Home

Erik Moberg ©:
Offentliga beslut, kapitel 5.
 
 

Enhällighet och kompensation
Folkomröstningar och transaktionskostnader
Rösthandel i representativa system
Pengar och röster som betalningsmedel
Slutnoter
 

5. HANDEL MED RÖSTER
 

ENHÄLLIGHET OCH KOMPENSATION

För den syn på det kollektiva beslutsfattandet som presenterades i föregående kapitel spelade enhällighetsprincipen en viktig roll. Visserligen kunde vi konstatera att det i praktiken, och p g a transaktionskostnaderna, ofta är omöjligt att strikt tillämpa principen - det är i allmänhet orimligt att kräva en tillstyrkande andel på 100 % för beslut. Men rollen som grundläggande norm hade principen likväl i det presenterade resonemanget.

Vi såg också i det föregående kapitlet att idén om enhällighet blir mycket verklighetsfrämmande om den inte kombineras med möjligheten av kompensationsbetalningar. Man kan t ex mycket väl tänka sig att ett stadsplaneförslag rymmer så många fördelar för så många medborgare att det får enhälligt stöd om kompensationer kan utbetalas - och, som sagt, om man bortser från transaktionskostnaderna. Att ett stadsplaneförslag även utan kompensationer skulle kunna ge nettofördelar för samtliga medborgare, och alltså erhålla enhälligt stöd, förefaller däremot närmast otänkbart. Att varje tänkbar gatusträckning, eller varje tänkbar förläggning av byggnader, måste drabba åtminstone några på något sätt är närmast självklart. På samma sätt förhåller det sig rimligen också med andra offentliga beslut. Om ett krav på enhällighet kombineras med förbud mot kompensation blir därför knappast några beslut möjliga. Under alla förhållanden blir sannolikt en lång rad tänkbara, och för alla samhällsmedborgare tjänliga beslut, omöjliggjorda. Tanken på enhällighet är alltså närmast oupplösligt förenad med tanken på kompensationsbetalningar.

Samtidigt är emellertid tanken på kompensationsbetalningar, åtminstone i vissa former, främmande i västerländsk politisk kultur. För diskussionen av hithörande problem är det lämpligt att skilja på två typer av betalningar. I ena fallet sker betalningen med röster, d v s överenskommelserna är av typen att jag röstar på ditt förslag om du röstar på mitt. Sådana förfaranden, som ibland brukar betecknas som kohandel (engelska "logrolling"), anses nog ofta lite ofina, kanske knappt rumsrena, men förekommer ändå i stor utsträckning i praktiken i olika varianter. I andra fallet sker betalningen istället med sådant som mottagaren direkt kan nyttiggöra på egen hand, t ex pengar. Det är alltså på ett mera direkt sätt fråga om röstköp. Sådana förfaranden brukar anses helt oförenliga med demokratiska principer.

Vi har alltså hamnat i ett dilemma. Å ena sidan finns beaktansvärda skäl som talar för enhällighetsprincipen som norm. Å andra sidan är ett enhällighetskrav otänkbart utan kompensationsbetalningar, d v s betalningar som i åtminstone vissa former är grovt anstötliga för västerländskt demokratiskt tänkande. I denna situation förfaller det angeläget att närmare diskutera kompensationsbetalningarnas problem. Vari består mera exakt, kan man fråga sig, sådana betalningars för- och nackdelar? Vad är det vidare som gör att betalning med röster och betalning med pengar betraktas på så olika sätt? Dessutom ligger det ju nära till hands att undra om kompensationsbetalningar inte kan vara ett intressant inslag i det kollektiva beslutsfattandet även vid andra beslutsregler än enhällighet, t ex vid kvalificerad eller enkel majoritet. Den diskussion som utgick från enhällighetsprincipen blir via den frågan mer allmängiltig.

I fortsättningen av detta kapitel skall jag ta upp dessa frågor. Framställningen blir emellertid kortfattad av det enkla skälet att frågorna, hur intressanta de än kan synas, ännu så länge, och så vitt jag vet, är ofullständigt behandlade i den existerande litteraturen.
 

FOLKOMRÖSTNINGAR OCH TRANSAKTIONSKOSTNADER

Antag att det i ett land av normal storlek inte finns några representativa demokratiska organ alls utan att alla offentliga angelägenheter avgörs genom folkomröstningar - den ena efter den andra och varje omröstning gällande sin speciella fråga. Antag också tills vidare, ehuru orealistiskt, att transaktionskostnaderna är obefintliga, d v s att det inte finns några som helst hinder för medborgarna att komma i kontakt med varandra, att förhandla, och att träffa överenskommelser om framtida röstning. Under dessa orealistiska betingelser skulle det enligt resonemanget i föregående kapitel vara fullt möjligt att tillämpa enhällighetsregeln - det var ju enligt argumentet där just förekomsten av transaktionskostnader som hindrade den regeln. Trots detta, och för det fortsatta resonemangets skull, antar vi emellertid istället att beslutsregeln enkel majoritet tillämpas.

