Home

Erik Moberg ©:
Offentliga beslut, kapitel 4.
 
 

Locke och den andra huvudansatsen
Marknadsavtal och Coase
Wicksell och enhällighetsprincipen
Grundidén hos Buchanan och Tullock
Kommentarer till grundidén
De offentliga angelägenheterna
Från individerna till kollektivet
Majoriteternas storlek
Den representativa demokratins institutioner
Slutnoter
 

4. RESPEKTEN FÖR INDIVIDEN
 

LOCKE OCH DEN ANDRA HUVUDANSATSEN

De strävanden att hitta goda kollektiva beslutsregler som presenterades i förra kapitlet syftade nästan genomgående mot ett slags rättvist genomsnitt. Alla de enskilda viljorna skulle vägas in och sammansmältas till en för alla gemensam vilja eller en allmänvilja, som skulle styra samhällsutvecklingen. Förfarandet erinrar i vissa avseenden om en fysikers sätt att ur ett stort antal enskilda krafter som verkar på en kropp beräkna en resultant, alltså en enda fiktiv kraft som ensam påverkar kroppen på samma sätt som alla de enskilda reella krafterna sammantagna. Med denna liknelse tänkes då allmänviljan styra samhällsutvecklingen på ungefär samma sätt som den beräknade kraftresultanten styr den materiella kroppen. En viktig skillnad mellan de båda resonemangen, som har med skillnaden mellan det deskriptiva och det normativa att göra, måste emellertid också framhållas. Fysikerns verksamhet är renodlat deskriptiv, den beräknade resultanten påverkar faktiskt kroppen på exakt samma sätt som alla de enskilda krafterna sammantagna. I beslutssammanhanget är det annorlunda. Visserligen anser kanske en del att den beräknade allmänviljan faktiskt styr samhällsutvecklingen, men vanligare är säkert uppfattningen att den bör göra det. De normativa inslagen i de resonemang som refererades i föregående kapitel var ju också uppenbara.

Den syn på de kollektiva besluten som diskuteras i detta kapitel är av helt annan karaktär och det är därför också befogat att tala om en andra huvudansats. Om sammansmältning av de enskilda viljorna till en allmänvilja var huvudtanken i förra kapitlet så handlar det här istället om respekt för den enskilda individens vilja. Problemet är inte att hitta en rättvis sammanvägning utan istället att konstruera beslutsordningar som i möjligaste mån ger varje enskild individ utrymme att förverkliga det han eller hon själv vill. Politiken i ett samhälle blir enligt detta synsätt inte något sökande efter en gemensam vilja, en enda sanning, eller något liknande. Den blir istället en konfliktlösningsprocess som i möjligaste mån lämnar var och en fri att bli salig på sin fason.1
 
 

Figur 5

I figur 5 görs ett försök att mera konkret illustrera skillnaderna mellan den filosofi som presenterades i förra kapitlet och den som är aktuell här. Figurens båda delar föreställer en och samma åsiktsskala, t ex en vänster-högerskala. I figurens övre del tänkes individerna a och b ha åsikter som ligger mycket nära varandra. I figurens undre del tänkes deras åsikter istället ligga mycket långt ifrån varandra. Om man tillämpar förra kapitlets filosofi så är de båda situationerna ganska likartade. I båda fallen ligger åsikten X mitt emellan de båda individernas åsikter och det kan då också te sig naturligt att säga att allmänviljan, som skall styra individerna, i båda fallen representeras av X. Enligt den filosofi som presenteras i detta kapitel är de båda situationerna istället mycket olika. I den första situationen (figurens övre del) ligger individernas åsikter så nära varandra att de möjligen, och om andra utvägar är svåra att hitta, kan ena sig om X. I den andra situationen (figurens undre del) är deras åsikter i stället så olika att sammanjämkning, och gemensamt uppträdande, knappast kan te sig som en rimlig lösning för någon av dem. Det blir istället viktigt att hitta samlevnadsformer sådana att vardera individen, trots den andres kraftiga avvikelse, kan leva vidare med sin åsikt.

Som portalfigur för de idéer som presenterades i förra kapitlet valdes Jean-Jacques Rousseau. Motsvarande plats i detta kapitel intar med samma självklarhet den engelske filosofen John Locke (1632-1704). Hans samhällsvetenskapliga huvudarbeten, de båda Treatises on Government, publicerades 1689 och 1690, alltså omedelbart efter den ärorika revolutionen 1688 och som ett försvar för den samhällsordning som då etablerades. Locke delade åtskilliga uppfattningar, t ex naturrättsliga föreställningar, med andra samtida samhällstänkare. Här är det emellertid de idéer varmed han profilerade sig som är av intresse. Viktigt är då framför allt att Locke markerade en klar gräns för den offentliga eller den statliga maktsfären, bl a genom att betona den privata äganderättens okränkbarhet. "Statsmakten", skrev han, "kan icke utan hans medgivande beröva medborgaren någon del av hans egendom". Men icke nog med detta. För att staten likväl inte skulle få för stor makt förespråkade han också maktdelning inom den offentliga beslutssfären, och han tänkte sig då framför allt en delning mellan den verkställande makten, d v s kungen, och den lagstiftande makten, d v s parlamentet. Lockes författningsteoretiska idéer hade stor betydelse vid utformningen av USA:s författning, och i väsentliga stycken präglas den författningen fortfarande av hans tankar, bl a i den genomförda maktfördelningen. I Lockes hemland övergick den maktfördelning han försvarade däremot mot slutet av 1700-talet i parlamentarism, d v s ett system där den verkställande makten blev helt beroende av den lagstiftande makten. Detta system som sedan spritts i framför allt europeiska länder, och som ibland karakteriseras med beteckningen maktfusion2, strider uppenbart mot Lockes idéer.

För att göra en sammanfattande och något schematisk jämförelse mellan Locke och Rousseau kan vi säga att Locke respekterade enskilda människors viljor och försökte hitta ett system i vilket de kunde balanseras mot varandra; Rousseau däremot försökte smälta samman dem till en allmänvilja.
 

MARKNADSAVTAL OCH COASE

När individen ställs i centrum på det sätt som sker i detta kapitel ligger det nära till hands att resonemangen färgas starkt av avtals- eller kontraktsrättsliga tankar. Det gäller inte att med stöd av föreställningar om en allmänvilja tvinga den enskilda individen till det ena eller andra beteendet. Det gäller istället att försöka förstå vilka avtal den enskilda individen finner det vara i sitt eget intresse att vara bunden av, och alltså frivilligt skriva under. En avtalsinriktad diskussion av detta slag kan med fördel utgå från marknader och marknadsavtal.

Det enklaste och vanligaste marknadsavtalet involverar två parter, en säljare och en köpare. I många sammanhang, t ex då man handlar i en vanlig affär, är transaktionerna så enkla att man inte ens tänker på dem som avtal. I princip sker dock en avtalsmässig överföring av pengar i den ena riktningen och varor eller tjänster i den andra, och de nya äganderättsförhållandena etableras på ett juridiskt bindande sätt. Det i detta sammanhang intressanta är att avtalet är ömsesidigt fördelaktigt, eller åtminstone bedöms så av båda parterna i avtalsögonblicket, och därmed också ömsesidigt frivilligt. I ett vanligt marknadsavtal får sålunda båda parter fördelar, men ikläder sig också förpliktelser, och uppfattar allt detta sammantaget som positivt.

I kapitel 2 framhålls angelägenheten av att se marknadsbeslut och politiska beslut i ett sammanhang, att i möjligaste mån förklara dem, eller motivera dem om syftet istället är normativt, utifrån samma grundläggande premisser. Frågan blir därför i vilken utsträckning vår enkla bild av ett marknadsavtal kan generaliseras och tillämpas i mer komplicerade sammanhang. Ytterst gäller frågan naturligtvis tillämpbarheten i konstitutionella sammanhang och beträffande kollektiva beslut. Denna fråga kan sägas vara ämnet för detta kapitel. I detta avsnitt begränsas resonemanget emellertid till mer komplicerade marknadssituationer. Jag börjar med att säga något om teorin om s k marknadsimperfektioner som, trots att den är diskutabel, ändå är en lämplig startpunkt.

I avsnittet "Välfärdsteori" i Appendix definieras begreppet paretooptimalitet och dessutom omnämns det centrala resultat i den ekonomiska teorin enligt vilket marknader under vissa betingelser ger upphov till paretooptimala tillstånd. Frågan om vilka betingelser som måste vara uppfyllda för att en ekonomi skall "arbeta" i riktning mot paretooptimalitet är dock till en del kontroversiell och har besvarats på delvis olika sätt inom olika ekonomiska skolor. Det är inom den s k välfärdsteoretiska skolan som teorin för marknadsimperfektioner utarbetats. Ekonomer med annan hemvist pekar istället på behovet av väl preciserade rättigheter och frånvaron av s k transaktionskostnader. Är dessa båda villkor uppfyllda så uppnår en ekonomi paretooptimalitet. I själva verket är denna syn, och det för den fundamentala transaktionskostnadsbegreppet, av grundläggande betydelse för de författningsteoretiska idéer som presenteras i detta kapitel. Till allt detta återkommer jag därför utförligare längre fram. Det är emellertid lämpligt att börja med välfärdsteoretikernas föreställning om marknadsimperfektioner.

En typ av marknadsimperfektion som spelar en stor roll i välfärdsteorin är s k externa effekter. Antag t ex att produktionen i ett industriföretag ger upphov till föroreningar och att företaget släpper ut föroreningarna i ett intilliggande vattendrag. I en sådan situation kan man tala om tre parter, eller tre grupper av parter. Den första gruppen består av de som äger företaget, t ex aktieägarna om det är ett fråga om aktiebolag. Den andra gruppen består av alla de som ägarna gör affärer med, d v s avtalsparter av skilda slag. Denna grupp är stor och heterogen. Den innehåller alla anställda i företaget, leverantörer av skilda slag, t ex råvaruleverantörer, de kunder som köper företagets produkter, o s v. Ägarnas relationer med medlemmarna i denna andra grupp är kommersiella och formella. De betalar sina anställda avtalade löner, sina leverantörer för deras varor, och de debiterar sina egna kunder för de varor eller tjänster som företaget levererar. Den tredje gruppen slutligen består av alla de som drabbas av föroreningarna i vattendraget. Med medlemmarna i den gruppen antas ägarna inte ha några formella eller kommersiella relationer alls. Intressenterna skadas utan att få någon som helst ersättning för detta - deras sak beaktas så att säga inte. Det är just därför skadorna betecknas som externa effekter - de är ju externa i förhållande till företagets kommersiella aktiviteter. Företaget bedriver sin verksamhet på "normalt" sätt och andra, som inte är involverade, råkar komma i vägen och bli oförskyllt drabbade.

De just beskrivna externa effekterna är naturligtvis negativa för de drabbade. I motsats till negativa externa effekter räknar den välfärdsteoretiska skolan också med positiva sådana. Som exempel kan nämnas personer på landsbygden som utan att själva vara jordbrukare ändå, och utan kostnad, kan njuta av det öppna landskap som det kommersiellt bedrivna jordbruket ger upphov till. Naturligtvis finns det många andra typer av externa effekter än de just nämnda. Generellt talar man om externa effekter när ett formellt avtal mellan ett antal parter får konsekvenser också för andra än just dessa parter. Är dessa konsekvenser otrevliga talar man om negativa externa effekter, är de istället behagliga så är det fråga om positiva externa effekter.3

Det är av intresse att de externa effekternas ekonomiska konsekvenser i allmänhet bara träffar "första generationens" intressenter. Om marknaderna i övrigt fungerar väl kommer effekterna ju därefter att avspeglas i fastighetsvärden. Om t ex en strandägare vid vårt vattendrag vill sälja sin föroreningsdrabbade egendom så blir priset, just p g a föroreningarna, lägre än det eljest skulle varit. Den som köper drabbas alltså inte ekonomiskt eftersom det pris han betalar är nedräknat med hänsyn till föroreningarna. På motsvarande sätt höjer positiva externa effekter värdet på berörd egendom. Dessa aspekter bortser vi emellertid från i det följande. Vi intresserar oss alltså egentligen bara för den första generationens intressenter, d v s de som påverkas initialt.

Genom att gå igenom de tre grupperna av intressentkategorier i vårt tidigare exempel är det nu lätt att se hur förekomsten av externa effekter kan förhindra uppkomsten av paretooptimala tillstånd. För att börja med den andra gruppen, d v s företagets anställda, leverantörer och kunder, så kan vi för enkelhetens skull anta att de lika gärna kan anställas av, sälja till, eller köpa från andra företag om vårt speciella förorenande företag inte existerar. För denna stora grupp av intressenter spelar det alltså ingen roll om företaget finns eller ej, och vi kan därför i fortsättningen bortse från den. Beträffande ägarna kan vi anta att deras vinst är 3 miljoner kr/år och så stort är alltså värdet för dem av att bedriva sin verksamhet. Vidare kan vi anta att de som drabbas av skadorna kring vattendraget värderar sina välfärdsförluster till sammanlagt 5 miljoner kr/år. Resultatet blir alltså det som visas i första raden i tabell 10.
 
