Rättsskandalen som nått Nacka tingsrätt

Den 7 juli i år stämdes svensken Håkan Lans och hans företag Uniboard AB i Nacka tingsrätt av det amerikanska företaget Gateway Inc., som kräver Lans på drygt 1,6 miljoner dollar. Detta är det senaste inslaget i en rättsskandal som pågått i cirka tio år. På ytan kan det hela möjligen se ut som en normal rättsprocess, men allt talar för att det i själva verket är fråga om en skenprocess. Vad vi bevittnar är ett planerat och iscensatt justitiemord – ett brott som begås med det juridiska systemet som instrument.

Svaranden i Nacka tingsrätt, Håkan Lans, är en av de stora teknikerna i vår tid. Bland hans uppfinningar finns ett patenterat färggrafiksystem som används för att presentera bilder på alla datorskärmar världen runt, och också ett patenterat navigeringssystem, eller, mera exakt, positionsindikeringssystem. Och även om färggrafiken är en mycket stor uppfinning, så är positionsindikeringen långt större och av revolutionär betydelse för flyg- och fartygstrafik. Lans har mottagit flera mycket prestigeladdade internationella utmärkelser för denna uppfinning, senast nu i våras från European Patent Office.

Men stora uppfinningar skapar också sina egna problem. Det kan i vissa fall bli oemotståndligt frestande för företag eller förvaltningar att med oegentliga metoder försöka kommer över dem, eller i andra fall att stoppa deras tillämpning och utbredning. Just positionsindikeringen utmanar mycket starka ekonomiska intressen – bland annat den traditionella radarindustrin – genom att dess lösningar på trafikproblemen är mycket billigare och mycket effektivare. Det handlar, enligt initierade bedömningar, om många miljarder dollar per år. I en intern rapport från amerikanska Federal Aviation Administration sägs uttryckligen att Håkan Lans uppfinning är ett hot mot amerikansk industri.

Konflikten i Nacka tingsrätt gäller emellertid inte – åtminstone inte på ytan – positionsindikeringen utan färggrafiken. Konflikten ingår i vad vi kan kalla den amerikanska färggrafikprocessen. För förståelsen av denna är det viktigt att veta att det funnits en tidigare färggrafikprocess – den gången i Tyskland mot japanska Hitachi. Att processen ägde rum i Tyskland berodde på att en tysk underleverantör till Hitachi var involverad.

Det hela började med att Håkan Lans på en datormässa i Älvsjö upptäckte att Hitachi använde hans färggrafik. Lans stämde då, 1985, Hitachi för patentintrång och uppnådde till slut, efter tio års processande, en för honom fördelaktig förlikning. Av stor betydelse för utgången var att IBM, under processens gång, 1990, tecknade en licens med det av Håkan Lans helägda bolaget Uniboard. IBM gav på så sätt eftertryck åt sin uppfattning att patentet var giltigt och att det var Håkan Lans som uppfunnit den aktuella färggrafiktekniken.

Men det var inte bara Hitachi som använde sig av Håkan Lans färggrafik utan också flertalet amerikanska datortillverkare. Även dessa skulle alltså kunna stämmas för patentintrång, i synnerhet efter den framgångsrika Hitachiprocessen. Men Lans var ändå inte intresserad av detta. Processen mot Hitachi hade tagit mycket mera tid och krafter än han från början kunnat föreställa sig och han tyckte sig ha fått nog av rättsprocesser. Han var vid den aktuella tiden dessutom fullt upptagen med positionsindikeringssystemet.

Detta hindrade emellertid inte att det kunde finnas andra som hade intresse av att, som företrädare för Lans, driva en amerikansk färggrafikprocess. Ett tänkbart skäl för detta är att så kallade provisionsavtal, som i Europa anses oförenliga med god advokatsed, är mycket vanliga i USA. Ett sådant avtal innebär att advokaterna får en i förväg överenskommen andel av de licensintäkter, med mera, som de genom ett framgångsrikt förande av målet, för sin klients räkning, kan driva in. Uppenbarligen skulle en amerikansk färggrafikprocess kunna resultera i mycket stora intäkter, och därmed advokatinkomster. Men det kunde, som det skulle visa sig, också finnas andra skäl att starta en amerikansk process.

