Erik Moberg: Naturgas i Sverige

Erik Moberg:
Naturgas i Sverige - Ett bidrag till diskussionen om statens roll i samhället

Bakgrunden
Gas från Sovjetunionen
Gas från Norge
Affärer och politik

7. NATURGASEN OCH KÄRNKRAFTAVVECKLINGEN

Bakgrunden

När kärnkraften kritiserats och dess avveckling krävts eller planerats har naturgasen ofta figurerat som en av flera möjliga ersättare. Huvudtanken bakom det så kallade Kockumsprojektet som lanserades av den första Fälldinregeringen var, som vi sett, kärnkraftersättning. När Vattenfall efter Harrisburg och folkomröstningen övertog samtliga aktier i Swedegas var återigen naturgasens potential som kärnkraftersättare ett viktigt motiv. Under lång tid var alltså naturgasen av och till intressant i denna roll, åtminstone för en del aktörer. Ett riktigt stort och samlat intresse for naturgasen som kärnkraftersättare uppstod emellertid inte förrän efter Tjernobyl och riksdagsbeslutet om kärnkraftens förtida avveckling.

Tjernobyl inträffade 1986 och beslutet om förtida avveckling togs 1988. När årsskiftet 1990-91 närmade sig började det därefter bli allt klarare att någon förtida avveckling inte skulle komma till stånd. Det stora intresset för storskalig import av naturgas förelåg därför från mitten av 1986 och drygt fyra år framåt. Det är framför allt detta skede som intresserar oss här. Jag har emellertid funnit det lämpligt att också behandla en del föregående händelser i detta kapitel, framför allt det så kallade Projekt Gastransitering.

Under det för kärnkraften kritiska skedet var alltså situationen i stora drag denna. Å ena sidan fanns kärnkraften och dess öden styrdes av staten. Det var staten som bestämde om avvecklingen skulle bli av, när den i så fall skulle inledas och i vilken takt den skulle genomföras. Alla dessa frågor skulle avgöras genom beslut i de centrala statsorganen, framför allt i riksdagen. Å andra sidan fanns en del tänkbara alternativ, till exempel kol, naturgas och naturligtvis sparande. Som tänkbar importör av naturgas fanns det delstatliga Swedegas och dessutom formerades några andra från Swedegas fristående aktörer. De väsentliga frågorna här handlar om hur dessa olika aktörer, staten och de tänkbara importörerna, och då framför allt Swedegas, agerade. Hur långt sträckte sig politiken? Var tog affärsmässigheten vid? Efter att ha redogjort för en del faktiska förhållanden återkommer jag till dessa frågor i kapitlets avslutande avsnitt.

Vi har tidigare sett att ägarstrukturen i Swedegas genomgick stora förändringar under slutet av 1980-talet. 1986 gick Shell, Statoil och DONG in som ägare; 1989 försvann Statoil och DONG; 1990 inträdde en hel rad privata och kommunala intressenter samtidigt som Vattenfalls ägarandel skars ner till 43%. Under det förhandlingsskede vi här intresserar oss för spelade alltså andra intressenter än svenska staten en betydande, om än varierande roll, i Swedegas.

En vanlig bedömning är att priset på naturgas inte bör överstiga kolpriset med mer än 50%, räknat per energienhet, för att gasen skall kunna konkurrera med kolet vid användning för elproduktion. Den bedömningen tar då hänsyn till sådant som naturgaskraftverkens högre verkningsgrad, den enklare förbränningsutrustningen och gasens mindre miljöpåverkan. Den danska gasen har i allmänhet ansetts för dyr för elproduktion, men möjligen kunde priset pressas och möjligen kunde också större och billigare kvantiteter importeras från Norge och Sovjetunionen. Under den här aktuella perioden förhandlade Swedegas med Danmark om inköp av 0,5 miljarder m³/år, med Sovjetunionen om 2,0 miljarder m³/år och med Norge om 2,5 miljarder m³/år. Sammanlagt gällde det alltså import av 5,0 miljarder m³/år. Detta är en mycket stor kvantitet, sammanlagt cirka 50 TWh eller, beroende på sättet att räkna, omkring 10% av den svenska energitillförseln. Förhandlingama med Danmark, som ledde till avtal 1989, har beskrivits i kapitel 5. Förhandlingarna med Sovjetunionen och Norge, som aldrig ledde till något resultat, beskrivs nedan.

