samhällsmedlemmar i ett kollektiv eller möjligen någon annan grupp - i just detta sammanhang är den frågan av underordnad betydelse.

Denna första rekommendation är baserad på den rekommenderandes uppfattning att marknadsekonomi leder till paretooptimalitet, samt hans värdering att detta är tilltalande, och såtillvida är alltså den rekommenderandes värderingar av betydelse i sammanhanget. Samtidigt är det emellertid väsentligt att paretooptimaliteten i sig helt och hållet definieras med utgångspunkt från samhällsmedlemmarnas egna värderingar. Rekommendationen grundas alltså, om än inte helt och hållet så dock i stor utsträckning, på samhällsmedlemmarnas egna värderingar. Det normativa består inte väsentligen i att samhällsmedlemmarna påtvingas ett livsmönster utifrån utan snarare i förordandet av en samhällsordning som ger dem stort utrymme att förverkliga sina egna ideal, vilka dessa, inom vissa gränser, än är.

Den andra rekommendationen, vilken snarare är en stor grupp av rekommendationer, riktar sig direkt till de enskilda samhällsmedlemmarna och säger att de, var och en för sig, bör välja sådana handlingsalternativ som maximerar deras egen välfärd, enligt deras egna värderingar. De bör alltså engagera sig i för dem själva gynnsamma bytestransaktioner. Resonemanget i denna del är, om det är fullständigt, så detaljerat att de lämpliga handlingsalternativen direkt pekas ut. Det innehåller alltså rekommendationer av typen att individerna A och B bör genomföra det eller det specificerade bytet.

Dessa rekommendationer söker alltså hjälpa samhällsmedlemmarna på traven i deras strävan efter ett gott liv. Rekommendationerna kan möjligen förefalla en smula ointressanta eftersom de gäller beteenden, vilka rekommendationerna förutan, nog ändå till stor del ter sig naturliga. För att korrekt kunna beskriva förhållandet mellan det normativa och det deskriptiva resonemanget är det emellertid angeläget att trots detta explicit nämna denna andra typ av rekommendation.

För att så övergå till det deskriptiva resonemanget så säger det att människorna i en marknadsekonomi kommer att bete sig på ett speciellt sätt. Grundläggande är att de i enlighet med rationalitetsantagandet hela tiden försöker förbättra sin lott. I marknadsekonomin innebär detta bl a att människorna engagerar sig i ömsesidigt fördelaktiga byten. I samband med bytena etableras bytesrelationer, d v s priser. Priserna bestäms av utbud och efterfrågan, d v s ju större tillgången på en vara är desto lägre blir priset, och desto mer varan eftertraktas, desto högre blir priset. Av detta följer också att prisbildningen är en jämviktsprocess, d v s samma vara tenderar att ha samma pris, åtminstone så länge man i stort sett håller sig till samma plats och samma tidpunkt. Detta, och mycket annat som härleds inom den ekonomiska teorin, är observerbart och ingår i det deskriptiva resonemanget, eller kanske snarare den deskriptitva teorin.

Det är nu lätt att se hur nära varandra det normativa resonemanget, och då i synnerhet dess andra eller senare del, och det deskriptiva resonemanget står varandra. Det normativa resonemanget säger ju att människorna bör bete sig på det eller det viset. Det deskriptiva resonemanget säger att människorna faktiskt beter sig just så eftersom de är rationella. Resonemangen är närmast spegelbilder av varandra. Denna närhet mellan det normativa och det deskriptiva är uppenbarligen en omedelbar konsekvens av den grundläggande beslutsorienteringen. Modellmänniskornas egna antagna värderingar spelar ju en stor roll för de utfärdade rekommendationerna, och det är just om man arbetar med beslutsmodeller som man verkligen har anledning att tilldela dessa människor egna värderingar.

