Erik
Moberg ©
Björn
Baderstens och Jakob Gustavssons bok ”Vad är statsvetenskap? Om undran inför
politiken” har kommit ut i två upplagor, den första 2010 och den andra, något
reviderad, 2015. I förordet till den första upplagan skriver författarna så här
(sid. 7):
”Varje
år påbörjar tusentals personer studier i statsvetenskap vid universitet och
högskolor i Sverige. Trots det finns det få breda och översiktliga
introduktionsböcker i ämnet, särskilt på svenska. Denna bok utgör ett försök
att fylla detta tomrum. Boken är i alla avseenden tänkt som en introduktion.
Vår ambition har varit att ta ett helhetsgrepp om ämnet och presentera det på
ett enkelt och överskådligt sätt. Vi har därtill utformat boken utifrån hur vi
tror att man som student tänker och resonerar när man inleder sina studier i
statsvetenskap.”
Detta
är, det skall omedelbart sägas, en mycket underlig bok, vilket jag strax skall
visa. Låt mig emellertid först kommentera påståendet att det finns ”få breda
och översiktliga introduktionsböcker i ämnet, särskilt på svenska.” Författarna
skriver alltså inte att det inte finns någon bok, utan att de är få. Och bland
de böcker de nämner i sammanhanget – dock först i bokens slutavsnitt (sid. 151)
– finns bland andra Leif Lewins ”Statsvetenskapens
grunder”
och Olof Peterssons ”Samhällskonsten”, båda
karakteriserade som ”eleganta”. (Länkarna under titlarna hänvisar till mina
egna, Erik Mobergs, kritiska granskningar av arbetena.) Men trots detta talar
alltså författarna om ett tomrum som de avser att fylla.
Så
till underligheterna. I det första stycket i kapitel 3 står bland annat
följande (sid. 35): ”Vad kan vi veta om politik? Frågan har inget enkelt och
enhetligt svar. Någon skulle till exempel hävda att vi faktiskt vet att
Sveriges riksdag har 349 ledamöter, … Andra skulle hävda att vår kunskap om
politik inte kan ges en sådan allmängiltig, objektiv innebörd. … Ytterligare
andra skulle hävda att vi inte kan veta någonting alls om politik, … ”
Ja,
det stycke från vilket de tagna passagerna är hämtade innehåller visserligen
fler exempel än det om antalet ledamöter i riksdagen, men det exemplet finns
där också. Så vad menar författarna? Hur, och med vilka skäl, kan man hävda att
man inte vet hur många ledamöter som finns i riksdagen?
I
sitt fortsatta resonemang berättar författarna (sid. 36) historien om
uppsalafilosofen Boström som frågade sina tentander om en kamin som stod i
rummet befann sig ”inom eller utom kandidaten”. Och det enligt Boström rätta
svaret var ”inom” kandidaten. Boström var vad som kallas ontologisk relativist
(ontologi är läran om vad som finns) snarare än ontologisk realist. En
ontologisk realist anser däremot att kaminen har en av betraktaren oberoende
existens och sålunda, i det aktuella fallet, finns utanför kandidaten.
Efter
denna anekdot om Boström överför författarna så distinktionen till politiken
och statsvetenskapen. ”Finns politiken”, frågar de sålunda (sid. 37), ”utom oss
själva, har politiken en av oss som samhällsbetraktare oberoende existens?
Eller finns politiken endast inom oss själva, konstruerad genom vårt medvetande
och språk?”
Varför,
kan man nu fråga sig, ägnar sig författarna åt dessa bisarra utläggningar, som
är mycket mer omfattande och omständliga än de här korta citaten ger ett
intryck av. Boken skall ju handla om, och vara en introduktion till,
statsvetenskap. Ja, skälet är uppenbarligen att de själva tar dem på allvar.
Och det gör de bland annat genom att ta dem till utgångspunkt för en
distinktion mellan positivistisk och hermeneutisk statsvetenskap.