Beträffande opinionsläget kan vi tänka oss att det i varje fråga står en minoritet mot en majoritet. Den intensitet med vilken medlemmarna i de båda konstellationerna omfattar sin uppfattning kan variera från fråga till fråga. En möjlighet är att båda grupperingarna omfattar sina respektive uppfattningar med ungefär samma intensitet, en annan att majoriteten känner starkare för sin uppfattning än minoriteten, och en tredje att minoriteten är intensiv och majoriteten ljum.1

Det är framför allt denna tredje möjlighet som är intressant i detta sammanhang. I princip är det ju fullt tänkbart att minoriteten känner så starkt för sitt förslag att den, för att få det igenom, är beredd att i pengar betala majoriteten tillräckligt mycket för att den senare skall rösta på förslaget. Ja, i själva verket är det möjligt för minoriteten att komma undan billigare än så. Eftersom beslutsregeln enkel majoritet tillämpas behöver minoriteten ju inte köpa alla den ursprungliga majoritetens röster. Det räcker att köpa så många röster att dessa, tillsammans med den köpande minoritetens röster, uppnår enkel majoritet. Slutresultatet av denna handel blir alltså att samtliga medlemmar i den nybildade enkla majoriteten får det bättre än uppgörelsen förutan, i annat fall hade den ju inte kommit till stånd. Samtidigt uppstår emellertid en ny minoritet som står utanför uppgörelsen. Rimligen förlorar denna minoritet, som vi kan kalla för M, på uppgörelsen eftersom den, låt vara med svaga känslor, stödde det ursprungliga majoritetsförslaget som inte går igenom. Uppgörelsen har alltså både vinnare och förlorare.

Låt oss nu, innan vi går vidare, försöka göra en bedömning av de tänkta förhandlingarnas totalresultat - d v s en bedömning i vilken effekterna för de olika parterna beaktas i ett sammanhang. Först är det då viktigt att beakta att majoritetsbeslut alltid, och även utan förhandlingar, har förlorare. Individerna i den överkörda minoritet, som alltid finns, är ju alltid förlorare. Vad det gäller att jämföra är därför egentligen det totala slutresultatet vid beslut med respektive utan förhandlingar. Sedda i det perspektivet har förhandlingarna den positiva effekten att uppfattningar som omfattas med stor intensitet körs över i mindre utsträckning än om förhandlingar inte förs. Den minoritet som körs över i fallet med förhandlingar, d v s M, känner ju endast ljumt för sin uppfattning. Inte bara vid användning av enhällighetbeslut, utan också vid majoritetsbeslut, verkar alltså handel med röster kunna vara något värdefullt.2

En uppgörelse av det beskrivna slaget behöver inte nödvändigtvis vara pekuniär. Det är också tänkbart att betala med röster istället för med pengar. I synnerhet blir denna möjlighet påtaglig om minoritets- och majoritetskonstellationernas sammansättning varierar från fråga till fråga, och om situationer med intensiva minoriteter och ljumma majoriteter är vanliga. Individer som i en fråga tillhör den intensiva minoriteten kan ju då i andra frågor tillhöra de ljumma majoriteterna. I sin tur öppnar detta vägen för röstsamarbete mellan medlemmar i skilda intensiva minoriteter. Medlemmarna i ett antal intensiva minoriteter kan ju komma överens om att i omröstningarna stödja varandras förslag. Om dessa medlemmar är tillräckligt många så kan alla de berörda minoritetsförslagen tänkas gå igenom. Priset, som de inblandade mycket väl kan bedöma resultatet vara värt, är att de i ett antal frågor tvingas rösta i strid med sina ljumma övertygelser. Under de antagna villkoren har också dessa uppgörelser, liksom de med penningbetalningar, både vinnare och förlorare, även om det är svårare att exakt fastställa vilka vinnarna och förlorarna är.

