Släpp loss arbetsmarknaden

Artikeln publicerades ursprungligen i Expressen (uppslaget "Mitt i Expressen"), 10 februari 1984. ã Expressen.

Erik Moberg:

Arbetsmarknadens stelhet är ett allvarligt systemfel i den svenska ekonomin. Arbetslösheten och de stora offentliga underskotten och de negativa följderna av de fenomenen beror i betydande utsträckning på detta fel.

När jag talar om arbetsmarknadens stelhet så tänker jag på de mekanismer med vilka löner och andra anställningsvillkor bestäms. Bristen på anpassning efter förhållandena i de enskilda fallen är påfallande. Samtidigt som många företag mer än väl har råd att betala de rådande lönerna så finns det också många andra företag i utsatta branscher och regioner som inte tillnärmelsevis klarar detta.

Stelheten leder därför till att sysselsättningen i företagen blir mindre än vad som vore möjligt med en fri arbetsmarknad. I gengäld blir den offentliga sysselsättningen och arbetslösheten större. Detta innebär självfallet också större offentliga utgifter, och efter hand stora offentliga underskott.

Vilka lagar behöver då stiftas, och vilka lagar måste avskaffas, för att vi skall få en fri och praktiskt fungerande arbetsmarknad för de stora arbetar- och tjänstemannagrupperna?

Frågan kan sägas ha två aspekter. Den första gäller arbetsmarknadens frihet i princip, den andra att friheten också skall vara praktiskt fungerande.

På dagens arbetsmarknad finns knappast ens någon frihet i princip. Konkurrensen har satts ur spel av de stora organisationerna genom det system för förhandlingar och avtal om anställningsvillkor som de skapat. Enskilda arbetstagare och arbetsgivare är i praktiken bundna av detta system. Några större möjligheter att på egen hand, och efter eget huvud, göra upp om anställningsvillkor har de inte.

För att råda bot på dessa förhållanden skulle det behövas en lag som direkt syftade till att främja konkurrensen på arbetsmarknaden. Att konkurrens och friprisbildning är värdefullt är en gammal insikt. För att värna om dessa värden har vi också en lag, den så kallade konkurrenslagen. Det intressanta är emellertid att arbetsmarknaden, i en speciell paragraf, uttryckligen undantas i denna lag.

Varför är arbetsmarknaden på detta sätt undantagen? Två typer av motiv anförs i förarbetena till lagen.

För det första anses arbetsmarknaden skilja sig principiellt från varumarknader genom att två organiserade parter står mot varandra. Detta har ansetts ge viss garanti för att skadeverkningarna av konkurrensbegränsningen inte blir lika stora som på en varumarknad där ett monopol står mot en splittrad och oorganiserad köparskara. Det ligger säkert en del i det argumentet. Mot bakgrund av senare års erfarenheter menar jag dock att skadeverkningarna är tillräckligt stora för att inge allvarliga bekymmer.

För det andra har man hänvisat till att förhållandena på arbetsmarknaden regleras av speciella lagar sådana som den nuvarande medbestämmandelagen. Något behov av att också tillämpa konkurrenslagen skulle därför inte finnas. Till detta kan bara sägas att det visserligen finns lagar som speciellt gäller arbetsmarknaden, men dessa värnar på intet sätt om konkurrensen, snarare tvärtom.

Skälen för att undanta arbetsmarknaden från konkurrenslagstiftningen är alltså enligt min uppfattning inte bärkraftiga. Tvärtom menar jag att en konkurrenslag är en nödvändig förutsättning för en fri arbetsmarknad.

Att utforma en konkurrenslag för arbetsmarknaden är förvisso ett svårt och grannlaga arbete, men naturligtvis möjligt. Jag kan inte här diskutera en sådan lags innehåll i detalj, men en viktig punkt bör tas upp. Lagen skall uttryckligen förbjuda repressalier mot arbetstagare och arbetsgivare som träffaravtal efter eget gottfinnande, till exempel under rådande kollektivavtalsnivå.

Bakgrunden till den nuvarande konkurrenslagen är konflikten mellan två liberala principer, nämligen principerna om avtalsfrihet respektive näringsfrihet. Den obegränsade avtalsfriheten kan användas för att sätta näringsfriheten ur spel - avtal kan ju syfta till konkurrensbegränsning.

Tidigare gavs avtalsfriheten företräde framför näringsfriheten i svensk rätt. Efter hand som konkurrensbegränsningens skadeverkningar inom varuproduktionen blev alltmer uppenbara så beslöt man emellertid att inskränka på avtalsfriheten till förmån för näringsfriheten. Det var så konkurrenslagen kom till. Jag menar att man nu bör fortsätta in på arbetsmarknaden efter samma linjer.

Med en konkurrenslag skulle arbetsmarknaden bli fri i princip, men friheten skulle fortfarande vara svår att utnyttja för enskilda arbetstagare och arbetsgivare. För att den principiella friheten skall bli av praktiskt värde krävs också, som på många andra marknader, att det finns mäklare som förbindelselänkar mellan köpare och säljare.

Dessas yrkeskunnande skulle bland annat bestå i den överblick som är nödvändig för att kunna sätta arbetstagare och arbetsgivare i kontakt med varandra. De skulle också kunna förmedla parternas villkor, bistå med kontraktsskrivande och så vidare. Det skulle kort sagt vara fråga om mäklarverksamhet av det slag som i andra sammanhang betraktas som fullt normal.

En sådan verksamhet kommer emellertid i konflikt med lagen om arbetsförmedling, vilken förbjuder privat arbetsförmedling med vinstsyfte. Återigen blir det alltså av intresse att se på motiven bakom den existerande lagstiftningen. I de texter som är av betydelse i sammanhanget anförs väsentligen ett motiv, nämligen det som en departementschef i en proposition uttryckte på följande sätt:

"Det är enligt min mening oförenligt med samhällets ansvar för den enskildes rätt till arbete att samhället tillåter att någon bereder sig vinst på att förmedla arbete åt andra."

Detta är ett i många sammanhang vanligt argument, men inte desto mindre tvivelaktigt. Så fort man erkänner att arbetsförmedling, liksom annan mäklarverksamhet, kräver yrkeskunskaper och kan bedrivas mer eller mindre skickligt så inser man också att förmedlingen är något som det är värt att betala för, och att den blir bättre av att bedrivas marknadsmässigt.

Det argument som anförs för lagen om arbetsförmedling håller alltså inte. Samtidigt utgör lagen ett klart hinder för en i praktiken fritt fungerande arbetsmarknad. Min slutsats blir därför att lagen bör avskaffas.

Sammanfattningsvis menar jag att en fri och praktiskt fungerande arbetsmarknad kan skapas genom att en konkurrenslag införs samtidigt som lagen om arbetsförmedling avskaffas. Därmed skulle möjligheter skapas för en anpassning av löner och andra anställningsvillkor till utbud och efterfrågan på alla de delmarknader som tillsammans utgör arbetsmarknaden. Genom att ett stort antal privata arbetsförmedlande företag uppstår skulle dessa möjligheter också bli praktiskt utnyttjade. Arbetslösheten och de offentliga utgifterna skulle sjunka.

Eller med andra ord: några av de största problem vi har i dagens svenska samhälle skulle bli avsevärt mindre.