Skandaldomen mot Håkan Lans i Nacka tingsrätt borde vara ett
fall för JK
Domstolar
och rättsprovning är farliga saker som man bör akta sig för. Har man blivit
ordentligt bestulen, skall man ändå tänka sig för innan man går till domstol.
Man bör vara fullt medveten om att även domstolsprövningen kan rymma kriminella
inslag och leda till total plundring, ja till och med enorma pekuniära skulder.
Inser den bestulne inte detta utan istället naivt söker rättvisa, så får han
stå sitt kast. Den som sig i leken ger får leken tåla.
Detta
låter kanske förfärligt, men ändå finns det människor, ja till och med jurister
och domare, som har precis denna uppfattning. Ett aktuellt exempel är rådmannen
Gunnar Lavett i Nacka tingsrätt och hans bisittare Martin Holmgren och Mattias
Laine. I deras just utfärdade mellandom i konflikten mellan svensken Håkan Lans
och företaget Gateway uttrycks inte bara
uppfattningen med skrämmande pregnans – den utgör också huvudmotivering för
själva domslutet.
Konflikten
gäller Håkan lans patent på färggrafik, en teknik som är av central betydelse
för dataskärmar. Efter att ha skrivit ett licensavtal med IBM och vunnit en
stor process mot Hitachi stämde Lans 1997 ett antal amerikanska företag, bland
dem Gateway, för intrång i patentet.
De
därpå följande amerikanska rättegångarna var remarkabla på flera sätt. Till att
börja med så behandlades själva intrångsfrågan över huvud taget inte. Istället
fördes processen in på ett sidospår när ett av de stämda företagen, Gateway, gjorde gällande att stämningen gjorts i fel namn.
Den borde inte ha gjorts av Håkan Lans personligen utan av hans helägda bolag Uniboard. Och därför var den ogiltig.
Detta
var fel i sak, vilket är lätt att visa, men accepterades ändå av domstolen. Men
det räckte inte med detta. Domstolen gjorde också gällande att Lans uppträtt
bedrägligt genom att inte informera om Uniboards
existens, och grundade detta på ett uppenbart lögnaktigt uttalande under ed av
Lans egen dåvarande advokat Louis Mastriani. Detta
ledde i sin tur till ett avsteg från den huvudregel i amerikansk
skadeståndsrätt som säger att vardera parten står för sina egna
rättegångskostnader. Lans dömdes att betala även motpartens kostnader. Och
detta resultat har slutgiltigt fastställts i amerikansk domstol.
Allt
detta kan möjligen synas alltför otroligt för att vara sant. Har de amerikanska
processerna verkligen gått till så här?
Den
som tvivlar kan läsa det brev som Sveriges Chargé d’Affaires i Washington, Bo Eriksson, skrev till den
biträdande amerikanske justitieministern den 20 juli 2004. Där stod bland annat
(min översättning):
”En nations rättssystems integritet grundas på advokaternas sannfärdighet inför dess domstolar, och de osanna uttalandena av Dr Lans tidligare advokater har allvarligt skadat Dr Lans. Jag skriver för att uttrycka min reagerings starka oro beträffande detta och kräver att en brottsundersökning inleds eller att åtgärder vidtas för att förlänga preskriptionstiden innan den går ut.”
Här
ges alltså samma bild, och direkta brottsmisstankar framförs. Och i själva
verket fanns det fler grava oegentligheter i de amerikanska processerna än
advokatens mened. Även domaren, John Garrett Penn, for bevisligen med osanning.
Lans
dömdes alltså att betala motpartens kostnader och det är för att driva in sin
del av dessa pengar som Gateway stämt Lans i Nacka
tingsrätt. Kravet är drygt 1,6 miljoner dollar.
Det
finns inget avtal mellan Sverige och USA som föreskriver att amerikanska domar
automatiskt skall verkställas i Sverige. Huvudregeln är istället den motsatta,
nämligen att ny materiell prövning görs i Sverige. Men ändå frågar sig
tingsrätten ”om det finns skäl att frångå huvudregeln i detta fall”. Och
tingsrätten besvarar sinn egen fråga jakande med följande motivering:
”Håkan Lans och Uniboard har uppträtt som kärandeparter och sålunda själva valt att inleda processerna i USA. … Det har emellertid hela tiden stått Håkan Lans och Uniboard fritt att väcka talan och det har varit deras eget val att inleda processerna. Dessutom … måste [de] anses ha varit medvetna om de risker som följer med att inleda en rättegång i USA, även den att de kunde åläggas att betala motpartens rättegångskostnader.”
Nacka
tingsrätt hävdar alltså, precis som jag skrev inledningsvis, att man skall akta
sig noga för domstolar och rättsprövning.
Detta
är fantastiskt för att komma från en domstol. Tingsrätten vet ju att Håkan Lans
gjort uppfinningen, att patentet är utomordentligt värdefullt, och att
amerikansk kränkning av patent bara kan lagföras i
USA. I vilka fall har domstolar en funktion, i vilka fall skall rätt skipas om
inte i sådana som detta?
Men
istället för att fullgöra sina självklara åligganden
har tingsrätten alltså funnit det lämpligt att utan någon som helst prövning
bidra till legitimeringen av misstänkta brott! Och ändå har den, genom Lans
svenske advokat, varit välinformerad om alla oegentligheter och materiella fel
i de amerikanska processerna. Och den svenska regeringens brottsmisstankar var
offentliga långt före tingsrättens dom.
Rättsskandalen
är alltså uppenbar. Och den drabbar inte bara Håkan Lans. Patent kränks ofta,
och patentförsvarets problem är därför en första rangens angelägenhet för
Sverige som industrination, för den svenska regeringen och för näringsministern
Maud Olofsson. Men ingenting av detta tycks domarna i Nacka ha förstått. De
valde istället att frångå huvudregeln och därmed rättvisan.
Deras
agerande är ett klart fall för justitiekanslern (JK), som ju har till uppgift
att ”vaka över att domstolar … fullgör sina skyldigheter enligt vad rättvisa
och lag kräver.”
Erik Moberg
2009-07-28