 

 
Företagets ägare
De externt drabbade
Produktion bedrivs
+ 3
- 5
Produktion bedrivs ej
+ 4
- 4
Tabell 10

Detta marknadsresultat är uppenbarligen inte paretooptimalt. Det är ju lätt att hitta andra utfall som gör situationen bättre för båda parter och som från paretosynpunkt följaktligen är bättre. Ett exempel ges i tabellens andra rad. I princip kan man ju tänka sig att de som drabbas av föroreningarna betalar företagets ägare 4 miljoner kr/år för att de skall upphöra med sin produktion. Vore en sådan transaktion möjlig skulle den uppenbarligen förbättra situationen för båda parter. För ägarna är det ju bättre att tjäna 4 miljoner kr/år än 3 - på vilket sätt förtjänsten uppstår bör inte spela någon roll. För de föroreningsdrabbade är det rimligen också bättre att slippa föroreningarna och betala ut 4 miljoner kr/år än att drabbas av skador som värderas till 5 miljoner kr/år. Välfärdsteoretikerna räknar emellertid inte med transaktioner av detta slag, åtminstone inte som reguljära marknadsinslag. Rättighetstänkandet är hos dem inte explicit och satt i system. Under de normala marknadsförhållanden som välfärdsteoretikerna föreställer sig kommer företaget istället att bedriva sin produktion och marknaden driver alltså inte fram ett paretooptimalt resultat. Vi har därför enligt välfärdsteoretikerna att göra med ett marknadsmisslyckande.

Externa effekter är bara en av de företeelser som enligt den ekonomiska välfärdsteorin kan ge upphov till marknadsmisslyckanden. Annat som marknaderna inte kan hantera på ett tillfredsställande sätt är s k kollektiva varor, produktion som är förenad med utpräglade skalfördelar, monopolsituationer, o s v. Alla dessa företeelser ger, då de finns med i bilden, upphov till marknadsutfall som ej är paretooptimala. Ofta går det också att säga i vilken riktning avvikelsen går. Om en viss produktion t ex är förenad med negativa externa effekter så blir den, om inga korrigeringar vidtas, mer omfattande än vad som är optimalt (som i första raden i tabell 10). Är de externa effekterna positiva blir produktionen istället mindre omfattande än optimalt.

Enligt välfärdsteoretikerna beror marknadsmisslyckandena på att ekonomiska marknader är ofullkomliga, att de lämnade åt sig själva aldrig kan åstadkomma perfekta resultat. Denna syn ligger naturligtvis också bakom själva begreppen "marknadsimperfektion" och "marknadsmisslyckande". För att samhällsordningen skall bli tillfredsställande måste därför marknaderna kompletteras med statlig övervakning och statliga korrigeringar, och sådan verksamhet är enligt detta synsätt en av statens huvuduppgifter. Statliga marknadsingrepp syftar i första hand till att säkra paretooptimalitet när marknaderna inte klarar det. Eftersom det finns flera paretooptimala tillstånd (se Appendix) kan ingreppen också syfta till att åstadkomma ett visst sådant tillstånd snarare än ett annat, t ex av fördelningsskäl.

Välfärdsteoretikerna rekommenderar sålunda statliga ingrepp för att korrigera marknadsmisslyckanden - i exemplet med vattenföroreningarna ovan kan staten t ex tänkas förbjuda den miljöskadliga produktionen. När marknaderna misslyckas skall alltså staten, stödjande sig på demokratiskt fattade beslut, gå in och korrigera. Varför de demokratiska besluten skulle ha större förutsättningar att åstadkomma paretooptimalitet är emellertid en viktig fråga som välfärdsteoretikerna lämnar obesvarad. Problem av det slaget diskuteras bl a i avsnittet "Beslutsresultaten" i kapitel 6.

Det välfärdsteoretiska skolan har emellertid ifrågasatts allt mer och därmed är vi inne på det alternativa synsätt som nämndes tidigare. Enligt kritiken, som bl a emanerar från den s k österrikiska skolan och Chicagoskolan inom nationalekonomin, behöver marknaderna inte diskvalificeras även om välfärdsteoretikernas grundläggande analys är riktig. Enligt kritikerna beror de s k marknadsmisslyckandena inte på marknaderna som sådana utan snarare på oklart definierade rättigheter.4 Om man bara definierar rättigheterna exaktare och dessutom, vilket är väsentligt, möjliggör handel med dem, så har därmed viktiga förutsättningar skapats för att rättssystemet och marknaderna i kombination skall kunna klara av problemen utan offentliga marknadsingrepp. Uppfattningen illustreras i tabell 11, som bygger på samma exempel som tidigare. Både produktionens marknadsmässiga villkor och den resulterande miljöförstöringen överensstämmer alltså med tidigare antaganden.
 
 

 
Företagets ägare
De miljöhotade
Produktion bedrivs
+ 3
- 5
Företaget har de initiala rättigheterna
+ 4
- 4
De miljöhotade har de initiala rättigheterna
0
0
Tabell 11

Vi tänker oss alltså att rättigheterna är väl preciserade och att de dessutom kan överlåtas på ett avtalsrättsligt bindande sätt. Detta förändrar förhållandena påtagligt. I ett första fall kan vi tänka oss att företaget har de initiala rättigheterna, d v s företaget har rätt att faktiskt bedriva produktion och släppa ut föroreningarna om det så önskar. I detta fall ligger vägen öppen för företaget att avyttra sin föroreningsrätt. Den situation som tidigare enbart användes för att illustrera det otillfredsställande i den rådande ordningen (andra raden i tabell 10) blir nu en faktisk affärsmöjlighet. Parterna kan på ett affärsmässigt sätt komma överens om att ingen produktion skall bedrivas. Alla priser för föroreningsrättigheten som är högre än 3 miljoner kr/år och lägre än 5 miljoner kr/år är ju, i jämförelse med produktionsalternativet, gynnsamma för båda parter. Man kan därför utgå från att parterna kommer fram till en överenskommelse - den kan t ex se ut som andra raden i tabell 11. Man kan säga att de miljöhotade, som i vårt första exempel betraktades som externa intressenter, blivit fullvärdiga parter i målet genom att möjligheten att handla med rättigheter införts. Dessa intressenter har därigenom, som man brukar säga, internaliserats.

Det finns emellertid ingenting som säger att de initiala rättigheterna behöver var så beskaffade att företaget fritt kan förorena. Man kan lika gärna tänka sig att de miljöhotade har de initiala rättigheterna och sålunda kan blockera all produktion. För att kunna producera måste företaget i så fall köpa föroreningsrättigheterna av de miljöhotade. En sådan överenskommelse är emellertid inte praktiskt möjlig eftersom de miljöhotade kommer att begära mer än 5 miljoner kr/år och företaget inte är berett att betala mer än 3 miljoner. Resultatet blir därför det i tabellens tredje rad angivna - ingen produktion bedrivs och ingen betalning utväxlas mellan parterna.

Innan vi går vidare kan vi konstatera att slutresultatet - ingen produktion - blir detsamma oberoende av hur den initiala rättighetsfördelningen ser ut. Detta kan synas naturligt med hänsyn till miljöskadornas stora omfattning. Det är också i överensstämmelse med det s k Coaseteoremet (efter ekonomen Ronald H. Coase) som i grova drag säger att om rättigheterna är väl preciserade och kommersiellt överförbara så blir slutresultatet detsamma oberoende av den initiala rättighetsfördelningen (Coase 1960).

En mycket viktig förutsättning för att Coaseteoremet skall gälla är dock att det inte finns några s k transaktionskostnader, och därmed är vi inne på det betydelsefulla transaktionskostnadsbegreppet. Med transaktionskostnader avses alla de ansträngningar, uppoffringar, o s v, som parterna måste underkasta sig för att komma i kontakt med varandra och för att få till stånd och genomföra förhandlingar. I det just diskuterade exemplet kan det t ex tänkas att de miljöhotade intressenterna kring vattendraget är så många och spridda att det i praktiken är mycket svårt för dem att samla sig till ett gemensamt förhandlingsuppträdande. Detta är detsamma som att transaktionskostnaderna är mycket höga och om företaget har de initiala rättigheterna kan resultatet då mycket väl bli att företaget kan hålla på med sin skadliga produktion. I verkliga fall finns naturligtvis alltid större eller mindre transaktionskostnader och frågan om hur detta påverkar resonemanget blir därför central. Innan jag tar upp den frågan skall vi emellertid behandla ytterligare ett fall utan transaktionskostnader.

Vi tänker oss då att de totala skadeverkningarna i vattendraget är avsevärt mindre än i det tidigare exemplet och av de berörda värderas till ett belopp som är lägre än produktionens värde för dess intressenter. Vi kan t ex tänka oss en situation som i första raden i tabell 12. Enda förändringen i förhållande till tidigare är att miljöskadorna satts till 1 miljon kr/år istället för till 5 miljoner kr/år. Om ingen produktion alls bedrivs så blir resultatet givetvis 0 för alla inblandade, d v s som i den andra raden.

Om vi nu återigen först tänker oss att företaget har de initiala rättigheterna att förorena så blir resultatet som i den tredje raden. De utsatta kan ju inte betala mer än 1 miljon kr/år för att få företaget att upphöra med sin produktion och det är förstås inte tillräckligt eftersom företaget värderar produktionen till 3 miljoner kr/år. Någon kommersiell omfördelning av rättigheter kommer alltså inte till stånd och företaget kommer att bedriva sin produktion. Detta förefaller också naturligt med hänsyn till att produktionens värde överstiger de resulterande miljöskadorna.
 
 

 
Företagets ägare
De miljöhotade
Produktion bedrivs
+ 3
- 1
Produktion bedrivs ej
0
0
Företaget har de initiala rättigheterna
+ 3
- 1
De miljöhotade har de initiala rättigheterna
+ 1,5
+ 0,5
Tabell 12

Slutligen har vi det fall då de miljöhotade har de initiala rättigheterna. I detta fall måste företaget köpa rätten att förorena av de miljöhotade för att alls kunna bedriva någon produktion. För att de miljöhotade skall sälja denna rättighet krävs uppenbarligen ett pris på över 1 milj kr/år - i annat fall blir ju totalresultatet av föroreningarna och de erhållna intäkterna negativt, och alltså sämre än om ingen produktion alls ägt rum. Ett sådant pris är emellertid fullt möjligt eftersom företaget bör vara berett att betala upp till 3 miljoner kr/år. Vi kan tänka oss att parterna kommer överens om ett pris på 1,5 miljoner kr/år och får då resultatet i tabellens fjärde rad. Företaget bedriver sin produktion och tjänar 3 miljoner kr/år på det men betalar därefter 1,5 miljoner till de miljöhotade och får sålunda ett netto på 1,5 miljoner. De miljöhotade drabbas av skador för 1 miljon kr/år men får i gengäld 1,5 miljoner av företaget och därför ett netto på 0,5 miljoner kr/år. De miljöhotade utnyttjar alltså inte sin möjlighet att blockera produktionen utan parterna kommer istället överens om en för båda parter gynnsam, och sålunda paretooptimal, lösning.

Även i detta fall bekräftas alltså Coaseteoremet. Oavsett hur den initiala rättighetsfördelningen ser ut så blir resultatet detsamma, nämligen produktion. Det är också intressant att det är förorenaren som betalar offret i detta senare i exempel. I förhandlingslösningen i det tidigare exemplet betalade istället offret förorenaren. I de här aktuella förhandlingssituationerna kan alltså båda mönstren uppträda - allt beror på den initiala rättighetsfördelningen.

Slutsatsen av de båda exemplen kan också ges en något annorlunda formulering. I det första exemplet (tabell 11) såg vi ju att den från paretosynpunkt icke önskvärda produktionen kunde bli verklighet endast om företaget hade de initiala rättigheterna och dessutom underlät att träffa det för företaget själv gynnsamma avtalet med de miljöhotade. I det andra exemplet (tabell 12) såg vi på likartat sätt att den i det fallet paretomässigt gynnsamma produktionen kunde bli ogjord bara om de miljöhotade hade de initiala rättigheterna och dessutom underlät att göra den för dem själva gynnsamma överenskommelsen med företaget. Båda utfallen är otänkbara om vi förutsätter rationalitet hos parterna. Under de antagna betingelserna med väl preciserade och överlåtbara rättigheter, samt obefintliga transaktionskostnader, ger alltså vanliga marknadsmekanismer paretooptimala resultat. Några offentliga ingrepp för att säkra sådana utfall krävs inte.