Alltså,
och för att börja med positivismen (sid. 40): ”För en forskare och student som
tror att världen finns där ute tillgänglig för våra sinnen handlar
statsvetenskap om att samla in så mycket fakta som möjligt om denna värld av
politik, om att korrekt beskriva och förklara det som händer i den politiska
verkligheten”. Men, och för att fortsätta med hermeneutiken (sid. 41), ”[f]ör
en student och forskare som tror att världen helt konstrueras i det ögonblick
vi med vårt språk ger uttryck för den handlar statsvetenskapen istället om att
formulera meningsgivande berättelser om politik, berättelser som grundas i
personliga erfarenheter.”
Och
efter dessa preciseringar fortsätter författarna så här: ”Mellan dessa
ytterligheter finns naturligtvis en lång rad möjliga vetenskapsteoretiska
uppfattningar, som man som student och forskare kan ha. Det är också sällan som
man i modern statsvetenskap möter forskare som förfäktar någon av
ytterlighetsuppfattningarna, åtminstone inte i dess extrema former. De allra
flesta statsvetare befinner sig någonstans mellan dessa ytterligheter.”
Jaså! Och hur
beskriver man i så fall mellanformerna? Och kan en extrem hermeneutiker över
huvud kallas för forskare? Det handlar ju om en person som formulerar
”meningsgivande berättelser om politik, berättelser som grundas i personliga
erfarenheter.” Hur som helst så står författarna på sig i sitt försvar för
hermeneutiken. De skriver sålunda (sid.
46) att ”[s]om alternativ till positivismen har den emellertid också alltmer
kommit att färga modern samhällsvetenskap. Idén är på sätt och vis enkel. För
att på djupet förstå mänskligt handlande, vilket politik i stor utsträckning
består av, räcker det inte med yttre iakttagelser eller med logiskt tänkande.
Vi måste ta till ytterligare en viktig kunskapskälla, nämligen igenkännandet
eller empatin. Det är först när vi kan sätta oss in i hur andra människor
känner och tänker, i hur människor upplever saker och ting, som vi verkligen
kan förstå – det vill säga har kunskap om – deras handlingar.”
Återigen
jaså!
Nationalekonomin må ha sina brister som vetenskap, men den är ändå långt mer
utvecklad än statsvetenskapen, och dess förklaringsvärde i ekonomiska
sammanhang är betydande. Och ”economic man”, som är
grundläggande i ekonomiska modeller, antas i de flesta sammanhang ha ett
distinkt egenintresse även om detta antagande kan varieras. Så frågan är då: Är
nationalekonomin grundad på ”yttre iakttagelser” och ”logiskt tänkande” eller
på ”igenkännandet” och ”empatin”.
Man
kan kanske svara på lite olika sätt, men min huvudpoäng är att svaret kan göras
fullständigt oberoende av de mycket långa och omständliga resonemang med
utgångspunkt från 1800-talsfilosofen Boström och kaminen i hans tentamensrum
som Badersten och Gustavsson för. Resonemang som i grunden inte har något som
helst med statsvetenskap att göra. Frågan om modeller med och utan mänskliga incitament
i samhällsvetenskaperna kan istället diskuteras, och har diskuterats, på helt
andra sätt. Två viktiga arbeten i sammanhanget är Herbert A. Simons ”Models of Man: Social and Rational”
och James S. Colemans ”Foundations of Social Theory”.
Ett
intressant drag hos Baderstens och Gustavssons bok är att den nästan helt
saknar en utvecklingslinje eller röd tråd. Man skulle kunna ändra kapitlens
ordningsföljd nästan hur som helst och i allt väsentligt ha kvar samma bok. Ta
till exempel kapitel 5 med titeln ”Statsvetenskapens begrepp”. Efter några
avsnitt ägnade åt begreppet ”makt” kommer så ett avsnitt med titeln ”Stat” som
börjar så här:
”Vad
är egentligen en stat? För en statsvetare torde väl detta vara så gott som
självklart. Begreppet stat är ju på många sätt konstituerande för
statsvetenskapen som ämne; statsvetenskap är ju, som namnet antyder,
vetenskapen om staten. Mot denna bakgrund är det möjligen förvånande att det i
modern statsvetenskap inte råder någon djupare enighet om hur statsbegreppet ska
förstås.” Dessa rader finns alltså långt in i boken, men de hade lika gärna,
eller kanske till och med hellre, kunnat stå som en inledning i bokens allra
första början.
