Erik Moberg ©:
Offentliga beslut, kapitel 6.
 
 

En deskriptiv teori för demokratin
Hotellings konkurrensmodell
Schumpeters distinktion
Downs modell - grundantaganden
Intresseorganisationer och ideologier
Åsiktsfördelningar och partisystem
Medianväljarteoremet
Koalitioner och Rikers teori
Beslutsresultaten
Rationell okunnighet och röstningsparadoxen
Privilegiejakt
Slutnoter
 

6. VÄLJARE OCH POLITIKER
 

EN DESKRIPTIV TEORI FÖR DEMOKRATIN

Jag har redan tidigare sagt att normativa och deskriptiva teorier kan stå så nära varandra att det kan vara svårt eller nära nog omöjligt att avgöra om en viss teori är normativ eller deskriptiv. Om det finns en normativ teori som säger att människor bör bete sig på ett visst sätt därför att det är rationellt så finns ju därmed också en deskriptiv teori som säger att människorna faktiskt beter sig just så därför att de är rationella. Båda dessa teorityper är förstås fullt legitima och den stora likheten behöver inte alls vara något fel. Men trots dessa likheter är det ibland ändå möjligt att tillskriva en teori ett huvudsakligen normativt, eller huvudsakligen deskriptivt, syfte. De teoriansatser som presenteras i detta kapitel har på detta sätt en omisskännligt deskriptiv inriktning. På ett helt annat sätt än tidigare i denna bok, t ex i kapitlen 3 och 4, är syftet att beskriva och förklara hur politik faktiskt går till. Denna realism tar sig bl a uttryck i att politiska partier, till skillnad från vad som varit fallet tidigare, får en central roll i diskussionen.

Större delen av detta kapitel ägnas åt Anthony Downs banbrytande arbete An Economic Theory of Democracy (1957). Denna skrift strukturerar i ett enda svep, och med betydande klarhet, ett stort och svåranalyserat verklighetskomplex. Men även om huvuddelen av texten här handlar om Downs så är det välmotiverat att börja med några av hans idémässiga föregångare och inspiratörer, nämligen Harold Hotelling och Joseph A. Schumpeter. Dessutom är det naturligt att i samband med redogörelsen för Downs bok, och i direkt anknytning till där behandlade problem, ta upp en del andra forskare som gjort insatser av betydelse i sammanhanget.
 

HOTELLINGS KONKURRENSMODELL

Den amerikanske ekonomen Harold Hotelling (1895-1973) gjorde ofta åberopade insatser inom flera av den ekonomiska vetenskapens delområden. Hans roll som idégivare har varit stor; bl a var han lärare till Kenneth Arrow, som i sin tur var lärare till Downs.

Den insats av Hotelling som intresserar oss här är uppsatsen Stability in Competition (1929). I huvudsak handlar den om några varandra närliggande ekonomiska problem men mot slutet överför Hotelling också sina resultat till det politiska området. Hotelling var inte den förste som på ett mera stringent sätt tillämpade ekonomiska resonemang på politiska sammanhang, vi har ju tidigare sett att t ex Knut Wicksell också ägnade sig åt sådant. Men Hotelling var ändå tidigt ute och framstår därför, och just genom den här aktuella uppsatsen, som en av den ekonomiska statsvetenskapens pionjärer.

Hotelling utgick från ett problem inom den ekonomiska mikroteorin som då inte fått någon tillfredsställande lösning. Hur kommer det sig, det var problemet, att flera säljare med skilda priser samtidigt kan finnas på en marknad? Varför säljer inte alla till exakt samma pris? Och varför lämnar inte samtliga kunder omedelbart en säljare som höjer sitt pris aldrig så lite över konkurrenternas? Med de förklaringsfaktorer som vid den aktuella tiden användes inom mikroteorin var dessa frågor befogade. Teorin förklarade inte varför verkligheten såg ut som den gjorde, nämligen att olika priser faktiskt förekommer och att kunderna endast gradvis lämnar en säljare som höjer sitt pris. Detta var Hotellings problem.

De faktorer som Hotelling i första hand förde in i sin modell var avstånd och transportkostnader. Han tänkte sig, på det sätt som illustreras i figur 8, att alla köparna på den marknad han intresserade sig för bor på olika ställen utefter vägen A-E. Vid punkterna B och D finns också två säljare. Hos den första är priset på den aktuella varan p₁ och hos den andra p₂. När en kund köpt varan transporterar han själv hem den. Transportkostnaden, som per enhet är densamma för varje kund och proportionell mot vägsträckan, representeras i figuren av de lutande linjerna. Transportkostnaden från D för en kund som bor i E är t ex k.
 
 

Figur 8

De totala kostnader som en kund drabbas av per enhet av varan är alltså priset hos försäljaren plus transportkostnaden - för t ex kunden i E är dessa kostnader p₂ + k. Trots att handlaren i D har det högre priset blir det alltså totalt sett billigare att handla hos honom för alla kunder som bor till höger om punkten C och här finns alltså en förklaring till att en säljare med ett högre pris kan överleva. Vi ser också att små förändringar av p₁ eller p₂ inte leder till någon drastisk omfördelning av kunderna mellan säljarna. Om t ex säljaren i D höjer sitt pris något så blir resultatet bara att punkten C förskjuts en bit åt höger, och alltså att några kunder som tidigare handlat i D istället börjar handla i B. Säljaren i D behåller dock en stor del av sina kunder även efter prishöjningen.

Hotelling nöjde sig emellertid inte med att besvara sina ursprungliga frågor på detta sätt utan utvecklade modellen vidare. Han antog därvid för det första att säljarna inte har några kostnader alls för sin verksamhet, och att vinsten per enhet alltså är lika med priset. Detta antagande är naturligtvis orealistiskt, men innebär inte nödvändigtvis någon större förlust av generalitet - om båda säljarna har samma kostnad så spelar den ju ingen roll för konkurrenssituationen. För det andra antog Hotelling att köparna är jämnt fördelade utefter vägen samt att varje köpares efterfrågan är lika stor och oelastisk, d v s oberoende av priset. Under dessa förhållanden, vars realism naturligtvis kan diskuteras, blir de försålda kvantiteterna, som vi kan kalla q₁ och q₂, proportionella mot den av respektive säljare "behärskade" vägsträckan, d v s mot v₁ respektive v₂. De båda säljarnas vinster blir sålunda p₁ × v₁ × c respektive p₂ × v₂ × c,  där c är en proportionalitetskonstant.

Med utgångspunkt från dessa antaganden kunde Hotelling på ett mer exakt sätt diskutera hur säljarna borde bete sig om de var vinstmaximerande (den normativa aspekten), och därmed också frågor om hur de i så fall sannolikt beter sig (den deskriptiva aspekten). Hotelling diskuterade därvid inte bara prissättningen utan också lokaliseringsfrågan. Om t ex den ena säljarens position är låst och den andras rörlig, till vilken punkt skall i så fall den senare förlägga sin verksamhet för att få så stor vinst som möjligt? Det skulle föra för långt, och är inte heller nödvändigt, att här gå in på den matematik som dessa frågors besvarande kräver.

Det intressanta här är egentligen bara svaret på den sista frågan, nämligen att säljaren som kan välja position bör lägga sig så nära den andre som möjligt utan att hamna i exakt samma position. Även om prisfrågorna komplicerar bilden så verkar detta svar också intuitivt rimligt. Om vi t ex tänker oss att det är den förste säljaren som är fri, medan den andre är låst vid D, så vinner den förste säljaren successivt kunder på sin "högerflank" när han rör sig mot D och behåller samtidigt sina kunder på "vänsterflanken". Detta resultat är intressant som en föregångare till det s k medianväljarteoremet (se avsnittet "Medianväljarteoremet" nedan).

Om Hotellings marknadsmodell bara gällde sammanhang där geografiska avstånd och transportkostnader ingår i bilden vore den kanske inte så mycket värd. Även i andra sammanhang kan ju flera säljare med olika priser existera samtidigt och priser kan också förändras utan att kunderna i stora skaror byter leverantör. För att vara av större intresse måste modellen också vara tillämpbar i sådana fall. Det är den också och det är i själva verket lätt att byta ut det tidigare exemplets avstånd och transportkostnader mot andra storheter utan att resonemangets formella struktur förändras.

Ett exempel som Hotelling själv ger gäller cider (figur 9). Han tänker sig att köparna kan placeras utefter en skala från A till E beroende på deras smak. Köparna vid A tycker att cidern skall vara mycket torr och de vid E tycker att den skall vara mycket söt. Köpare med mindre extrem smak befinner sig vid olika punkter mellan dessa båda ytterpositioner - ju sötare de tycker att cidern skall vara desto längre till höger. På samma sätt som i föregående exempel finns också här två säljare. Den ena säljer för priset p₁ en cider med en sötma svarande mot punkten B, och den andre för priset p₂ en något sötare cider som svarar mot punkten D. För köpare med smaker som exakt svarar mot punkterna B och D är dessa cidersorter idealiska och dessa köpare har därför inga andra "obehag" i samband med ciderdrickandet än att betala priset. Andra köpare drabbas emellertid också av obehaget att inte få exakt den cider de vill ha, ett obehag som tänkes vara större ju större skillnaden mellan den cider de faktiskt dricker och deras favoritcider är. Detta obehag representeras av de sluttande linjerna i figuren. En köpare i E drabbas t ex av det totala obehaget p₂ + o.
 
 

Figur 9

Det är nu lätt att se att marknadsmodellen för cidern formellt är samma modell som i det tidigare exemplet. Köpare som tycker att cider skall vara torrare än den kvalitet som representeras av punkten C köper kvaliteten B, o s v.

Hotellings tredje tillämpning av sin modell är politisk och det är egentligen den som intresserar oss här, även om den i jämförelse med de tidigare tillämpningarna är mycket skissartad. Här lämnar Hotelling de prisproblem som var modellens ursprung och tar följaktligen bort priserna men behåller resten av modellen (figur 10). Det är i detta fall inte heller köpare och säljare som befolkar modellen utan istället väljare och partier. Hotelling tänker sig att väljarna kan placeras utefter skalan A-E beroende på deras politiska ståndpunkter. Skalan tänkes representera alla möjliga politiska positioner, från extrema vänstersympatier i A till extrema högersympatier i E. Hotelling tänker sig också att det finns två politiska partier som intar varsin ståndpunkt. I figuren har det ena partiet intagit ståndpunkten B och det andra ståndpunkten D.
 
 

Figur 10

Frågan om hur väljarna beter sig behandlas nu i fullständig analogi med de tidigare marknadsexemplen. Väljare som har åsikten B är fullständigt tillfreds med det ena partiet och röstar därför på det, och på samma sätt är väljare med åsikten D helt nöjda med det andra partiet. Väljare med andra åsikter än B och D upplever däremot ett större eller mindre obehag i samband med sitt röstande, och detta obehag representeras på samma sätt som tidigare av de sluttande linjerna. En väljare i extrempositionen A drabbas t ex av obehaget o då han eller hon röstar på partiet med ståndpunkten B. Ändå röstar väljaren så eftersom en röst på det andra partiet skulle ge upphov till ett än större obehag. Med detta sätt att resonera ser vi också, precis som tidigare, att väljare med positioner till vänster om åsikten C röster på partiet med ståndpunkten B medan väljarna till höger om C istället röstar på det andra partiet.

Det intressanta med Hotellings resonemang är den analoga behandlingen av ekonomiska och politiska fenomen och då framför allt slutsatserna om konkurrenters incitament att placera sig i närheten av varandra. Om vi i det första exemplet antog att den ena säljarens läge var låst så såg vi ju att den andra gynnades av att förlägga sin verksamhet så nära den förste som möjligt. Motsvarande slutsats i det andra exemplet är att en cidertillverkare som fritt kan bestämma sin egen kvalitet bör välja en kvalitet som ligger så nära konkurrentens som möjligt. I det tredje exemplet slutligen bör det parti som kan välja sin politiska ståndpunkt, och som önskar maximera sitt röststöd, inta en position så nära det andra partiet som möjligt.