Innan jag går vidare finns det anledning att framhålla att exemplen med vattenföroreningarna i enkelhetens intresse varit starkt schematiserade. I verkligheten finns vanligen många fler alternativ än produktion och icke-produktion att välja mellan. Man kan t ex tänka sig att de föroreningar som uppstår vid produktion kan minskas väsentligt med hjälp av reningsanläggningar som inte är alltför kostsamma. Låt oss t ex anta att föroreningarna i det första exemplet (tabell 11) skulle kunna nedbringas från -5 miljoner kr/år till -1,5 miljoner för en kostnad av 0,5 miljoner kr/år. I det första fallet, då företaget har de initiala rättigheterna, finns då en förhandlingslösning som består i att de miljöhotade betalar reningsåtgärderna och företaget bedriver sin produktion. I det andra fallet, då de miljöhotade har de initiala rättigheterna, kommer produktionen istället till stånd om företaget betalar reningsåtgärderna och dessutom ersätter de drabbade för de uppkomna miljöskadorna. På detta sätt kan exemplen nyanseras genom att allt fler, allt mer detaljerat beskrivna, alternativ av skilda slag tillföres. I princip ändrar detta dock ingenting i förhållande till de ursprungliga enkla och schematiska exemplen.

Det är nu möjligt att generalisera det förda resonemanget. I början av detta avsnitt nämndes att ett marknadsavtal i vanliga fall har två parter, men naturligtvis är avtal med tre eller flera parter också tänkbara. I våra exempel har vi också sett att vanliga marknader ger paretooptimala resultat om bara alla relevanta rättigheter är väl definierade och kommersiellt överförbara och det dessutom inte finns några transaktionskostnader. Under dessa betingelser ter det sig rimligt att välfärdsteorins andra typer av s k marknadsimperfektioner också upphör att vara problem.5 Förändringar av samhällstillståndet i paretogynnsam riktning bör alltid kunna genomföras med hjälp av frivilliga marknadsöverenskommelser som involverar alla berörda parter, låt vara att det ibland kan bli många parter och mycket komplicerade kontrakt.

Allt detta förutsätter emellertid, som redan framhållits, att det inte finns några transaktionskostnader och så är det inte, som också framhållits, i verkligheten. Där finns alltid mindre eller större transaktionskostnader. Hur påverkar detta det just förda resonemanget? Vid behandlingen av den frågan är det naturligt att utgå från Ronald Coase som både infört transaktionskostnadsbegreppet och demonstrerat dess stora betydelse.6 Coases värld är full av transaktionskostnader. I den neoklassiska ekonomiska teorin förekommer inga transaktionskostnader alls och i praktiken sätts de alltså därmed lika med noll. Detta gäller följaktligen också för välfärdsteorin som är en del av den neoklassiska teorin. Men därmed är också sagt att välfärdsteoretikernas marknadsmisslyckanden - inom ramen för deras egna förutsättningar - är diskutabla. Exemplen ovan har ju just visat att transaktionskostnader är ett viktigt hinder för marknaders funktion. Just eftersom Coase är så intresserad av transaktionskostnaderna har det varit naturligt för honom att, som ett referensfall, tänka sig in i en värld utan sådana kostnader. Det är dessa ansträngningar som resulterat i Coaseteoremet. Coase har också själv framhållit att teoremets väsentliga betydelse ligger i att det underminerar Pigous system (se avsnittet "Välfärdsteori" i Appendix), d v s välfärdsteorin (Coase 1992, s 717). I den mån ett ekonomiskt system förhindras att röra sig mot paretooptimalitet så beror det inte på några marknadsimperfektioner av välfärdsteoretikernas slag utan på förekomsten av transaktionskostnader. Ett exempel på detta diskuterades tidigare i anslutning till tabell 12. Hindren för paretooptimalitet är alltså av helt annat slag än välfärdsteoretikerna föreställer sig. Det kan tillfogas att Coase med sin marknadssyn knappast har någon användning för begreppet externa effekter, och han använder det heller aldrig.

Men även om transaktionskostnaderna alltså kan vara ett hinder för uppnående av paretooptimalitet, så blir korrektiven av helt annat slag än välfärdsteoretikernas statliga marknadsingrepp. Vad det gäller är att minska transaktionskostnadernas betydelse på ett sådant sätt att marknaderna och rättssystemet tillsammans ändå skall kunna klara av problemen hyggligt. En detaljerad redogörelse för hur detta kan gå till skulle föra för långt i detta sammanhang, det får räcka med en antydan om korrektivens karaktär. En viktig princip kan t ex illustreras med hjälp av ett tidigare exempel och gäller förläggningen av de initiala rättigheterna. I anslutning till tabell 12 såg vi ju att intressenterna kring vattendraget kunde råka illa ut om det var svårt för dem att samla sig till ett gemensamt uppträdande och om företaget hade de initiala rättigheterna. Däremot uppnåddes paretooptimalitet om de miljöhotade istället hade de initiala rättigheterna. För uppnående av goda slutresultat bör lagar därför principiellt utformas så att de initiala rättigheterna placeras hos den part, som vid försök till förhandlingar om förändring, drabbas av högst transaktionskostnader. Detta och liknande resonemang av rättsekonomisk natur kan vi emellertid inte föra vidare här.
 

WICKSELL OCH ENHÄLLIGHETSPRINCIPEN

I föregående avsnitt såg vi att en mycket viktig egenskap hos ett marknadskontrakt är att det bara kommer till stånd om alla i kontraktet deltagande parter verkligen önskar så. Så långt respekteras alltså alltid den enskilda individens vilja i en marknadslösning. Kontraktet är för alla parter fördelaktigt och därför också för alla parter frivilligt. Om vi dessutom tänker oss att rättigheterna hos alla som berörs av avtalet är väl preciserade och överförbara, och att transaktionskostnaderna är noll, så kommer också alla intressenter att inkluderas som avtalsparter. Inga lämnas utanför med sina intressen kränkta eller obevakade. De som inte deltar i överenskommelsen är alltså inte berörda och rimligen bör de därför inte heller ha någonting att invända. Under de antagna betingelserna har en alltså en marknadslösning ett antal anhängare, nämligen avtalsparterna, och inga motståndare. Marknadslösningen representerar ett slags kvasienhällighet.7 Under de antagna betingelserna utgör den dessutom alltid ett steg i riktning mot paretooptimalitet.

Med hänsyn till detta är det knappast underligt att en del ekonomer, med sitt marknadskunnande som bakgrund, framhållit kravet på enhällighet som norm också för politiska beslut. En del av dessa ekonomer har tämligen direkt förordat ett krav på enhällighet, hos andra har enhällighetsnormen snarare varit utgångspunkten för ett resonemang i vilket också andra relevanta hänsyn vägts in. Med det fascinerande och i många stycken fortfarande moderna arbetet Ein neues Prinzip der gerechten Besteuerung (1896) blev svensken Knut Wicksell (1851-1926) pionjären för denna idéutveckling.8

Wicksell koncentrerade sitt intresse på sådana statliga beslut som innebar ökad produktion av kollektiva nyttigheter ("public goods") av skilda slag. Han lägger inte ner särskilt mycket möda på att avgränsa begreppet "kollektiva nyttigheter", vilket emellertid är av mindre betydelse i detta sammanhang (hela hans diskussion är dock förenlig med den precisering av begreppet som finns i kapitel 8 i denna bok). Det viktiga är istället den diskussion om beslutsformerna som han för.

Han konstaterar därvid bl a att någon form av gemensam anskaffning av nyttigheterna, inkluderande skattefinansierng, är nödvändig, ty i annat fall kommer de knappast att anskaffas alls. Med hans egna ord låter det så här (s 81 f):

If the individual is to spend his money for private and public uses so that his satsifaction is maximized, he will obviously pay nothing whatsoever for public purposes ..... Of course, if everyone were to do the same, the State would soon cease to function. The utility and the marginal utility of public services ... for the individual thus depend in the highest degree on how much the others contribute, but hardly at all on how much he himself contributes. Dessa meningar kunde lika gärna ha stått i Mancur Olsons The Logic of Collective Action, som refereras i kapitel 8.

Men hur skall då den nödvändiga gemensamma anskaffningen av de kollektiva nyttigheterna gå till? Till att börja med, menade Wicksell, bör varje resursanvändningsfråga avgöras för sig - byggandet av ett sjukhus kan t ex vara ett beslut, anläggandet av en väg ett annat, o s v. Vidare skall beslutet inte begränsas till själva anskaffningsfrågan utan också omfatta finansieringen. Anskaffning och finansiering skall alltså vara delar av ett och samma beslut och inte, som så ofta i faktiska offentliga beslutssammanhang både då och nu, olika beslut utan närmare kontakt med varandra.9 Men inte nog med detta: finansieringen bör också preciseras så detaljerat att skatteuttaget för varje enskild medborgare bestämmes. Slutligen skall beslutet, åtminstone i princip, vara enhälligt.

En viktig egenskap hos detta förfarande är att ingen tvingas betala mer för någon kollektiv nyttighet än han eller hon anser nyttigheten vara värd för sig själv. I annat fall röstar ju personen mot förslaget som därmed blockeras. Beskattningen skulle därmed också bli frivillig och baserad på de enskilda människornas värdering av, eller intresse för, de olika förslagen - man brukar tala om intresseprincipen (the benefit principle) för beskattning. Enligt Wicksell var denna princip rättvis. Ingen skall skattevägen behöva betala för sådant som vederbörande inte vill ha. Förfarandet släpper bara igenom förslag i paretooptimal riktning och främjar därigenom också ett effektivt resursutnyttjande.10

Den beskattningsprincip som Wicksell kontrasterar mot intresseprincipen är principen om skatt efter förmåga (taxation according to ability-to-pay). Enligt Wicksell är denna senare princip av flera skäl underlägsen. Den bestämmer inte som intresseprincipen samtidigt både det samlade skatteuttaget och dess fördelning på de olika medborgarna utan är i grunden enbart en allmän fördelningsprincip (se vidare avsnittet "Lindahls jämvikt" i kapitel 8). Eftersom den, till skillnad från intresseprincipen, bara kan tillämpas allmänt och inte på varje projekt (d v s varje kollektiv nyttighet) för sig, så kan den också resultera i att i grunden önskvärda projekt blir nedröstade. Han skriver så här (s 78):

Suppose, for example, that some new state activity is not of damage to any social class nor even a matter of indifference, yet is overwhelmingly beneficial to one particular group, or at least is more highly valued by that group than by others. With a given pre-determined distribution of taxes this new extension of public service might well fail to receive a majority of votes in the legislative body representing the taxpayers, although with some different distribution of the necessary tax burden even unanimous agreement might have been possible. Effekterna av intresseprincipen kombinerad med kravet på enhällighet beskriver han istället så här (s 89 f): Provided the expenditure in question holds out any prospect at all of creating utility exceeding costs, it will always be theoretically possible, and approximately so in practice, to find a distribution of costs such that all parties regard the expenditure as beneficial and may therefore approve it unanimously. Should this prove altogether impossible, I would consider such failure as an a posteriori, and the sole possible, proof that the state activity under consideration would not provide the community with utility corresponding to the necessary sacrifice and should hence be rejected on rational grounds. Wicksell ansåg sålunda att starka skäl talade för enhällighetsprincipen men menade trots det inte, vilket är viktigt att betona, att den var generellt användbar.11 Vi har ju redan sagt att hans diskussion gällde nyanskaffning av kollektiva nyttigheter och redan i det finns undantagen antydda. Wicksell uteslöt t ex inte att beslut för att omfördela resurserna i samhället, d v s fördelningsbeslut, kunde vara motiverade och framhöll som självklart att enighet inte kunde uppnås i sådana beslut. I sådana sammanhang krävdes därför en annan beslutsregel. Andra beslut som inte kunde tas i enhällighet kunde t ex gälla formerna för återbetalning av skulder som staten redan dragit på sig. I sådana frågor var det nödvändigt att använda en beslutsregel som garanterade att ett eller annat beslut fattades, d v s en regel som inte medger blockering som enhällighetsregeln, och Wicksell föreslog själv regeln enkel majoritet (s 93). "The expenditure must always be approved and if this has to be done by vote at all a simple majority is the obvious procedure."

Även i frågor som gällde nyanskaffning av kollektiva nyttigheter hade Wicksell på känn att ett strikt tillämpande av enhällighetsregeln kunde leda till problem. Han menade (s 92) att "absolute unanimity may have to be ruled out for practical reasons" och förordade därför "approximate unanimity". Vilka de praktiska skälen var angav han emellertid inte, och inte heller vad han exakt avsåg med nästan ("approximate") enhällighet. Dessa frågor är naturligtvis viktiga och för att föregripa framställningen i nästa avsnitt kan vi säga att Wicksell anade transaktionskostnadernas betydelse utan att lyckas formulera och analysera de problem som följde med dem.12 En sådan analys skulle inte komma förrän med Coase (1937) och Buchanan & Tullock (1962). Med detta fick emellertid också den av Wicksell lanserade enhällighetsprincipen, betraktad just som en princip som tillsammans med andra överväganden kan vara vägledande, förnyad aktualitet.
 

