Home

Artikeln publicerades ursprungligen i Republikanen, 2001, nr 4. ã Erik Moberg.
De som är intresserade av denna artikel kan möjligen också vara intresserade av min nyutkomna bok "Statsvetenskap"
 

Erik Moberg:

Argumenten för republik är mycket starkare än argumenten mot monarki

Argumentationen för presidentstyre i Sverige består i allmänhet i argument mot monarkin och är så tillvida negativ. Monarkin och kungahuset kritiseras som kvarlevor från en förgången tid utan existensberättigande i en modem och upplyst demokrati. Monarkin bör därför ersättas av något annat, och detta andra blir republik och presidentstyre. Denna argumentationslinje rymmer naturligtvis ett visst mått av rimlighet, men den missar ändå de mycket betydande argumenten för presidentstyre och republik som också finns. Eftersom kungen i realiteten berövats all makt är ju monarkins nackdelar trots allt lätta att stå ut med. Att vi inte tillgodogör oss republikens fördelar är däremot en allvarlig och konsekvensrik underlåtenhet. Jag skall därför i denna artikel diskutera de argument som positivt och direkt talar för republik och presidentstyre.

Jag kommer därvid inte att ställa presidentstyret mot monarkin, utan istället mot parlamentarismen. Att denna jämförelse är naturlig beror på att övergången från monarki, med reell makt för monarken, till demokrati, med endast symboliska funktioner för en kvarvarande monark, normalt ger upphov till en parlamentarisk demokrati istället för en presidentstyrd sådan. Monarki och parlamentarism hänger sålunda samman. Alla demokratiska länder, som idag har kvar en monark, är parlamentariska. Jag börjar därför med att klargöra den centrala distinktionen mellan presidentstyre och parlamentarism.

De högsta statsorganen i en demokrati är normalt exekutiven, hos oss regeringen, och legislaturen, hos oss riksdagen. Men även om dessa organ alltid finns så kan de utses eller väljas på olika sätt, och dessa skilda förfaranden ger upphov till betydelsefulla skillnader mellan olika typer av demokratier. Legislaturen, som kan bestå av en eller två kamrar eller hus, tillsätts genom direkta folkliga val - huvudalternativen är majoritetsval i enmansvalkretsar och proportionella val i flermansvalkretsar. För tillsättandet av exekutiven, och det är i första hand det som intresserar oss här, finns också två huvudmetoder.

I det ena fallet väljs regeringschefen, som i det fallet brukar kallas för president, direkt av folket. Den valde utser därefter övriga ledamöter i sin regering. Exekutiven får alltså i detta fall ett eget och direkt folkligt mandat, som är oberoende av legislaturen. Det är detta vi kallar presidentstyre. I det andra fallet utses regeringen istället av den redan valda legislaturen. Regeringen utses alltså indirekt och har inget eget folkligt mandat. I detta fall krävs i allmänhet också att regeringen åtnjuter ett fortlöpande förtroende från den sittande legislaturen. Detta är det parlamentariska systemet.

Med dessa preciseringar är det nu lätt att se varför monarki tenderar att följas av parlamentarism istället för av presidentstyre. I utgångsläget kan det ha funnits organ med representanter för folket som fungerat som rådgivare till monarken, eller, i ett maktdelningssystem, också haft vissa egna maktbefogenheter. Om monarken därefter, under en övergångsperiod, successivt blivit fråntagen sina befogenheter, och de representativa organen successivt demokratiserats, blir resultatet naturligt ett parlamentariskt system. Skälet är att presidentstyret inte alls har samma förutsättningar att fungera under övergångsperiod eftersom en monark, så länge han eller hon har några reella befogenheter kvar, knappast kan samexistera med en folkligt vald president. Det är därför monarki och parlamentarism går hand i hand.

Parlamentarism och presidentstyre har nu mycket olika egenskaper, och dessutom är det av stor betydelse om de kombineras med proportionella val eller majoritetsval till legislaturen. För att förstå dessa skillnader kan vi börja med det tämligen självklara konstaterandet att exekutiven måste ha ett visst mått av uthållighet och stabilitet - motsatsen innebär ju att det egentligen inte finns någon exekutiv alls. I ett presidentsystem är denna stabilitet garanterad genom det folkliga mandatet. Exekutiven finns och verkar under den period för vilken den är vald - i till exempel USA en fyraårsperiod.

I ett parlamentariskt system är exekutivens stabilitet beroende av mindre självklara och avsevärt subtilare mekanismer. Grundläggande är det ovan nämnda kravet på ett fortlöpande förtroende från legislaturen det så kallade parlamentariska förtroendet. Uppenbarligen räcker det inte med att en majoritet av den månghövdade legislaturen vid ett visst tillfälle uttalar sitt förtroende för exekutiven. En sådan majoritet kan ju vara både anonym och flyktig - majoriteten kan när som helst visa sig vara upplöst och försvunnen. Ett mera permanent förtroende kräver därför att exekutiven vet varifrån förtroendet kommer, och har goda skäl att räkna med dess beständighet. Detta innebär i sin tur att förtroendet måste vara förankrat i någon form av organisation i legislaturen, och den naturliga organisationsformen därvidlag är politiska partier. Exekutiven måste alltså, för att kunna få den nödvändiga stabiliteten, bäras upp av något eller några välkonsoliderade, disciplinerade partier i legislaturen.