Såväl då betalningen sker med pengar som då den sker med röster har alltså bytesprocesserna, enligt det förda resonemanget, förlorare. Detta är naturligtvis en konsekvens av att beslutsregeln antagits vara enkel majoritet. Hade man istället tillämpat någon form av kvalificerad majoritet hade det fortfarande funnits förlorare. Möjligen hade de blivit färre, men å andra sidan hade kanske den enskilde förlorarens förlust blivit större. Rimligen är dessa konsekvenser på ett detaljerat sätt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, och det är därför omöjligt att föra diskussionen vidare här. Här kan bara sägas att det enda sättet att helt undvika problemen med förlorare är att tillämpa enhällighetsregeln. Ett beslut som alla deltar i har ju bara vinnare, det kan inte drabba någon. Så fort enhällighetsregeln naggas i kanten kommer också förlorare att uppträda på scenen.

Men även om förekomsten av förlorare kan synas vara en naturlig följd av den tillämpade beslutsregeln så är den från en annan synpunkt egendomlig. Vi har ju antagit att det inte finns några transaktionskostnader och därför borde alltid den minoritet som hotas av förlust i sin tur kunna ta upp förhandlingar på samma sätt som den ursprungliga minoriteten - sådana förhandlingar tar ju enligt vårt antagande ingen tid i anspråk och medför inga andra kostnader heller. Antagandet om obefintliga transaktionskostnader ger på så sätt upphov till ett oändlighetsresonemang, d v s ett resonemang utan något definitivt slut. De individer som efter ett antal förhandlingsomgångar befinner sig i förlorarposition kan alltid, och oberoende av hur många de föregående förhandlingsomgångarna är, ta upp nya förhandlingar för att förbättra in position. Ett enkelt sätt att bli av med detta oavslutade, och därför otillfredsställande, resonemang är förstås att ändra det orealistiska antagandet om obefintliga transaktionskostnader.3

Även av andra skäl är det lämpligt att lämna antagandet om obefintliga transaktionskostnader. Resonemanget blir därmed mera realistiskt och det ursprungliga antagandet om en beslutsregel baserad på enkel majoritet (eller eventuellt något slags kvalificerad majoritet) istället för på enhällighet därmed också mera naturligt. Åtminstone vid folkomröstningar utgör ju transaktionskostnaderna ett oöverstigligt hinder för enhällighetsregelns användning.

Först kan vi då göra ett antagande som är diametralt motsatt det föregående, nämligen att transaktionskostnaderna är så höga att inga förhandlingar och överenskommelser alls är möjliga. Ingen handel med röster kommer då att äga rum. Konsekvensen blir förstås att ljumma majoriteter, när sådana finns, alltid kommer att vinna över intensiva minoriteter. Enligt resonemanget ovan bör detta vara mindre tillfredsställande än det resultat som uppnåddes då vi tänkte bort transaktionskostnaderna. De höga transaktionskostnaderna utgör alltså ett hinder för önskvärda utfall som eljest vore möjliga. Med hänsyn till detta ligger det nära till hands att undra om det finns några metoder att sänka transaktionskostnaderna.

Sådana metoder kommer jag att behandla i nästa avsnitt men dessförinnan finns det anledning att ta upp ytterligare ett antagande om transaktionskostnaderna, nämligen att de befinner sig i ett mellanläge. De är alltså inte obefintliga som enligt vårt första antagande och inte heller så höga att de, som enligt det andra antagandet, förhindrar alla förhandlingar och överenskommelser. Detta tredje antagande om transaktionskostnaderna är på sätt och vis det intressantaste, men också det mest svåranalyserade.

Med transaktionskostnader på mellannivå är förhandlingar och överenskommelser mellan individerna möjliga men processen är inte så snabb och lättvindig att nya överenskommelser, med hela tiden delvis nya parter inblandade, kan träffas för varje fråga som kommer upp till omröstning. För att någon handel med röster under dessa förhållanden skall kunna förekomma i sådan omfattning att det kan påverka omröstningsresultaten förefaller någon form av mer eller mindre permanenta organisationer därför nödvändiga. Sådana organisationer kan spela en väsentlig roll för förslagsutformning m m även om vi fortfarande tänker oss att det i enlighet med våra antaganden ytterst är de enskilda samhällsmedborgarna som avgör de olika frågorna i folkomröstningar. Transaktionskostnaderna blir ju mycket lägre om förhandlingarna förs mellan ledningarna för ett fåtal redan färdiga organisationer än om de förs mellan massor av enskilda individer i samhället. För individerna är det kanske också intressant att tillhöra organisationer av detta slag eftersom de därigenom möjligen kan påverka förhandlingarna och bli delaktiga i för dem själva förmånliga förhandlingsresultat. För individerna finns alltså incitament att bygga upp förhandlingsorganisationer av detta slag, och möjligen leder detta också till att sådana organisationer bildas.4

Det är intressant att fundera över hur förhandlingsresultaten i detta fall kan skilja sig från dem i föregående fall utan transaktionskostnader. En typ av skillnader har att göra med den enskilda individens beroende av organisationerna. I detta fall är ju individen beroende av de organisationer som råkar finnas, samt inom dem tvungen att i större eller mindre utsträckning kompromissa med övriga medlemmar om den gemensamma organisationsståndpunkten. Av sådana skäl kan resultaten för många enskilda individer bli sämre i detta fall än i det tidigare utan transaktionskostnader där varje individ fullt ut kunde verka för sina alldeles egna ståndpunkter.