GRUNDIDÉN HOS BUCHANAN OCH TULLOCK 13

Buchanan och Tullock utgår i sitt resonemang från ett samhälle av den typ som jag i kapitel 2 kallade för ett marknadssamhälle. Som vi minns så karakteriserades det samhället av ett mycket begränsat och elementärt rättssystem, det var ett samhälle med en s k nattväktarstat. Den offentliga verksamheten var så liten som det över huvud var möjligt för att man skulle kunna tala om ett organiserat samhälle. Med en ännu mindre offentlig apparat hade vi istället haft anarki, d v s i viss bemärkelse inget samhälle alls.

Det finns emellertid ingen anledning att utan vidare utesluta att det offentliga med skäl kan ges fler uppgifter än att tillhandahålla ett elementärt rättssystem. I nästa avsnitt kommer jag att utförligare redovisa hur Buchanan och Tullock ser på fördelningen mellan privat och offentligt. Just nu räcker det att nämna några uppgifter som, utöver det elementära rättssystemet, kan tänkas vara lämpade för det offentliga. Låt oss t ex anta att fastställandet av trafikregler eller utformandet av regions- och stadsplaner kan betraktas som lämpliga sådana uppgifter.14

Men varför kan då en del uppgifter på detta sätt betraktas som lämpade för det offentliga? Vad, i grunden, är det som gör att det offentliga kan vara mera lämpat än det privata att sköta en del angelägenheter? Det svar som Buchanan och Tullock ger är helt i Coases anda, ty det baseras helt och hållet på existensen av s k transaktions- eller beslutskostnader.

Redan tidigare har vi ju sett att sådana kostnader uppträder i varje sammanhang där det gäller för ett antal parter att komma överens. Om inte annat så tar det tid att förhandla. Praktiskt taget alltid finns emellertid ytterligare svårigheter. I allmänhet måste någon eller några av parterna resa för att de skall kunna träffas. Inledande mindre formella samtal kan vara nödvändiga för att parterna skall få förtroende för varandra. Det kan visa sig nödvändigt att börja på ny kula efter det att parterna förkastat överenskommelser som de från början trodde var möjliga men som efter ett tag, och mycket arbete, visade sig omöjliga. Det är alla sådana svårigheter sammantagna som samlas under den gemensamma beteckningen transaktions- eller beslutskostnader. Det finns i verkligheten ingen överenskommelse sådan att dessa kostnader är obefintliga. I många sammanhang, och i synnerhet när antalet parter växer, kan de bli mycket höga.

Låt oss nu först, och som ett tankeexperiment, tänka oss att det inte finns några transaktionskostnader alls. Antag vidare att det samhälle vi intresserar oss för inte är fullkomligt utan att det finns ett antal förändringar att genomföra som alla samhällsmedlemmar önskar eller åtminstone accepterar. Eftersom det inte finns några transaktionskostnader kommer samhällsmedlemmarna då omedelbart att genomföra förändringarna genom privata, frivilliga och enhälliga överenskommelser. Sådant som t ex trafikregler, regions- och stadsplaner, o s v, kommer alltså att fastställas på detta sätt.

Nu finns det emellertid alltid transaktionskostnader och i just de sammanhang vi intresserar oss för här, nämligen stora överenskommelser med i princip alla samhällsmedlemmar som parter, tenderar de dessutom att bli mycket höga. Det är precis detta som enligt Buchanan och Tullock gör en del samhällsangelägenheter utöver det elementära rättssystemet till lämpliga offentliga uppgifter. Hade det inte funnits några transaktionskostnader hade det inte varit möjligt att motivera någon sådan roll för det offentliga.

Mer i detalj tänker sig Buchanan och Tullock att de enskilda samhällsmedlemmarna, var och en för sig, kan resonera ungefär så här. "OK, det är klart att vi måste ha trafikregler, annars skulle det ju bli alldeles förfärligt. Men det är också klart att vi inte inte kan hålla på och granska olika förslag till sådana regler till dess att alla är eniga. I så fall skulle vi ju inte få tid till något annat och ändå skulle vi aldrig bli färdiga. Då är det bättre att göra avkall på enhällighetskravet och snabbt komma fram till en lösning. Det är visserligen möjligt att en sådan lösning inte kommer att tillfredställa just mig i alla avseenden, men den blir förmodligen ändå ganska hygglig - de flesta människor har ju ändå rätt så likartade uppfattningar om hur det bör gå till i trafiken. Och avkallet på enhällighet behöver kanske ändå inte vara så stort för att man skall komma fram till en lösning rätt snabbt - kanske kan man tänka sig någon slags kvalificerad majoritet."

Genom resonemang av detta slag tänkes alltså de enskilda samhällsmedlemmarna motivera eller godkänna en del offentliga aktiviteter, och dessutom, och i samma sammanhang, ge en antydan om lämpliga beslutsregler. De faktorer som individen i grunden väger mot varandra tänkes dels vara kostnaderna för att över huvud taget komma fram till ett beslut, d v s transaktionskostnaderna, dels de olägenheter som han eller hon kan råka ut för om beslutet inte är enhälligt och på ett eller annat sätt går individen emot. Om individen strävar efter låga transaktionskostnader så kan nackdelarna till följd av för individen oförmånliga beslut bli orimligt stora. Om individen å andra sidan värjer sig för dessa olägenheter kan transaktionskostnaderna i gengäld bli mycket höga. Det gäller därför att hitta en lämplig avvägning mellan de båda hänsynen.

För att mer exakt redogöra för sina tankar använder Buchanan och Tullock en formalism enligt figur 6. Utefter den vågräta axeln anges den andel av samhällets samtliga medlemmar som erfordras för beslut. Utefter den lodräta axeln anges de kostnader som drabbar individen. Figuren beskriver, vilket är viktigt, sammanhangen sådana de kan framstå för en enskild individ. De idéer som används för att med utgångspunkt från de enskilda individernas uppfattningar motivera en gemensam kollektiv beslutsordning presenteras i det kommande avsnittet "Från individerna till kollektivet".
 
 

Figur 6

För att börja med kurvan Kt i figuren så anger den de transaktionskostnader som drabbar individen vid olika beslutsregler. Då andelen individer som krävs för positivt beslut är liten blir dessa kostnader mycket låga - det bör ju vara relativt snabbt och enkelt gjort att få ihop det antal positiva röster som krävs för att ett beslut skall gå igenom.15 När sedan den erforderliga andelen ökar så stiger kostnaderna och mot slutet, när den erforderliga godkännande andelen, blivit mycket stor, stiger de brant. En viktig delorsak till detta är att de enskilda individernas maktposition stärks när beslutskravet ligger nära enhällighet. Den enskilda individen kan ju då med viss utsikt till framgång, och på ett helt annat sätt än vid lägre krav på samförstånd, hålla inne sitt godkännande i hopp om att utverka fördelar för egen del. Detta höjer rimligen transaktionskostnaderna drastiskt.

En viktig bidragande orsak till höga transaktionskostnader kan också vara att överenskommelsen, för att alls kunna gå igenom, måste innehålla stipulationer om betalningar mellan samhällsmedborgarna. I föregående avsnitt såg vi ju att överenskommelserna mellan intressenterna kring vattendraget innehöll betalningsinslag och på samma sätt kan det vara med de mångpartsöverenskommelseer vi diskuterar här. I nästa kapitel diskuteras sådana betalningar utförligare. Redan nu kan vi emellertid konstatera att betalninginslagen, även om de möjliggör överenskommelser som annars vore otänkbara, likväl i viss bemärkelse komplicerar förhandlingarna.

Kurvan Ke beskriver de olägenheter, eller kostnader i vid bemärkelse, som individen riskerar att drabbas av genom beslut som går henne eller honom emot. Om kravet på enhällighet släpps så riskerar ju en individ alltid att hamna utanför den andel av befolkningen som, i den fråga det gäller, är kapabel att fatta beslut och gör så. Om individen på detta sätt hamnar utanför så innebär detta självklart också att beslutet i större eller mindre utsträckning går individen emot - i annat fall hade individen ju ingått i den andel av befolkningen som stöder beslutet.

De olägenheter som drabbar individen på detta sätt kallar Buchanan och Tullock för externa kostnader och de föreställer sig att dessa kostnader blir lägre ju större stöd som krävs för beslutet, vilket alltså innebär en åt höger avtagande kurva. Deras argumentation för att kurvan på detta sätt skall avta åt höger är emellertid mycket summarisk. De skriver bara så här (s 64):

It is clear that, over the range of decision-making rules, this will normally be a decreasing function: that is to say, as the number of individuals required to agree increases, the expected costs will decrease. When unanimous agreement is dictated by the decision-making rule, the expected cost on the individual must be zero since he will not willingly allow others to impose external costs on him when he can effectively prevent this from happening. Att kostnaderna är noll vid enhälliga beslut är uppenbart och något som vi redan konstaterat. Att kurvan dessförinnan skall avta monotont mot nollvärdet är däremot knappast självklart. Det är svårt att förstå vad de exakt avser med formuleringen "it is clear that". Uppfattningen att kurvan är avtagande förefaller emellertid inte heller orimlig och med det konstaterandet får vi nöja oss. Vi noterar alltså att Buchanan & Tullock anser att kurvan för externa kostnader avtar successivt åt höger för att därefter fortsätta redogörelsen för deras resonemang.

Den enskilda individen bör förstås beakta både transaktionskostnaderna och de externa kostnaderna för att komma fram till ett så gynnsamt resultat som möjligt. Vad som ligger närmast till hands är att addera de båda kostnaderna och förorda den beslutsregel som gör summan så liten som möjligt. För denna summa av transaktionskostnader och externa kostnader använder Buchanan och Tullock termen kostnader för socialt beroende eller det kortare uttrycket beroendekostnader ("costs of social interdependence" eller "interdependence costs"). Kurvan Kb i figuren anger just dessa beroendekostnader och den har sitt minimum m vid andelen a. För den individ som figuren representerar ter det sig alltså rationellt att kräva andelen a för beslut. Stöds ett förslag av en mindre andel än så bör det inte gå igenom.

Den beslutsregel som den enskilde individen enligt figuren finner lämplig, d v s stöd av andelen a, behöver inte gälla alla offentliga beslut. Såväl transaktionskostnaderna som de externa kostnaderna kan ju variera beroende på vad beslutet gäller. Det behov som samhällsmedlemmarna känner av att tänka efter, av att väga för och emot, kan ju variera beroende på vad ett beslut gäller, och därmed varierar alltså också transaktionskostnaderna. På samma sätt kan också konsekvenserna av ett beslut för den enskilde individen, och alltså de externa kostnaderna, variera beroende på vad beslutet gäller. Förloppet av kurvorna Kt och Ke i figur 6 kan alltså vara beroende av vilket beslut det gäller och detsamma gäller då förstås också den andel av de beslutande medborgarna som minimerar de sammanlagda kostnaderna. Det ter sig därför fullt rimligt att den enskilde individen skiljer på olika typer av beslut och förordar stöd av olika stora andelar för varje sådan beslutstyp. I avsnittet "Majoriteternas storlek" kommer jag att säga mer om dessa saker.

De sammanhang som beskrivs i figur 6 är själva kärnan i Buchanans och Tullocks syn på den offentliga verksamheten och det därtill hörande kollektiva beslutsfattandet. I det resonemang som förts kring figuren finns svaret på det grundproblem som varit Buchanans och Tullocks utgångspunkt, nämligen detta: Hur kommer det sig att en rationell individ någonsin frivilligt kan acceptera att underkasta sig majoritetsbeslut, d v s att acceptera någon annan regel än enhällighet. Svaret är, som vi sett, att de olägenheter som individen kan drabbas av genom från individens synpunkt försämrade beslut mer än väl kan kompenseras av lägre transaktionskostnader.16 Fortsättningen av detta kapitel kommer att ägnas åt kommentarer till, och utveckling av, denna grundidé.17
 

KOMMENTARER TILL GRUNDIDÉN

En första kommentar gäller det på sätt och vis anmärkningsvärda förhållandet att Buchanan och Tullock använder sig av begreppet "externa kostnader". Vi har ju redan sett att deras tankar i väsentliga avseenden ligger mycket nära Coases och vi kommer senare att se ytterligre exempel på denna släktskap. Men Coase talar aldrig om externa kostnader och begreppet har ju, som vi redan sett, i själva verket myntats av välfärdsteoretikerna, d v s inom den ekonomiska skola som Coase anser sig ha underminerat. Trots detta återfinns alltså begreppet i en central roll hos Buchanan och Tullock.

