Home

Erik Moberg ©:
Offentliga beslut, kapitel 9.
 
 

9. OUTFORSKADE MEKANISMER
 

Jag skrev i kapitel 1 att viktiga delar av den politiska verkligheten ännu så länge knappast alls behandlats inom den ekonomiska statsvetenskapen och att det sålunda finns gott om outforskade mekanismer. På åtskilliga ställen i de föregående kapitlen har jag också pekat på sådana brister när de visat sig och därmed också på områden för angelägen vidare forskning. Jag skall inte upprepa detta här. Avsikten med detta sista kapitel är istället peka på ytterligare sammanhang som ännu så länge inte utforskats.

De största bristerna inom den ekonomiska statsvetenskapen, så som den hittills utvecklats, ligger enligt min uppfattning inom ämnesområdet för kapitel 6, d v s "Väljare och politiker". De ämnen som behandlas inom de andra kapitlen är förvisso inte färdigutredda, men åtminstone jag har vid läsningen av de böcker som refereras i de olika kapitlen fått en känsla av att grunden är något så när hyggligt lagd, av en viss slutenhet, o s v. Vissa ämnesområden, t ex de matematiska aspekterna av de problem som behandlas i kapitel 3, verkar t o m klart överexploaterade. Där finns mängder av resultat som inte alls berörts här. Med ämnesområdet för kapitel 6 förhåller det sig annorlunda. Där förefaller de obearbetade, eller knappt vidrörda, problemområdena mycket större än inom övriga kapitels ämnesområden. Även mycket arbete av mer grundläggande karaktär återstår. Svaren på många angelägna frågor är fortfarande trevande och ad hoc-betonade. Framför allt verkar bristerna inom det viktiga ämnesområdet för avsnittet "Beslutsresultaten" mycket påtagliga. Har t ex producenter verkligen större politiskt inflytande än konsumenter, och i så fall exakt varför? Många som funderat på saken svarar ja på den första delfrågan, men som vi sett så varierar samtidigt svaren på den andra delfrågan avsevärt. Här tycks alltså finnas en intuition som i och för sig kan vara rimlig samtidigt som kunskaperna om orsakssammanhangen är begränsade eller kanske närmast obefintliga. Precis denna kombination av möjligen hyggliga intuitioner och dålig förståelse för grundläggande mekanismer förefaller mig typisk för det nuvarande kunskapsläget. En kraftig indikation på detta otillfredsställande tillstånd är den mycket begränsade roll som politiska partier, och framför allt intresseorganisationer, givits i hittillsvarande teoriansatser. Det verkar ju ändå rimligt att tro att sådana organisationer spelar mycket större och viktigare roller än vad de teoribildningar som beskrivits i denna bok ger intryck av.

Den avgörande svagheten i de ansatser som presenteras i kapitel 6 är, menar jag, att väljarnas agerande och politikernas agerande inte i tillräcklig utsträckning hålls isär. I många sammanhang görs försök att i ett enda steg, från antaganden om väljaropinionen eller väljarnas ståndpunkter, dra slutsatser om de slutliga politiska beslutens innehåll. Resonemang med utgångspunkt från medianväljarteoremet ger ofta typiska exempel på detta. Visserligen har vi tidigare sagt att teoriansatser i reduktionismens namn bör vara så enkla som möjligt, men just denna förenkling förefaller ändå inte möjlig eller tillåten. Det verkar nödvändigt att skapa modeller i vilka inte bara beslutsfattandet förläggs till åtminstone två nivåer utan i vilka beslutens skilda karaktär på de olika nivåerna också explicit beaktas. Det grundläggande skälet till detta är att väljare och politiker beslutar om helt olika saker. Väljare lägger sina röster på partier. Beslutande politiker i t ex lagstiftande församlingar röstar däremot för eller emot förslag i enskilda sakfrågor. Sambanden mellan dessa båda beteendekomplex är inte enkla utan av allt att döma istället ytterst komplicerade, och det förefaller därför också nödvändigt att kartlägga dem på ett detaljerat sätt. Modeller som går förbi dessa samband kommer, menar jag, obönhörligen till korta.