Dessa slutsatser är intressanta men också beroende av en rad förutsättningar. För det första är antagandet om oelastisk efterfrågan väsentligt, d v s det antagande som säger att köparen eller väljaren i valet mellan två obehagliga alternativ trots allt alltid köper eller röstar, och alltså aldrig avstår från att köpa eller att rösta. I anslutning till figur 8 diskuterade vi ju möjligheten att den ene säljaren var låst till punkten D medan den andre fritt kunde välja position. Vi sa då också att denne andre inte förlorade några kunder på sin vänsterflank då den vänsterifrån närmade sig D. Just denna slutsats är beroende av det orealistiska antagandet om oelastisk efterfrågan. Om efterfrågan istället är priskänslig så behöver ju kunder på vänsterflanken inte köpa av någon om avståndet till den närmaste säljaren blir för stort. Under dessa förutsättningar är det alltså inte alls självklart att den frie säljaren skall lägga sig så nära D som möjligt - rörelsen åt höger ger inte bara nya kunder på högerflanken utan också, och i strid med tidigare slutsatser, förluster på vänsterflanken. Detsamma gäller naturligtvis i ciderexemplet och i det politiska exemplet.

Det är inte heller självklart vad som händer om båda parter, istället för bara den ena, är fria att röra sig. Ytterligare en komplikation är att parterna förstås inte behöver begränsas till två. Det kan finnas tre eller fler säljare eller partier och det kan finnas en fri etableringsrätt som gör att nya aktörer ständigt kan dyka upp. Allt detta påverkar förstås säljarnas och partiernas beteende även om det är svårt att säga hur. Hotelling är förvisso inte kategorisk men tycks ändå mena att säljarna och möjligen också partierna, även om de är fler än två och alla kan röra sig fritt, har en tendens att samlas i närheten av den aktuella skalans mittpunkt. Under alla förhållanden menar Hotelling att köpare i verkliga livet har små valmöjligheter eftersom producenterna, även under realistiska konkurrensförhållanden, tenderar att tillverka varor som påtagligt liknar varandra. Hotelling menar uppenbarligen att hans grundläggande modell förklarar detta fenomen. Eftersom varulikheten knappast är önskvärd från konsumentsynpunkt hävdar Hotelling t o m att hans resonemang kan ses som ett argument för socialism och mot marknadshushållning.

Även om man är kritisk mot dessa långtgående slutsatser kvarstår emellertid att Hotellings tidigt föreslagna modell med sin analogi mellan ekonomiska och politiska fenomen visat sig fruktbar. Modeller av detta slag har senare vidareutvecklats av andra forskare, bl a Downs.
 

SCHUMPETERS DISTINKTION

Om Hotellings tidiga bidrag till de teoribildningar om demokratiska processer, som behandlas i detta kapitel, bestod av en modellansats, så utgjordes Joseph A. Schumpeters (1883-1950) insats snarare av verbala preciseringar av några fundamentala utgångspunkter.¹ Gemensamt för de båda forskarna var emellertid att deras bidrag till den den ekonomiska statsvetenskapen närmast var biprodukter tillkomna i ett sammanhang då de väsentligen intresserade sig för något annat. Som vi redan sett så intresserade sig Hotelling huvudsakligen för några på hans tid ouppklarade problem inom den ekonomiska mikroteorin. Schumpeter utvecklade istället sin syn på demokratin i en diskussion som avsåg den samhälleliga makronivån, nämligen i det stort upplagda arbetet Capitalism, Socialism and Democracy (1942).

Schumpeter intresserade sig för samhällsordningens stabilitet på lång sikt och då i synnerhet för kapitalismens möjligheter att överleva. "Can capitalism survive?", frågade han (s 61) och gav själv svaret: "No. I do not think it can". Den kapitalistiska produktionsordningen skulle enligt Schumpeter med all sannolikhet komma att ersättas av en socialistisk sådan, d v s centralistisk planhushållning. Tidigare hade Schumpeter med sin egen forskning i hög grad bidragit till en fördjupad förståelse för kapitalismens funktionssätt, framför allt genom klargörandet av entreprenörernas roll, och hans egen uppskattning av kapitalismen var också stor. Trots detta verkade han emellertid i sin nya skrift inte särskilt oroad av prognosen om kapitalismens undergång. Detta förvånande lugn låter sig emellertid till en del förstås i ljuset av Schumpeters syn på socialismen, och på demokratin.

Socialismens funktionsduglighet hade debatterats intensivt under 1930-talet av bl a de två ekonomerna Ludwig von Mises och Oscar Lange, den tidigare starkt kritisk och den senare försvarande socialismen. Lange gjorde intryck på Schumpeter som därmed kom att betrakta socialismen som ett möjligen sämre, men likväl tänkbart alternativ, till kapitalismen (Heilbroner, 1992). "Can socialism work?", frågade Schumpeter (s 167) och svarade själv "Of course it can."

Schumpeters syn på demokratin var utpräglat elitistisk. Han avfärdade vad han kallade den klassiska demokratidoktrinen, som enligt hans mening var baserad på metafysiska föreställningar om något "gemensamt gott", en "folkvilja", som verkställs av politiker. Mot detta ställde han sin egen syn på demokratin som väsentligen innebar att politiska eliter tävlade om folkets röster i val för att få möjlighet att styra samhället. I denna syn är alla föreställningar om en "folkvilja" och liknande borta. "Evidently the will of the majority is the will of the majority and not the will of "the people" ", heter det t ex i en karakteristisk formulering (s 272). En demokrati av detta slag var, menade Schumpeter, fullt förenlig med en socialistisk produktionsordning. Han skrev sålunda (s 301) att

Redogörelsen för Schumpeters tankar så här långt har gällt det större sammanhang inom vilket han formulerade det som egentligen intresserar oss här, nämligen hans mera detaljerade uppfattning om demokratins sätt att fungera. Vi kan därför lämna detta större sammanhang och behöver inte heller fundera över dess rimlighet i olika avseenden, hur frestande detta kanske än kunde vara. Istället skall vi ägna oss åt den nämnda uppfattningen om demokratins funktionssätt, vilken varit av stor betydelse som inspiration för en del senare teoretiker. Anthony Downs skrev i An Economic Theory of Democracy (1957, s 29) att

Det är precis den distinktionen som Schumpeter betonar mycket starkare och dessutom för över till politiken. Först diskuterar han ekonomiska sammanhang och skiljer därvid på de ekonomiska aktiviteternas samhälleliga mening eller funktion, och de motiv för sina aktiviteter som ekonomins aktörer har. Därefter säger han att bara de senare, alltså motiven, kan användas för att förklara aktiviteterna. På ett ställe (s 286) skriver han att

DOWNS MODELL - GRUNDANTAGANDEN

Det resonemang som Downs för i An Economic Theory of Democracy är ett utpräglat modellresonemang, d v s slutsatserna härleds utifrån ett antal relativt väl preciserade modellantaganden. Men även om det är fråga om ett modellresonemang så är det knappast alls matematiskt formulerat utan i det väsentliga verbalt. Det är därför knappast konstigt att gränsen mellan antaganden och slutsatser inte alltid är knivskarp och klar. Tilläggsantaganden av olika slag kan tillfogas eller underförstås under resonemangets gång. För undvikande av missförstånd bör också tilläggas att Downs arbete är rent teoretiskt. Alla slutsatser som dras ur modellantagandena presenteras uttryckligen som testbara hypoteser; inga slutsatser gör anspråk på att vara färdiga och korrekta beskrivningar av verkligheten.

Antagandena är i många stycken onyanserade och förenklande - delvis kanske de t o m kan förefalla direkt orealistiska. Dessa förenklingar kan emellertid i sig knappast tas till utgångspunkt för en kritik av resonemanget, snarare ligger de i modellarbetets natur. I första kapitlet såg vi ju att modellkonstruerandets själva idé är att renodla det som med hänsyn till de studerade frågorna är väsentligt i verkligheten och plocka bort allt annat. Det är ju fullt tänkbart att Downs förenklingar är lyckosamma i just det hänseendet och i så fall är allt väl. På ett tidigt stadium i sin bok åberopar Downs med gillande Chicagoekonomen Milton Friedmans välkända uppfattning att en teori inte skall bedömas med hänsyn till de gjorda antagandenas realism, utan med hänsyn till exaktheten hos de prediktioner den ger upphov till (Friedman 1953). Denna uppfattning står nära uppfattningen att det väsentliga bör renodlas, även om den inte är exakt densamma. Det är f ö användningen av den ekonomiska vetenskapens metoder, så som dessa beskrivits i kapitel 1, som givit Downs bok dess titel An Economic Theory of Democracy. Ordet "Economic" i titeln har ingenting med pengar att göra.

I Downs modell finns två huvudkategorier av aktörer, nämligen partier och väljare. Dessa "spelar" enligt vissa antagna regler, som i huvudsak ser ut så här. Politiska val hålls regelbundet och regeringsmakten för den kommande valperioden tilldelas en grupp av partier, eller möjligen bara ett enda parti, med en absolut majoritet av de avgivna rösterna bakom sig. Något formellt krav på att den bildade regeringen på något sätt skall förhandla eller kompromissa med partierna utanför regeringen finns inte och i den bemärkelsen har alltså regeringen hela makten. Den får göra vad den vill utom att förändra de demokratiska mekanismerna, d v s den får inte ändra författningens grundläggande regler, inte förhindra nyval på förutbestämd tid, inte störa de andra partierna verksamhet, inte inskränka yttrandefriheten, o s v. Däremot får den fritt fördela om resurserna i samhället, t ex nationalisera vilken egendom som helst, eller beskatta dem den så önskar så mycket den vill och använda skatteintäkterna efter eget godtycke, t ex för eget bruk eller för utdelning till lämpliga väljargrupper. Alla regeringsbeslut kan vidare, om så erfordras, genomdrivas med tvångsmedel.

Downs antar nu att de personer som verkar inom partierna gör det för att få de inkomster, den prestige och den makt som är förenade med att sitta i regeringsställning, samt för att kunna njuta av den spänning som själva deltagandet i det politiska spelet ger. Alla dessa mål utom det sista förutsätter att regeringsställningen faktiskt uppnås och det överordnade målet blir därför att göra det. I konsekvens med detta föreställer sig Downs att partierna blir röstmaximerande. Människorna i partierna drivs alltså inte av en önskan att uträtta det ena eller andra goda för sina medbröder och medsystrar i samhället utan av ett intresse att främja egna högst privata mål. Inspirerad av Schumpeter framhåller Downs att de antagna motiven är något helt annat än de samhällelliga effekterna. Vilka de senare blir är någonting som återstår att härleda, de beskrivs i modellens slutsatser.

Men även om Downs alltså beskriver partiaktörerna relativt utförligt så underlåter han samtidigt uttryckligen att göra några som helst distinktioner mellan olika typer av aktörer inom ett parti, t ex mellan en mindre ledande grupp med stort inflytande på partiets politik och en större mer passiv medlemskader. Istället föreställer sig Downs att alla medlemmer eller aktörer inom det enskilda partiet är exakt likadana, att de har samma värderingar och mål, och att de genomgående föreslår samma medel för att nå målen. Partierna saknar alltså inre struktur och med hänsyn till modellens egenskaper är det därför fullständigt likgiltigt hur många medlemmar ett parti har. Det kommer att uppträda på exakt samma sätt oavsett om det har en, hundra, eller tusen medlemmar. Detta mycket förenklande antagande om fullständig homogenitet hos partierna kan ses i ljuset av den metodologiska individualismens krav. Hade man istället antagit skillnader mellan olika partiaktörer, och försökt härleda partiets agerande ur alla de enskilda personernas agerande, så hade modellen blivit mycket mer komplicerad. Hade man å andra sidan direkt postulerat ett visst partiagerande, och alltså underlåtit att härleda detta från medlemmarnas antagna egenskaper, så hade man brutit mot den metodologiska individualismen. Downs betonar själv denna aspekt (s 26). "... we are not", skriver han, "guilty of false personification because we do not posit the existence of any suprahuman entity. We merely assume complete agreement on goals among the members of an office-seeking coalition".

De andra huvudaktörerna, väljarna, är i princip alla vuxna samhällsmedborgare. De kan på valdagen antingen rösta på något av partierna eller avstå från att rösta. Vad den enskilde väljaren gör beror på vad han eller hon från egen synpunkt anser bäst. Om något eller några partier skiljer ut sig som klart bättre än de övriga, så röstar väljaren på något av dem. Om alla partier framstår som likvärdiga lägger väljaren istället ned sin röst. Enligt detta antagande är det alltså uteslutande väljarens värderingar av partierna som styr beteendet. Senare i resonemanget för Downs emellertid också in kostnaderna för själva röstandet (se avsnittet "Rationell okunnighet och röstningsparadoxen"). Det bör betonas att ingenting i modellen utesluter altruism hos väljarna. "For example", skriver Downs (s 37), "some citizens would regard their utility incomes as raised if the government increased taxes upon them in order to distribute free food to starving Chinese." Dessa medborgare kommer enligt modellantagandena att intressera sig för partier med en sådan biståndspolitik på sitt program.