Bland samhällsvetarna förefaller det framför allt vara ekonomerna som deltar i den offentliga debatten, som gärna och ofta uttalar sig normativt i aktuella samhällsfrågor. Naturligtvis deltar också andra samhällsvetare, men dels tycks det ske mindre ofta och dels tycks dessa andra samhällsvetares rekommendationer inte vara lika direkt kopplade till resultat inom den egna vetenskapen. Allt detta får, om det är sant, en naturlig förklaring i att ekonomerna långt mer än andra samhällsvetare arbetar med beslutsmodeller. Det är intressant att den sociolog som mer än någon annan använder beslutsmodeller inom den egna vetenskapen, nämligen James S. Coleman, uttryckt sig om denna sak så här (Swedberg 1990, s 55):

One of the reasons sociology lost contact with moral philosophy is because sociology really lost contact with any kind of coherent theory of action. To reconstitute a theory of action for sociology would allow it to come back into contact with some of these questions which are normative and which ought not to be ignored by sociology. Sociologists tend to be blind to normative questions. I don't think they should be. Men samtidigt som den ekonomiska vetenskapen är så uppbyggd att den lätt lånar sig till normativa resonemang så är det av samma skäl också lätt att blanda samman det normativa och det deskriptiva. De två aspekterna är ju, som tidigare framgått, närmast spegelbilder av varandra. Likväl är det förstås alltid angeläget att strikt hålla isär de båda aspekterna. Man måste alltid veta om man uttalar sig normativt eller deskriptivt. Genom sin uppbyggnad innnehåller den ekonomiska vetenskapen många förrädiska fällor för den som söker styra rätt i detta hänseende och ekonomerna gör sig nog också oftare än andra samhällsvetare skyldiga till sammanblandning av det normativa och det deskriptiva.

Den ekonomiska statsvetenskapen är som vi sett uppbyggd med utgångspunkt från modeller av beslutande individer. Detta kan betraktas som en stor och avgörande fördel eftersom det öppnar dörren för normativa resonemang om viktiga beslutsfrågor, t ex frågor om författningars utformning. Någon grundlig och systematiskt uppbyggd diskussion av detta slag innehåller knappast dagens i huvudsak sociologiskt orienterade statsvetenskap. Eftersom politisk verksamhet är ett uttryck för, och ett resultat av, intensiv mänsklig strävan är det lätt att finna det otillfredsställande att den vetenskap som framför andra ägnar sig åt att studera politiska beslut och processer saknar instrument för att systematiskt diskutera beslutens betydelse för människors väl och ve. Den ekonomiska statsvetenskapen har, menar jag, till skillnad från den sociologiska, stora förutsättningar att belysa frågor av detta slag. Precis som inom ekonomin är emellertid beslutsmodellerna också här förrädiska därför att de lätt leder till sammanblandning av det normativa och det deskriptiva.
 

BOKENS DISPOSITION

Den ekonomiska statsvetenskapen är en relativt ung företeelse även om åtskilliga samhällsvetare längre tillbaka i tiden gjort banbrytande insatser inom ämnesområdet. Det nya, i förhållande till dessa tidigare insatser, består i det medvetna och samlade metodiska greppet, inte bara på enstaka problem, utan på större sammanhängande problemkomplex. Detta har givit upphov till ett antal större verk i bokform av en typ, och med en inriktning, som knappast funnits förut. Denna utveckling har i allt väsentligt ägt rum efter andra världskriget, och det är den som gör att den ekonomiska statsvetenskapen idag kan betraktas som en något så när välavgränsad vetenskaplig disciplin.24

Men även om disciplinen har utvecklats och expanderat kraftigt under de senaste årtiondena så är den likväl inte, i jämförelse med en del andra vetenskaper, särskilt väl integrerad. Det är sant att de ovan nämnda arbetena, vart och ett taget för sig, är präglat av ett samlat grepp. Samtidigt är emellertid verken relativt fristående från varandra. Det är ännu knappast möjligt att tala om en enda sammanhängande och något så när utarbetad teori. Disciplinen karakteriseras fortfarande till stor del av ett antal från varandra relativt fristående "solonummer". Det finns också viktiga och grundläggande mekanismer i den politiska verkligheten som ännu knappast alls behandlats av disciplinens utövare, och som alltså är outforskade.