Men
hur som helst, låt oss nu se vad författarna har att säga om staten, på det
ställe där texten faktiskt finns. De säger då (sid. 73) att, även om det råder
oenighet bland statsvetarna om statsbegreppet, så är de sannolikt överens ”på
en övergripande och mycket basal nivå”. Och samstämmigheten på den nivån sägs
bestå i uppfattningen om staten såsom karakteriserad av ett avgränsat
territorium inom vilket ett våldsmonopol är upprätthållet. Detta är fullt
rimligt, men sedan fortsätter författarna så här (sid. 73):
”Enligt
denna enkla definition har stater funnits mycket länge. Politiska formationer
av detta slag finns sannolikt etablerade redan från 1500-talet f.Kr., bland
annat i Kina. I Europa får statssystemet tydliga konturer genom framväxten av
de grekiska stadsstaterna ett knappt årtusende senare. Löser vi därtill upp
begreppsdefinitionens kriterier något så finner vi statsliknande företeelser
redan så långt tillbaka som på 3000-talet f.Kr.”
Detta
är helt enkelt fel. De tidiga egyptiska staterna liksom de tidiga staterna i
Mesopotamien hade alla de nämnda egenskaperna. Någon upplösning av några
kriterier krävs inte alls.
Och
sedan fortsätter författarna så här (sid. 74): ”Den moderna staten, så som vi
idag känner den, med en suverän och mycket tydligt centraliserad auktoritet
över ett avgränsat territorium, tar form under 1500- och 1600-talet i samband
med de absolutistiska staternas framväxt i Västeuropa. Nu framträder tydligt de
drag som vi i vår samtid förknippar med en stat: en stående krigsmakt,
centraliserad byråkrati, ett centralt administrerat skattesystem och
diplomatiska relationer med andra stater.”
Återigen
fel!
Alla de egenskaper som här räknas upp fanns i till exempel de tidiga egyptiska
staterna, de tidiga staterna i Mesopotamien och de tidiga kinesiska staterna.
Dessutom är begreppet ”den moderna staten” minst sagt underligt. De moderna
staterna har sinsemellan mycket olika karaktär, alltifrån väl fungerande
demokratier till hårdföra diktaturer och en lång rad olika mellanformer.
I
sin diskussion om stater skriver författarna vidare följande (sid. 73): ”Genom
historien har staten … tagit sig många olika uttryck: från hellenistiska
envälden och romerska kejsardömen till demokratiska grekiska stadsstater och
romerska republiker; från den tidiga medeltidens lapptäcke av privatiserad,
feodal statsmakt till Norditaliens gemenskapstillvända stadsstater; från
renässansfurstendömen och kejserliga imperier till Nordeuropas självständiga
handelsstäder. Statens karaktär och organisation har skiftat med tidsandan.”
Vad
är detta för något? Vad betyder begreppet ”tidsandan”? Är den gemensam för hela
världen eller skiftar den från region till region? På vilket sätt påverkar den
staters ”karaktär och organisation”? Ja, så kan man fråga, men dessa frågor har
naturligtvis inget svar. Påståendet om tidsandan är bara rent flum. Och det är inte
vilket oskyldigt flum som helst eftersom det gäller staters karaktär och
organisation i en bok om vetenskapen om stater. Och, inte bara det, det är
dessutom fullt möjligt att på ett distinkt och konkret sätt förklara varför
olika stater sett ut på olika sätt och haft olika egenskaper.