Efter att på detta sätt ha placerat sina huvudaktörer, d v s partierna och väljarna, på scenen, fortsätter Downs med att dra slutsatser om samspelet mellan dem. Dels intresserar han sig för aktörernas beteenden i olika avseenden, dels för de resulterande beslutens innebörd och innehåll. Med hänsyn till detta senare behöver partiernas själviska och på själva regerandet inriktade motiv naturligtvis i sig inte vara något problem. I förväg finns ingenting som direkt utesluter att regerandets effekter, på samma sätt som i fallet med Adam Smiths själviske slaktare, kan bli goda för medborgarna. Grundläggande i Downs tanke är ju att bara de som åtnjuter medborgarnas i val uttryckta frivilliga stöd kan få njuta av att regera. Modellen saknar alltså inte incitament till förmån för ett för medborgarna, eller åtminstone för många medborgare, gynnsamt regerande.
 

INTRESSEORGANISATIONER OCH IDEOLOGIER

I många beslutsmodeller förutsättes beslutsfattarna ha fullständig information om alla tillgängliga alternativ, deras konsekvenser, o s v. Verkliga beslutssituationer ser emellertid knappast aldrig ut på det viset - beslutsfattarna svävar alltid i större eller mindre okunnighet om den relevanta verklighetens beskaffenhet. I många sammanhang kan det därför synas rimligt att redan på ett tidigt stadium föra in antaganden om bristfällig information och härleda konsekvenserna av detta. Det ligger t ex nära till hands att tro att partiernas och väljarnas kunskaper om varandra är högst ofullständiga. De partier som försöker maximera sitt röstetal har bara begränsade kunskaper om vad väljarna faktiskt tycker i olika politiska frågor, och de väljare som försöker maximera sin egen välfärd har på motsvarande sätt bara begränsade kunskaper om vad partierna står för, och kommer att verka för. Detta leder dels till slutsatser om i vilken utsträckning, och på vilket sätt, aktörerna finner det intressant att minska sin okunnighet, dels till slutsatser om hur deras beteende och de resulterande besluten påverkas av den trots allt kvarvarande okunnigheten.

Downs första slutsats utifrån antagandet om okunnighet gäller behovet av mellanhänder eller "intermediaries", d v s särskilda aktörer som förmedlar information om väljarna till partierna och om partierna till väljarna. Det huvudsakliga exemplet i verkligheten på sådana mellanhänder är enligt Downs intresseorganisationerna och han förklarar alltså, kan man säga, intresseorganisationernas existens utifrån okunnighetsantagandet. Hade partierna och väljarna haft fullständig information om varandra skulle inga mellanhänder behövas, och följaktligen skulle det inte heller finnas några intresseorganisationer. Om man av omsorg om de resulterande beslutens kvalitet, eller från allmän demokratisk synpunkt, finner det värdefullt att partier och väljare har goda kunskaper om varandra, vilket Downs uppenbarligen gör, så är alltså intresseorganisationernas mellanhandsroll viktig. Mot detta anför Downs emellertid också synpunkten att personerna i intresseorganisationernas ledningar, just genom sin roll, lätt får ett mycket större politiskt inflytande än det som svarar mot den demokratiska principen "en man, en röst". Organisationsledningarna kan ju t ex i eget intresse delvis felinformera partierna om sina medlemmars politiska önskemål.

Även om Downs resonemang om intresseorganisationerna som mellanhänder är intressant så föranleder det förvisso också frågor. En första kommentar är att organisationerna rimligen ger partierna mer information om väljarnas åsikter än vad de ger väljarna information om partiernas ståndpunkter. Sedda i Downs perspektiv borde organisationerna därför vara värdefullare för partierna än för väljarna. Men likväl brukar det ju i verkligheten vara väljare som bygger upp och, åtminstone i huvudsak, bekostar organisationerna. Hur, kan man fråga sig, går detta ihop? Ett tänkbart svar som är fullt förenligt med Downs resonemang, även om det kräver att detta utvidgas något, ser ut så här. Eftersom intresseorganisationerna ger alla partier samma information om väljarnas åsikter så förändrar informationen inte i någon större utsträckning partiernas strategiska läge relativt varandra, och därför är också det enskilda partiets incitament att betala för organisationsverksamheten svaga. Å andra sidan representerar den enskilda organisationen enbart sina egna medlemmar och ger därigenom partierna selektiv information om just dem. Om den informationen påverkar partiernas ståndpunkter i en för organisationsmedlemmarna förmånlig riktning, vilket ju är fullt tänkbart och dessutom i linje med Downs resonemang, så blir organisationerna i motsvarande mån värdefulla för sina egna medlemmar. Att organisationerna byggs upp och bekostas av väljare upphör därmed att vara ett problem. Det kan tillfogas att Downs resonemang också är tilltalande därför att det, låt vara implicit, ger en enkel förklaring till intresseorganisationernas politiska makt. Organisationerna upplyser helt enkelt partierna om vad deras medlemmar önskar och får därigenom partierna att i eget intresse, och i större eller mindre utsträckning, tillgodose medlemmarnas önskemål.

Men även om väljarna bygger upp organisationer för att framföra sina politiska önskemål så borde väl, kan man tycka, också partierna bygga upp egna organisationer för att hålla sig informerade om opinionsläget. Om inte annat så borde de ju kunna lita mer på sin egen information än på den som tillhandahålles av väljarnas organisationer. Att Downs bara berör dessa förhållanden flyktigt och i förbigående är bakgrunden till en andra kommentar till hans resonemang om mellanhänder. En möjlighet är att verklighetens politiska partier endast gör små egna ansträngningar för att informera sig om det politiska opinionsläget, vilket i så fall kräver en förklaring. En tänkbar sådan förklaring är att intresseorganisationernas information, trots allt, bedöms tillräcklig och svår att komplettera på någont väsentligt sätt. En helt annan, och för Downs resonemang farligare tänkbar förklaring, är emellertid att partierna inte är så renodlat inriktade på att komma i regeringsställning som han antar - de kan t ex vara intresserade av att i större eller mindre utsträckning också bilda opinion, och därmed i motsvarande mån ointresserade av det för tillfället rådande opinionsläget. Men naturligtvis kan det också vara så att verklighetens partier faktiskt gör betydande insatser för att få kännedom om den faktiska opinionen. I så fall antyder detta emellertid ett behov av att bygga ut Downs mycket enkla och homogena partimodell. Partierna kan t ex försöka få kännedom om opinionsläget bland väljarna genom att bygga upp stora medlemsorganisationer, d v s organisationer som innehåller många väljare. Den skiljelinje mellan ledning och fotfolk i ett parti som därvid uppstår spräcker emellertid den homogena partimodellen.

Downs ser inte bara intresseorganisationerna, utan också de politiska ideologierna, som en effekt av partiernas och väljarnas okunnighet om varandra. Downs definierar en ideologi som "a verbal image of the good society and of the chief means of constructing such a society" (s 96) och tänker sig att partierna skapar ideologier för att på ett enkelt sätt kunna tala om för väljarna var de står. Det är mycket lättare för väljarna, menar Downs, att sätta sig in i några ideologiers allmänna innebörd än att ta reda på partiernas ståndpunkter i en lång rad sakfrågor. Han menar vidare att sådan förhållandevis lättillgänglig kunskap om ideologier ofta också är tillräcklig för den enskilde väljaren, och under alla förhållanden kan spara arbete. Om väljaren avser att studera partiernas ståndpunkter i sakfrågor kan det ju underlätta att först sätta sig in i deras ideologier (se vidare avsnittet "Rationell okunnighet och röstningsparadoxen"). I Downs tankevärld framstår ideologierna alltså närmast som ett slags sammanfattande slagkraftiga reklambudskap från de olika partierna.

Målet för de personer som är verksamma i partierna är alltså inte att sprida ideologier som de av en eller annan anledning tror på. Målet är istället att komma i regeringsställning, och ideologin är bara ett medel för att nå det målet. Han skriver så här (s 111):

ÅSIKTSFÖRDELNINGAR OCH PARTISYSTEM

För att beskriva de politiska partiernas strategiska villkor och partisystemets grundvalar använder sig Downs av en konkurrensmodell som med små förändringar är direkt hämtad från Hotellings tidigare beskrivna arbete. Det är alltså inom detta område som Hotelling utövat sitt inflytande. Sannolikt är det också dessa delar av Downs arbete som mest påverkat senare forskare - åtminstone inom statsvetenskapen. Downs sätt att beskriva politiska partier, och deras relationer till varandra, har, bl a i modifierade former, fått en sådan spridning och blivit så självklart att många nog inte längre vet varifrån det kommer.

Downs tänker sig först att det finns en skala som kan användas för att beskriva såväl partiernas som väljarnas politiska åsikter, och med åsikter menar Downs då inte ståndpunkter i enskilda sakfrågor utan de genomsnittliga, eller med tillämpning av resonemanget i föregående avsnitt, de ideologiska positionerna. Det exempel som Downs själv tar upp är en vänster-höger-skala. Han definierar därvid den extrema vänsterståndpunkten som att all verksamhet, d v s 100 %, skall förstatligas och den extrema högerståndpunkten som att ingen verksamhet, eller 0 %, skall förstatligas. Mellan dessa båda extremer finns alla de åsikter som innebär att en del av verksamheterna i samhället, alltså någonting mellan 100 och 0 %, skall förstatligas.

Naturligtvis kan en skala av det beskrivna slaget kritiseras för att vara alltför enkel i olika avseenden. Vad menas t ex med "verksamhet"? Och finns det inte intressanta skillnader mellan alla de som anser att en viss andel av verksamheterna, t ex 54 %, bör förstatligas? Dessa personer kan ju vilja sätta samman sina 54 % på olika sätt. Downs var själv medveten om dessa och liknande invändningar och senare forskare har försökt komma förbi dem genom flerdimensionella beskrivningar av politiska system, d v s beskrivningar där partiernas positioner anges med hjälp av flera skalor istället för med bara en. I fortsättningen av detta avsnitt begränsar jag mig emellertid till Downs ursprungliga ansats.

När Downs infört sin skala tänker han sig i nästa steg att väljarna fördelas utefter skalan med hänsyn till deras ideologiska positioner. Resultatet kan då t ex bli som i figur 11, där kurvan ger en bild av olika åsikters förekomst i valmanskåren. V och H representerar de extrema vänster- och högerpositionerna och utanför dessa båda positioner finns alltså inga väljare, hela valmanskåren representeras av den totala ytan under kurvan. Vill man veta hur många väljare som finns mellan några andra ståndpunkter, t ex mellan A och B, så är det bara att se på den yta som finns under kurvan mellan dessa båda punkter, alltså i detta fall den fyllda ytan. Den ytans storlek är proportionell mot antalet väljare mellan A och B.² (Punkterna P₁, P₂ och C kommenteras nedan.)

Figur 11

Det samhälle som beskrivs i figur 11 är alltså ett politiskt samlat och något så när homogent samhälle. Den alldeles övervägande delen av väljarna befinner sig nära varandra i politikens mittfält och bara ett mindre antal väljare har extrema uppfattningar. Men så behöver det naturligtvis inte vara, ett samhälle kan också vara beskaffat på många andra sätt. I figur 12 visas ett extremt polariserat samhälle, d v s en mycket stor del av befolkningen ligger nära någon av de båda extrempositionerna och bara ett fåtal har politiska åsikter i mellanläget. I figur 13 visas ytterligare en variant, som kanske inte är så sannolik i verkligheten, men dock teoretiskt möjlig. Den är med här därför att den, som vi strax skall se, spelar en viss roll i Downs resonemang.