En väsentligare skillnad gäller emellertid förhållandet mellan den majoritet som förhandlar sig fram till ett gemensamt röstningsuppträdande och den minoritet som ställs utanför. I det tidigare fallet utan transaktionskostnader kunde man ju lätt tänka sig att majoritets- och minoritetskonstellationernas sammansättning växlade hela tiden. Här är det istället mer eller mindre permanenta organisationer som agerar. Eftersom sådana organisationer inte är lätta att bygga upp, och för sina intressenter representerar betydande värden, kommer de säkert att försvaras mot angrepp. Möjligen är det inte heller särskilt lätt att splittra organisationerna utifrån eftersom också sådana splittringsförsök kräver kollektivt agerande. Men allt detta är naturligtvis detsamma som att systemet i sin helhet präglas av en betydande permanens och tröghet. Härifrån är steget inte långt till att även majoritets- och minoritetskonstellationerna blir något så när permanenta, vilket i sin tur kan öppna vägen för minoritetsförtryck. Det förefaller möjligt för majoritetsmedlemmarna att träffa överenskommelser på minoritetens bekostnad i en ny och annan bemärkelse än den hittills diskuterade. För medlemmarna i de minoriteter vi hittills diskuterat, t ex minoriteten M i vårt tidigare exempel, var det ju inget större problem att bli överkörda av majoriteten eftersom detta endast innebar att de blev nedröstade i frågor som de ändå inte var särskilt engagerade i. Här är det emellertid fråga om något helt annat. Något så när permanenta majoritets- och minoritetskonstellationer tycks ju öppna möjligheter för majoriteten att systematiskt beskatta, exploatera eller plundra minoriteten.

En första kommentar till detta resonemang gäller dess samband med transaktionskostnaderna. Kan det inte alltid, kan man fråga sig, och oberoende av transaktionskostnaderna, finnas eller uppstå en majoritet, som har intresse av att förtrycka minoriteten? Och varför tas i så fall denna problematik upp just här? Svaret är att även om en något så när permanent förtryckande majoritet alltid kan uppstå så förefaller risken för det mycket större när även andra omständigheter driver fram en majoritetsbildning. Om en majoritet sålunda bildas därför att de ingående parterna vill komma fram till ett gemensamt röstningsuppträdande, så läggs därigenom också en grund för förtryck av den minoritet som står utanför majoriteten. Man kan t o m tänka sig att minoritetsförtyrcket blir en bieffekt som den förtryckande majoriteten knappt ens är medveten om. Detta är sambandet mellan transaktionskostnader och risken för minoritetsförtryck.

En andra kommentar gäller det förda resonemangets rimlighet över huvud taget, varvid tvivlet hämtas från en jämförelse med ekonomiska monopol. En del ekonomer menar att företag som en gång etablerat en monopolställning på en marknad därefter relativt lätt kan behålla den ställningen genom att slå ut konkurrenter med dumpade priser och andra liknande åtgärder. Mot detta hävdar andra ekonomer att så länge etableringsrätten i legal bemärkelse är fri, och alla andra marknader, bl a kreditmarknader, fungerar väl, så är en sådan permanentning av en monopolställning omöjlig. Konkurrenter med i grunden högre överlevnadsvärde kan då, menar de, alltid etablera sig och också, om inte på annat sätt så med hjälp av krediter, rida ut monopolistens attacker med dumpade priser och andra vapen. Om det inte finns några transaktionskostnader alls förefaller mycket tala för denna senare uppfattnings riktighet, men hur blir det i det mera realistiska fallet med transaktionskostnader? Blir uppfattningen då mindre rimlig och den tidigare uppfattningen att monopolställningar kan permanentas mera rimlig? Svaret har uppenbarligen konsekvenser för resonemanget om minoritetsförtryck. Ett nekande svar, vilket alltså innebär att monopolets ställning är svag oberoende av transaktionskostnaderna, gör även resonemanget om något så när stabila förtryckande majoriteter bräckligt. Ett jakande svar stärker å andra sidan detta resonemang. Såvitt jag vet är den ställda frågan inte särskild väl behandlad av ekonomerna och kan därför kanske anses öppen. Det är därför också befogat att knyta ett visst tvivel till uppfattningen att transaktionskostnaderna faktiskt spelar en roll på det antagna sättet i vårt politiska exempel och att permanenta förtryckande majoriteter sålunda är möjliga.
 