Från
staten går jag sedan till bokens undertitel ”Om undran inför politiken”. Om
denna undran skriver författarna att (sid. 7) ”[i] boken ger vi oss i kast både
med de frågor om samhälle och politik som statsvetare ställer – med
statsvetarens undran inför politiken – och med de svar som statsvetare har
ansett sig ha kommit fram till”. Så är det emellertid knappast. Boken
innehåller visserligen ett nästan oändligt antal frågor, mer eller mindre
intressanta och ofta i långa, tämligen osorterade sekvenser, som till exempel
denna (sid. 19):
”Hur
skall vi förstå den förre centerpartiledaren Olof
Johanssons beslut att avgå från den borgerliga regeringen 1994? Vilka idéer om
rättvisa genomsyrar socialdemokratins syn på det så kallade rut-avdraget,
det vill säga möjligheten att få skattereduktion för hushållsnära tjänster? Vad
är det som ligger bakom de sydeuropeiska ländernas delvis motsträviga hållning
visavi en utvidgning av den Europeiska unionen?”
Eller
denna (sid. 41): ”Hur uppfattar en ung kvinna i Senegal, som tjänar sitt
uppehälle på att sälja färskt vatten till människor i närbelägna byar, att
multinationella företag etablerar sig i landet och tar över
vattenförsörjningen? Hur uppfattar de människor som tvingats lämna krigshärjade
områden och söker asyl i ett främmande europeiskt land den relativt restriktiva
migrationspolitik som den Europeiska unionen
bedriver? Vad säger det om svensk politik, när den dåvarande socialdemokratiska
riksdagsledamoten Mona Sahlin 1996 tvingades ta ’time out’
från rikspolitiken som en följd av hennes uttalande att det hade gått bättre
för henne om hon hade haft slips och vägt tjugo kilo mer?”
Eller
denna (sid. 46): ”Hur resonerade president Kennedy och hans närmaste
medarbetare under uppseglingen av konflikten med Sovjetunionen i samband med
den så kallade Kubakrisen i oktober 1962? Hur ska vi förstå den svenska
socialdemokratins kovändning i frågan om avdraget för hushållsnära tjänster?
Vad är det för underliggande maktstrukturer som gör att jämställdhetsarbetet i
samhället går så sakta framåt? Vad är det för syn på invandrare som
Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ger uttryck för när han uttalar sig
i media?”
Det
ställs alltså nästan hur många frågor som helst. Men hur är det med de utlovade
svaren? De lyser starkt med sin frånvaro. Om de svar som statsvetare anser sig
ha kommit fram till sägs praktiskt taget ingenting. Boken innehåller ingen som
helst redovisning – och ännu mindre någon samlad sådan – av inom
statsvetenskapen uppnådda resultat. Som jämförelse kan man tänka sig en lärobok
i fysik som inte innehåller någonting alls om inom fysiken uppnådda resultat!
Ytterligare
en egendomlighet är behandlingen av samhällsvetenskaplig teori. Författarna
skriver sålunda så här (sid. 18): ”För statsvetaren, som studerar människor och
samhällen, kan det emellertid av flera skäl vara svårt att formulera …
generella empiriska teorier. Samhället förändras ju hela tiden och verkligheten
blir på så sätt ett rörligt mål för forskaren. Våra empiriska teorier kan
därför inte vara annat än temporära beskrivningar av verkligheten.” Detta är
emellertid knappast sant. Även naturen ändrar sig ju hela tiden, men ändå är
det möjligt att formulera naturvetenskapliga teorier, och skälet är att vissa
grundelement, till exempel atomer och molekyler, är konstanta. Och på samma
sätt har människor, som ju kan betraktas som grundelement i
samhällsvetenskaperna, haft likartade egenskaper sedan de började uppträda på
jorden. Att bilda och utveckla samhällsvetenskapliga teorier är därför rimligen
fullt möjligt.
Och
lite senare i framställningen tycks författarna också ha ändrat sig till den
uppfattningen. ”För att reda ut sin undran, angripa sitt problem och besvara
sina frågeställningar”, skriver de sålunda (sid. 93), ”behöver statsvetaren ta
ställning till hur hon eller han ska arbeta med den teori som finns inom ämnet. Att arbeta i anslutning till
vetenskaplig teoribildning är en central del i all vetenskaplig verksamhet.” Så
skriver alltså författarna, men det får en också att undra vilken fot de
egentligen vill stå på? Vad menar de med teori?
