Erik Moberg:
Naturgas i Sverige - Ett bidrag till
diskussionen om statens roll i samhället
© Erik Moberg och Svenskt Näringsliv
Svenska
Gasföreningen
Sydgas
AB
Östgas
AB
Naturgasdelegationen
Det idag dominerande svenska naturgasföretaget, Swedegas
AB, bildades 1976. Ett betydande intresse för naturgasen hade emellertid
funnits på olika håll och under flera år dessförinnan,
och intresset hade också tagit sig uttryck i bildandet av organisationer
och företag. Av störst betydelse var naturgasaktiviteterna inom
Svenska Gasföreningen, företagen Sydgas AB och Östgas AB,
samt industridepartementets Naturgasdelegation.
Svenska Gasföreningen var ursprungligen ett gemensamt organ för de svenska stadsgasverken, som mest cirka 40 stycken, och hette då Svenska Gasverksföreningen. Namnbytet, som skedde 1967, berodde på att föreningen efter hand också fick andra medlemmar än stadsgasverken. Till att börja med var de i Sverige verksamma oljeföretagen, alltså bland annat de internationella oljejättarnas svenska döttrar, medlemmar sedan åtminstone början av 1960-talet. Dessa medlemskap sammanhängde med att föreningen hade myndighetsuppgifter inom säkerhetsområdet, bland annat för gasol. Oljeföretagen drev alltså inga policyfrågor avseende energiförsörjning genom Gasföreningen. Detta skedde i stället i förekommande fall genom eget agerande eller genom Svenska Petroleum Institutet. Dessutom fick Gasföreningen, när den började driva naturgasfrågorna, ytterligare ett antal medlemmar utan gasverksanknytning, men mer om det litet senare.
Intresset för naturgasen utvecklades tidigt inom Gasföreningen. En stimulans var den växande naturgasanvändningen i omvärlden. Den första impulsen kom när Gösta Agrenius, då industriborgarråd i Stockholm, vid ett besök i USA någon gång under 1950-talet hörde talas om planer på att transportera amerikansk naturgas till England i LNG-fartyg, en vid den tiden ännu ej praktiserad teknik. Men det räckte naturligtvis inte med att naturgas fanns i omvärlden, den måste också på något sätt vara intressant för de svenska gasverken. Utslagsgivande var därvidlag de efter hand katastrofalt stigande kostnaderna i stadsgasverken. Först drabbades den kolbaserade torrdestilleringen, bland annat beroende på att avsättningsmöjligheterna för den resterande koksen minskade drastiskt när eldningsoljan blev billigare. Under 1950- och 60-talen lades ett stort antal gasverk ner. Men inte heller de modernare, och på lättbensin baserade spaltgasverken, som på en del håll fått ersätta kolgasverken kunde i längden hålla ställningarna. Skulle gasverken ha någon framtid måste något nytt till. Det var i den situationen naturgasen framstod som en intressant möjlighet.
Den första ansatsen till praktiskt handlande kom någon gång i slutet av 1960-talet då Gasföreningens dåvarande VD Claes Lindgren hade kontakt med Phillips Petroleum, som övervägde exploatering av det då nyupptäckta Codfältet på gränsen mellan de brittiska och norska sektorerna i Nordsjön och förde diskussioner om eventuell svensk import i rör. Detta initiativ resulterade emellertid aldrig i någonting. Dels visade det sig inte lönsamt att exploatera Codfältet förrän senare tillsammans med Ekofiskfältet, dels var den blivande industriministern Krister Wickman, då i finansdepartementet, avvisande.
Som redan nämnts ledde Gasföreningens intresse för naturgas till att medlemskretsen vidgades. 1970 blev sålunda Sydgas AB (se avsnittet "Sydgas AB" i detta kapitel) medlem, 1971 Krångede AB, Mellansvenska Städernas Kraft AB, Statens Vattenfallsverk, Stora Kopparbergs Bergslags AB, Skandinaviska Elverk och A Johnson & Co HAB, 1972 AB Svarthålsforsen (kraftdelen av nuvarande Stockholm Energi), KemaNord AB, Uddeholms AB, Gränges AB och Boliden AB, 1973 AGA och 1977 Kockums AB.