RÖSTHANDEL I REPRESENTATIVA SYSTEM

I föregående avsnitt gjordes för resonemangets skull tre skilda och varandra uteslutande antaganden beträffande transaktionskostnaderna, nämligen att de var obefintliga, att de var så höga att inga meningsfulla förhandlingar och överenskommelser alls var möjliga, och att de befann sig på en mellannivå. Någon mera ingående diskussion om antagandenas realism fördes inte. Om emellertid, som vi förutsatte, alla frågor avgjordes genom folkomröstningar, borde transaktionskostnaderna rimligen vara mycket höga. Om detta sedan innebär att det andra eller tredje antagandet är mest realistiskt kan få förbli en öppen fråga. Hur som helst, det måste bli slutsatsen, så kan någon mera omfattande handel med röster knappast förekomma i ett land där alla offentliga frågor avgöres genom folkomröstningar, och allt annat är verklighetstroget.

I verklighetens demokratier avgöres emellertid endast ett begränsat antal frågor med folkomröstningar, i en del länder inga alls. Istället fattas besluten av olika representativa organ, bl a och framför allt lagstiftande församlingar. En mycket viktig effekt av dessa representativa organs förekomst är, som vi såg i föregående kapitel, drastiskt sänkta transaktionskostnader i samband med beslutsfattandet. En lagstiftande församling, för att ta den som exempel, kan ju i många beslutssammanhang betraktas som en slags ställföreträdare för det egentliga folket. Annorlunda uttryckt ersätts det egentliga folket i sådana sammanhang av ett minifolk, den lagstiftande församlingen. Men hos detta minifolk blir transaktionskostnaderna, just p g a dess litenhet, mycket lägre än hos det egentliga folket. Kostnaderna försvinner inte, men hamnar på vad som i föregående avsnitt kallades en mellannivå. Handel med röster blir möjlig och förekommer också i betydande omfattning. En mycket stor del av de förhandlingar och överenskommelser som förekommer i demokratiernas politiska liv är i själva verket väsentliga inslag i denna handel med röster. I de västliga demokratierna är betalningsmedlet i denna handel alltid röster. Pengar som direkt betalningsmedel förekommer aldrig, åtminstone inte så länge vi talar om aktiviteter inom lagens råmärken.5 I övrigt har handeln emellertid flera former.

Den på sätt och vis enklaste eller mest elementära formen av sådan handel består i att enskilda ledamöter i den lagstiftande församlingen gör upp om att stödja varandra i olika voteringar. Ledamoten A kan t ex lova att i strid med sin egen egentliga, men svaga, uppfattning rösta på samma sätt som ledamoten B i en för den senare viktig fråga, och i gengäld lovar B att på samma sätt rösta som A i en för denne viktig fråga. Naturligtvis kan man också tänka sig att förhandlandet leder fram till att grupper formeras. Ett antal ledamöter med samma åsikter som A kan slå sig samman och göra upp med ett antal ledamöter med samma åsikter som B. Så länge dessa grupper inte är alltför stabila eller permanenta från fråga till fråga, t ex så länge grupperna saknar egna administrativa resurser och egen identitet, så är likheterna med uppgörelser mellan enskilda ledamöter stora. Initiativen till handeln kommer ju då hela tiden från de enskilda ledamöterna. Denna enkla typ av rösthandel med initiativ från enskilda ledamöter kan naturligtvis betraktas som en modell och förekommer inte nödvändigtvis renodlad någonstans i verkligheten. Rösthandeln i den amerikanska kongressen har dock stora likheter med denna modell.