Saken behöver emellertid inte vara så underlig som den i förstone kan synas. Först är det lätt att se att välfärdsteoretikerna å ena sidan, och Buchanan och Tullock å den andra, definierar externa kostnader på mycket likartade sätt. För välfärdsteoretikerna är externa kostnader effekter av marknadsavtal och de drabbar, när de alls uppstår, aktörer som inte är parter i avtalet. För Buchanan och Tullock är externa kostnader, åtminstone i det sammanhang vi nu intresserar oss för, istället effekter av politiska beslut och de drabbar den andel av befolkningen som inte stöder det beslut det är fråga om. Så långt är parallelliteten uppenbar. Dessutom låter det sig sägas att rättigheter inte spelar någon roll i resonemanget i något av fallen, ehuru av olika skäl. Välfärdsteoretikerna skulle, som Coase, kunna göra en rättighetsanalys, men de har valt att bortse från rättigheterna. I Buchanans och Tullocks fall kan exogent givna rättigheter däremot inte spela samma roll som hos Coase, helt enkelt därför att de ofta inte existerar - det ligger ju i allmänhet i det politiska beslutets natur att skapa just sådana rättigheter. Detta förklarar då också varför Buchanan och Tullock till skillnad från Coase, och trots de stora likheterna i övrigt, använder sig av begreppet externa kostnader. I de problem som Coase arbetat med är det lätt att föreställa sig exogent givna rättigheter, men så är inte fallet i de problem som Buchanan och Tullock sysslar med.

Det är nu vidare lätt att se hur nära Buchanan och Tullock står Wicksell. Wicksell var ju, även om han inte använde just den termen, väl medveten om de externa kostnadernas existens. Det var ju just därför, och för att han värnade om den enskilde individens intressen, som han förordade enhällighet. Däremot bortsåg Wicksell, åtminstone i huvudsak, från transaktionskostnaderna och svagheterna i hans resonemang beror på just detta. I grunden har alltså Buchanan och Tullock inte gjort något annat än kompletterat Wicksells resonemang med hjälp av transaktionskostnadsbegreppet. Bristerna hos Wicksell försvinner då samtidigt som enhällighetsprincipen förblir den normerande utgångspunkten.18

En viktig poäng hos Buchanan och Tullock är att deras resonemang inte ger någon som helst prioritet för enkel majoritet, d v s den beslutsregel enligt vilken det krävs stöd från mer än 50 % av befolkningen för positivt beslut. Minimiläget för summan av de båda kostnadskurvorna kan enligt Buchanan och Tullock inträffa var som helst; i figur 6 råkade det inträffa vid andelen a men inga andra punkter på den vågräta axeln är uteslutna. Det finns alltså inget speciellt med just punkten 0,5 (50 %).19

Men även om Buchanan och Tullock har rätt i att ingenting prioriterar just beslutsregeln 50 %, så inträffar annat vid punkten 0,5 som de tenderar att negligera. Beslutsregler som kräver stöd av endast en minoritet, alltså regler som representeras av punkten 0,5 i figur 6 och punkter till vänster därom, är nämligen mycket egendomliga regler. Se t ex på en beslutsregel enligt vilken stöd av 20 % räcker för positivt beslut. Med en sådan regel kan ju först t ex 22 % av befolkningen fatta ett visst för hela befolkningen bindande beslut, därefter kan några andra 22 % fatta ett helt annat beslut, o s v. Så länge sådana beslutsregler anges enbart med en siffra är de alltså obestämda eller otillräckliga. Under sådana förhållanden vet vi helt enkelt inte vad för slags beslutsregel vi talar om.

Denna problematik förbigås av Buchanan och Tullock, vilket i vissa avseenden gör deras resonemang oklart. Invändningen drabbar emellertid knappast grunden för deras resonemang. I praktiken menar nämligen Buchanan och Tullock att deras syn på kollektiva beslut alltid, eller praktiskt taget alltid, leder fram till krav på kvalificerad majoritet, d v s krav på stöd från en större del av de röstande än vid enkel majoritet. Detta innebär då också att bara den högra delen av figur 6, d v s den del som ligger till höger om punkten 0,5 i mitten, egentligen är intressant i sammanhanget. Figurens vänstra del med sina egendomliga, eller åtminstone obestämda, beslutsregler kan vi helt enkelt bortse från.

Det finns också anledning att kommentera den syn på kollektiva fördelningsbeslut som ligger implicit i Buchanans och Tullocks resonemang. För att sådana beslut skall vara förenliga med deras principiella syn krävs att de är frivilliga, d v s att de accepteras av såväl den "givande" som den "tagande" delen av befolkningen. Fördelningsbeslut som tvingar några, t ex den "givande" delen av befolkning, att mot sin vilja avstå en del av sina resurser till förmån för andra, är däremot inte förenliga med den syn på kollektiva beslut som redovisas här. Fördelningsbeslut är alltså inte uteslutna men de måste vara frivilliga. Detta är naturligtvis en direkt konsekvens av att hela resonemanget utgår från enhälligheten som norm.

När vi nu på allvar börjat bekanta oss med Buchanans och Tullocks idéer är det befogat att undra om de väsentligen är deskriptiva eller normativa. Å ena sidan finns passager i The Calculus of Consent som klart tyder på att författarna uppfattar sitt arbete som deskriptivt. I inledningen till kapitel 5 nämner de t ex problemet att förklara uppkomsten av demokratiska författningar och placerar in sitt eget arbete bland försöken i den riktningen (s 43). Å andra sidan finns också ställen som förefaller lika medvetet normativa, t ex avsnittet "Consensus as a norm" i kapitel 7. Dessutom klingar tonen i stora delar av deras arbete klart normativ - resonemangen handlar i mycket stor utsträckning om vad som är rationellt för individer, om hur de bör bete sig. Svaret på frågan är därför rimligen att framställningen på samma gång är både deskriptiv och normativ. Författarna markerar hur invidider bör bete sig för att handla rationellt, och menar också att individerna faktiskt beter sig just så eftersom de är rationella. (Jfr avsnittet "Det normativa och det deskriptiva" i kapitel 1.) I den mån framställningen är deskriptiv måste emellertid också tillfogas att den är mycket preliminär, att den på sin höjd representerar en ansats. (Jfr med vad som sades om modeller i tidiga tillväxtstadier i avsnittet "Modellbegreppet" i kapitel 1.) Om inte annat så framgår detta av de stora skillnaderna mellan de enkla - men för den skull absolut inte lättanalyserade - beslutsregler, som Buchanan och Tullock diskuterar, och de komplexa författningarna i verklighetens nationer.

Till sist i detta avsnitt kan det vara intressant att påtala den mycket stora likheten mellan Ronald Coases syn på företaget och Buchanans och Tullocks syn på staten. 1937 publicerade Coase den epokgörande uppsatsen The Nature of the Firm (Coase 1937) i vilken den grundläggande frågan om varför det finns företag ställdes. En ensam entreprenör som vill tillverka och sälja någonting kan agera på många olika sätt, varav två kan sägas vara varandras motpoler. Det ena av dessa båda sätt innebär att han träffar avtal med ett antal andra fristående aktörer om att de skall utföra olika separata och tidsbegränsade arbetsuppgifter - man kan säga att han i så fall lägger ut uppdrag med hjälp av marknadsavtal, att han hela tiden verkar på och genom marknader. Han kan emellertid också, vilket är det andra sättet, välja att bygga upp en egen organisation, ett företag. Han kan t ex anställa ett antal personer på längre tid mot lön. Arbetsuppgifterna anges i så fall bara i allmänna termer i anställningskontrakt. Styrningen av de anställda sker därefter istället vid behov, och genom direktiv i en eller annan form. Inom företaget är marknadsmekanismerna alltså satta ur spel och styrningen sker istället med hjälp av administrativa beslut och order.

Vad kommer det sig nu, det är Coases centrala fråga, att entreprenörer ibland väljer att skapa företag istället för att helt verka via marknaderna? Vilka för- och nackdelar har ett företag i jämförelse med marknadsalternativet. Coases svar är att företagets fördelar ligger i möjligheten till lägre transaktionskostnader. Att ge anställda direktiv att utföra olika uppgifter är ofta mycket enklare och mindre resurskrävande än att i varje särskilt fall istället söka upp utanförstående som kan utföra arbetsuppgifterna och därefter i varje sådant fall också förhandla fram ett kontrakt. Hade det inte funnits några transaktionskostnader hade det alltså enligt Coase inte heller funnits några företag. Likheten är uppenbar med Buchanans och Tullocks tidigare redovisade uppfattning att det är förekomsten av transaktionskostnader som förklarar (deskriptivt) eller rättfärdigar (normativt) statliga verksamheter utöver tillhandahållandet av ett elementärt rättssystem och dessutom motiverar avsteg från enhällighetsprincipen.
 

DE OFFENTLIGA ANGELÄGENHETERNA

I kapitel 2 nämndes det allmänna problemet beträffande gränsdragningen mellan de privata och de offentliga beslutssfärerna. Detta problem behandlas av Buchanan och Tullock i framför allt kapitel 5 i The Calculus of Consent. De diskuterar problemet med den ansats som vi nu är väl förtrogna med - det gäller hela tiden att minimera de sociala beroendekostnaderna. I detta sammanhang skiljer Buchanan och Tullock emellertid inte bara på privata och offentliga beslut utan de delar också upp de privata besluten i individuella och kollektiva sådana. Det enklaste och bästa sättet att få saker gjorda kan ju ibland tänkas vara att de intresserade sluter sig samman i frivilliga organisationer, t ex föreningar, som verkar för det önskade. I kapitel 8 kommer organisationer av detta slag att behandlas utförligare - här kan vi i huvudsak nöja oss med att konstatera deras existens.

I figur 6 tidigare i detta kapitel såg vi att den minimala kostnaden för att avgöra den där aktuella frågan genom ett offentligt beslut var m. Den kostnaden inträffade då beslutsregeln krävde stöd från andelen a, vid andra andelar blev kostnaden högre. Låt oss inte heller glömma att figur 6 i sin helhet gällde en bestämd enskild individs bedömning av de kostnader som skulle drabba just honom eller henne. Buchanan menar nu att den enskilde individen åtminstone i princip kan tänkas gå igenom varje tänkbar fråga "från tandborstning till kärnvapennedrustning" och bedöma vad de minimala kostnaderna blir vid olika sätt att avgöra frågan. Hur stora blir dessa kostnader om avgörandet sker med privata individuella beslut? Hur stora blir de om privata kollektiva beslut istället kommer till användning? Och hur stora blir de slutligen vid användning av offentliga beslut? Därefter, tänker sig Buchanan och Tullock, förordar individen för varje typ av fråga den beslutsform som gör de minimala kostnaderna så små som möjligt. Återigen är det alltså fråga om ett resonemang som bygger på att den enskilde individen minimerar kostnader i vid bemärkelse.

Låt oss utgå från ett exempel som Buchanan och Tullock själva väljer, nämligen färgen på en enskild individs underkläder. Jag gissar att de flesta betraktar detta som en utpräglat privat angelägenhet, men låt oss ändå reda ut sammanhangen lite mer i detalj och då framför allt se på de olika kostnadsposterna.

För praktiskt alla andra än herr Andersson själv måste det vara helt likgiltigt vilken färg han har på sina underkläder. Dessa andra ser ju inte färgen eftersom underkläderna täcks av andra kläder, och några mystiska strålar eller annat utgår inte heller från underkläderna, åtminstone inte beroende på deras färg. Med den terminologi vi använder här har alltså färgen på Anderssons underkläder inga som helst externa effekter, varken negativa (kostnader) eller positiva. Därför behöver inte heller några andra än Andersson bekymra sig om saken i något som helst avseende. Möjligen gäller det sagda inte Anderssons allra närmaste, t ex fru Andersson, men i just detta sammanhang kan vi bortse från den komplikationen. De frivilliga kollektiv som nämnts ovan, och som efter hand kommer att behandlas utförligare, är definierade så att föreningar och andra större organisationer ingår men däremot inte äktenskap eller familjer. Familjeangelägenheter kan vi därför räkna in bland de individuella angelägenheterna, och med den preciseringen låter det sig sägas att färgen på herr Anderssons underkläder faktiskt inte har några externa effekter alls.