Bland de nya medlemmarna fanns alltså till att börja med ett antal kraftföretag. Deras intressen i sammanhanget var antagligen sammansatta av ett flertal komponenter. Till att börja med har ju naturgasens förhållande till elektriciteten flera sidor. Dels kan gasen användas för elproduktion, men även om den aspekten skulle bli mycket framträdande under det sena 1980-talet så hade den knappast någon aktualitet i början av 1970-talet. Dels är gasen en uppenbar konkurrent till elektriciteten i många användningar, till exempel i spisar och ugnar och för bostadsuppvärmning. Det är möjligt att denna aspekt var av betydelse för en del av kraftföretagen och att de därför betraktade medlemskapet i Gasföreningen närmast som en bevakningsuppgift. Troligt är vidare att en del kraftföretag betraktade naturgasen som ett intressant expansionsområde för den händelse elkonsumtionen skulle plana ut. Slutligen är det lätt att tänka sig att kraftföretagens naturgasintresse, åtminstone i ett senare skede, delvis också var ett spel för gallerierna, ett sätt att inför kärnkraftmotståndare och miljöaktivister demonstrera ett miljöintresse. Oavsett de skilda tänkbara motiven förefaller det under alla förhållanden uppenbart att åtminstone Vattenfalls attityd till naturgasen under 1970-talet var avvaktande.
Bland de nya medlemmarna fanns också ett par betydande producenter av transportutrustning för naturgas, nämligen Gränges och Kockums. Gränges dotterföretag Gränges Hedlund tillverkade rör för gastransport och hade, framför allt under åren 1962 till 1965, levererat stora kvantiteter rör till det sovjetiska gasnätet. Kockums varv hade specialiserat sig på att bygga LNG-fartyg och redan i slutet av 1960-talet levererat två fartyg för transporter mellan Alaska och Japan. Tio år senare byggde varvet ytterligare två fartyg på spekulation. Att dessa båda företag hade ett starkt intresse av naturgasutvecklingen i Sverige är en självklarhet och de spelade också en viktig pådrivande roll. Jag återkommer senare till fler exempel men kan redan här nämna att Gränges lät en amerikansk konsult studera möjligheterna att transportera LNG över Östersjön i fartyg, samt att skapa ett distributionsnät i östra Mellansverige. Bakgrunden var en sovjetisk sondering angående svenska intressen för naturgasinköp.
Bland föreningens nya medlemmar fanns vidare A Johnson & Co HAB, det vill säga ett företag som hade speciella och goda förbindelser med Sovjetunionen. De sovjetiska exportmyndigheterna försökte vid olika tillfällen intressera Sverige för import av sovjetisk gas, och Johnson verkade i samma riktning. Sovjetunionen är ju, eller var åtminstone kanske man skall säga i dessa dagar, ett statshandelsland, det vill säga svensk export till Sovjetunionen måste betalas med en varuström i motsatt riktning. För att främja sin egen export till Sovjetunionen hade Johnson därför allt intresse av att stimulera svensk import därifrån. Att gasen i det sammanhanget hade förutsättningar att bli ett huvudnummer är uppenbart.
I september 1971 konstituerades inom Gasföreningen en speciell naturgassektion. Till ordförande i sektionens styrelse valdes Göran Ekberg som då var VD inte bara i Sydkraft utan också i Sydgas AB. Med i sektionen var föreningens nya medlemmar med naturgasintressen samt intressenter från Stockholms, Göteborgs och Malmös kommuner. De svenska oljebolagen ingick däremot inte och några av dem hade till och med lämnat Gasföreningen. Oavsett vilka deras egentliga intressen var så engagerade sig alltså de ledande svenska kraftföretagen tidigt i naturgasverksamheten, medan oljeföretagen låg lågt. Detta mönster är knappast självklart med tanke på att de koncerner som oljeföretagen tillhör ofta är stora naturgasproducenter. I flera andra länder har oljebolagen också varit den drivande kraften i naturgasutvecklingen.
Gasföreningens naturgassektion inledde sitt arbete
i samverkan med den offentliga "1968 års utredning om rörtransport
av olja och gas" (se avsnittet "Naturgasdelegationen" i detta kapitel).
För att undersöka den möjliga framtida naturgasförbrukningen
i Sverige riktades en enkät till cirka 200 industrier och cirka 80
kommuner (före kommunreformen). Den potentiella marknaden uppskattades
till 12 miljarder m3 1980 och 15 miljarder
i mitten av 1980-talet. Marknaden fanns i de befolkningstätaste områdena,
det vill säga Stockholmsområdet, Mälardalen och Bergslagen
samt Göteborgsområdet, Halland och Skåne. Efter hand tog
sektionen också diskussionskontakt med olika tänkbara leverantörer
av naturgas, främst leverantörer med fyndigheter i Nordsjön.