Dessa förhållanden återspeglas i bokens disposition. Det har förefallit mig svårt, och knappast heller önskvärt, att disponera materialet med utgångspunkt från teorin, t ex som i en lärobok i nationalekonomi eller fysik. I sådana böcker är det ju vanligt att teorins struktur styr dispositionen och referenser till de forskare som åstadkommit de redovisade resultaten är, i den mån de alls finns med, undanstoppade i fotnoter. Att en sådan disposition i detta fall är svår sammanhänger med att teorin inte är tillräckligt integrerad och utarbetad. En sådan disposition vore knappast heller önskvärd eftersom den lätt skulle leda till styckning, eller på annat sätt alltför respektlös behandling, av de nämnda huvudarbetena eller "solonumren". Jag har funnit det lämpligt att istället utgå från dessa arbeten och, åtminstone i huvudsak, presentera vart och ett av dem i ett sammanhang. Med den restriktionen har jag emellertid självfallet försökt göra dispositionen så teoretiskt rimlig som möjligt.

Alla de följande kapitlen utom 2, 5 och 9 består väsentligen av litteraturreferat med kommentarer. Kapitlen 3 och 4, som har en normativ slagsida, handlar om två principiellt skilda sätt att motivera regler för det offentliga beslutsfattandet i ett samhälle. Kapitlen 6 och 7 har snarare en deskriptiv inriktning och handlar om förhållandet mellan väljare och politiker respektive förhållandet mellan politiker och byråkrater. Kapitel 8 handlar om någonting som är relevant för såväl offentliga som privata beslut, nämligen kollektivt agerande. Av respekt för de arbeten som behandlas där har jag emellertid valt att först presentera dem på ett något så när samlat sätt för att därefter, i ett avslutande avsnitt, diskutera relevansen för just det offentliga beslutsfattandet. I Appendix har jag samlat korta redogörelser för tre teorikomplex som är av så grundläggande samhällsvetenskaplig betydelse att de, trots att de är av största intresse också för den ekonomiska statsvetenskapen, inte rimligen kan sägas vara en del av denna. Redogörelserna omfattar dock inte mer av de aktuella teorierna än vad som är av intresse med hänsyn till syftena här. Kapitlen 2, 5 och 9, slutligen, är längre kommentarer från min sida med syftet att foga samman övriga kapitel till en förhoppningsvis något tydligare helhet.
 

Slutnoter

1Möjligen innebär detta också att det är mera meningfullt att avgränsa sociologin med utgångspunkt från metoden än med utgångspunkt från det studerade verklighetsområdet. Det senare är kanske lika meningslöst som att försöka avgränsa statsvetenskapen med utgångspunkt från metoden.

2Den läsare som till äventyrs finner de sista meningarna i detta stycke dunkla får förhoppningsvis större klarhet i nästa avsnitt där vetenskapliga förklaringar diskuteras mera ingående.

3Innebörden av denna utgångspunkt beskrivs utförligare i det kommande avsnittet "Rationalitetsantagandet".

4Även i boken Administrative Behavior diskuterar Simon skillnaderna mellan olika samhällsvetenskaper och säger där (1961, s xxx) om sociologin bl a att "The concept of role provides the standard 'sociological' explanation of behavior - the captain goes down with his ship because he has accepted the role of captain, and that is what captains do in our culture".

5Bland alla dessa ansatser kan kanske speciellt nämnas den bland sociologer vanliga tendensen att förklara vissa fenomen på makronivå med andra fenomen på samma nivå. Ett gott exempel är Webers tes att "protestantisk etik" leder till "kapitalistisk anda" (se t ex Zetterberg 1993, s 65).