När det så gäller beslutskostnaderna så är det klart att herr Andersson själv, och möjligen också fru Andersson, kan finna färgvalet svårt och därför ägna det stor omtanke. Buchanan och Tullock väljer emellertid att inte räkna in dessa ansträngningar bland beslutskostnaderna. Som sådana kostnader räknar de endast de ansträngningar som krävs för att komma överens med utanförstående. Om samhällsordningen är sådan att alla individer får välja färg på sina underkläder själva så blir alltså kostnaderna för dessa beslut lika med noll. Om man istället tänker sig att färgen bestäms av särskilda privata underklädsföreningar, eller av statsmakten, så skulle beslutskostnaderna bli högre. I båda fallen skulle ju någon form av samordning, eller åtminstone någon form av organisation, erfordras.

Beträffande val av färg på underkläder bör alltså varje individ kunna räkna med att de totala kostnaderna, d v s summan av externa kostnader och beslutskostnader, blir lägst om besluten stannar hos de enskilda individerna. Just därför bör också individerna förorda en sådan beslutsordning, d v s att besluten görs privat och individuellt.

Låt oss nu se på en annan likartad typ av beslut, nämligen val av färg på den egna bilen. Eftersom bilar i allmänhet ses också av andra än ägarna är det till att börja med uppenbart att effekterna på omgivningen, d v s de externa effekterna, inte är obefintliga. Människor som tycker om färgen på någon annans bil upplever något positivt och vi har alltså att göra med positiva externa effekter. Människor som istället tycker illa om färgen kan sägas vara drabbade av en viss olägenhet och vi talar då istället om negativa externa effekter, eller kostnader.

Men även om det förekommer externa effekter så kan de rimligen inte vara särskilt stora i detta fall. Glädjen av att se en vacker bilfärg, och vådan av att se en ful, bör trots allt vara rätt begränsade bådadera. Samtidigt kan kostnaderna för den organisation, och det sammanjämkningsförfarande, som krävs för att öka de positiva, eller minska de negativa, externa effekterna, eller komma överens om pekuniära kompensationer, te sig orimligt höga. Den enskilde individen kan därför mycket väl tycka att det är bäst att låta det hela bero och alltså låta färgbesluten fattas privat och fritt av de enskilda bilägarna. Bedömningen att de totala kostnaderna blir lägst på så vis ligger ju nära till hands. På samma sätt som beträffande färgen på underkläder kan alltså individuella privata beslut te sig rimligast också i detta fall, trots de externa effekterna.

Om vi istället ser på valet av färg på villor kan emellertid resultatet bli annorlunda. Dels är det ju lätt att föreställa sig att de externa effekterna av husfärger är större än av bilfärger. Om någon i ett villaområde väljer en färg på sitt hus som alla de andra finner förfärlig, så drabbas ju dessa andra ständigt och påtagligt eftersom hus är större än bilar och också står still. Samtidigt verkar det också lättare än i bilfallet att organisera någon form av samordning, t ex gemensamma normer för färgvalet. Orsaken är återigen att husen står still och följaktligen är den i huvudsak berörda kretsen av intressenter känd och förhållandevis lätt att samla. I detta fall kan man därför tänka sig att någon form av privata kollektiva beslut, t ex en lokal villaägarförening, ger individerna totalt sett lägre kostnader än privata individuella beslut.

Det förefaller också sannolikt att de privata kollektiva besluten kan bli mindre kostsamma för villaägarna än offentliga beslut. Att lösningarna skulle bli bättre för de berörda med offentliga beslut är knappast sannolikt eftersom beslutsfattarna då skulle befinna sig på längre avstånd från den aktuella verkligheten och mycket talar dessutom för att själva beslutsapparaten skulle bli mer tungrodd och byråkratisk. Är detta riktigt skulle alltså den offentliga lösningen ge både större externa kostnader och större beslutskostnader för de berörda än den privata kollektiva lösningen.20 Sammanfattningsvis skulle vi alltså här ha ett fall där det privata kollektiva alternativet kan te sig minst kostsamt för individen och alltså vara bäst.

Till sist skall vi också se på ett fall där en offentlig lösning verkar kunna vara minst kostsam. Redan i föregående avsnitt nämnde jag utformningen av trafikregler och Buchanan och Tullock tar upp ett delproblem inom det området, nämligen val av platser för trafikljus. Det är till att börja med svårt att se hur sådana platser skulle kunna bestämmas genom individuella privata beslut, det alternativet ter sig närmast absurt. Kollektiva privata beslut är möjligen tänkbara, men likväl mycket opraktiska. Vilka medlemmar skulle kollektiven t ex ha? Eller inom vilka gränser skulle de olika kollektiven verka? Det är möjligt att dessa och andra uppkommande problem skulle kunna ges rimliga lösningar, men det skulle säkert vara ganska omständligt. Transaktionskostnaderna skulle med andra ord bli höga. I den offentliga lösningen blir dessa kostnader däremot sannolikt låga. Det finns ju inte några större intressekonflikter kring trafikljus och bl a därför är det också lätt att utforma något så när allmänt accepterade normer för deras utplacering. Därefter kan besluten i stort sett delegeras till enskilda tjänstemän. Transaktionskostnaderna för den offentliga lösningen blir alltså låga och samtidigt kan risken för att en och annan olämplig placering skall ge upphov till stora externa kostnader för en del berörda anses liten. I detta fall bör sålunda den offentliga lösningen te sig överlägsen för individen.

Vi har nu sett hur en individ med utgångspunkt från sina egna kalkyler eller bedömningar ibland kan förorda privata individuella beslut, ibland privata kollektiva beslut, och ibland offentliga beslut. Strävan är hela tiden att minimera de totala kostnader som drabbar individen själv, d v s summan av externa kostnader och beslutskostnader. Den beslutsform som minimerar kostnaden för den aktuella typen av beslut prioriteras.

En viktig konsekvens av detta betraktelsesätt, som betonas starkt av Buchanan och Tullock, är att förekomsten av externa effekter varken är en tillräcklig eller nödvändig förutsättning för förordande av offentliga beslut. Att det inte är en tillräcklig förutsättning är kanske inte så förvånande och nog också något som många som funderat på saken har på känn. Ett klart exempel gavs t ex i den tidigare diskussionen om bilfärger. Trots de uppenbara externa effekterna i det fallet tedde sig offentliga beslut likväl inte angelägna.

Att det inte heller är en nödvändig förutsättning är kanske mera uppseendeväckande men en direkt konsekvens av den viktiga roll som transaktionskostnaderna tilldelats i resonemanget. Även i situationer med mycket små externa effekter kan privata lösningar tänkas vara förenade med höga transaktionskostnader. Detta var t ex fallet i vårt tidigare exempel med trafikljus. I sådana fall ligger det nära till hands att välja en offentlig lösning för att få ned transaktionskostnaderna, och detta trots de små och kanske ointressanta externa effekterna. De externa effekterna kan t o m, som Buchanan och Tullock framhåller, öka till följd av att ett beslut görs offentligt, och likväl kan den offentliga lösningen, p g a sina låga transaktionskostnader, vara att föredra.

En mer generell konsekvens av Buchanans och Tullocks syn på gränsdragningen mellan de olika beslutssfärerna är att placeringen av en viss frågetyp i en viss beslutssfär alltid till en del är beroende av beslutsregeln. Om man tänker sig att de offentliga besluten fattas med en viss bestämd, och på förhand av någon anledning given, kvalificerad majoritet kan t ex vissa förstatliganden te sig olämpliga som med en annan kvalificerad majoritet ter sig befogade. Detta beror i så fall på att det vid den tidigare kvalificerade majoriteten finns privata alternativ som ger lägre sociala beroendekostnader än de offentliga beslut som förstatligandet medför, medan sådana privata alternativ saknas vid den senare kvalificerade majoriteten.
 

FRÅN INDIVIDERNA TILL KOLLEKTIVET21

I de båda närmast föregående avsnitten redogjorde jag för skäl för att kräva stöd från befolkningsandelar av skiftande storlek för olika typer av offentliga beslut, och också för skäl för att göra beslut offentliga över huvud taget. Så som Buchanan och Tullock tänker sig saken, och som jag redan nämnt flera gånger, har det hela tiden varit fråga om skäl för en enskild individ. Bedömningarna av det lämpliga eller olämpliga i att tillämpa olika beslutsregler har hela tiden tänkts som enskilda individers bedömningar. Men uppenbarligen kan ingen individ ensam bestämma vilka beslutsregler, eller vilken författning eller konstitution, ett samhälle skall ha. Från de enskilda individernas bedömningar måste vi därför på något sätt komma vidare till den gemensamma och allmänt accepterade konstitutionen. Vi måste försöka förstå hur det kan eller bör gå till när ett stort antal människor, var och en med sin bedömning, söker sig fram till en gemensam konstitution.

Buchanan och Tullock gör i detta sammanhang en skarp distinktion mellan konstitutionella beslut å ena sidan, d v s de beslut genom vilka konstitutionen skapas, och alla övriga offentliga beslut å den andra, d v s de beslut som fattas med hjälp av de i konstitutionen inskrivna reglerna. Detta tvåstegsresonemang är mycket viktigt för Buchanan och Tullock, och Buchanan återkommer till det gång på gång i sina skrifter.22 Vårt problem här gäller alltså de konstitutionella besluten, frågan om hur konstitutionen skapas.

Uppenbarligen kan det inte finnas några regler för hur ett samhälles första konstitution skall skapas, ty i så fall funnes det ju redan en konstitution av ett eller annat slag. Med nödvändighet har vi alltså här att göra med en övergång från ett regellöst till ett konstitutionellt reglerat tillstånd. En sådan övergång kan antas kräva att de inblandade människorna är helt överens om saken, d v s att enhällighet föreligger. Frågan är då om det finns några skäl att tro att människor skulle ha speciellt lätt att komma överens i just konstitutionella frågor, om det är lättare att uppnå enhällighet i sådana beslut än i andra. Buchanan och Tullock menar att det faktiskt är så och argumenterar därvid på följande sätt.

I det ögonblick då konstitutionen skapas har individerna med nödvändighet mycket oklara föreställningar om hur framtiden i olika avseenden kommer att gestalta sig. Den enskilde individen saknar i betydande utsträckning kunskaper om sitt eget framtida öde. Han eller hon vet inte särskilt mycket om sina egna framtida inkomster, om sin egen framtida förmögenhets storlek och sammansättning, om sin egen framtida grupp- eller klasstillhörighet, om sin egen framtida familjesituation, om sitt eget framtida hälsotillstånd, o s v. Individen är alltså i stor utsträckning okunnig om sina egna framtida intressen.

Detta innebär emellertid också att individen blir benägen att se på konstitutionen från allmän rimlighets- eller rättfärdighetssynpunkt. Det samhälle som skapas genom konstitutionen skall kunna upplevas som gott oavsett om individen blir rik eller fattig, frisk eller sjuk. De rika eller friska får inte känna sig plundrade på ett otillbörligt sätt och de fattiga eller sjuka får inte heller känna sig övergivna. Konstitutionen måste utformas så att den tillgodoser alla önskemål av detta slag. Man skulle kunna likna konstitutionen vid en gemensam försäkring som utformas innan några i kollektivet vet hur det i olika avseenden kommer att gå för dess olika medlemmar. Om just en sådan konstitution är det, menar Buchanan och Tullock, förhållandevis lätt att nå enighet. Just då konstitutionen skapas befinner sig ju alla i samma ovisshetens båt. Och konstitutionen kommer, som vi tidigare sett, med största sannolikhet att innehålla regler om majoritetsbeslut av skilda slag. I det enhälliga konstitutionsbeslutet underkastar sig alltså samhällsmedlemmarna frivilligt framtida majoritetsbeslut i olika sakfrågor. De accepterar av fri vilja att av och till ingå i "överkörda" minoriteter.23

Det bör sägas att Buchanan och Tullock inte alls framställer den enhällighet i de konstitutionella frågorna, som de i vissa fall tror på, som självklar. I själva verket förutsättes en betydande homogenitet hos den befolkning som enar sig om en konstitution. Det är viktigt att människorna, åtminstone i huvudsak, inte bara är okunniga om framtiden utan också, som det sades ovan, sitter i samma ovisshetens båt. Det är också viktigt att de endast av och till accepterar att hamna i överkörda minoriteter. Om befolkningen är klart uppdelad i olika grupper eller klasser, t ex etniska eller religiösa, minskar förutsättningarna för enhällighet. Någon eller några grupper kan då befara att hamna i permanent underläge och någon gemensam konstitution är knappast möjlig.

Vi har tidigare sett att Buchanan och Tullock anser att kvalificerad majoritet är en i många sammanhang lämplig beslutsregel. Det finns därför anledning att här speciellt ta upp en ofta förekommande invändning mot denna regel, nämligen att den i realiteten innebär minoritetsstyre. Om man kräver kvalificerad majoritet för ett positivt beslut, så lyder invändningen, så innebär det ju också att en minoritet kan blockera beslutet. Men då får ju minoriteten som den vill, d v s i realiteten blir det minoriteten som bestämmer.