Figur 12

Med utgångspunkt från väljarfördelningar av detta slag går Downs vidare och diskuterar de politiska partiernas villkor. Om fördelningen är symmetrisk som i figur 11 så bildas enligt Downs med stor sannolikhet två partier som står för två varandra tämligen närliggande ideologier kring centrum, t ex P₁ och P₂. Partiet vid P₁ kommer därvid att locka till sig huvuddelen av väljarna till vänster om fördelningens centrum C och partiet vid P₂ huvuddelen av väljarna till höger om C.³

Bakom dessa slutsatser ligger förstås antagandet att partierna är röstmaximerande. Att de söker sig mot centrum är därför naturligt eftersom där finns flest väljare. Att de inte lägger sig på exakt samma ställe utan på ett visst, men begränsat, avstånd från varandra beror på två saker. För det första kan ett antal väljare finna det meningslöst att rösta om partierna är alltför lika varandra eftersom det i så fall inte spelar någon större roll vilket parti som vinner (denna synpunkt utvecklas ytterligare i avsnittet "Rationell okunnighet och röstningsparadoxen" nedan). För det andra räknar Downs med att väljarna inte nödvändigtvis röstar på det parti som ligger närmast deras egen åsikt utan hellre avstår om partiet ligger alltför långt bort - detta antagande är alltså motsvarigheten till ett antagande om priskänslig efterfrågan i Hotellings modell. Ett sådant avstående kan i sin tur bero på att väljaren tycker alltför illa om partiet för att någonsin kunna rösta på det⁴, men det kan också bero på att väljaren av taktiska skäl håller inne sin röst för att partiet i senare val skall lägga sig närmre väljarens position. Hur som helst så riskerar ett parti som rör sig mot mitten för att ta väljare i centrumregionen samtidigt att förlora väljare på ytterkanten.
 
 

Figur 13

Varför antalet partier begränsas till två vid en väljarfördelning som i figur 11 är emellertid svårare att förstå. Det kanske kan verka intuitivt rimligt men följer knappast på något strikt sätt ur Downs antaganden. Även ett flygelparti bör ha möjlighet att komma in i en koalitionsregering och på så sätt ge de sina inkomster, prestige och makt. Senare i detta avsnitt diskuteras dessa frågor ytterligare i samband med omnämnandet av den s k Duvergers lag.

Med en väljarfördelning som i figur 12 blir situationen annorlunda. Fördelningen är visserligen också i detta fall symmetrisk men partierna kommer ändå inte, åtminstone inte i första hand, att söka sig mot centrum. Detta beror naturligtvis på att de då tappar mängder av väljare på ytterkanterna - orsakerna till dessa "flygelförluser" är desamma som i exemplet i figur 11. Partierna kommer därför i första hand att lägga sig relativt långt ut mot kanterna, t ex vid P₁ och P₂. Även i detta fall menar Downs att ett tredje parti, t ex i centrum, är osannolikt, och också den slutsatsen är svår att utan vidare svälja. Visserligen finns det få väljare i centrum men å andra sidan har ju ett centrumparti goda chanser att tillsammans med ett av flygelpartierna bilda regering, vilket ju är partimedlemmarnas högsta mål.

Det intressanta med väljarfördelningen i figur 13 är att den enligt Downs ger gynnsamma betingelser för flerpartisystem, i detta fall sannolikt ett fempartisystem. Han skriver (s 125 f):

Figur 14

Downs exemplifierar sitt resonemang om åsiktsfördelningar och partier med ett viktigt skede i den engelska politiska utvecklingen (figur 14). Fram till den stora rösträttsreformen 1867 såg valmanskårens åsiktsfördelning i stora drag ut som den ofyllda ytan i figuren och det fanns två stora partier som låg ganska nära varandra, liberaler och tories. Orsakssammanhangen bakom partibildningen och partipositionerna var, menar Downs, desamma som beskrevs i anslutning till figur 11. Därefter utökades valmanskåren kraftigt - den fyllda ytan i figuren - och fick ett starkt inslag från arbetarklassen. Den samlade valmanskårens åsiktsfördelning kom då att se ut ungefär som den totala ytan i figuren och betingelserna för ett nytt vänsterparti var gynnsamma. Detta parti, labour, bildades också och växte, samtidigt som det liberala partiet, klämt mellan labour och tories, efter hand blev allt mindre. Att det bildades ett nytt parti, och att liberalerna alltså inte istället flyttade sig åt vänster, berodde, menar Downs, på den nödvändiga ideologiska tröghet som nämndes i föregående avsnitt. Ett parti som i ett kast förflyttade sig från det gamla liberala partiets position till det nya labourpartiets, skulle snabbt mista mycket av sitt förtroende hos väljarna.

Hittills har vi tänkt oss att partierna intagit sina positioner för att få så många röster som möjligt och därigenom maximera sannolikheten att komma i regeringsställning. Downs räknar emellertid också med möjligheten att partier intar positioner, och t o m att nya partier bildas, för att påverka andra redan existerande partier. Ett parti kan t ex etablera sig nära ytterkanten av en åsiktsfördelning för att tvinga ett existerande centrumparti att förflytta sig i sin riktning. Detta är naturligtvis i sig en högst rimlig tanke, frågan är bara hur förenlig den är med Downs egna grundantaganden. Så som Downs framställer saken får man ett intryck av att de som etablerar det nya partiet gör det för att påverka den förda politikens innehåll, inte för att komma i åtnjutande av regeringsinnehavets inkomster, prestige och makt. Är det så är det naturligtvis ett brott mot modellens grundantaganden. Men möjligen kan nyetablering av partier på det beskrivna sättet också ses som ett långsiktigt verkande medel för att komma i regeringsställning, även om det kanske ter sig en smula ineffektivt. Är det inte enklare, kan man fråga sig, för den som vill komma i närheten av regeringsmaktens postulerade köttgrytor att enrollera sig i ett redan existerande stort parti?

Så här långt har vi antagit att åsiktsfördelningen är det primära och att den bestämmer partiernas positioner. Downs diskuterar emellertid också det motsatta orsakssambandet, nämligen att partierna genom sina positioner påverkar väljarnas åsikter. Han menar att ett sådant samband mycket väl kan tänkas och i synnerhet tänker han sig att yngre personer kan påverkas på detta sätt. Denna tanke är, tycks det mig, inte bara rimlig i största allmänhet utan också förenlig med Downs grundantaganden.

I Downs tankevärld spelar åsiktsfördelningen i ett samhälle en grundläggande roll för det politiska livet. Den har som vi sett ett starkt inflytande på partistrukturen. Downs menar dessutom, vilket nästan ligger i sakens natur, att den partistruktur som bildas på detta sätt är i hög grad stabil. Så länge valmanskårens åsiktsfördelning inte ändrar sig på något drastiskt sätt, som i exemplet från England ovan, så förblir antalet partier, deras storlek och deras ideologiska positioner i huvudsak oförändrade. Downs menar emellertid att åsiktsfördelningen har stor betydelse även för annat än partisystemet. Ett samhälle sådant som det i den tidigare figur 11 bör t ex vara harmoniskt och välkonsoliderat, medan det i figur 12 rimligen präglas av svåra motsättningar, spänningar och kanske t o m sönderfallshot.

Redan tidigare har Downs idéer om vad som bestämmer antalet partier i ett samhället berörts, men en del återstår att tillägga. I grunden är det, menar Downs, två företeelser som är av betydelse. För det första en del institutionella förhållanden, och då framför allt vallagarna, och för det andra valmanskårens åsiktsfördelning.

De institutionella förhållandenas betydelse motiverar Downs med att ett parti nödvändigtvis måste få åtminstone några av sina kandidater valda för att över huvud ha en chans att komma i regeringsställning. I ett land med majoritetsval har partierna därför starka incitament att fusionera till dess att endast två återstår, och därför uppstår ett tvåpartisystem. I ett land med proportionella val kan däremot även små partier få sina kandidater valda, vilket bäddar för flerpartisystem. Dessa idéer om ett samband mellan vallagar och partisystem fanns redan före Downs skrev sin bok och har klarast formulerats av den franske statsvetaren Maurice Duverger, varför de brukar kallas för Duvergers lag. Denna lag är inte invändningsfri och har också diskuterats livligt, men rymmer ändå en kärna av sanning.⁵ Dessa problem måste vi emellertid lämna åt sidan i detta sammanhang. Det intressanta här är att Downs uppenbarligen tillmäter de institutionella förhållandena stor betydelse, men ändå väljer att bortse från dem. Han skriver så här (s 125):

MEDIANVÄLJARTEOREMET

I samband med diskussionen om åsiktsfördelningar är det nu lätt att också presentera ett resultat som ursprungligen härrör från Duncan Black (1948), nämligen det s k medianväljarteoremet.

Figur 15

Vi kan tänka oss att vi har ett samhälle där alla offentliga frågor avgörs direkt genom folkomröstningar, d v s några politiska partier eller andra mellanhänder förekommer inte. Vidare tänker vi oss att regeln enkel majoritet tillämpas i omröstningarna. Antag nu att åsiktsfördelningen i en viss fråga ser ut som i figur 15 - på samma sätt som tidigare i detta kapitel antar vi dessutom att entoppsvillkoret är uppfyllt. Åsikten M i figuren är den s k medianväljarens åsikt, vilket innebär att det finns lika många väljare med åsikter till vänster om den som det finns väljare med åsikter till höger om den. Det fyllda fältet i figuren är med andra ord lika stort som det ofyllda.

Medianväljarteoremet säger nu att beslutsresultatet under de antagna omständigheterna blir M, d v s medianväljaren vinner. För att se detta kan vi först tänka oss en godtycklig åsikt till vänster om M, t ex X. Alla väljare som finns till höger om M, och som tillsammans utgör 50 % av väljarna, föredrar uppenbarligen M framför X. Eftersom X tänkes ligga en bit, om än aldrig så liten, till vänster om M, måste det dessutom finnas några väljare omedelbart till vänster om M som också föredrar M framför X. M kommer därför att samla en majoritet gentemot X. Om vi på samma sätt istället väljer ut en godtycklig åsikt till höger om M, t ex Z, så gäller förstås på samma sätt att M samlar en majoritet gentemot Z. Alla åsikter till vänster eller höger om M slås alltså ut och följaktligen vinner M.

Medianväljarteoremet har här presenterats i en relativt renodlad och formaliserad form. Det låter sig emellertid varieras på åtskilliga sätt - en variant kommer vi t ex att se i anslutning till figur 16 i nästa avsnitt. Det lånar sig också till olika beskivningar och förklaringar av verkliga förhållanden. Den huvudsakliga innebörden blir då att faktiska beslut, åtminstone i åtskilliga verkliga sammanhang, tenderar att hamna i närheten av medianväljarens position.⁷
 

KOALITIONER OCH RIKERS TEORI

I avsnittet "Åsiktsfördelningar och partisystem" var det hela tiden underförstått att partiernas kandidater väljes in i ett parlament och att detta i sin tur utser regeringen med majoritetsbeslut. Downs förutsätter alltså, så amerikan han är, ett i huvudsak parlamentariskt system. Den avvikelse från parlamentarismens principer som finns i hans modell är att regeringen, när den en gång är tillsatt, sitter säkert ända fram till nästa val. Något krav på fortlöpande förtroende från parlamentet finns inte. Denna avvikelse behöver emellertid inte bekymra oss här eftersom den inte har någon principiell motivering utan enbart är ett resultat av strävan att göra modellen så enkel som möjligt. Downs modell är i praktiken en modell av ett parlamentariskt system.

Om bara två partier förekommer bildar förstås det största av dessa regering, men med fler partier blir det mer komplicerat. Det är ju då inte säkert att ett enda parti ensamt kan uppnå absolut majoritet utan ett antal partier kan behöva förhandla sig samman till regeringssamverkan. Av alla de frågor som en sådan situation aktualiserar kan man kanske framför allt peka på två. Vilken koalition kommer att bildas? Vilken politik kommer den koalitionen att föra?

Den första frågan diskuteras knappast alls av Downs och man måste nog också konstatera att hans grundantaganden inte ger några utgångspunkter för en fruktbar sådan diskussion. Koalitionsförhandlingarna förs ju av partier, och om dem vet vi att de vill komma i regeringsställning men i stort sett ingenting mer. I modellantagandena finns ingenting som medger slutsatser om förhandlingsstyrka eller liknande. Utifrån Downs modellantaganden är alla koalitioner med en parlamentsmajoritet bakom sig lika tänkbara regeringskonstellationer.