Hur som helst så kontaktades Håkan Lans av advokatfirman Delphi i Stockholm, som vid den aktuella tidpunkten hade en amerikan – Talbot Lindström – bland sina jurister. Lindström ville initiera en färggrafikprocess i USA och rekommenderade också advokatbyrån Adduci, Mastriani & Schaumberg i Washington D.C. Lans var först motvillig, men efter försäkringar om att advokaterna skulle sköta saken och han själv inte belastas med något egentligt arbete tecknades ett provisionsavtal. Därmed startade ett händelseförlopp som skulle visa sig ödesdigert för Håkan Lans.

Först tillskrevs alla de aktuella datortillverkarna, varav flera, bland dem Apple, omedelbart tecknade licenser. Några vägrade emellertid och dessa stämdes då, 1997, vid distriktsdomstolen i Columbia, för patentintrång. Bland de stämda företagen fanns det nu i Nacka tingsrätt aktuella Gateway, och även Dell. 2001 slutade processen med en dom som var förödande för Lans.

Till att börja med så gjorde domstolen inga som helst uttalanden i själva intrångsfrågan – alla de tilltalade företagen kunde, precis som tidigare, fortsätta att göra intrång i Lans patent och tjäna stora pengar på detta. Dessutom gjordes ett avsteg från den huvudregel i amerikansk skadeståndsrätt, som säger att vardera parten står för sina rättegångskostnader. Istället dömdes Lans att betala båda parters kostnader. Och Lans betyder här Håkan Lans, inte parten Lans. Lans advokater gick skadeslösa ur det hela.

Efter domen 2001 bytte Lans advokater men överklagandet i distriktsdomstolen ledde återigen, 2005, till exakt samma resultat. Och hösten 2006 upprepade den federala appellationsdomstolen, slutgiltigt och utan någon som helst motivering, exakt samma dom. Det är alltså detta definitiva utslag som nu ligger bakom Gateways stämning i Nacka tingsrätt – Gateway gör anspråk på att få ersättning för sina rättegångskostnader.

Hur kunde den amerikanska färggrafikprocessen utvecklas på detta sätt? Vad låg bakom det mycket märkliga domslutet?

Till att börja med så ansågs stämningen, som gjorts i den fysiska personen Håkan Lans namn, vara ogiltig. Den borde istället, sades det, ha gjorts av Lans helägda bolag Uniboard, det vill säga det företag som en gång tecknade licensen med IBM. Det var Gateway som under processens gång framförde argumentet att "Lans was not the registered owner of the patent, and thus lacked standing to sue."

Bakgrunden var denna. Vid tiden för IBM-avtalet ansågs det lämpligt att IBM tecknade sin licens med en juridisk person och Håkan Lans förde därför, den 19 oktober 1989, genom ett avtal över patentet på sitt bolag Uniboard. En dryg vecka senare skrev han emellertid också ett tilläggsavtal som preciserade och inskränkte det tidigare avtalet genom att säga att enbart de ekonomiska rättigheterna kopplade till patentet hade överförts till Uniboard, inte själva äganderätten till patentet. De båda avtalen är i allt väsentligt likartade och därför är båda giltiga eller båda ogiltiga. Om båda är giltiga har patentet, i viss mening, och under en dryg veckas tid, tillhört Uniboard. Om båda är ogiltiga har patentet aldrig tillhört Uniboard. Viktigt är också att de båda avtalen aldrig föranledde någon ändringsanmälan till något patentregister, vilket innebär att Håkan Lans hela tiden varit den registrerade ägaren.

Stämningen hade därför uppenbarligen gjorts i rätt namn och Gateways påstående, att den gjorts i fel namn, var alltså felaktigt. Likväl granskades påståendet aldrig i domstolen – domaren, John Garrett Penn, tog bara för givet att det var riktigt. I domen 2005 skrev han till och med att "the court is troubled by the fact that Lans continued to claim that he was the registered owner of the patent even after the transfer to Uniboard was revealed". Detta är en ren lögn. Att Håkan Lans hela tiden varit den registrerade ägaren kan lätt kontrolleras i det amerikanska patentregistret.

