Processen i Nacka – sakens kärna

Jag har tidigare på denna plats informerat om företaget Gateways stämning av Håkan Lans i Nacka tingsrätt och dess krav på drygt 1,6 miljoner dollar. Genom sitt ombud, advokaten Jesper Tiberg, på byrån Rydin & Carlsten, har Lans nu lämnat in sitt svaromål på stämningen. Gateways yrkande bestrids naturligtvis till alla delar, och på goda grunder.

Och i samband med detta görs också det viktiga konstaterandet att en amerikansk dom inte tillerkänns rättskraft och inte kan verkställas i Sverige. Det står istället svarandeparten ”fritt att framföra invändningar mot domen och att föra den bevisning som kan vara påkallad för att visa att beslutet är felaktigt”. Och just därför finns det, i detta sammanhang, all anledning att på nytt se på den amerikanska processen i dess helhet.

Vad som hände är i stora drag följande. 1999 stämde Håkan Lans ett antal amerikanska datatillverkare för intrång i hans färggrafikpatent (ofta kallat 986-patentet). Därefter följde en rättegång i vilken intrångsfrågan över huvud taget inte alls berördes. Istället föll 2001 en dom vars enda punkt var att Lans – i strid med huvudregeln i amerikansk skadeståndsrätt – skulle betala båda parters rättegångskostnader, det vill säga både sina egna och de stämda datorföretagens. Domstolen hade funnit skäl att frångå huvudregeln att vardera parten står för sina egna kostnader. Efter omprövning upprepades samma dom 2005 och 2006.

Redan denna mycket korta redogörelse borde väcka de starkaste misstankar om att allt inte gått rätt till. Vad som krävs för avvikande från huvudregeln om kostnadsfördelningen är någon form av grovt lättsinnigt eller ohederligt beteende från den drabbade partens sida. Vari kan sådant bestå i en patentintrångsprocess? Kan en kärande patentinnehavare – med ett starkt och giltigt patent – ha någon som helst anledning att bete sig på ett sådant sätt att undantag från huvudregeln för kostnadsfördelningen blir aktuell? Rimligen inte. Så låt oss därför granska vad som sägs på just denna punkt, ty det är det som är sakens kärna. Vad är det egentligen för oegentligheter man talar om?

För att göra sammanhangen begripliga är det nödvändigt att först gå tillbaka till 1990 då IBM köpte en licens för den aktuella färggrafiken. Säljare då var inte Håkan Lans personligen utan hans helägda Uniboard AB, och i samband därmed skrev Håkan Lans ett avtal, det så kallade överlåtelseavtalet, enligt vilket patentet överläts på Uniboard AB. En dryg vecka senare skrev han ett nytt avtal, det så kallade förtydligandeavtalet, enligt vilket endast ekonomiska rättigheterna kopplade till patentet, ej själva äganderätten, överförts till Uniboard.

Båda dessa avtal har i allt väsentligt samma formella egenskaper, och båda är undertecknade av, och enbart av, Håkan Lans. Antingen är därför båda avtalen giltiga, eller båda ogiltiga. Om båda är giltiga har patentet under en dryg veckas tid 1995 tillhört Uniboard, men under all aktuell tid före och efter den veckan tillhört Håkan Lans. Om avtalen inte är giltiga har patentet aldrig tillhört Uniboard. Alldeles oavsett dessa avtal är det dessutom viktigt att framhålla att Håkan Lans hela tiden varit den registrerade ägaren, någon omregistrering av patentet har aldrig ägt rum.

Med detta i minnet kan vi nu gå tillbaka till den process som inleddes i USA 1999. Den ursprungliga stämningen gjordes där i privatpersonen Håkan Lans namn. I samband med det som i en amerikansk process kallas för discovery-förfarandet fick sedan ett av de stämda företagen, nämligen Gateway, kännedom om licensavtalet 1990 mellan IBM och Uniboard.

I sin stämningsansökan till Nacka tingsrätt – den som inlämnades i juli förra året – utvecklar Gateways ombud Jonas Benedictsson och Åsa Hanna sin syn på vad som därefter hände. Först, och med stöd av licensavtalet, hävdade Gateway att ”Håkan Lans saknade talerätt” i patentmålet. Eftersom det var Uniboard som hade skrivit avtalet med IBM borde det ju också ha varit Uniboard som stämt dataföretagen i USA. Men enligt Benedictsson och Hanna accepterade inte Lans detta. ”Håkan Lans hävdade å sin sida bl.a.”, skriver de, ”att det aldrig hade skett någon överlåtelse av Patent 986”.

I det läget spelade Gateway ut sitt förmenta trumfkort, nämligen överlåtelseavtalet, som företaget efter hand också fått tag på. Och ställd inför detta började Lans, enligt Benedictsson och Hanna, att slingra sig. ”Håkan Lans”, skriver de, ”ändrade nu inställning och medgav att han hade överlåtit Patent 986 till Uniboard. Han hävdade dock att han hade glömt bort överlåtelsen. Utöver detta anförde han att han dessutom uppfattat att överlåtelsen ifråga varit ogiltig.”

Efter detta var domstolens ställningstagande enligt Benedictsson och Hanna följdriktigt. De skriver: ”Domstolen fann dock att Håkan Lans argumentation att han både glömt bort patentöverlåtelsen och trodde att den var ogiltig ohållbar. Domstolen uttalade att den inte kunde bortse från den omständigheten att mycket talade för att Håkan Lans medvetet valt att dölja all information om patentöverlåtelsen till dess han konfronterades med obestridlig bevisning om att överlåtelsen av patentet hade ägt rum.” Håkan Lans misstag var inte ett ”honest and understandable mistake”.