Naturligtvis är detta en brist hos modellen även om det inte är särskilt svårt att åtminstone antyda hur bristen skulle kunna avhjälpas. Om man t ex för in förhandlingskostnader i resonemanget - d v s egentligen transaktionskostnader av det slag som behandlades i de båda föregående kapitlen - så blir allt genast annorlunda. Dels prioriteras stora partier eftersom antalet förhandlingskontakter då blir mindre - förhandlingar mellan ett litet antal stora partier innehåller färre ömsesidiga partikontakter än förhandlingar mellan ett stort antal små partier. Dels ökar sannolikheten för att koalitionen skall byggas upp av partier som ideologiskt står varandra nära eftersom förhandlingar mellan sådana partier rimligen är förhållandevis lätta. Men Downs modell innehåller som sagt inga antaganden om transaktionskostnader - och inga andra antaganden heller som gynnar koalitioner mellan stora, varandra närliggande partier. Håller man sig enbart till Downs antaganden skulle en koalition faktiskt kunna byggas upp av en lång rad små partier som ligger spridda hur som helst utefter hela den politiska skalan.

Frågan om vilken politik den bildade koalitionen kommer att föra berörs däremot av Downs. I stora drag menar han att politiken blir ett genomsnitt av de deltagande partiernas ideologier, viktade med partiernas storlekar (t ex s 148). Antag t ex att valresultatet ser ut som i figur 16, vilken tänkes vara symmetrisk kring centrumpunkten C, och att det finns så många partier att ett flertal majoritetsregeringar är möjliga. I figuren har tre möjliga regeringar ritats in rakt under den del av åsiktsskalan där de ingående partierna hör hemma (d v s på det sätt som med streckade linjer förtydligats för vänsterregeringen). Downs menar alltså att centerregeringens politik kommer att ligga i mitten (vid P_c i figuren), att vänsterregeringens politik kommer att ha en dragning åt vänster (som P_v i figuren), och att högerregeringens politik kommer att ha en dragning åt höger (som P_h i figuren). Denna uppfattning är möjligen intuitivt rimlig, men därför absolut inte självklar.

 
Figur 16

Om man tar hänsyn till samtliga regeringspartiers intresse av att bli återvalda, och samtidigt beaktar hotet i kommande val från de partier som inte ingår i regeringen, så ligger slutsatsatsen att samtliga regeringar kommer att föra samma politik, nämligen den i centrum, också nära till hands. Antag t ex att en vänsterregering som för en politik med dragning åt vänster bildats. Många av de väljare som befinner sig just till vänster om centrumpositionen, t ex vid A, kan då bli missnöjda och bestämma sig för att i nästa val istället rösta på ett parti strax till höger om centrumpositionen. Det ideologiska avståndet från dessa väljares ståndpunkt till ett sådant "svagt" högerparti kan ju mycket väl vara kortare än avståndet till den antagna vänsterregeringens vänsterpolitik. När väljarna i valet faktiskt genomför sitt beslut så "passerar" de centrumpunkten - de förflyttar sin röst från den politiska skalans vänstra halva till dess högra - och den samlade högern stärks. Hotet om en sådan utveckling bör alltså driva den bildade vänsterregeringens politik mot centrum. Väljarna bakom den bildade regeringens vänsterpartier förfogar däremot inte över något motsvarande effektivt hot för att "korrigera" regeringen om den istället förde en centrumpolitik. Om sådana väljare skulle dra sig åt vänster i det kommande valet så skulle visserligen deras ursprungliga parti minska något och ett annat parti lite längre åt vänster öka lika mycket, men detta skulle inte stärka den samlade vänsterns styrka eftersom väljarna vid sitt partibyte inte "passerar" centrumpositionen. Detta resonemang, som alltså leder till slutsatsen att alla de tre tänkta regeringarna i praktiken kommer att föra samma politik, är som synes närmast identiskt med "beviset" för medianväljarteoremet.

Som jag nämnde tidigare förefaller det emellertid intuitivt rimligt att de olika tänkbara regeringarnas politik faktiskt kommer att skilja sig åt på det sätt som illustreras i figur 16. Men om det är så måste det finnas några modellantaganden som leder fram till den slutsatsen. Tydligen är Downs antaganden inte sådana, men vilka antaganden bör det då vara istället? Hur kan man alltså förklara, för att uttrycka sig lite mindre abstrakt, att en vänsterregering, om det nu faktiskt är så, tenderar att föra en vänsterpolitik och en högerregering en högerpolititik. Eller annorlunda uttryckt: Vad kommer det sig att medianväljarteoremet till en del sätts ur spel när det förekommer politiska partier? Detta är ett intressant och viktigt problem som i brist på lösning dessvärre måste lämnas åt sitt öde här.

Vår diskussion om politiska koalitioner, som ju utgått från Downs, kan i vissa avseenden kompletteras med idéer från statsvetaren William H. Riker (1921-1993). Hans arbete The Theory of Political Coalitions (1962) kom ut några år efter Downs bok. Teorin gäller bl a politiska partiers koalitionsbildning i parlament, men är inte begränsad till detta. Den är tänkt som en generell teori med tillämpbarhet på koalitioner mellan länder i internationell politik, på de mera allmänna maktförhållandena mellan olika grupper i ett samhälle, o s v. Koalitionerna behöver inte heller ha en så formell och explicit karaktär som en regeringskoalition i ett parlament. Även informella, implicita eller underförstådda koalitioner kan ju från maktsynpunkt vara högst reella. Riker intresserar sig för allt detta, men här begränsar vi oss till tillämpbarheten på koalitionsbildningen i ett parlament.

Grunden för Riker är den del av spelteorin som behandlar nollsummespel för mer än två personer (se avsnittet "Spelteori" i Appendix). Denna del är formellt komplicerad och ändå inte särskilt givande eftersom det grundläggande problemet att bestämma ett utfall, som i någon rimlig bemärkelse kan kallas en lösning, sannolikt är olösligt. Riker misstänker emellertid att svårigheterna sammanhänger med att spelteoretikerna givit sitt problem en alltför generell formulering (s 38 f). Om spelsituationen preciseras med ytterligare antaganden, som är naturliga för en samhällsvetare, och alltså blir mindre generell, så blir det måhända lättare att hitta en lösning. Det är detta Riker försöker göra. Hans resonemang är bitvis formellt komplicerat och ibland också trevande. I kort sammanfattning och utan formalism är emellertid den del av hans resonemang som är relevant just här detta:

Riker tänker sig först att det finns en beslutsregel, vilken i vårt fall är regeln enkel majoritet. För att kunna bilda regering måste ju en koalition stödjas av en enkel majoritet i parlamentet. Därefter inför Riker begreppet vinnande koalition. Då majoritetsregeln gäller är varje tänkbar koalition som stöds av en majoritet en vinnande koalition. En koalition som stöds av 51 % är sålunda vinnande, liksom också en som stöds av 93 %. En koalition som bara stöds av 49 % är däremot inte vinnande. Rikers tes är sedan att den koalition som faktiskt avgår med segern, d v s blir regering, är en minimal vinnande koalition, d v s den är så liten som möjligt samtidigt som den är vinnande. Om valet står mellan 51- och 93-procentskoalitionerna ovan blir alltså den tidigare regering. Ett regeringsunderlag i ett parlament blir därför normalt aldrig särskilt mycket större än 50 %. Att det kan bli något större än 50 % beror på att partierna inte utan vidare är delbara - det är alltså inte säkert att det finns någon koalition som just jämnt överstiger 50 %.

Tesen om den minimala vinnande koalitionens höga överlevnadsvärde eller stabilitet motiverar Riker så här. Han tänker sig koalitionsbildningen som ett nollsummespel, d v s ett spel sådant att den enes vinst är den andres förlust. I det parlamentariska fallet innebär detta att det som de regeringsbildande partierna, och möjligen också deras väljare, vinner tas från de förlorande partierna, d v s de partier som inte kommer med i regeringen. Regeringsmakten används alltså enligt detta tänkesätt för att på ett eller annat sätt omfördela resurser från den icke regerande till den regerande delen av befolkningen. Av detta följer i sin tur att den vinnande koalitionen tenderar att bli så liten som möjligt, ty då blir ju den exploaterade delen av befolkningen så stor som möjligt och de som skall dela på bytet så få som möjligt. En vinnande koalition som är för stor har därför en tendens att stöta från sig överflödiga medlemmar.

En viktig konsekvens av detta resonemang, som Riker själv betonar, är att små politiska partier kan få en starkare ställning än man kanske i allmänhet föreställer sig. Antag t ex att en koalition mellan två stora partier stöds av 65 % av ledamöterna i ett parlament och en koalition mellan ett stort och två små partier av 53 %. Den senare koalitionen ligger enligt Rikers resonemang då bättre till för att bilda regering eftersom den är mindre. Det kan emellertid tillfogas att denna tanke, även om den är riktig, inte nödvändigtvis innebär att partier inte är röstmaximerande i val. Ingen vet ju i förväg (ex ante) hur det parlamentariska läget blir efter ett val (ex post) och röstmaximering i valet behöver därför inte vara någon dålig strategi. Även om ett parti kan råka illa ut i vissa tänkbara parlamentariska lägen därför att det blivit för stort så kan ju storleken i många andra lägen också vara en fördel, och i förväg kan chansen till de senare fördelarna mycket väl bedömas viktigare än risken för de tidigare bakslagen.⁸

Riker har otvivelaktigt givit ett väsentligt bidrag till problemet att prediktera regeringskoalitionens sammansättning. Även efter Riker återstår emellertid ytterligare kompletteringar att göra. Det är t ex en alldaglig observation att partier som är ideologiska grannar lättare bildar koalition än partier som är främlingar för varandra. Varken Downs eller Rikers modeller innehåller några antaganden som leder till detta resultat, d v s förklarar det. I strävandena att lösa det problemet har bl a begreppet minimal sammanhållen vinnande koalition (minimal-connected-winning coalition) införts (se vidare t ex Mueller, s 222 ff).

Rikers diskussion måste även i ett annat avseende anses komplettera Downs på ett intressant sätt. Downs modell medger förvisso att regeringskoalitionen exploaterar dem som står utanför, men samtidigt är partimedlemmarnas antagna incitament knappast sådana att man omedelbart kommer att tänka på exploatering. Downs menar ju att de i partierna verksamma människorna eftersträvar regeringsställningen för att få inkomster, prestige och makt och ingenting tyder egentligen på att han därmed avser annat än sådant som statsrådslöner, tillfredsställelsen av att befinna sig i det offentliga livets rampljus, och makt för maktens egen skull. Den uppenbarligen viktiga frågan om vad makten kan användas till för han knappast på allvar in i bilden. Det är precis på den punkten som Riker, med sin uttalade tanke på exploatering av de utanförstående, tillför en väsentlig komplettering.
 

BESLUTSRESULTATEN

Medianväljarteoremet handlar om de resultat som demokratiska processer ger upphov till. Även Downs intresserar sig för sådana problem och en mycket viktig men kanske förhållandevis lite omskriven del av hans arbete gäller egenskaperna hos de beslut, som de analyserade beslutsprocesserna ger upphov till. Downs slutsatser i denna del är visserligen inte särskilt detaljerade eller sensationella, och inte heller fullständigt systematiserade. Det intressanta är emellertid att han över huvud tar upp problemområdet. Att detta fallit sig naturligt för honom beror möjligen på att han är ekonom. Den traditionella statsvetenskapens företrädare har knappast visat något större intresse för frågor av detta slag, hur väsentliga de än kan synas.

Downs grundläggande fråga är om de politiska besluten leder i riktning mot paretooptimalitet eller ej. Inledningsvis tar han därvid upp de problem som skapas av kollektiva varor och andra s k marknadsimperfektioner. En förutsättning för att de offentliga besluten skall kunna korrigera sådana imperfektioner är att de har en allmän tendens mot paretooptimalitet. Utan en sådan tendens kommer ju de offentliga besluten knappast att korrigera marknadsmekanismerna där så behövs, och sannolikt kommer de dessutom att ställa till problem inom annars väl fungerande marknadsområden.