Parlamentarism förutsätter med andra ord starka partier med en klar och obruten identitet över tiden. Framför allt måste disciplinen i voteringarna i legislaturen vara god. Utan partier av detta slag kan exekutiven inte få den nödvändiga stabiliteten. Om detta grundvillkor för parlamentarism torde de flesta statsvetare vara överens. Politiken i ett parlamentariskt system blir på grund av detta villkor också i mycket stor utsträckning, med nödvändighet, partipolitik.

I detta sammanhang kan vi också se på effekterna av olika sätt att välja legislaturen. Med majoritetsval får man normalt färre politiska partier än med proportionella val - i extremfallet, som i till exempel England, dominerar två partier. En annan aspekt är att proportionella val, i synnerhet så kallade listval, sätter starka disciplininstrument i partiledningarnas händer på ett sätt som majoritetsval inte gör.

Ur detta kan vi härleda den intressanta hypotesen att parlamentarism möjligen bara kan fungera på ett hyggligt sätt i kombination med proportionella listval eller rena majoritetsval. I det första fallet får man visserligen ett större antal partier och därmed måste också regeringen, i normalfallet, bli en koalitionsregering. En sådan regering är naturligtvis svårare att hålla samman än en enpartiregering - det är svårare att få till stånd den nödvändiga samlingen kring ett trovärdigt förtroendeuttalande. Å andra sidan finns emellertid effektiva instrument för partidisciplin, vilket verkar underlättande. I det andra fallet, det med rena majoritetsval, är disciplininstrumenten inte lika starka, men å andra sidan tenderar det största partiet att ensamt få så stor majoritet att någon koalitionsbildning inte erfordras. Detta underlättar naturligtvis regeringsbildningen väsentligt.

Andra valsystem - till exempel det franska med majoritetsval i två omgångar - tenderar däremot sannolikt att underminera ett parlamentariskt system. Ett sådant system tenderar att ge upphov till ett stort antal förhållandevis odisciplinerade partier. Med den kombinationen är det rimligen mycket svårt att åstadkomma det nödvändiga parlamentariska förtroendet, och därmed att få till stånd ett fungerade parlamentariskt system. Detta var sannolikt ett huvudproblem i de franska författningarna före den femte republiken.

Men om ett parlamentariskt system alltså kräver konsoliderade och disciplinerade politiska partier, så är förhållandet det omvända i ett presidentsystem. Till att börja med så behöver ju presidenten med sin exekutiv inte åtnjuta något förtroende från en majoritet i legislaturen i ett sådant system. Det nödvändiga stödet finns istället i det av legislaturen oberoende folkliga mandatet. Snarare är det så att konsoliderade partier kan skapa betydande problem i ett presidentsystem. Sådana partier kan till exempel kräva förmåner av olika slag från presidenten för att gå med på förslag från presidenten, och detta också om förslagen i och för sig ter sig fördelaktiga. Konsoliderade partier kan med andra ord ägna sig åt utpressning. Proportionella val, med de disciplinmedel de ger partiledningarna, passar därför dåligt in i ett presidentsystem. En del av de politiska problemen i de latinamerikanska länderna, med de där vanliga låsningarna mellan legislatur och exekutiv, har antagligen sin grund i just detta. För att presidentstyret skall kunna fungera får partierna därför inte vara alltför starka - de måste istället ge stort personligt handlingsutrymme för de enskilda politikerna - till exempel för representanterna i legislaturen vid voteringarna. Politiken i ett väl fungerande presidentsystem blir därför mycket mera personpolitik, och mycket mindre partipolitik, än i ett parlamentariskt system.

De politiska partierna har alltså mycket olika egenskaper i en väl fungerande parlamentarism och i ett väl fungerande presidentstyre. I själva verket är dessa skillnader så stora, och partiernas betydelse för politikens karaktär och resultat så stor, att just dessa omständigheter faktiskt är, eller i varje fall bör vara, av stor betydelse för valet mellan parlamentarism och presidentstyre. Det är av stor betydelse för det politiska livet i allmänhet om partierna är av den typ som parlamentarismen kräver, eller om de snarare är av den typ som får presidentstyret att fungera. Jag skall belysa detta genom att ta upp tre olika aspekter av saken.

För det första: Det finns ett antal procedurer eller institutioner som från allmändemokratisk synpunkt kan te sig attraktiva, men som också har den egenskapen att de försvårar eller direkt hotar partiernas konsolidering och disciplin. Det jag tänker på är personval, direktdemokrati, och nominering av politiska kandidater genom primärval.