6För den som vill bilda sig en mer nyanserad uppfattning om skillnaderna mellan sociologers och ekonomers metoder finns naturligtvis mycket litteratur att studera. Utöver vad som redan nämnts vill jag särskilt peka på filosofen Brian Barrys arbete Sociologists, Economists and Democracy (Barry 1970).

7Beskrivningar av förhållandet mellan de båda disciplinerna ekonomi och sociologi, bl a de nämnda fientligheterna, finns i Swedbergs tidigare nämnda arbete (Swedberg 1990).

8För den som är intresserad av en sammanfattning av Colemans omfångsrika arbete finns en lättillgänglig recension, som också har karaktär av diskuterande referat (Frank 1992).

9Kanske framstår överlappningen mellan politik och ekonomi än klarare om man istället kallar området för "skatteekonomi", vilket är vad det i allmänhet är fråga om.

10Bland de ekonomer som studerat offentliga finanser, och därvid blivit pionjärer inom den ekonomiska statsvetenskapen, finns, som vi kommer att se i kapitlen 4 och 8, de svenska nationalekonomerna Knut Wicksell och Erik Lindahl. Arbeten av dessa båda, liksom av ytterligare ett antal ekonomer med samma inriktning, finns omtryckta i Musgrave & Peacock (1967).

11För ytterligare synpunkter på modellbegreppet hänvisas läsaren till t ex kapitlet "Models and Reality" i Gårding (1977).

12Den syn på värdet av klarhet och kontroll som uttrycks här är inte okontroversiell. I Erik Lundbergs bok Konjunkturer och ekonomisk politik (1953) citeras t ex en engelsk socialvetenskapsmans yttrande att "It is better to be vaguely right than to be exactly wrong" (s 145). I klar kontrast mot detta står den engelske statsmannen och filosofen Francis Bacons (1561-1626) tes att "truth emerges more readily from error than from confusion". Att den medvetne modellbyggaren står på Bacons sida är uppenbart.

13För att skilja valsituationer i vilka handlingsalternativen från början är kända från sådana där väljandet inkluderar letande efter, och uppptäckt av, nya alternativ, har Buchanan föreslagit beteckningarna reactive respektive creative choice (1992, s 121).

14Naturligtvis finns det mycket litteratur som handlar om dessa frågor. Synnerligen tänkvärt och inträngande, men för den skull absolut inte invändningsfritt, är den amerikanske filosofien Alexander Rosenbergs arbete Economics - Mathematical Politics or Science of Diminishing Returns? (1992). Av stort intresse är också Hirschleifer (1985). Även Herbert Simons närmast klassiska arbete Administrative Behavior (1961) har en självklar plats i sammanhanget.

15Diskussionen om hur individers motiv för sitt handlande faktiskt kan vara beskaffade har blivit livlig i samband med att ekonomins metoder börjat användas allt mer även i andra samhällsvetenskaper. Åtskilliga smakprov på denna diskussion ges i den utmärkta samlingsvolymen Mansbridge (1990). Mansbridge skriver i sitt förord att "All the essays either take for granted or aim to demonstrate the critical importance of motivations that go beyond self-interest". Mycket läsvärd är bl a Stephens Holmes idéhistoriskt orienterade uppsats "The Secret History of Self-Interest".

16Det kan tillfogas att förekomsten av altruism hos människor, liksom hos djur, inte är någon biologisk självklarhet. Tvärtom ger darwinismen lätt vid handen att altruism, om den händelsevis råkar uppträda under evolutionens gång, snabbt återigen rensas ut i den fortsatta "kampen för tillvaron" med dess förmodade premiering av det själviska. Det är inte heller möjligt att lösa problemet med den slags mer sofistikerade resonemang i vilka altruismen tänkes vara nyttig för arten - även sådana förklaringar har visat sig ohållbara. Ett av syftena med Richard Dawkins mycket intressanta bok The Selfish Gene (1976) är just att diskutera dessa frågor. Han visar inte bara att altruism i en välpreciserad och odiskutabel bemärkelse faktiskt är vanligt förekommande utan förklarar också på ett detaljerat och sammanhängande sätt varför.