I diskussionen om de politiska beslutens allmänna tendens utgår Downs från det välkända förhållandet att marknadsbeslut, med reservation för effekterna av eventuella marknadsimperfektioner, har en tendens mot paretooptimalitet (se avsnittet "Välfärdsteori" i Appendix).⁹ Mot detta ställer han de offentliga aktörernas bevekelsegrunder som ju är av helt annat slag. Dessa aktörer försöker enligt hans modellantaganden att vinna val och kan till den ändan med tvingande verkan fatta vilka beslut de vill, så länge de inte stör den demokratiska processen. I princip kommer de därvid att föreslå åtgärder som de tror ger dem själva ett nettotillskott av röster. Om ett politiskt parti t ex bedömer att en viss överföring av ekonomiska resurser från en medborgargrupp till en annan ger partiet ett större tillflöde än bortfall av röster, så föreslår partiet den åtgärden. Eftersom partiet månar om sin tillförlitlighet kommer det antagligen också att genomföra överföringen om det når regeringsställning. Hur kommer då dessa offentliga åtgärder, det blir den centrala frågan, att påverka de privata aktörernas tendens mot paretooptimalitet. Kommer de att verka i samma riktning och alltså stimulera tendensen mot paretooptimalitet, eller kommer de snarare att verka störande. Downs svar på denna fråga (s 178 ff) är inte alldeles enkelt och för att kunna redogöra för det är jag tvungen att gå fram steg för steg.

Jag utgår från figur 17 som illustrerar förhållandena i ett mycket litet samhälle med bara två medborgare, A och B. Den böjda kurvan är, på samma sätt som samma kurva i figur 33 i Appendix, "det möjligas gräns". Punkter innanför den kurvan går alltså att förverkliga, punkter utanför ej. Punkter som ligger på kurvan är paretooptimala, medan de innanför kurvan inte är det. Låt oss börja med att se på punkten f. Den är inte paretooptimal och det finns därför punkter sådana att båda medborgarna kan få det bättre i dem - F är ett exempel på en sådan punkt. Både A och B föredrar alltså F framför f. Av samma skäl föredrar både A och B punkten G framför g. Att A föredrar både f och F framför g och G är emellertid också uppenbart liksom att B föredrar både g och G framför f och F. Preferensförhållandena kan alltså sammanfattas som i tabell 13.
 
 

Figur 17

Avsikten med figur 17 och tabell 13 är enbart att illustrera en viss typ av samhällssituation så tydligt som möjligt. Genom begränsningen till två medborgare kan situationen illustreras i det enkla tvådimensionella diagrammet i figur 17. När vi nu går vidare till de situationer som egentligen intresserar oss, nämligen situationer med minst tre medborgare, är det inte längre möjligt att utnyttja enkla bilder av detta slag, utan vi får nöja oss med tabeller. För tolkningen av sådana tabeller bör emellertid utgångspunkten i figur 17 kunna vara till hjälp.
 
 

Vi tänker oss alltså nu en situation sådan som den i tabell 14. Den illustrerar ett samhälle med de tre medborgarna A, B och C och visar hur dessa medborgare rangordar sex punkter, eller förslag, som vi nu kan säga eftersom tanken är att de skall kunna läggas fram som just förslag i valkampanjer. På samma sätt som i föregående fall föredras de paretooptimala förslagen F, G och H av alla medborgarna i förhållande till f, g respektive h, vilket syns i tabellen. I övrigt skiljer sig emellertid medborgarnas preferenser åt, vilket tabellen också illustererar. Situationen liknar alltså i väsentliga avseenden den i figur 17, men den låter sig inte illustreras på samma enkla sätt eftersom vi nu har tre medborgare istället för två.
 
 

Efter denna precisering av utgångsläget kan vi nu gå in på antagandena om själva valkampanjen. För enkelhetens skull antar vi då först, på samma sätt som Downs, att det bara finns ett regeringsparti och ett oppositionsparti. Kampanjen drivs alltså av dessa båda partier. Downs gör också antaganden, vilka för honom är centrala, om den tidsmässiga ordningen mellan regeringens och oppositionens förslag inför ett val. I huvuddelen av sin framställning tänker sig Downs att regeringen, enligt de antagna reglerna, måste visa sina kort först (s 52). Inte förrän därefter, och alltså med kännedom om regeringens förslag, behöver oppositionen komma med sitt bud. Detta antagande kan förefalla realistiskt med hänsyn till att regeringen under valperioden före det tänkta valet hela tiden visar upp sin politik, och därefter i valkampanjen, med tanke på sin trovärdighet, inte kan lägga förslag som avviker särskilt mycket från den förda politiken.

Vi ser nu till att börja med att vilket förslag regeringen än lägger fram så finns alltid förslag som kan samla en vinnande majoritet mot regeringsförslaget, alltså vinnande oppositionsförslag. Att de oppositionsförslag som anges i tabell 15 verkligen vinner mot respektive regeringsförslag är lätt att förvissa sig om genom att härleda A:s, B:s och C:s röstande ur tabell 14.

Det intressanta, som är Downs själva poäng, är nu att det finns såväl icke-paretooptimala som paretoptimala förslag bland de vinnande oppositionsförslagen. Downs drar därför slutsatsen att det inte finns någon tendens till förmån för paretoptimalitet i sådana politiska processer som vi diskuterar här. Man kan närma sig paretooptimalitet, men det behöver inte vara så. Det hela blir en fråga om hur slumpen slår. Självklart menar Downs också att dessa slutsatser låter sig generaliseras till samhällen med väsentligt mer än tre medborgare, ingenting i resonemanget har ju varit beroende av detta tretal.
 
 

Downs menar dessutom att sannolikheten för paretooptimalitet är förhållandevis låg i samhällen som är så utvecklade att medborgarna lever ordentligt över existensminimum. "In such societies", skriver han (s 181), "there is always some redistribution of income which would benefit a majority at the expense of a minority." Därmed, menar han, ökar också sannolikheten för sådana situationer i vilka icke-paretooptimala oppositionsförslag vinner över regeringsförslag. Just denna del av hans argumentation har jag emellertid svårt att följa.

Hela det förda resonemanget förutsätter att regeringen lägger fram sina valförslag före oppositionen. Om regeringen och oppositionen av någon anledning lade fram sina förslag samtidigt, och alltså utan att känna till varandras förslag, skulle förutsättningarna för paretooptimala resultat bli väsentligt bättre , menar Downs. Varje parti skulle då nämligen ha intresse av att lägga fram paretooptimala förslag eftersom sådana förslag ger störst vinstchanser i den antagna osäkra situationen. Osäkerheten skulle alltså, det är tanken, tvinga partierna att intressera sig för samtliga väljare istället för att satsa allt på en avgränsad och säker majoritet. Eftersom den sittande regeringen, när den regerar, faktiskt tvingas visa sina avsikter är en sådan osäkerhet emellertid osannolik. Downs huvudslutsats är därför att politiska processer av det slag vi diskuterar inte har någon inbyggd tendens till förmån för paretooptimala resultat.

Förutom dessa mer principiella överväganden om de fattade beslutens sannolika egenskaper framför Downs också en del mer konkreta och, får man väl säga, ad hoc-betonade synpunkter beträffande beslutsresultaten. Jag har redan tidigare nämnt hans uppfattning att ledare för intresseorganisationer får ett från demokratisk synpunkt oproportionerligt stort inflytande över de offentliga besluten. Utöver detta kan ytterligare tre av hans slutsatser nämnas.

Den första är att de offentliga besluten har en stark tendens att bli kortsiktiga (sid 174 ff). Huvudskälet för denna uppfattning är förstås att de politiska aktörerna inte i någon större utsträckning har möjlighet att planera bortom nästa valperiod, och därför inte heller gör det. Det kanske kan tillfogas att detta inte behöver betyda att politiker inte fattar beslut om stora investeringar, eller om annat med mycket långsiktiga konsekvenser. Att sådana beslut fattas är ju uppenbart. Det ligger därför närmast till hands att tolka Downs uppfattning som ett ifrågasättande av de offentliga beslutens långsiktiga rationalitet. Även om t ex en offentligt beslutad och byggd bro finns kvar under mycket lång tid, och då ger en bättre eller sämre ekonomisk avkastning, så kan ju den kortsiktiga politiska avkastningen ha varit avgörande för dess tillkomst.

Den andra uppfattningen är att offentliga beslut tenderar att omfördela resurser från de mer till de mindre bemedlade i samhället, d v s att besluten har en standardutjämnande effekt (s 198 ff). Mekanismen bakom denna tendens kan beskrivas så här. Antag först att partierna anser det nödvändigt att föreslå penningutdelning till väljarna för att få deras stöd. En möjlighet är då att ta pengarna från den minst bemedlade minoriteten och dela ut dem till de övriga, d v s den majoritet vars stöd man eftersträvar. En annan möjlighet är att istället beskatta den mest välbärgade minoriteten och och låta resten få del av dessa resurser. Den beskattade minoriteten blir antagligen missnöjd i båda fallen och kommer därför att rösta mot förslagen. Detta är emellertid inget problem för partierna eftersom de inte behöver stöd från mer än en majoritet. Det senare förslaget, alltså det som innebär en omfördelning från de rikare till de fattigare, har emellertid fördelen att det ger ett mycket rikligare lockbete för den gynnade majoriteten, och alltså bättre förutsättningar att faktiskt vinna denna majoritets röster. Naturligtvis kan inte alla partier lägga fram samma förslag eftersom de konkurrerar med varandra, men det verkar inte orimligt att huvudtendensen faktiskt blir en omfördelning i den riktning som Downs hävdar.¹⁰

Den tredje uppfattningen, slutligen, är att producenter av skilda slag har mycket större inflytande på den förda politiken än konsumenter (s 254 ff). Utgångspunkten här är att de flesta människor, i sin egenskap av producenter eller yrkesarbetande, har ett eller några få stora inkomstflöden, vanligen lönen, och, i sin egenskap av konsumenter, många små utgiftflöden. Naturligtvis kan även ett och annat utgiftsflöde bli förhållandevis stort, vanligen kanske hyran. För den enskilda människan är det uppenbarligen viktigare att påverka något av sina stora flöden, helst det största, än något av de mindre. Människor i allmänhet har därför ett större intresse av att med politiska medel påverka sina producentbetingade inkomstflöden än sina konsumentbetingade utgiftsflöden.

Dessa tankar om människors intressen kopplar Downs sedan samman med den för honom viktiga föreställningen om att information om politiska förhållanden inte är gratis. För att i politiska val alls kunna utöva något inflytande till egen förmån måste en väljare veta var partierna står i olika frågor och för att få reda på det måste väljaren alltid i större eller mindre utsträckning anstränga sig, t ex genom att läsa tidningar, gå på möten, prata med initierade, o s v. För att sådana ansträngningar skall vara rationella krävs att den politiska fråga det gäller är tillräckligt viktig för väljaren, och att ansträngningen är tillräckligt liten. Är dessa villkor inte uppfyllda så är ansträngningen inte värd att göra, i all synnerhet som sannolikheten för att den enskilde väljarens röst skall bli avgörande alltid är mycket liten (såväl denna senaste synpunkt som frågan om kostnader för politisk information behandlas utförligare i avsnittet "Rationell okunnighet och röstningsparadoxen").

Downs menar nu, vilket förefaller rimligt, att villkoren är förhållandevis väl uppfyllda för människor i deras producentroll. Deras intressen är då starka och dessutom är deras kunskapsläge gott. Eftersom yrkesverksamheten är en så stor del av många människors liv är det ju lätt att föreställa sig att de efter hand, och nästan som en bieffekt av det dagliga arbetet, också lär sig en hel del om hur politiker i olika partier ser på deras yrke och dess villkor. Att eventuellt lära sig något mer om detta kan inte heller vara så svårt eftersom det alltid är förhållandevis lätt att tolka politiska budskap om sådant som man själv är ordentligt förtrogen med. Till detta fogar Downs synpunkten att såväl företag som fackföreningar ofta tar på sig en stor del av kostnaderna för informationsinhämtningen, kostnader som dessutom kan vara avdragsgilla vid taxeringen.

Downs diskuterar emellertid inte bara väljarnas problem att få reda på var de olika partierna står, utan också deras problem att informera politikerna om sina egna önskemål och på så sätt utöva inflytande. Även detta är emellertid ett kostnadsproblem och återigen, och av samma skäl som tidigare, har producenter både förhållandevis starka incitament och låga kostnader.

Sammantaget blir alltså slutsatsen att människorna utövar ett mycket större politiskt inflytande i sin producentroll än i sin konsumentroll. Som exempel nämner Downs politiska beslut om tullar, som i varje enskilt fall gynnar en liten producentgrupp och samtidigt missgynnar stora konsumentkategorier. Downs antyder att slutsatsen möjligen kan förefalla lätt paradoxal eftersom partierna ju förutsätts vara röstmaximerande, alla aktörer förutsätts vara rationella, och konsumenterna är många fler än åtminstone medlemmarna i den enskilda avgränsade producentgruppen. Så fort antagandet om kostnader för informationshanteringen införes löses emellertid paradoxen upp, menar Downs, och slutsatsen om det starka producentinflytandet följer.