Denna deklarerade uppfattning om Håkan Lans fick två viktiga konsekvenser. För det första: något partsbyte från Håkan Lans till Uniboard tilläts inte. Det var därför intrångsfrågan aldrig kom upp. Och för det andra: huvudregeln för kostnadsfördelningen frångicks och Lans dömdes att betala båda parters rättegångskostnader.

Men allt detta är falsarier, och det är mycket lätt att visa att det är så. Två enkla sakförhållanden gör detta fullständigt klart.

· Det första är att Håkan Lans personligen aldrig var med i rättegången. Som jag skrivit i andra sammanhang så är det oklart om det var hans egna advokater eller domaren som höll honom borta, men närvarande fick han under alla förhållanden inte vara. Han dömdes ohörd. Och ändå ger citaten från Benedictsson och Hanna ovan ett mycket starkt intryck av att Håkan Lans var fysiskt närvarande i rättegången. Kan till exempel uttrycket ”Håkan Lans ändrade nu inställning”, eller uttrycket ”Domstolen fann dock att Håkan Lans argumentation … var ohållbar”, rimligen tolkas på något annat sätt? Och detta är viktigt. Att underkänna en icke närvarande persons argumentation kan möjligen i vissa fall gå för sig. Men att döma en sådan person för grova oegentligheter är något helt annat.

· Det andra är att Håkan Lans på ett tidigt stadium, långt före processens början, fullständigt informerade sina egna advokater om IBM-avtalets olika detaljer, inklusive relationerna mellan honom och Uniboard. Ett skriftligt bevis för detta är ett fax som Lans skickade till sin dåvarande advokat Louis Mastriani den 19 februari 1997 och i vilket det bland annat står att ”the agreement with IBM was made by UNIBOARD AB”. Faxet finns i en version som också har mottagarens mottagningsstämpel på sig.

Utslaget i den amerikanska färggrafikprocessen var alltså helt och hållet baserat på falsarier och detta vet rimligen Jonas Benedictsson och Åsa Hanna. ”The main issue before the Court”, skrev domaren John Garrett Penn i domen 2005, ”concerns Lans’ credibility”. Detta uttalande gäller alltså en person som fram till dess aldrig varit närvarande i rätten, och aldrig sagt någonting inför denna. Den process som, åtminstone på ytan, började som ett vanligt intrångsmål visade sig snart vara en ren förföljelse av Håkan Lans.

Men vem kunde då ha intresse av detta? Vad låg bakom? Om detta har jag skrivit mycket i andra sammanhang (till exempel i uppsatser om domarna 2001 och 2005) och här finns varken skäl eller utrymme för upprepningar. Men två viktiga omständigheter kan ändå indikeras.

· För det första, initiativet till den amerikanska processen togs inte av Håkan Lans utan av en viss Talbot Lindström. Vid den aktuella tiden uppträdde Lindström som advokat på Delphis advokatbyrå i Stockholm, och han hade dessförinnan haft tunga poster i det amerikanska försvaret.

· För det andra, när Lindström tog sitt initiativ var Lans andra stora uppfinning, den så kallade positionsindikeringen, väl känd över världen. Denna uppfinning var, och är, av största betydelse, bland annat, men långt ifrån enbart, i försvarssammanhang. Enligt en rapport från Federal Aviation Administration är uppfinningen ett hot mot amerikansk industri.

Mot bakgrund av ovanstående är det befriande att det nu äntligen talas i klartext inför en domstol. I sin egenskap av ombud för Håkan Lans påtalar Jesper Tiberg, i sitt svaromål, gång på gång grova materiella fel i den amerikanska domen. Det ena delbeslutet efter det andra kommenteras med omdömen sådana som att ”beslutet är därför fel i materiellt hänseende”.

Framför allt hävdar Jesper Tiberg, och enligt min mening alldeles riktigt, att den ursprungliga stämningen gjordes i rätt namn, inte i fel. Eftersom Håkan Lans, hur man än ser på saken rimligen var ägare till patentet var det han som skulle stämma, inte Uniboard. Och karakteristiskt är att denna fråga aldrig diskuterades i den amerikanska processen – det bara togs för givet att Gateway hade rätt.

Och ändå var just detta uppenbart fel. Man behöver inte ens hänga upp sig på distinktionen mellan Håkan Lans och Uniboard för att komma fram till den slutsatsen, vilket i och för sig ger samma resultat. Det räcker med den registrerade ägaren. Även Gateway har nämligen, och enligt domstolsprotokollet, hävdat att ”Lans was not the registered owner of the patent, and thus lacked standing to sue.” Och domaren Penn skrev i domen 2005, att ”the court is troubled by the fact that Lans continued to claim that he was the registered owner of the patent even after the transfer to Uniboard was revealed”. Men är det någonting Håkan Lans har varit hela tiden så det just den registrerade ägaren till patentet. Ingenting är lättare att kontrollera.

Och faller argumentet om den felaktiga stämningen, så faller också allt annat. Allt det övriga är ju baserat på den egenartade uppfattningen att det på något sätt låg i kärandens intresse – dock fullständigt oklart hur – att stämma i fel namn.

I april möts parterna i Nacka tingsrätt. Därefter har rätten möjlighet att uttala sig om den amerikanska processen i dess helhet.

− * −