När det svenska oljeprospekteringsföretaget OPAB bildades 1969 (se vidare avsnittet "Svenska Petroleum AB" i kapitel 4) var Sydkraft en av delägarna. Detta tidiga intresse för direkt engagemang i olje- och gashantering kom också till uttryck när Sydkraft samma år bildade det helägda Sydgas AB. Motiven var flera.
Grundläggande var att de kommuner som ägde Sydkraft såg för sig kostnadsproblem med sina gasverk. Såväl koksgasen som spaltgasen var i längden ohållbara produkter. Hittade man inget alternativ skulle därför städernas hela gassystem med gasverk, ledningar, spisar och allt behöva bytas ut mot motsvarande elektrisk utrustning, vilket var en mångmiljonaffär. Möjligen var naturgasen en utväg ur detta dilemma. En möjlighet var att importera, men det kunde inte heller uteslutas att OPAB hittade gas. Även om OPAB bildats för att i första hand prospektera efter olja så var gasupptäckter också möjliga. Olja och gas uppträder ju under likartade geologiska betingelser och ofta tillsammans. Kanske var det också lättare för Sydkraftkommunerna än för andra kommuner att konkretisera sitt naturgasintresse. Naturgashandeln måste ju bedrivas i stor skala för att bli lönsam och då räcker inte de volymer som ett kommunalt gasverk hanterar. Med sin organisatoriska styrka hade Sydkraft möjligheter att avsätta gas också för andra ändamål där kanske olja annars skulle ha använts. Ytterligare motiv för Sydkraft att bilda gasföretag var önskan att utvecklas till ett allmänt energitjänstföretag och att i tid lägga beslag på namnet "Sydgas AB".
Sydgas ägdes alltså till en början hundraprocentigt av Sydkraft. Några år senare, 1973, då möjligheten att få gas från Nordsjön kunde skönjas inträdde även kommunerna Malmö, Lund, Landskrona och Helsingborg som ägare i Sydgas AB. Avsikten var att underlätta distributionen av den eventuella gasen genom de berörda kommunernas energiverk. I mindre kommuner skulle Sydkraft sköta distributionen. Organisationen fick en viss likhet med den på elsidan.
Sydgas engagerade sig på ett tidigt stadium i diskussioner med tänkbara leverantörer. Omkring 1975 förhandlade sålunda Sydgas, det västtyska Ruhrgas AG och danska handelsministeriet gemensamt med Phillips Petroleum om gasleveranser från Ekofiskfältet i Nordsjön. Projektet avsåg en ledning från Ekofisk över Esbjerg till Västtyskland med en avgrening till Köpenhamn och Malmö. Projektet visade sig emellertid oekonomiskt och genomfördes inte. Innan Sydgas övergav idén presenterades den också för dåvarande industriministern Rune Johansson, som emellertid inte heller var intresserad.
Sydgas AB har genom åren fortlevt som ett betydande
företag och är idag den största naturgasdistributören
i Sverige. Idag ser ägarbilden i stora drag också ut som i början
- Sydkraft äger företaget tillsammans med kommunerna Malmö,
Lund och Helsingborg. Eftersom Malmös ägande gick via energiverket
har dock Sydkrafts köp av Malmö Energi AB medfört att Sydkraft
nu äger 90% av Sydgas. Under mellantiden har dock en del större
förändringar ägt rum, vilka alla haft samband med gasinköpen
från Danmark. Dessa förändringar skildras i de följande
kapitlen.
1971 tillsatte dåvarande industriministern Rune Johansson en arbetsgrupp för östgasfrågor med Erik Grafström, då styrelseordförande och tidigare generaldirektör i Vattenfall, som ordförande. Gruppen informerade sig om naturgasfrågorna hos de större medlemsföretagen i Gasföreningens naturgassektion och besökte därefter på våren 1972 Moskva för att ta upp diskussioner med det sovjetiska exportorganet Sojusgazexport. Också Finland diskuterade gasimport med Sovjetunionen vid denna tid och svenskarna tog därför kontakt med det finska oljebolaget Neste OY för att höra sig för om möjligheterna till transitering genom Finland.