17Enstaka forskare har emellertid mycket tidigare varit inne på samma linje. Den brittiske nationalekonomen Philip H. Wicksteed (1844-1927) skrev t ex i sin stora bok The Common Sense of Political Economy, som handlar om den av bl a Wicksteeds läromästare W. Stanley Jevons utvecklade marginalnytteteorin, så här (1910, s 3): "It will be easily shown that the principle laid down by Jevons is not exclusively applicable to industrial or commercial affairs, but runs as a universal and vital force through the administration of all our resources. It follows that the general principles which regulate our conduct in business are identical with those which regulate our deliberations, our selections between alternatives, and our decisions, in all our branches of life." Senare utvecklades dessa idéer på ett detaljerat och inträngande sätt av framför allt den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises (1881-1973). I det stort upplagda arbetet Human Action, A Treatise on Economics (1949) betraktas den ekonomiska teorin som blott en del av en större allmän teori för mänskligt handlande, och utvecklandet av den senare upptar en stor del av bokens totala utrymme.

18Det är i sammanhanget intressant att peka på Max Webers urskiljande av olika livsområden som vart och ett präglas av sina speciella mänskliga prioriteringar och beteenden, nämligen det ekonomiska, det politiska, det religiösa, det intellektuella, och det erotiska livsområdet, samt familjelivet (se t ex Zetterberg 1993, s 54).

19En välartikulerad representant för denna uppfattning är Rosenberg (1992).

20Selektionsmekanismer av detta slag spelar ju f ö också en central roll i biologiskt och evolutionsteoretiskt tänkande. Se t ex Dawkins (1976).

21För kompletterande framställningar kan läsaren bl a hänvisas till samlingsvolymen Alt & Shepsle (1990). Peter C. Ordeshook ger där i det inledande kapitlet "The emerging discipline of political economy" en intressant skildring av den ekonomiska statsvetenskapens utveckling. Av stort intresse är också Robert H. Bates bidrag "Macropolitical economy in the field of development" även om det faller inom socialantropologin snarare än inom statsvetenskapen. Med utgångspunkt från förhållandena i Zambia intresserar sig Bates för infödda afrikaners förhållande till sin boskap och visar pedagogiskt och slagkraftigt styrkan i en analys baserad på ekonomi och självintresse i jämförelse med en mer traditionell analys i termer av kultur och religion.

22Det är i detta sammanhang viktigt att stryka under att den ekonomiska statsvetenskapen, när den är bra, enbart tar över ekonomins metoder och inte, åtminstone inte utan vidare, hela modeller och resonemang. Dåligt underbyggda analogier mellan ekonomiska och politiska företeelser, t ex mellan politiska partier och företag, opreciserat tal om "politiska marknader", o s v, är i allmänhet mer förvillande än klargörande.

23Ett exempel på en sådan missuppfattning är Leif Lewins bok Det gemensamma bästa (1988). Lewin anför där empirisk evidens för att väljare inte maximerar sitt plånboksinnehåll, att politiker inte maximerar sina röstetal, och att byråkrater inte maximerar sina förvaltningars storlek. Med detta menar sig Lewin inte bara ha visat just dessa tre saker, utan gör också anspråk på att ha kullkastat själva grunden för den ekonomiska statsvetenskapen (i hans terminologi public choice-teorin). Som vi sett utgör emellertid de tre påståenden, som Lewin anser sig ha motbevisat, inte ens en nödvändig del av denna grund.

24Den bästa och innehållsrikaste sammanfattningen av de resultat som uppnåtts inom den ekonomiska statsvetenskapen torde vara Dennis C. Muellers Public Choice II (1989). Denna bok, som jag refererar till på flera ställen i det följande, har dock trots alla sina förtjänster mer karaktär av uppslagsbok än av lärobok.