Det
torde vid det laget ha framgått att jag är mycket kritisk till Baderstens och
Gustavssons bok, och jag skulle kunna fortsätta på ungefär samma sätt med
utförliga kommentarer till olika resonemang och framförda uppfattningar. Jag
begränsar mig emellertid istället till en del kortare kommentarer.
För
det första: Boken innehåller ingen utförligare diskussion om diktaturer trots
att diktaturen är den särklassigt vanligaste statsformen genom världshistorien.
Den enda beskrivning som finns är denna (sid. 79): ”Demokratins antites eller
negation är … diktaturen, ett styrelseskick där makten är koncentrerad till en
viss person eller en viss grupp av personer som inte sällan utövar obegränsad
makt.”
För
det andra: Trots författarnas ambition att (sid. 7) ”återge den mångfald som i
dag präglar det vetenskapliga studiet av politik” och (sid. 8) ”att så långt
som möjligt försöka avspegla statsvetenskapens metodologiska och vetenskapsteoretiska
pluralism”, så nämns inga riktningar, som till exempel public-choice
eller socialkonstruktivism, vid namn.
För
det tredje: Ingenting över huvud sägs om ämnet nationalekonomi trots att detta
ämne och statsvetenskapen har viktiga överlappningsområden. Det räcker ju med
att tänka på skatter.
För
det fjärde: På flera ställen sägs att statsvetenskapen utvecklats speciellt
snabbt under tiden efter andra världskriget. Författarna skriver till exempel
(sid. 20) om ”de första decennierna efter andra världskriget, då ämnet var
under snabb utveckling”. Och ändå fanns mycket betydande statsvetare som
verkade före eller just i början av denna tid, till exempel Moisey
Ostrogorski (1854-1921), Elmer Eric Schattschneider (1892-1971), V. O. Key, Jr. (1908-1963), David
B. Truman (1913-2003) och Maurice Duverger
(1917-2014). Frågan är i själva verket om det under de efterkrigsdecennier
Badersten och Gustavsson talar om funnits ytterligare någon statsvetare av
samma kaliber som de just nämnda. Intressant är under alla förhållanden att
dessa statsvetare alls inte nämns, liksom att väldigt få statsvetare över huvud
taget nämns vid namn. Och detta gäller även den enligt Badersten och Gustavsson
så betydelsefulla efterkrigstiden.
För
det femte: Jag har redan nämnt en del faktafel, men det finns fler varav en del
förefaller vara ett resultat av ren nonchalans. Efter konstaterandet (sid.80)
att direktdemokrati ”idag är mycket sällsynt” säger författarna sålunda att
”[d]e moderna demokratiska systemen är istället som regel representativa”.
Enligt dessa formuleringar finns sålunda undantag, men sanningen är att alla dagens demokratier är
representativa.
Och
för det sjätte: Frågor om krigs orsaker är naturligtvis ett viktigt ämne som
också behandlas av och till i boken. Men återigen på ett
ytligt sätt. Författarna skriver till exempel så här (sid. 77): ”Att
många av historiens väpnade konflikter har haft nationalistiska förtecken är
följaktligen inte särskilt märkligt. Och även i dag ser vi hur många
konflikter, både mellan och inom stater, har sina grunder i nationalistiska
strävanden.” Kan så vara, men många både mellan- och inomstatliga konflikter
har idag också religiösa orsaker. Om detta sägs inget. Varför?
Till
sist: Författarna skrev, som jag redan nämnt, inledningsvis att vi utformat vår
bok ”utifrån hur vi tror att man som student tänker och resonerar när man
inleder sina studier i statsvetenskap”. Jag har svårt att tro att de lyckats.
Hur många studenter funderar, när de inleder sina studier, över om politiken
finns utanför eller innanför dem själva? Hur många är intresserade av massvis
av frågor snarare än av svar? Hur många saknar intresse för de resultat som
statsvetenskapen faktiskt kommit fram till? Inte så många om jag själv får
gissa. Att författarna inte lyckats ta ”ett helhetsgrepp om ämnet” är under
alla förhållanden uppenbart. Och lika uppenbart är att de inte lyckats
presentera statsvetenskapen på ett ”enkelt och överskådligt sätt”.
– * –