Det är lätt att med ett enkelt exempel ge åtminstone en antydan om vari komplexiteten i de nämnda sambanden består. I en valkampanj debatteras ju normalt ett stort antal s k valfrågor. Ändå kan den enskilde väljaren ofta inte, hur gärna han eller hon än vill, ta ställning i mer än högst några få sådana frågor. Detta kan belysas med ett enkelt numeriskt tankeexperiment. Antag att det finns två valfrågor, och två möjliga ståndpunkter i vardera frågan. I så fall finns förstås för den enskilde väljaren fyra ställningstaganden. Det första är att inta den första ståndpunkten i den första frågan, och den första ståndpunkten i den andra frågan; det andra att inta den första ståndpunkten i den första frågan och den andra ståndpunkten i den andra frågan, o s v. För att väljarna skall kunna ge uttryck åt alla tänkbara uppfattningar krävs alltså redan i detta enkla fall fyra partier, ett för vardera ståndpunktskombinationen. I mer realistiska situationer krävs många flera partier för att väljarna skall kunna ge uttryck åt alla tänkbara ståndpunktskombinationer. Om vi t ex har tre frågor med tre tänkbara ståndpuntker i vardera frågan krävs 27 partier, och om vi har fem frågor med fyra tänkbara ståndpunkter i varje fråga krävs 1024 partier, o s v. Nu är det visserligen sant att väljarnas uppfattningar i olika frågor inte är oberoende av varandra utan ofta följer speciella mönster, t ex så att de bestäms av en politisk ideologi. Detta minskar naturligtvis det antal partier som krävs för att väljarna, med sitt partival, skall kunna ge uttyck åt sina uppfattningar i samtliga sakfrågor. Av allt att döma är det emellertid ändå så att många väljare, med det antal partier som faktiskt brukar finnas i verklighetens demokratier, känner sig kluvna. De stöder ett visst parti i en viss fråga och ett annat i en annan. Väljaren tvingas därför ofta att bestämma sig för vilken eller vilka frågor han eller hon finner viktigast för att därefter lägga sin röst på det parti som driver just de frågorna på önskat sätt. Det är i den bemärkelsen som väljaren i sitt partival ofta bara kan ta ställning i någon eller några få frågor. Samtidigt, och för att nyansera beskrivningen ytterligare, så vet inte det parti som får väljarens röst varför det gynnats. Väljaren kan inte på sin röstsedel på något sätt ange de frågor som varit avgörande för hans eller hennes partival.

Detta resonemang visar att den informationsmängd, eller om man så vill den instruktionsmängd, som i ett val förs över från väljare till politiker är ytterst begränsad. Trots detta fattar politikerna i sitt senare agerande, t ex i lagstiftande församlingar, ett mycket stort antal informationskrävande beslut. Det verkar alltså som om politiken på politikernivå delvis drivs oberoende av väljarna, som om det möjligen finns ett politiskt etablissemang som till en del är frikopplat från väljarna. Är det, frågar man sig alltså, verkligen så? Och om det är så, vari består i så fall mer exakt "oberoendet" och "frikopplingen"? Och vilka gynnas och vilka missgynnas av dessa företeelser, och på vilket sätt?

Dessa frågor förefaller mig viktiga och jag tror, som jag redan sagt, att tillfredsställande svar på dem kräver att goda modeller av den politiska processen med åtminstone två nivåer av sinsemellan olika karaktär skapas. Jag tror också att ett realistiskt integrerande av politiska partier och intresseorganisationer i den ekonomiska statsvetenskapens resultat förutsätter sådana modeller. Jag tror slutligen att de mer fullständiga svaren på frågorna kring den offentliga sektorns som det förefaller nästan lagbundna expansion låter vänta på sig till dess att sådana modeller finns. Jag har tidigare sagt att de problem som presenterats i kapitel 3 förefaller närmast överbehandlade. Detta hindrar dock inte att en formalism av likartat slag som den där utnyttjade kan visa sig vara av stort värde, och kanske t o m nödvändig, vid utvecklingen av de efterlysta flernivåmodellerna.