En annan typ av rösthandel föreligger om det istället för enskilda ledamöter, eller grupper av enskilda ledamöter, är permanenta organisationer, d v s politiska partier, som gör upp med varandra. Initiativen till handeln kommer då från partiledningarna och de enskilda ledamöterna följer i sitt voterande partiledningarnas direktiv. Inte heller denna modell förekommer nödvändigtvis renodlad i verkligheten, men rösthandeln i de västeuropeiska parlamentariska demokratierna har stor likhet med den.6 Där förekommer uppgörelser mellan partier inför voteringar om olika sakfrågor. Stora sådana uppgörelser kan få formen av s k "paket". Ett antal partier kan t ex komma överens om att i parlamentet rösta igenom ett "krispaket" och paketets innehåll är då i allmänhet sådant att varje deltagande parti får igenom någon eller några av sina hjärtefrågor samtidigt som det tvingas till eftergifter på andra punkter. Vid sidan om denna rösthandel i den löpande parlamentariska processen förekommer emellertid i de parlamentariska demokratierna ofta också en mycket betydande rösthandel i samband med själva regeringsbildningen. Då det parlamentariska läget kräver en flerpartiregering tvingas ju de tilltänkta regeringspartierna till ett omfattande givande och tagande för att kunna komma fram till ett gemensamt regeringsprogram. Detta givande och tagande är naturligtvis i grunden ingenting annat än handel med röster.

I ett politiskt system med representativa organ kan emellertid också förekomma annan handel med röster än den som utvecklas inom den lagstiftande församlingen. En möjlighet är t ex att ett politiskt parti, i sin strävan att få många röster, riktar sig till en speciell, avgränsad väljargrupp med ett starkt krav och säger ungefär så här: "Om ni röstar på vårt parti i det kommande valet så kommer vi att backa upp ert krav i den lagstiftande församlingen." Även om det kanske är mindre vanligt kan man naturligtvis också tänka sig att väljargruppen tar initiativet och förklarar för partiet att "om ni lovar att backa upp vårt krav så lovar vi att rösta på er i det kommande valet". Hur som helst så blir dessa överenskommelser knappast lika explicit ömsesidiga som dem inom den lagstiftande församlingen och man kan därför i detta fall tala om implicit rösthandel.

Men vad innebär då egentligen den implicita handeln för olika berörda parter? Om vi först ser på den aktuella väljargruppen så skulle den sannolikt inte ha röstat på det parti som ställer sitt stöd i utsikt om det ej varit för just detta stöd - i annat fall hade det ju inte funnit någon anledning för partiet att lägga ut sina krokar. Väljargruppen är i den bemärkelsen en marginalväljargrupp. Men detta innebär då också att väljargruppen i ett antal andra frågor än den just här aktuella har uppfattningar som mera överensstämmer med andra partiers. Om väljargruppen röstar på det parti som utlovar sitt stöd i den viktiga frågan så beror det således på att dessa väljare anser just denna fråga så viktig att de med hänsyn till den är beredda att göra avkall på sina uppfattningar i andra frågor. Väljargruppen köper ökat inflytande i den viktiga frågan till priset av förlorat inflytande i andra mindre betydelsefulla frågor.

Om vi sedan ser på det parti som lägger ut sina krokar så avviker det, när det agnar krokarna, i viss utsträckning från sitt egentliga program eller sin sanna ideologi. Detta är förstås en direkt konsekvens av att det gäller att attrahera en väljargrupp som avvikelsen förutan inte skulle ha röstat på partiet. Avvikelsen kan dock knappast gälla någon för partiet central och viktig fråga ty i så fall skulle partiet också förlora många väljare på kuppen. Detta hindrar förstås inte att partiet kan drabbas av en viss begränsad förlust av väljare även om avvikelsen gäller en mindre angelägen fråga. För att partiet alls skall ge sig in i den röstvärvande verksamheten måste det därför räkna med att denna förlust blir så liten att den mer än väl kompenseras av de tillkommande väljarna, d v s röstvärvandet måste ge en nettovinst. Med hänsyn till det resonemang om rösthandel som förs här är emellertid denna nettovinst, hur viktig den än i andra avseenden är för partiet, inte det centrala. Det väsentliga är istället avvikelsens effekter på partiets kvarvarande ursprungliga väljare. För dessa är det förstås ett bakslag att partiet, istället för att följa sitt eget ursprungliga program i alla frågor, istället stöder den tillkommande väljargruppens misshagliga åsikt i en viss fråga. Bakslagets betydelse reduceras emellertid av att det gäller en fråga som är av mindre betydelse för de kvarvarande väljarna. Dessutom kan dessa väljare mer än väl kompenseras av att deras hjärtefrågor, p g a partiets väljartillskott och därav följande ökade mandattal, kan drivas med större utsikter till framgång.