Personval, och det gäller då valen till legislaturen, kan ges olika utformningar. I Sverige har vi numera en form av personval som ger väljarna ett visst, men mycket begränsat, inflytande över riksdagens personella sammansättning. I Finland används en avsevärt starkare personvalsmetod som ger väljarna ett betydande inflytande över riksdagens personella sammansättning. Begreppet direktdemokrati avser sådana institutioner som folkomröstningar och folkinitiativ. I Sverige har vi idag på riksplanet endast rådgivande folkomröstningar, men i princip vore det fullt möjligt att också ha beslutande sådana (se slutnot). Folkinitiativ innebär att medborgargrupper som uppfyller vissa krav, framför allt skall de vara tillräckligt stora, får befogenhet att formellt föra upp preciserade frågor på den politiska dagordningen, det vill säga att få dem diskuterade och gjorda till föremål för beslut. Något folkinitiativ finns inte i Sverige idag, men det skulle kunna finnas. Utrymmet för nominering av riksdagskandidater genom primärval kan till sist utvidgas väsentligt, och förfarandet kan dessutom i större eller mindre utsträckning göras obligatoriskt och tvingande.

Att på de angivna sätten driva personvalet, direktdemokratin och primärvalsnomineringarna långt i "folklig" riktning innebär emellertid med nödvändighet att partierna blir svagare. Finner man de nämnda utvecklingsriktningarna sympatiska måste man därför också lämna parlamentarismen till förmån för presidentstyret.

För det andra: I ett system med konsoliderade och disciplinerade partier blir politiken lätt opersonlig och artificiell. I grunden sammanhänger detta med att politikerna nästan alltid kommer att tala som representanter för partier och nästan aldrig som individer med egna personliga uppfattningar. Den politiska debatten förlorar på så sätt liv och den blir också fattigare, både på argument och alternativ. Tycker man illa om detta så blir det alltså angeläget att verka för en politik i vilken partier betyder mindre och individer mer. Återigen så betyder detta presidentstyre snarare än parlamentarism. Som åskådningsexempel ligger det nära till hands att jämföra amerikansk och europeisk politik. Det förefaller mig uppenbart att individerna spelar en långt större roll i USA än i Europa, och vi känner dem också som individer, ofta till och med med namn, som till exempel New Yorks förre borgmästare Rudolph Giuliani. Ofta, till exempel i massmedia, presenteras de med egna personliga uppfattningar som de är kända för och verkar för. I Europa däremot dominerar partierna - det är deras program och representanter, i egenskap av just representanter, som är kända.

Det svenska miljöpartiets strävan att ge utrymme för flera enskilda individer i partiledningen är i det här anlagda perspektivet amerikansk snarare än europeisk. Svårigheterna att förverkliga denna strävan, och de nu påtagliga eftergifterna för centralistiska tänkesätt, kan mycket väl ha sin grund i att pluralismen inte passar in i ett system som förutsätter partier av ett annat slag.

För det tredje: I ett parlamentariskt system är alla demokratiskt valda politiker representanter för partier och hårt bundna till dessa partier. I ett system med proportionella val, och därmed ett flertal partier, innebär detta lätt också att de blir representanter för olika så kallade parter i samhället, parter med intressen. Det finns alltså i ett sådant system inte någon enda demokratiskt vald politiker som i någon rimlig mening representerar allmänintresset. Bland annat av detta skäl tenderar politiken till stor del att handla om särintressen av skilda slag.

I ett presidentsystem finns åtminstone förutsättningar för en politik som höjer sig över detta. Visserligen tillhör presidentkandidaterna ofta något av de existerande partierna, men dels är partierna, som vi sett, förhållande löst sammanfogade i en väl fungerande republik, och dels har presidentkandidaterna ofta ett behov av att i viss utsträckning fjärma sig från sitt eget parti. Detta senare beror på att valet ofta i slutändan, och i praktiken, står mellan två personer och då gäller det alltså att fånga in mer än 50 procent av rösterna. För det syftet är en snäv partiplattform sannolikt otillräcklig och presidentkandidaten kan därför finna det lämpligt att föra ut ett mera allmänt och mindre intressebetonat budskap. I Frankrike talar man om Élysée-effekten. En president kan därför i bästa fall, och i betydande utsträckning, komma att stå för det gemensamma goda. De incitament som verkar på statsministern i ett proportionellt parlamentariskt system pekar avgjort inte i samma riktning.

Sammanfattningsvis: Den som tror på en politik som mindre präglas av disciplinerade partier, partiprogram, och särintressen och mer av enskilda individer och ett levande offentligt samtal bör verka för republik.

 

 

Slutnot: I själva verket möjliggör regeringsformen beslutande folkomröstning om ett liggande grundlagsförslag. En sådan folkomröstning kan alltså ersätta den annars erforderliga andra omröstningen i en nyvald riksdag. Ett nej i en sådan folkomröstning är bindande, det vill säga beslutande, medan ett ja däremot är enbart rådgivande. Ytterligare detaljer finns i uppsatsen "Positive and normative aspects of direct democracy - the case of Sweden in a general context" i avdelningen "Erik Moberg: Printed Publications" på denna hemsida. Rätt skall vara rätt, och jag tackar Elias Granqvist för hans påpekande av mitt förbigående av denna möjlighet till beslutande folkomröstning i artikeln här. Någon betydelse för de slutsatser jag drar har rättelsen dock inte. / Erik Moberg, 2003-05-30.