Buchanan och Tullock menar emellertid att denna invändning kan avvisas (s 301 f). Framför allt hänvisar de till att den kvalificerade majoritetens och minoritetens maktpositioner är mycket olika. Den kvalificerade majoriteten kan ju, inom det sakområde där konstitutionen ger den sådana rättigheter, bestämma om vilka förändringar som helst. Minoriteten kan däremot bara blockera förändringsbeslut, d v s i realiteten bara driva igenom status quo. Dessutom är minoritetens makt att blockera inte alls någon oavsiktlig bieffekt, något som man förbisett vid införandet av regeln kvalificerad majoritet. Det är istället fråga om precis den makt man vill ge minoriteten för att den skall kunna värja sig mot externa effekter, d v s oönskade effekter av den kvalificerade majoritetens förändringsbeslut. Meningen är ju just att den kvalificerade majoriteten skall tvingas utforma sina förslag på ett sådant sätt att dessa externa effekter inte blir alltför stora. Slutligen är reglerna om kvalificerad majoritet något som alla enhälligt förutsätts vara överens om i det ögonblick då de konstitutionella besluten fattas.24
 

MAJORITETERNAS STORLEK 25

När grundidén hos Buchanan och Tullock presenterades tidigare i detta kapitel såg vi att resonemanget ledde fram till krav på kvalificerade majoriteter av varierande storlek beroende på sammanhanget. Detta grundläggande resonemang utvecklar Buchanan och Tullock sedan för att nå fram till mer preciserade slutsatser. En del av dessa resultat skall nu redovisas.

Transaktionskostnaderna spelar ju en central roll i Buchanans och Tullocks analys och det ligger därför nära till hands att tro att en noggrannare behandling av dessa kostnader också skall kunna resultera i mer detaljerade slutsatser av skilda slag. Hittills har vi endast diskuterat transaktionskostnadernas beroende av den samtyckande andel av befolkningen som krävs för positivt beslut. Kostnaderna förmodades då stiga med andelen på det sätt som angavs i figur 6. Buchanan och Tullock intresserar sig emellertid också för kostnadernas beroende av befolkningens, eller exaktare den beslutande populationens, storlek. Dessa samband illustreras i figur 7.

 
Figur 7

Figurens båda axlar har samma innebörd som i den tidigare figur 6. I den nya figuren är emellertid två kurvor inlagda som representerar varsin storlek på den beslutande populationen. Den undre kurvan tänkes representera en mindre population än den övre - vi kan t ex tänka oss storlekarna 100 respektive 1000 personer på det sätt som markerats i figuren. Vid ett givet krav på stödjande andel menar Buchanan och Tullock att transaktionskostnaderna, för den enskilde individen, alltid blir högre ju större den beslutande populationen är. Vid t ex andelen a blir kostnaderna K100 respektive K1000, där den senare kostnaden alltså är större. Orsaken är helt enkelt, och med en viss sammanfattning av Buchanans och Tullocks resonemang, att det alltid är svårare för fler personer än för färre att komma överens om något, vad det än är - och under i övrigt likartade förhållanden bör kanske tilläggas. Med stöd av detta samband mellan populationsstorlek och transaktionskostnader drar Buchanan och Tullock bl a följande slutsatser.

En första slutsats gäller gränsdragningen mellan den privata och den offentliga beslutssfären, d v s det problem som behandlades i avsnittet "De offentliga angelägenheterna". Buchanan och Tullock menar att den offentliga beslutssfärens omfattning rimligen bör vara beroende av den beslutande populationens storlek. Ju mindre populationen är desto fler frågor eller sakområden bör bli föremål för offentliga beslut. Eller med andra ord: ju mindre samhället är, desto fler sakområden är sådana att offentliga beslut ger de lägsta sociala beroendekostnaderna.

Det samband som illustreras i figur 7 gör möjligen denna slutsats plausibel, men det bevisar den inte. För att den offentliga beslutssfärens omfattning skall öka när man går från en större till en mindre population räcker det ju inte med att kostnaderna för offentliga beslut då minskar - det krävs dessutom att dessa kostnader minskar mer än kostnaderna för privata individuella och privata kollektiva beslut. Dessa senare samband diskuterar Buchanan och Tullock emellertid inte. Dessutom krävs förstås att också de externa kostnaderna beaktas på samma utförliga och explicita sätt som transaktionskostnaderna, vilket Buchanan och Tullock knappast heller gör. Deras uppfattning att den offentliga beslutssfären bör vara, och kanske ofta också är, andelsmässigt större i ett litet samhälle eller land än i ett stort hänger därför delvis i luften.

Av sitt resonemang drar Buchanan och Tullock vidare slutsatsen att den krävda kvalificerade majoriteten, för sådant som faktiskt är inordnat i den offentliga beslutssfären, tenderar att bli större i små samhällen än i stora. I Buchanans och Tullocks egen formulering har denna slutsats en klart deskriptiv prägel och det skulle alltså inte vara något brott mot deras föreställningar att göra den till föremål för empirisk prövning.

Ytterligare en slutsats som Buchanan och Tullock drar av sitt storleksresonemang, kanske den väsentligaste, är att offentlig verksamhet inte skall organiseras i större enheter än nödvändigt. Antag t ex att ett skolprojekt planeras i en tätort och att endast de som bor i närområdet kring orten berörs av projektet. Externa kostnader som har med projektet att göra kan med andra ord bara drabba människorna i och kring tätorten - för andra är det likgiltigt hur projektet gestaltas. Under dessa förhållanden, det är slutsatsen, bör det beslutande kollektivet enbart inkludera människorna i tätorten och dess närhet ty på så sätt minimeras de sociala beroendekostnaderna. Görs kollektivet större stiger transaktionskostnaderna samtidigt som de externa kostnaderna förblir oförändrade. Görs kollektivet mindre så hotas de människor som lämnas helt utanför, men som alltså är berörda av projektet, sannolikt av så mycket högre externa kostnader att det inte kan kompenseras av de, för dessa människor, helt bortfallande transaktionskostnaderna.

Med detta resonemang ger Buchanan och Tullock en teoretisk utgångspunkt för diskussionen av så viktiga frågor som länders optimala storlek, behovet av överstatliga organisationer som t ex den europeiska gemenskapen, och den lämpliga indelningen av länder i underenheter som t ex kommuner.

Frågan om hur graden av ett lands befolkningsmässiga homogenitet påverkar beslutsförhållandena intresserar också Buchanan och Tullock. Grunddragen i resonemanget är desamma som tidigare. Ju homogenare befolkningen i ett land är desto mindre blir transaktionskostnaderna under i övrigt lika förhållanden, och ju mindre externa kostnader ger de offentliga besluten rimligen också upphov till. Av detta följer att ett land med förhållandevis homogen befolkning får lättare att avgöra olika frågor genom offentliga beslut än ett land med en mera heterogen befolkning. Eftersom den homogenare befolkningen har större förutsättningar att hålla beroendekostnaderna vid offentliga beslut på en låg nivå blir emellertid också "konkurrensen" från de privata beslutsformerna mindre. Ett land med en homogen befolkning får därför sannolikt en större offentlig beslutssfär än ett land med en mer heterogen befolkning. "Many activities", skriver Buchanan och Tullock sålunda, "that may be quite rationally collectivized in Sweden, a country with a relatively homogenous poulation, should be privately organized in India, Switzerland, or the United States" (s 116).
 

DEN REPRESENTATIVA DEMOKRATINS INSTITUTIONER26

Så här långt har jag i detta kapitel inte sagt något om den representativa demokratins speciella institutioner och då framför allt de lagstiftande församlingarna. Dessa institutioner, som ju är oumbärliga i verklighetens demokratier, låter sig emellertid, som vi nu skall se, fogas in i den här aktuella teorin. Sociala beroendekostnader, d v s externa kostnader och transaktionskostnader, spelar ju en grundläggande roll i denna teori och de demokratiska institutionernas roll kan just sägas vara att nedbringa dessa kostnader.

Om man tänker sig att det i ett land inte finns någon lagstiftande församling alls och att alla offentliga frågor sålunda ständigt avgöres genom allmänna folkomröstningar så skulle ju transaktionskostnaderna, för den enskilde, bli enorma. Människorna skulle inte kunna ägna sig åt annat än de ständiga omröstningarna och ändå skulle beslutsresultaten antagligen bli högst otillfredsställande. Inför man en lagstiftande församling så ändras emellertid allt detta i ett slag. Huvudeffekten blir att transaktionskostnaderna sänks drastiskt. Hade det inte funnits några transaktionskostnader skulle däremot den representativa demokratins institutioner, och då bl a de lagstiftande församlingarna, inte ha något existensberättigande. I den bemärkelsen förklarar transaktionskostnaderna dessa institutioners existens.

Buchanan och Tullock menar emellertid att deras teori inte bara på detta allmänna sätt förklarar de representativa organens existens utan också, och på ett långt mer detaljerat sätt, kan användas för att motivera (normativt) eller förklara (deskriptivt) variationer i dessa organs utformning. I dessa delar är emellertid deras framställning, vilket de säkert själva skulle hålla med om, mer tentativ och exemplifierande än i de grundläggande principiella delarna. För en fullständigare bild av sammanhangen återstår mycket forskning. Jag nöjer mig därför med att ge ett par exempel på deras sätt att resonera.

Till att börja med urskiljer de fyra storheter eller regelkomplex, vilka de kallar för grundläggande konstitutionella "variabler". Dessa är:

Problemet är att precisera innehållet i var och en av dessa variabler så att slutresultatet blir så gynnsamt som möjligt, d v s, och återigen, så att summan av externa kostnader och transaktionskostnader blir så låg som möjligt. Som exempel skall jag referera Buchanans och Tullocks diskussion beträffande den andra variabeln, d v s principerna för valkretsindelningen. Jag utgår då från att valkretsarnas storlek redan är fastställd, låt oss säga till 50 000 personer (också på den punkten förs ett kostnadsbaserat resonemang, som jag emellertid lämnar åt sidan här).

En tänkbar och extrem möjlighet är nu, menar Buchanan och Tullock, att valkretsarna utformas med hjälp av en slumpmekanism av något slag. Man kan t ex tänka sig att alla individer i valmanskåren ordnas i bokstavsordning med hänsyn till efternamnet och att de första 50 000 i denna ordning utgör en valkrets, de därpå följande 50 000 ytterligare en valkrets, o s v. Med ett sådant system blir alltså medlemmarna i varje valkrets spridda över hela landet och någon från politisk synpunkt intressant gemensam egenskap kan de knappast ha. Det enda som förenar dem är ju, förutom rätten att med hjälp av vissa beslutsregler tillsammans utse någon eller några representanter till landets lagstiftande församlingen, att deras efternamn börjar på bokstäver som ligger nära varandra i alfabetet.

En annan extrem möjlighet är att valmanskåren delas in i yrkesgrupper. Detta är alltså en rent korporativistisk princip och personerna i varje valkrets kommer att utgöras av personer som i yrkesmässigt avseende står varandra nära. Medlemmarna i en valkrets kommer att förenas av likartade och till yrket knutna intressen. Även i detta fall kan personerna i en valkrets tänkas bli spridda över hela landet, även om vissa regionala mönster är tänkbara och kanske också sannolika. Det är t ex möjligt att det finns gruvarbetare enbart i vissa malmrika regioner och tjänstemän av skilda slag kanske företrädesvis bor i städerna.

Efter att ha presenterat dessa båda extrema möjligheter går Buchanan och Tullock sedan vidare och diskuterar transaktionskostnader och externa kostnader i de båda fallen. Diskussionen gäller det politiska beslutsfattandet i dess helhet och inkluderar alltså både valet av representanter till den lagstiftande församlingen samt de därpå följande besluten i denna församling.

I fallet med de slumpgenererade valkretsarna kan transaktionskostnaderna bli förhållandevis höga och då framför allt i samband med väljandet av representanterna till den lagstiftande församlingen. Varje valkrets är ju med hänsyn till medlemmarnas intressen synnerligen heterogen och det resonemang som tidigare förts om heterogenitetens respektive homogenitetens betydelse (slutet av närmast föregående avsnitt) är därför tillämpbart. Svårigheterna för medborgarna att komma överens om lämpliga representanter, att försäkra sig om att dessa representanter kommer att agera på lämpligt sätt i den lagstiftande församlingen, o s v, kan bli mycket stora. Det är t ex fullt möjligt att ett kostnadskrävande partisystem visar sig nödvändigt för att dessa problem över huvud skall få tillfredsställande lösningar.27 Däremot, menar Buchanan och Tullock, behöver de externa kostnaderna inte bli särskilt höga. Åtminstone vissa former av externa kostnader, t ex medvetet förtryck av minoriteter, kan anses mycket osannolika.