Sist i detta avsnitt kan det vara värt att notera att slutsatsen om det stora producentinflytandet kan härledas också ur andra resonemang än Downs. I föregående avsnitt såg vi ju att Rikers tanke om minimala vinnande koalitioner är intressant i sammanhanget, och här kan ytterligare en möjlighet anföras. För Downs är ju informationskostnaderna det avgörande, men även om man antar att dessa kostnader är obefintliga verkar vägen ligga öppen för en stark producentmakt. Antag att en väljare finner en viss fråga så viktig att han eller hon vid sitt röstande är beredd att bortse från alla andra valfrågor och rösta på det parti, som enligt väljaren, har bäst förslag i den viktiga frågan. En sådan väljare, en utpräglad marginalväljare, får då ett stort inflytande i just den aktuella frågan eftersom de röstmaximerande partierna rimligen kommer att tävla om väljarens gunst med goda förslag (jfr resonemanget om intensiva minoriteter i föregående kapitel). Med hänsyn till vad som ovan sades om olika penningflödens storlek är det lätt att tänka sig att många väljare är beredda att på detta sätt bortse från allt annat än just de producentfrågor som berör dem själva.

Denna sista förklaring har dessutom, som jag ser det, en väsentlig fördel i jämförelse med Downs förklaring. Downs förklarar ju väsentligen hur väljaren i sin producentroll blir informerad, stark och kapabel att utöva påtryckningar på politikerna. Han förklarar däremot inte, vilket är ett lika nödvändigt inslag i en komplett förklaring, varför politikerna, med hänsyn till sina intressen, ger efter för påtryckningarna. Ett sådant inslag finns däremot i den sista förklaringen som bygger på föreställningen om marginalväljare. Politikerna ger efter i hopp om att därigenom vinna röster.
 

RATIONELL OKUNNIGHET OCH RÖSTNINGSPARADOXEN

Deltagandet i den demokratiska processen är för den enskilde väljaren förenat med en del ansträngningar, eller kostnader i vid bemärkelse. Downs diskuterar framför allt två typer av sådana kostnader. Den ena är väljarens kostnader för att kunna bestämma sig för vilket parti som är bäst för honom eller henne, d v s väsentligen kostnader för information, analys och kunskapsuppbyggande. För de flesta väljare består dessa kostnader av sådant som åtgång av tid, som annars skulle kunnat användas till något annat, utgifter för tidningar, o s v. Den andra typen är kostnaderna för själva röstandet, d v s återigen tid, kostnader för transport till vallokalen, o s v. I förstone kan möjligen alla dessa kostnader synas så små att de knappast behöver beaktas. Som vi strax skall se är kostnaderna emellertid inte nödvändigtvis små i jämförelse de "intäkter" de skall ställas emot. Sedda i ett sådant perspektiv är kostnaderna långt ifrån betydelselösa.

Intäkterna i sammanhanget diskuterar Downs i två steg. I det första steget fokuseras intresset på väljarens egen värdering av en seger för det av honom eller henne själv prioriterade partiet. Om väljaren tycker det är mycket viktigt att just det partiet vinner, så är värdet av en seger förstås förhållandevis högt. Om väljaren däremot är tämligen indifferent så är värdet istället lågt. Vi kan beteckna detta värde med bokstaven V.

Det värde väljaren på så sätt kommer fram till måste emellertid skrivas ned mycket kraftigt av det enkla skälet att väljaren inte är ensam utan bara en av många i en stor valmanskår, och detta är det andra steget i Downs resonemang. Även om väljaren röstar på sitt favoritparti kan ju detta förlora och väljarens röst har då varit utan effekt för utgången. Omvänt kan partiet vinna, men med så god marginal att väljarens röst återigen kan anses ha varit utan effekt. Sannolikheten, sedd i förhand, för att väljarens röst faktiskt skall bli avgörande för valutgången är alltså utomordentligt liten. I en flermiljonhövdad valmanskår är den praktiskt taget obefintlig. Vi kan beteckna denna sannolikhet med p.

De samlade intäkterna av att rösta kan med detta sätt att resonera sättas till V × p (den s k förväntade nyttan under förutsättning av neutral attityd till risk, se avsnittet "Nyttoteori" i Appendix), och Downs gör också så. Det är alltså detta tal, som framför allt beroende på p blir så fantastiskt litet, som Downs ställer mot de ovan nämnda kostnaderna. En del forskare har försökt att kvantitativt skatta de berörda storheterna, såväl kostnader som intäkter. Här begränsar jag mig emellertid till att redovisa resonemangens kvalitativa innehåll.

Låt oss nu se på väljarnas informationsinhämtning i ljuset av detta resonemang. Först kan vi då i förbigående konstatera att det i ett demokratiskt samhälle alltid finns en stor informationsindustri, press, radio, television, o s v, som tillhandahåller stora mängder politisk information till mycket låga kostnader. Detta konstaterande berör emellertid inte vårt grundproblem, nämligen hur stora egna ansträngningar i form av läsning, diskussioner, o s v, den enskilde väljaren, med all sin tillgång till offentliga massmedia, bör göra för att komma fram till ett eget röstbeslut.

Allmänt låter det sig naturligtvis sägas att dessa ansträngningar för en rationell väljare aldrig kan vara särskilt stora eftersom V × p alltid är ett mycket litet tal. Denna slutsats drar också Downs. Även andra forskare efter honom har accepterat slutsatsen och det är vanligt att i sammanhanget tala om rationell okunnighet (eng. "rational ignorance"). Med detta avses alltså att det helt enkelt inte är särskilt rationellt av en väljare i en demokrati att ingående informera sig om offentliga angelägenheter, det är bättre att anstränga sig med sådant som ger mer direkt utdelning för en själv. Även före Downs formulerade sig f ö också Schumpeter på ett mycket likartat sätt. Om den enskilde medborgaren uttryckte han sig så här (1942, s 261 f):¹¹

Att empiriskt testa dessa slutsatser är också svårt. Visserligen kan man naturligtvis undersöka om människor i allmänhet intresserar sig mer för, och kan mer om, sina privata angelägenheter än om samhällets affärer, och därmed pröva den mycket allmänna hypotesen om rationell okunnighet. Mer detaljerade tester, som direkt avser prediktionerna med utgångspunkt från det förväntade värdet V × p, är emellertid avsevärt svårare att utföra, bl a eftersom V och p är så svåra att fastställa. En del empiriska resultat finns emellertid, och f ö också sådana som direkt antyder brister i resonemanget. En del studier har t ex visat att väljare som är starkt övertygade om sin egen politiska uppfattnings riktighet också har förhållandevis stora kunskaper om politiska förhållanden (Downs 1957, s 243). Det tycks alltså som om dessa väljare, tvärtemot slutsatsen i föregående stycke, fortsatt att lägga ner betydande kostnader på information även efter det att de nått en för röstning tillfredsställande övertygelse.

Röstningens intäkter, d v s det förväntade värdet V × p, bedöms av Downs, och även en del andra forskare, vara så små att inte bara informationsinhämtning och politiska studier utan t o m själva röstandet lätt framstår som irrationellt. Det finns beräkningar som av sina upphovsmän anses visa att kostnaderna för sådant som den tid det tar att ta sig till vallokalen, utgifterna för spårvagnsresan och slitaget på skosulorna tillsammans, och under nästan alla tänkbara förhållanden, måste bli mycket större än V × p (se t ex Mueller 1989, s 349 f). Även om sådana beräkningar i sina detaljer ibland kan te sig diskutabla, så förefaller ändå huvudresultatet intutitivt rimligt. Resonemanget, så som det förts så här långt, leder alltså fram till att rationella människor inte bör rösta alls. Men i verkligheten röstar de ju faktiskt i stor utsträckning. Valdeltagandet i moderna demokratier brukar ju ligga över, eller ofta t o m mycket över, 50 %. Detta, vilket alltså framstår som en gåta, är den s k röstningsparadoxen (eng. "the paradox of voting"). Men även om det förda resonemanget i huvudsak underkänns av verkligheten så får det också stöd på vissa punkter. Bl a visar en del empiriska undersökningar att valdeltagandet stiger när prognoserna pekar på en mycket knapp seger för endera sidan, d v s prognoser som gör p förhållandevis stort (se t ex Mueller 1989, s 357 ff).

Det förda resonemanget har emellertid också en teoretisk brist som påpekas av Downs. När den rationelle väljaren kommit fram till beslutet att inte rösta alls så inser han eller hon ju att alla andra, eller åtminstone de flesta andra, rimligen kalkylerar på samma sätt och att alltså ingen, eller bara några få, kommer att rösta. Men om ingen eller bara ett fåtal röstar så kullkastas hela kalkylen och det blir plötsligt rationellt att rösta, ty i så fall ökar ju sannolikheten för att väljaren skall bli avgörande drastiskt (p blir mycket större). Om mekanismer av detta slag är verksamma i verkligheten så bör det emellertid, kan man tycka, leda till någon form av instabilitet eller ryckighet. En möjlighet är att det totala valdeltagandet varierar kraftigt från val till val, en annan att åtminstone många av de enskilda väljarna ibland röstar och ibland inte.

Verkligheten följer dock inte dessa prediktioner. De västliga demokratierna har genomgående inte bara ett högt utan också tämligen stabilt valdeltagande. Detta höga och stabila valdeltagande låter sig alltså inte förklaras inom ramen för det hittills förda resonemanget. Värre, eller intressantare om man så vill, är emellertid att det höga valdeltagandet också kastar ett obarmhärtigt ljus över en viktig utgångspunkt för vårt resonemang, nämligen antagandet om individernas rationalitet. Åtminstone gäller detta om man tänker sig att rationalitetsantagandet utgår från föreställningen om egoistiska individer snarare än allmänt solidariska, eller kanske t o m altrusitiska, sådana. Människornas valbeteende förefaller helt enkelt inte präglas av en på självintresse baserad rationalitet.¹² Antingen måste därför rationalitetsantagandet, åtminstone i dess egoistiska form, förkastas, eller också måste man på något sätt visa att väljarnas beteende, trots allt, är förenligt med ett sådant antagande. Detta är en intressant och utmanande aspekt av röstningsparadoxen.

En del försök att lösa upp paradoxen genom att på olika sätt hänvisa till normer har gjorts. Downs själv talar t ex i den andan om värdet i sig (per se) av att rösta. Även om röstandet inte direkt och på något nämnvärt sätt bidrar till den röstandes egen välfärd kan det främja hans eller hennes prestige, t ex därför att det betraktas som en samhällelig plikt att rösta. Röstandet får av det skälet ett slags egenvärde. Resonemang av detta slag är emellertid knappast tillfredsställande så länge själva normerna är oförklarade. I så fall har man ju egentligen bara postulerat det som skall förklaras. För att det skall bli någon ordning på det hela måste själva normerna härledas med utgångspunkt från individualism och egenintressen. Framför allt är det den i kapitel 1 omnämnde sociologen James Coleman som försökt genomföra detta program (1990, s 289 ff).
 

PRIVILEGIEJAKT

I avsnittet "Ett elementärt rättssystem" i kapitel 2 nämnde jag att individer och organisationer för egna intressens skull kan sträva efter att med demokratiska medel få inflytande över, eller delaktighet i, den statliga våldsutövningen. Naturligtvis finns det en mycket stor mängd skilda beteenden som kan samlas under denna allmänna beskrivning, men de aktiviteter som på engelska betecknas med uttrycket "rent-seeking" är åtminstone en viktig del av dem. Den engelska termen myntades av ekonomen Anne O. Kreuger 1974 och på svenska används uttrycket privilegiejakt. Det samhällsvetenskapliga intresset för privilegiejakten är emellertid äldre än beteckningen och åtminstone sedan 1960-talet har teoriansatser av skilda slag utvecklats. Ett antal centrala texter finns i samlingsverket Toward a Theory of the Rent-Seeking Society som givits ut av James Buchanan, Robert Tollison och Gordon Tullock (1980).