För att på ett meningsfullt sätt kunna fortsätta diskussionerna om sovjetisk gas var det emellertid nödvändigt att undersöka om gasen kunde föras över Ålands hav - det som nu var aktuellt var en rörledning. Den Grafströmska östgasgruppen beställde därför för industridepartementets räkning en förundersökning av konsortiet Pipeline Consult AB, som bildats för ändamålet av Ångpanneföreningen, Orrje & Co samt det holländsk-amerikanska specialistföretaget Protech.
Förundersökningen gav vid handen att en ledning borde dras norr om Åland. För att därefter få vidare klarhet i saken var det emellertid nödvändigt att gå vidare med fältarbeten, det vill säga att göra noggranna sjömätningar och bottenundersökningar. Kostnaderna för detta beräknades till 1-2 miljoner kronor. Förhandlingar togs upp mellan staten, representerad av Vattenfall, och enskilda medlemmar i Gasföreningens naturgassektion om fördelningen av dessa kostnader. Resultatet blev en överenskommelse om att bilda ett halvstatligt bolag, Östgas AB, som bland annat skulle genomföra de erforderliga undersökningarna.
Den statliga halvan i bolaget ägdes av Vattenfall och den andra halvan av privata och kommunala intressenter på följande sätt. Fem företag, nämligen Svarthålsforsen (det vill säga Stockholms kommun), Gränges, A Johnson & Co, Mellankraft och Stora Kopparberg ägde 8,4% var. Resterande 8% var uppdelade i andelar om 1% eller 2% på övriga medlemmar i Gasföreningens naturgassektion. VD i bolaget blev Lennart Johanson från Gasföreningen och styrelseordförande Erik Grafström.
I oktober 1972 framförde den svenska industriministern en mer preciserad fråga i Moskva, nämligen om Sovjetunionen med början 1978 skulle kunna sälja 2,0-2,5 miljarder m3/år med successiv ökning till 4,0-6,0 m3/år 1985. Vid sitt besök i Sverige i april 1973 besvarade den sovjetiske ministerpresidenten Kosygin frågan jakande. Från svensk sida kunde man dock inte ta upp förhandlingar förrän den planerade havsundersökningen var klar.
Undersökningen utfördes av Pipeline Consult sommaren 1973 och visade att kostnaden för en ledning skulle bli acceptabel. Från svensk sida ville man då inleda förhandlingar, men Sovjetunionen sköt upp förhandlingsstarten. Samtidigt med havsundersökningen diskuterades också transiteringsfrågorna med Neste, som då byggde ledningar genom Finland. Svenskarna hade avvisat tanken på att dimensionera den finska ledningen så att den skulle klara av också ett eventuellt svenskt behov. Tydligen tänkte man sig i stället att en separat svensk transiteringsledning skulle byggas om det blev något gasavtal.
1974 meddelade Sovjetunionen att exporten till Sverige
inte kunde bli större än 1 miljard m3/år.
Från svensk sida ansågs detta för lite för att kunna
ge ekonomi åt projektet och därför inte värt att förhandla
om.
I det föregående har några statliga initiativ inom naturgasområdet nämnts. 1968 tillsattes en offentlig utredning om "rörtransport av olja och gas". Av utredningens två betänkanden handlade det andra, som publicerades 1972, om "Naturgas i Sverige". Initiativet till Östgas AB har också nämnts. 1973 tillkallade så regeringen den delegation som skulle samordna den svenska utrednings- och förhandlingsverksamheten avseende naturgasimport, den så kallade Naturgasdelegationen. Ordförande var Erik Grafström. I första hand undersöktes möjligheterna att importera gas i rör från fyndigheter i Nordsjön eller som LNG från avlägsnare områden. I uppgifterna ingick också att bedöma behovet av statligt stöd för naturgasverksamhet i Sverige. Kommittén arbetade under intryck av händelserna under oljekrisen 1973-74. I juni 1975 redovisade delegationen sitt resultat för regeringen. Man menade att ett svenskt naturgasutnyttjande måste baseras på import och då från fyndigheter i Nordsjön, eller från Sovjetunionen i rör, eller möjligen från avlägsnare leverantörer som LNG på fartyg. Vidare menade man att hela naturgasfrågan hade förts så långt som var möjligt inom ramen för den existerande organisationen. För att komma längre, och då framför allt för att få ett ordentligt grepp om prisfrågan, var det nödvändigt att gå in i regelrätta förhandlingar. För det fordrades i sin tur ett företag "för hela den svenska potentiella gasmarknaden" och bildandet av ett sådant föreslogs därför.