I det korporativa fallet blir allt detta annorlunda. Eftersom varje valkrets är så homogen med hänsyn till medlemmarnas intressen blir transaktionskostnaderna låga. Det är t ex möjligt att representanter till församlingen kan utses rakt av utan påtagligare meningsmotsättningar, och utan hjälp något partisystem. Å andra sidan kan aktiviteten i den lagstiftande församlingen tänkas ge upphov till mycket höga externa kostnader. Ett systematiskt genomfört minoritetsförtryck är ju där en uppenbar möjlighet.

Mot dessa båda extremer ställer Buchanan och Tullock sedan den geografiska valkretsindelning, som är vanlig i västerländska demokratier, som ett slags mellanting. Om människorna i ett land, med hänsyn till sina politiska intressen, vore fullständigt slumpmässigt fördelade över landytan så skulle, menar Buchanan och Tullock, denna geografiska modells egenskaper sammanfalla med dem hos den slumpmässiga modellen ovan. Om det å andra sidan inte fanns något slumpmässigt inslag alls i människornas geografiska fördelning så skulle den geografiska modellen istället bli mycket lik den korporativistiska. I verklighetens länder brukar emellertid inget av dessa båda extremfall föreligga. Det vanliga är istället att det finns ett visst, men för den skull inte fullständigt, slumpinslag i människornas fördelning över landytan och därför blir det också möjligt att betrakta den geografiska valkretsindelningen som någonting mitt emellan de båda tidigare extremerna. Att den geografiska valkretsindelningen därför ger lägre transaktionskostnader än den slumpmässiga, och lägre externa kostnader än den korporativistiska, är följdriktigt. Att summan av dessa båda kostnader, d v s de totala sociala beroendekostnaderna, blir lägre med den geografiska indelningen än med någon av de båda andra är mindre självklart, men Buchanan och Tullock tycks anse att det förhåller sig så.

Detta är ett exempel på Buchanans och Tullocks mer detaljerade resonemang kring konstitutionella frågor. Jag skall i största korthet ge ytterligare ett exempel, nämligen deras synpunkter på tvåkammarsystem. Ett system med två kamrar ger alltid, menar de, högre transaktionskostnader än ett system med en kammare. För att tvåkammarsystemet skall kunna försvaras krävs därför att det ger tillräckligt mycket lägre externa kostnader. Detta förutsätter i sin tur att principerna för representation i de båda kamrarna skiljer sig tillräckligt mycket åt. Framför allt kan valkretsindelningen för kamrarna göras på principiellt skilda sätt. Buchanan och Tullock framhåller att det finns åtskilliga tvåkammarkonstruktioner i de västerländska demokratierna som kan tolkas eller förstås med utgångspunkt från detta resonemang, eller åtminstone med utgångspunkt från resonemang av detta slag. Detta förefaller vara en inte bara rimlig utan också intressant och fruktbar ståndpunkt.28
 
 

Slutnoter

1Denna synpunkt har framför allt poängterats av James Buchanan. På ett ställe (Brennan & Buchanan, 1985, s 38 f) skriver han t ex att "The contractarian contends that politics is best modeled as being analogous to the economic relationship; the noncontractarian contends that politics is best modeled as being analogous to scientific activity. ... Persons are seen to be engaged in a collectively organized, cooperative endeavor aimed at "discovering" some "public good" ...". Jämför slutnot 1 i föregående kapitel.

2T ex Tingsten (1945, s 27).

3För fullständighetens skull bör nämnas att välfärdsteoretikerna inte brukar räkna in prisförändringar bland sina externa effekter. Om t ex en viss konsumentgrupp ökar sin efterfrågan på bröd kraftigt så kan det, åtminstone tillfälligt, leda till kraftigt höjda brödpriser, som då också drabbar andra konsumentgrupper. Detta klassificeras emellertid inte som en extern effekt.

4En av pionjärerna för detta synsätt var den amerikanske ekonomen Frank H. Knight (1885-1972), se t ex Buchanan (1992, s 81).

5En mer detaljerad diskussion om marknaders möjligheter att hantera speciellt kollektiva nyttigheter förs i avsnittet "Buchanans klubbteori" i kapitel 8.

6En god inblick i Coases tankevärld ger Werin (1991).

7Buchanan har använt uttrycket "implicit unanimty" (1975, s 38).

8Referenserna till Wicksell i fortsättningen av detta avsnitt hänför sig till den i litteraturförteckningen omnämnda engelska översättningen av hans arbete.

9Just detta inslag i Wicksells idé belyser hur klarsynt han var. Kravet på samtidiga beslut om utgifter och deras finansiering har ju blivit ett centralt inslag i diskussionen om den offentliga sektorn under 1980- och 90-talen. Det är f ö intressant att en kommentator till Joseph Schumpeters arbete Capitalism, Socialism and Democracy (1942) berömmer Schumpeter för samma insikt (Mitchell 1984a, s 82): "Like most contemporary Public Choice analysts, Schumpeter attributed some of the inability of voters to be more rational to the divorce of costs and benefits in politics. This profound insight is found on page 261." Wicksell hade alltså samma insikt nästan 50 år tidigare.

10Wicksell själv uttryckte sig dock inte på detta sätt eftersom hans arbete publicerades ett år tidigare än det av Paretos arbeten i vilket paretokriteriet presenteras. Relationen mellan Wicksells enhällighetskriterium och Paretos kriterium som, utan att vara identiska, likväl står varandra mycket nära, diskuteras i avsnittet "Välfärdsteori" i Appendix. Med hänsyn till att Wicksell var först hade det f ö kanske varit riktigare att tala om ett wicksellkriterium istället för om ett paretokriterium.

11Ytterligare ett argument till förmån för enhällighetsregeln som Wicksell anför är att dess alternativ, d v s en majoritetsregel av något slag, lätt lånar sig till maktmissbruk. Vid den tid då Wicksell skrev, d v s före demokratins genombrott i Sverige, kunde de besuttna sålunda lätt beskatta de fattiga för egen vinnings skull. Men efter införandet av demokrati skulle också, menade Wicksell, de fattiga med hjälp av majoritetsregeln kunna beskatta de rika på motsvarande otillbörliga sätt. "There can be no doubt", skriver han (s 95), "that the best and indeed the only certain guarantee against such abuses of power lies in the principle of unanimity and voluntary consent in the approval of taxes."

12Redan under Wicksells tid fanns ett intressant exempel på konsekvenserna av att kräva enhällighet utan att beakta transaktionskostnaderna. Under perioden 1652-1791 hade varje medlem i Polens riksdag vetorätt och resultatet blev just en "polsk riksdag".

13Resten av detta kapitel är en redogörelse för huvudtankarna i Buchanans och Tullocks arbete The Calculus of Consent (1962). Detta av avsnitt bygger i huvudsak på kapitel 6 i den boken.

14Med utnyttjande av terminologin i kapitel 2 kan vi säga att Buchanan och Tullock i The Calculus of Consent till stor del ägnar sig åt de principer som aktualiseras vid utvecklingen av ett marknadssamhälle i riktning mot ett välfärdssamhälle. I ett senare arbete, The Limits of Liberty - Between Anarchy and Leviathan (1975), behandlar Buchanan ännu mer grundläggande sammanhang, nämligen principer av intresse vid utvecklingen av ett djungelsamhälle till ett marknadssamhälle. Hur kan det tänkas gå till, det är en huvudfråga i det arbetet, när privata äganderätter etableras i ett djungelsamhälle.

15Kurvorna i figuren börjar inte, för att vara exakt, vid andelen 0, utan vid den mycket lilla andel som representeras av en samhällsmedlem.

16Buchanans och Tullocks analys kan sägas vara koncentrerad på problem som uppstår när människor lever nära varandra i samhällen - under sådana betingelser riskerar människorna att göra varandra illa och därför är det också viktigt att komma överens om regler som gör de riskerna så små som möjligt. Den på sätt och vis lika viktiga och fundamentala frågan om varför människorna lever tillsammans, när de just därigenom riskerar att skada varandra, behandlar Buchanan och Tullock däremot inte alls. För att uttrycka sig mycket allmänt beror naturligtvis detta på att människorna i olika avseenden också har glädje och nytta av varandra. En belysande parallell kan hämtas från fågellivet. Under kalla vinternätter är det vanligt att en stor mängd mesar, flera tiotal har det sagts mig, kamperar tillsammans i en fågelholk som egentligen satts upp för att ge utrymme åt ett enda par under våren. Fåglarna ger varandra värme i vinternatten, men för att den extrema närheten skall blir uthärdlig krävs naturligtvis, vill man gärna föreställa sig, att alla beter sig enligt reglerna.

17Ett sätt att ge ytterligare pregnans åt denna grundidé är att direkt peka på extremlägena. Vid den ena extremen, enhällighet, är, som vi redan sett, de externa kostnaderna obefintliga medan däremot transaktionskostnaderna är exremt höga. Vid den andra extremen, som på goda grunder kan kallas för diktatur, är istället transaktionskostnaderna obefintliga medan de externa kostnaderna är extremt höga.

18Men även om Buchanan och Tullock kompletterat Wicksell i detta väsentliga avseende måste nog också sägas att Wicksell mer eftertryckligt och explicit än Buchanan och Tullock framhåller nödvändigheten av att enhällighetsprincipen kompletteras med ett system för ekonomiska kompensationer mellan medborgarna. Det var ju just därför som Wicksell kopplade samman enhällighetsprincipen med intresseprincipen för beskattning. Något motsvarande och lika utförligt resonemang finns inte hos Buchanan och Tullock. I denna bok behandlas samspelet mellan röstning och ekonomiska kompensationer mer utförligt i nästa kapitel.

19Med andra sätt att resonera, t ex det som presenterades i avsnittet "Mays teorem" i kapitel 3, blir punkten 0,5 däremot, som vi sett, högst påtagligt speciell. Endast den regel som representeras av punkten 0,5 uppfyller ju Mays anonymitets- och neutralitetskrav.

20Detta förutsätter dock att kostnaderna för den nämnda tungrodda byråkratin inte via skattesystemet vältras över på andra medborgargrupper.

21Detta avsnitt är huvudsakligen baserat på avsnittet "Some qualifications" (s 77 ff) i The Calculus of Consent.

22I förordet till The Limits of Liberty (1975) skriver Buchanan så här: "In this book, as in earlier works, I emphasize the necessity of distinguishing two stages of social interaction, one which involves the selection of rules and one which involves action within these rules as selected. The critical importance assigned to this distinction reflects the general influence of "my professor", Frank H. Knight, and, somewhat more directly, the outcome of discussions with my collegue Rutledge Vining during several years of my tenure at the University of Virginia."

23Föreställningen om människors okunnighet om sin framtid, och idén att därifrån dra viktiga slutsatser om samhällskonstruktionen, är framför allt förknippad med John Rawls. I A Theory of Justice (1972) sägs den framtid om vilken okunnighet råder vara beslöjad och Rawls använder därför uttrycket "the veil of ignorance". Eftersom The Calculus of Consent kom ut tidigare (1962) är prioritetsfrågan intressant. Buchanan har härom skrivit så här (1992, s 14): "This construction in The Calculus of Consent was essentially worked out independently of the comparable construction of John Rawls. But discovery of his early paper on "Justice as Fairness" during the course of writing our book served to give us confidence that we were on a reasonable track. As early as the late 1950s, Rawls had spelled out his justice-as-fairness criterion and had introduced early versions of his veil of ignorance, which was to become universally familiar after the publication of his acclaimed treatise, A Theory of Justice."

24I avsnittet "Mays teorem" i kapitel 3 visades att regeln kvalificerad majoritet inte uppfyller det neutralitetskrav som formulerades där. Denna egenskap hos regeln står naturligtvis i mycket nära samband med de egenskaper som diskuterats här.

25Detta avsnitt är i huvudsak baserat på kapitel 8 i The Calculus of Consent.

26Detta avsnitt bygger i huvudsak på kapitlen 15 och 16 i The Calculus of Consent.

27Denna exemplifiering med politiska partier är min egen. Det är i själva verket anmärkningsvärt att The Calculus of Consent knappast innehåller någonting om politiska partier trots den centrala roll som ges åt transaktionskostnadsbegreppet. Det är ju rimligt att tänka sig att politiska partier, på samma sätt som företag, existerar därför att de minskar transaktionskostnaderna.

28Det finns en uppenbar risk för att transaktionskostnadsbegreppet överexploateras i den typ av resonemang som förs i detta och nästa kapitel, att det används för att förklara allt. Den risken kan bara undgås genom att begreppet ges ett mer preciserat empiriskt innehåll, t ex genom att det delas upp i komponenter och genom att förfaranden för att mäta dessa komponenter preciseras. En inträngande och refererande diskussion av de nu rätt omfattande strävandena i den riktningen finns i Milgrom & Roberts (1990).