Termen "rent" i "rent-seeking" är samma ord som det svenska "ränta" i t ex jordränta, och det därför möjligt att utgå från denna senare företeelse. Låt oss anta att någon äger ett stycke jord och brukar den genom att på vanliga konkurrensmarknader rekrytera den nödvändiga arbetskraften, genom att på samma sätt köpa eller hyra alla nödvändiga maskiner, köpa alla nödvändiga insatsvaror, o s v. Vi antar vidare att vår jordägare för sitt eget arbete betalar en lika hög lön till sig själv som han eller hon hade kunnat erhålla som anställd i någon alternativ sysselsättning. Till sist antar vi också att jordägaren säljer produkterna från sitt jordbruk på bästa sätt. Efter allt detta är det möjligt att jordägaren, räknat på t ex årsbasis, får ett överskott, d v s det är tänkbart att intäkterna för produkterna sammantagna är större utgifterna för produktionen. Överskottet blir större ju bättre jorden är i förhållande till jordar i allmänhet, och det kan därför betraktas som en ersättning till, eller avkastning på, själva jorden. Det är detta överskott som kallas för jordränta. Allmänt står alltså det räntebegrepp som här används för en avkastning i den preciserade bemärkelsen på en tillgång av ett eller annat slag.

Vi kan nu gå vidare och anta att någon erhåller en rättighet av staten att ensam bedriva en produktion av något slag, t ex produktion av kulspetspennor. Denna rättighet har då förstås ett betydande värde för den lyckliggjorda. Han eller hon kan tillverka kulspetspennor med hjälp av arbetskraft, maskiner och insatsvaror som köps upp på vanliga konkurrensmarknader och därefter, i kraft av sin monopolställning, sälja pennorna för ett högt pris. Den av staten erhållna rättigheten ger sålunda en hög avkastning eller ränta, och den utgör i den meningen ett betydande privilegium.

Rättigheter av detta senare slag är i mer eller mindre uppenbara former mycket vanliga. Anställda i statliga eller privata företag, som med av staten given och skyddad ensamrätt, producerar eller säljer vissa typer av varor kan t ex vara privilegieinnehavare av detta slag. Detsamma gäller "legitimerade" medlemmar av yrkeskårer som med ensamrätt utför vissa typer av arbeten, t ex elektriker och läkare. I alla dessa fall kan naturligtvis ensamrätten ha motiverats av något annat, t ex säkerhetsskäl, än av omtanke om rättigheternas innehavare. Det är förstås inte heller nödvändigt att ensamrätten i dessa fall faktiskt utnyttjas i privilegiesyfte. Men möjligheten till ett sådant utnyttjande finns ändå hela tiden där.

Det är inte bara "produktionsrättigheter" som är aktuella i detta sammanhang utan också "konsumtionsrättigheter". Likaväl som staten kan skapa och fördela rättigheter till gynnsam produktion kan den ju skapa rättigheter till gynnsam konsumtion, d v s konsumtion under ett marknadsbestämt pris. Vissa på olika sätt avgränsade större eller mindre grupper kan t ex erbjudas boende, vård eller utbildning under marknadspris.

Så här långt har jag talat om rättigheter till ekonomiskt fördelaktig produktion eller konsumtion, men därifrån behöver steget inte vara långt till direkta statliga penningutdelningar till avgränsade medborgargrupper. Därmed kommer alltså också mottagandet av s k transfereringar att betraktas som privilegier i den här använda bemärkelsen och teoribildningen kring "the rent-seeking society" ägnar sig i betydande utsträckning åt just transfereringar. Mottagna transfereringar är f ö detsamma som sådana situationsbetingade inkomster som i avsnittet "Tre andra samhällstyper" i kapitel 2 kontrasterades mot prestationsbetingade inkomster.

Eftersom möjligheterna finns kommer förstås enskilda människor och organisationer att lägga ner stora ansträngningar på att bli delaktiga i förmåner av de beskrivna slagen. Det är just dessa strävanden, och deras förutsättningar och effekter, som är föremålet för teoribildningarna om privilegiejakt. Jag skall här bara beröra några få inslag i detta teoriskapande.

Till en början är det ofta väsentligt att skilja på två faser i privilegiejakten. Den första fasen består av strävanden att få staten att skapa rättigheter, d v s stifta lagar, som är gynnsamma för den egna gruppen. I denna fas, som för de agerande kan vara mycket kostnadskrävande, agerar nog i allmänhet bara organisationer och knappast enskilda människor. Den andra fasen är däremot på ett helt annat sätt öppen också för enskilda individer. Strävandena i den fasen syftar till att, i den mån man inte redan är det, bli klassificerad som medlem i en av lagarna priviligierad grupp. Någon som önskar bli förtidspensionär kan t ex försöka få en läkare att skriva ett för ändamålet nödvändigt intyg.

Att privilegiejakten sannolikt har stora effekter på samhällsförhållandena i allmänhet, och samhällsekonomin i synnerhet, förefaller uppenbart. Dessa effekter kan delas in i tre kategorier.

• För det första leder jakten till omfördelningar av samhällets resurser. Analysen av dessa omfördelningar är synnerligen komplicerad eftersom en del omfördelningar ju faktiskt avsiktliga eller önskade av många samhällsmedborgare. Det är alltså till en början nödvändigt att skilja mellan avsedda och icke avsedda omfördelningar. Detta är emellertid inte tillräckligt eftersom det ligger i omfördelningars natur att vara kontroversiella. Det är nödvändigt att också precisera vilka som önskar, och vilka som inte önskar, att en viss omfördelning skall genomföras. Att en sådan analys inte är alldeles enkel att genomföra är uppenbart.

• För det andra innebär jakten att marknadsmekanismer störs och marknadsjämvikter förskjuts. Detta är det ena av två orsakskomplex som leder till samhällsekonomiska förluster, d v s gör den totala samhällsproduktionen lägre än privilegiejakten förutan.

• För det tredje innebär jakten att betydande produktionsresurser används för vad som möjligen kan betraktas som improduktiv verksamhet, nämligen ansträngningarna, framför allt av organisationer, att åstadkomma de privilegieskapande rättigheterna. Även enskilda människors och organisationers ansträngningar att bli klassade som behöriga privilegiemottagare kan naturligtvis sammantaget innebära en betydande resursförbrukning. Allt detta är det andra av de två orsakskomplex som ofta anses leda till samhällsekonomiska förluster.¹³

Privilegiejakten är naturligtvis en viktig aspekt av det förhållande mellan väljare och politiker som diskuteras i detta kapitel, och den berörs följdriktigt också av Downs i An Economic Theory of Democracy. Sjutton år innan termen "rent seeking" myntades formulerade han sig så här (1957, s 199):

Slutnoter

¹En utförlig och mycket intressant diskussion om Schumpeters betydelse för den ekonomiska statsvetenskapen finns hos Mitchell (1984 a och b).

²Den utnyttjade kurvan har stora likheter med en kurva av det slag som statistikerna kallar en frekvensfunktion. Enda skillnaden är att ytan under en frekvensfunktion alltid är normerad till 1, vilket innebär att t ex den fyllda ytan mellan A och B blir proportionell mot andelen väljare mellan de båda punkterna och inte, som här, mot antalet sådana väljare.

³För att skalan skall fungera på avsett sätt i modellen krävs att alla aktörer, trots skilda positioner på skalan, är överens om att skalan som sådan beskriver de politiska åsiktsskillnaderna på ett korrekt sätt. I detta ligger att det s k entoppsvillkoret är uppfyllt (se diskussionen i anslutning till figur 4 i kapitel 3) och Downs antar alltså att så är fallet. Vidare förutsätts att väljarna faktiskt röstar enligt sina ideologiska positioner och inte t ex i enlighet med något intresse i någon enskild sakfråga. Rimligheten i detta kan naturligtvis diskuteras.

⁴Detta påstående kan förefalla väl slappt och följer knappast heller ur hittills gjorda antaganden. När antaganden om kostnader för att rösta införs i avsnittet "Rationell okunnighet och röstningsparadoxen" blir saken dock mycket rimligare.

⁵Duvergers lag diskuteras utförligt i flera uppsatser i Grofman & Lijphart (1986).

⁶Den typ av modellansatser som beskrivits i detta avsnitt har utvecklats i olika avseenden sedan Downs publicerade sin bok. En koncis redogörelse för resultaten av denna utveckling finns i Shepsle (1991).

⁷En medianväljare är inte detsamma som en marginalväljare, även om det finns betydande likheter. En första viktig skillnad är att medianväljarbegreppet primärt avser en position på den politiska skalan, nämligen medianpositionen, medan marginalväljarbegreppet däremot primärt avser ett beteende, eller snarare en disposition för ett beteende. Marginalväljaren utmärker sig ju genom att under vissa omständigheter lätt byta parti, d v s för låg partitrohet. I denna sista formulering antyds ytterligare en skillnad mellan de båda begreppen, nämligen att medianväljarbegreppet avser väljarens relation till andra väljare, medan marginalväljarbegreppet avser väljarens relation till partier. En medianväljare är alltså inte nödvändigtvis är en marginalväljare, och en marginalväljare inte nödvändigtvis en medianväljare.

⁸Rikers idé om minimala vinnande koalitioner förefaller tillämpbar även på annat inom detta kapitels ämnesområde än regeringskoalitioner. Det sägs ibland, närmast som en självklarhet, att uppfattningar eller intressen som delas av nästan alla i en demokrati, t ex konsumentintressen, kommer att manifesteras i politiska beslut p g a majoritetsprincipen. Sådana allmänt omfattade uppfattningar, det är tanken, måste rimligen beaktas i en demokrati. Men samtidigt hävdas ofta, och för att fortsätta med just konsumentintressena, att dessa, i jämförelse med producentintressen, väger lätt i den politiska processen, d v s producenter backas upp mycket mer av politiska beslut än konsumenter. Möjliga orsaker till detta senare förhållande behandlas också på andra ställen i denna bok. Det intressanta här är att Rikers idé kan bidra med ytterligare en orsak. I sin egenskap av producenter är ju människor indelade i många från varandra klart skilda mindre grupper, t ex företagare inom elbranschen, anställda inom livsmedelsindustrin, o s v. I jämförelse med detta är konsumentmängden mycket homogenare och låter sig därför inte lika naturligt delas in i klart avgränsade delmängder. Konsumenterna har därför svårigheter att uppträda på annat sätt än som en enda grupp, och därmed är också sagt att det inte finns några icke-konsumenter att exploatera. Konsumenterna är enligt detta synsätt helt enkelt för lika och för många för att kunna få något större politiskt inflytande. Ett antal mindre producentgrupper kan däremot mycket lättare fogas in i en minimal vinnande koalition.

⁹I avsnittet "Marknadsavtal och Coase" i kapitel 4 såg vi att det finns en intressant kritik av teorin om marknadsimperfektioner, men Downs intar alltså här den vanliga välfärdsteoretiska ståndpunkten. I just detta sammanhang är detta också invändningsfritt. Det är ju rimligt att anta att rättigheterna i det samhälle som Downs diskuterar inte är så preciserade som kritikerna av välfärdsteorin menar är möjligt.

¹⁰Downs argumentation i detta fall har likheter med ett tankemönster som fått en vidare utbredning inom den ekonomiska statsvetenskapen. Tanken är att politiker kan tjäna sitt eget röstvinnande syfte genom att föreslå åtgärder vars positiva effekter påtagligt gynnar klart avgränsade mindre väljargrupper samtidigt som de negativa effekterna, eller kostnaderna, sprids på ett mera diffust sätt över större väljarskaror. "Diffused losses and focused gains explain the initial success in securing the adoption of such policies,..." heter det t ex på ett ställe (Lee & Orr, s 114).

¹¹Det är intressant att jämföra denna syn på mänskligt beteende med den enhetlighetstanke hos framför allt Buchanan, som refererades i avsnittet "Rationalitetsantagandet" i kapitel 1. Det förefaller inte orimligt att kontrastera mänskligt marknadsbeteende mot politiskt beteende på samma sätt som Schumpeter kontrasterar kortspelsbeteende mot politiskt beteende.

¹²Denna syn på röstningsparadoxen utvecklas i bl a Mansbridge, ed. (1990, s 14 ff).

¹³Den reservation som finns i uttrycket "ofta anses" har sin grund i att resonemanget baseras på en distinktion mellan "produktiv" och "icke-produktiv" verksamhet. Eftersom denna distinktion i andra sammanhang, och på goda grunder, anses diskutabel, är den rimligen diskutabel också här. För att den tredje punktens effekter verkligen skall kunna anses föreligga måste därför skillnaden mellan "produktiv" och "icke-produktiv" verksamhet i just detta samnmanhang klargöras ytterligare.