Den implicita handel som i förstone framstår som en handel mellan en partiledning och en tillkommande väljargrupp kan alltså, från bytessynpunkt, uppfattas på annat sätt. Ytterst kan det faktiskt sägas vara fråga om en handel mellan två väljargrupper, de tillkommande väljarna och de kvarvarande, eller åtminstone en del av de senare. Uppgörelsen innebär att vardera gruppen, för att få mera kraft bakom någon eller några viktiga frågor undviker att driva en del mindre viktiga frågor. De båda grupperna har dock ingen direkt kontakt med varandra - i allmänhet torde medlemmarna i de båda grupperna inte ens vara medvetna om att de varit involverade i något som kan kallas för handel med röster. Allt råkar bli regisserat av en partiledning som i sin strävan efter ett stort väljarstöd ändrar eller kompletterar partiets linje i någon lämplig fråga och därmed fångar in en begärlig marginalväljargrupp. I sin jakt på röster råkar partiledningen emellertid, närmast som en bieffekt, också bli medlare mellan de två väljargrupperna.

Den beskrivna mekanismen för implicit handel skall inte betraktas som annat än en tänkbar möjlighet, säkert finns också andra variationer. Dessutom har min exemplifiering av mekanismen bara gällt en enda tänkt fråga. I en verklig valkampanj kan det istället gälla många frågor. Det finns ju flera partier och varje parti kan med hjälp av lämpliga positioner i skilda frågor försöka locka till sig flera olika marginalväljargrupper. Sammantaget kan mönstret bli synnerligen komplicerat.

Till detta kommer att den implicita handeln kan vara sammanlänkad med rösthandeln inom den lagstiftande församlingen. I den senare handeln måste ju partierna, i sina förhandlingar med varandra, bestämma sig för hur de skall hantera de frågor där de deklarerat positioner i enlighet med marginalväljargruppers önskemål. Skall de honorera dessa positioner, eller skall de svika dem för att uppnå andra fördelar i partiförhandlingarna. Rimligen varierar svaren från parti till parti och från fråga till fråga. Att närmare reda ut dessa sammanhang är omöjligt här. Syftet nu är bara att peka på sambanden mellan den implicita handeln och handeln inom den lagstiftande församlingen.

Med det sagda har jag velat illustrera rösthandelns vanligaste former i demokratiska system med representativa organ, men rimligen förekommer rösthandel också i andra former, t ex inom politiska partier, inom myndigheter, o s v. Handel med röster är alltså en synnerligen vanlig och alldaglig verksamhet. Likväl är denna handels innebörd och konsekvenser för medborgarna knappast alls analyserad. Här ligger stora och viktiga forskningsuppgifter och väntar. I detta sammanhang skall endast en sannolik konsekvens antydas.

Som vi såg redan i föregående avsnitt, så innebär handeln ett hänsynstagande till intensiteten i medborgarnas uppfattningar i olika politiska frågor. Genom handeln, och antagligen huvudsakligen genom den, kommer de fattade besluten att präglas av dessa intensiteter. Den enskilde medborgarens starkt kända uppfattningar kommer att väga tyngre än de svagt kända. Även om hänsynstagandet till intensiteterna inte är fullständigt så är det rimligen bättre med ett visst hänsynstagande än inget alls.
 

PENGAR OCH RÖSTER SOM BETALNINGSMEDEL

Jag har tidigare sagt att pengar aldrig används direkt som betalningsmedel i rösthandeln i de västliga demokratierna, åtminstone inte inom lagens råmärken, och det är naturligtvis intressant att fråga sig varför. Vad är det som gör att röster accepteras som betalningsmedel men inte pengar? Något exakt svar på frågor av detta slag går naturligtvis inte att ge. Det är ju rimligt att tänka sig att de lagar som förbjuder pengar som betalningsmedel ansluter till normer som successivt utvecklats under lång tid, och att olika personer kanske haft olika motiv för att stödja och befästa normerna. Kanske är det därför egentligen mera meningsfullt att fråga om det vore förenat med några allvarliga nackdelar att plötsligt ändra lagarna och tillåta pengar som betalningsmedel för röster.

Det förefaller som om man kan peka på åtminstone en mycket betydande olägenhet som sammanhänger med det representativa demokratiska systemet. En ledamot av ett representativt organ, t ex en lagstiftande församling, röstar ju i detta organ inte för egen räkning utan uppträder som ombud för en stor väljargrupp. Hans eller hennes röst väger därmed tungt och utomståendes intressen av att påverka röstningen kan därför också bli mycket starka. Om påverkan med pengar skulle tillåtas skulle dessa pengar gå direkt till ledamoten. Något sätt att låta pengarna gå till ledamotens väljare, och samtidigt låta dessa godkänna ledamotens ändrade röstning, är knappast tänkbart - detta skulle ju direkt bryta mot själva representationsidén. Ledamoten skulle alltså själv, och för eget bruk, erhålla ett betydande penningbelopp för att utöva sitt ombudsmannaskap i strid med de egentliga uppdragsgivarnas önskemål. Det vore med andra ord fråga om ren mutning eller bestickning vilket naturligtvis inte är önskvärt.