En första konsekvens av att stämningen, enligt domstolen, gjorts i fel namn blev alltså att intrångsfrågan över huvud aldrig behandlades. Domstolen nöjde sig emellertid inte med detta, utan tog också upp frågan om varför stämningen gjorts i fel namn. Och dess svar var att det berodde på Håkan Lans. Han hade aldrig, påstods det, informerat sina advokater om IBM-affären och omständigheterna kring den. Lans dåvarande advokat, Louis S. Mastriani, hävdade till och med under ed den 13 augusti 1999, att "I ... have been repeatedly informed by Mr. Lans that no assignment had ever taken place with respect to the Lans patent ...". Även detta är en ren lögn. Skriftliga dokument visar tydligt att Lans advokater i god tid före stämningen var fullständigt informerade om IBM-affärens olika aspekter, och att Mastrianis ed sålunda var en mened.

Att det verkligen var en mened måste också ha varit uppenbart för domstolen, åtminstone inför den andra domen 2005 då mycket mer bevismaterial tillförts. Men för domstolen var alla argument ovidkommande.

Enligt domstolen berodde alltså den påstått felaktiga stämningen på att Håkan Lans fört sin egen advokat bakom ljuset, och därför gjorde man ett undantag från den amerikanska huvudregeln för kostnadsfördelningen. Eftersom Lans påstods ha uppträtt ohederligt dömdes han att bära båda parters rättegångskostnader. Lans misstag var inte "an honest and understandable mistake". För att riktigt förstå absurditeten i detta domslut är det viktigt att först notera att Lans inte kunde ha något som helst rimligt intresse av att lura sina egna advokater. Och det är vidare viktigt att veta att Lans själv aldrig var närvarande i den rättegång – den egentliga och grundläggande – som slutade med domen 2001. Han förhindrades att vara med trots att han själv enträget begärde att få bli hörd. Domaren bildade sig en uppfattning om en person, som han aldrig hade träffat, som icke trovärdig. John Garrett Penn visste vart han ville.

Lans dömdes alltså att betala båda parters rättegångskostnader. Som ett sätt att effektuera detta föreslog Lans egna, dåvarande advokater ett avtal enligt vilket Lans, istället för pengar, skulle lämna ifrån sig positionsindikeringspatentet till Gateway! I ultimativa former insisterade advokaterna på att Lans skulle skriva under avtalet.

Här sluter sig alltså cirkeln. Plötsligt fanns både färggrafiken och positionsindikeringen på samma spelplan. Plötsligt visade det sig att den amerikanska färggrafikprocessen egentligen handlar om positionsindikeringen. Håkan Lans vägrade förstås att skriva under avtalet. Och därför finns penningkraven fortfarande kvar, och därför agerar Gateway nu i Nacka tingsrätt. Företaget representeras där av de svenska advokaterna Jonas Benedictsson och Åsa Hanna.

Färggrafiken intar en framskjuten plats i den svenska uppfinnartraditionen. Håkan Lans har inte, såvitt jag kunnat finna efter långt studium av den amerikanska processen, gjort några som helst fel i denna. Det enda fel han begått är att, efter färggrafiken, göra en mycket större uppfinning. Detta är enligt min mening orsaken till de ohyggligheter han drabbats av. Hade man i den amerikanska processen inte hittat den påstått felaktiga stämningen så hade man hittat något annat som gjort samma tjänst – det väsentliga var att slå sönder Håkan Lans och komma åt positionsindikeringen. Det var för det syftet skenprocessen sattes igång.

Nacka tingsrätt bör naturligtvis avvisa Gateways anspråk, men det räcker inte. Det måste också betonas att detta ärende inte enbart – och kanske inte ens främst – är en enskild angelägenhet. Eftersom det är fråga om ett grovt rättsövergrepp från amerikansk sida – ett brott begånget med det juridiska systemet som instrument – är ärendet också en allmän angelägenhet. Det berör i högsta grad bland andra de svenska vetenskapliga akademierna, den svenska regeringen och EU. Alla dessa institutioner har anledning att snabbt och med kraft protestera mot det amerikanska agerandet i detta fall. Att inte göra så är inte bara ömkligt, det bidrar också effektivt till underminerandet av rättssamhällets grundläggande principer.

− * −

PS. Ytterligare information om den amerikanska färggrafikprocessen finns på www.mobergpublications.se/patent/index.html.