Denna invändning mot pengar som betalningsmedel i rösthandel hänger oupplösligt samman med själva representationsidén. I ett rent folkomröstningssamhälle, d v s ett sådant samhälle som diskuterades tidigare i detta kapitel, bortfaller åtminstone just denna invändning. Men några sådana samhällen existerar ju inte i sinnevärlden.

Samtidigt som faktiska penningbetalningar inte förekommer spelar emellertid tanken på betalningar en intressant roll i den politiska debatten. Vad jag tänker på är ett speciellt argument som utgår från den ekonomiska välfärdsteorin (se Appendix). Enligt det inom denna teori utnyttjade paretokriteriet är ett visst samhällstillstånd bättre än ett annat om det finns kompensationsbetalningar sådana att alla medborgare, efter genomförda betalningar, föredrar det tidigare tillståndet framför det senare. Enligt en variant av kriteriet, som föreslagits av Nicholas Kaldor, är det tidigare tillståndet bättre än det senare även om kompensationerna aldrig betalas ut. Enligt detta synsätt räcker det alltså att kompensationen är möjlig för att det tidigare tillståndet skall anses bättre än det senare. Med stöd av denna teori kan sålunda en politiker eller ett politiskt parti hävda att ett visst beslut är önskvärt därför att det, om kompensationsbetalningar vore möjliga, skulle få ett överväldigande eller kanske t o m enhälligt stöd (jfr avsnittet "Wicksell och enhällighetsprincipen" i förra kapitlet). Ofta sägs i sådana sammanhang att beslutet är "samhällsekonomiskt lönsamt". Någon tanke på att kompensationerna faktiskt skall genomföras brukar emellertid inte finnas, och det kräver ju inte heller välfärdsteorin i den variant vi här talar om. Men därmed är förstås också sagt att möjligheten till enhällighet eller nästan enhällighet är borta. Den typ av "samhällsekonomiska" beslut vi här talar om kan därför mycket väl drivas igenom av en knapp majoritet mot ett betydande motstånd. Vi har emellertid ingen anledning att fördjupa oss ytterligare i detta just nu. Avsikten har bara varit att peka på en partiell och tankemässig eftergift för idén om pekuniära kompensationsbetalningar i de västliga demokratierna.
 
 

Slutnoter

1Det kan förefalla som om det här föreligger en interpersonell jämförelse av nyttigheter, men så behöver inte vara fallet. Det kommande exemplet är i själva verket analogt med det exempel i avsnittet "Nyttoteori" i Appendix i vilket Andersson köper en häst av Pettersson.

2Uttrycket "värdefullt" har här en svagare innebörd än begreppet paretooptimalt. Alla medborgare får det ju inte bättre genom förhandlingarna eftersom de i minoriteten M får det sämre.

3Vad som beskrivits här är ett stabilitetsproblem av ett slag som behandlas inom spelteorin (se avsnittet "Spelteori" i Appendix). Det beskrivna förhandlingsspelet saknar ett slutresultat som är stabilt i den meningen att ingen part har något incitament att ändra på det. För spelteoretikern är detta detsamma som att spelet saknar lösning.

4Att sådana organisationer bildas är dock inte självklart. Som kommer att framgå i avsnittet "Olsons teori om kollektivt agerande" i kapitel 8 är en organisationsbildning av detta slag förenad med betydande problem.

5Däremot är vad som kan kallas indirekt betalning med pengar inte ovanligt. Parti- och kampanjstöd kan t ex ibland betraktas som försök från väljargruppers sida att få politiker att bete sig på önskat sätt, d v s som köp av önskade politikerbeteenden. På samma sätt kan t ex en del transfereringar, eller skattelindringar, betraktas som försök från politikers sida att få väljares röster, d v s som köp av önskade väljarbeteenden. Att kartlägga indirekta betalningar av detta slag och studera deras effekter är naturligtvis en viktig uppgift för den ekonomiska statsvetenskapen. Frågor av detta slag diskuteras bl a i avsnittet "Privilegiejakt" i kapitel 6.

6Den distinktion mellan parlamentariska och icke-parlamentariska system, t ex det amerikanska president- eller maktfördelningssystemet, som utnyttjas här är välkänd inom statskunskapen. Distinktionen är konsekvensrik och av betydande teoretiskt intresse. En av konsekvenserna är just de beskrivna skillnaderna i kohandelns former i de båda systemen.