Gas från Sovjetunionen

Sovjetunionen har mycket stora naturgasfyndigheter, drygt 40000 miljarder m³ eller cirka 40% av världens totala tillgångar. I huvudsak ligger reserverna i Västsibirien. Exporten till det kontinentala Europa är också mycket stor, för närvarande cirka 40 miljarder m³/år, och går i huvudsak genom två stora rör. För Sveriges del är emellertid den sovjetiska exporten till Finland speciellt intressant eftersom Sverige skulle kunna haka på rören dit. Den sovjetiska gasen kom 1974 till sydöstra Finland. Ledningen från Leningrad till Imatra har kapaciteten 5 miljarder m³/år, och beräknas vara fullt utnyttjad någon gång omkring 1995, men därmed kan också nya rör aktualiseras. Det sovjetiska exportorganet för naturgas, Sojuzgazexport, är helt integrerat i den unionella regeringsbyråkratin.

I avsnittet "Östgas AB" i kapitel 3 redovisades utvecklingen av de svenska naturgasförhandlingarna med Sovjetunionen fram till och med 1974. Under åtskilliga år därefter förekom endast sporadiska kontakter som aldrig ledde till någonting. Med hänsyn till transiteringsbehovet involverade dessa kontakter också det finska oljeföretaget Neste OY. När det svenska intresset väckts på nytt efter reaktorolyckan i Tjernobyl började förhandlingsförberedelserna i Swedegas 1987. För transporten arbetade Swedegas med den finska vägen som huvudalternativ och fortfarande var passagen norr om Åland attraktivast. En sjöledning från Finland till Sverige med kapaciteten 2,5 miljarder m³/år beräknades kosta cirka 1,5 miljarder kronor. Under de första månaderna 1988 drogs förhandlingarna igång på allvar. Som redan nämnts var den avsedda volymen 2,0 miljarder m³/år och siktet ställdes in på ett snabbt avgörande, först redan 1989 och därefter något senare. Till slut blev det emellertid, som vi vet, ingenting av det hela.

Förhandlingarna mellan Swedegas och Sojuzgazexport beledsagades av regelbundna kontakter på regeringsnivå mellan Sverige och Sovjetunionen. För att dryfta frågor av tekniskt och industriellt intresse träffades representanter för de båda länderna regelbundet någon gång om året i en så kallad blandad kommission - på samma sätt gick det för övrigt också till mellan Sverige och de övriga dåvarande statshandelsländerna. I Sveriges och Sovjetunionens blandade kommission fanns en speciell undergrupp för energifrågor och det var i den som gasfrågorna diskuterades.

Under den aktuella perioden hade inte bara Swedegas utan också Sydkraft och OK Petroleum kontakter med Sovjetunionen om gasimport. I båda fallen biträdde Johnsonkoncernen, som ju har stor erfarenhet av affärer med Sovjetunionen, de svenska företagen i vissa och skilda avseenden.

För Sydkrafts del ledde förhandlingarna fram till ett principavtal som undertecknades 1988. Avtalet avsåg 400 miljoner m³/år med början under 1990-talets första hälft. Gasen skulle föras in i Sverige från kontinenten, antingen genom dåvarande Östtyskland eller genom Västtyskland och Danmark, och skulle användas för kraftproduktion i Barsebäck. Avtalet fullföljdes emellertid inte och 1990 gick Sydkraft in som delägare i det Swedegas som då inte längre dominerades lika eftertryckligt av Vattenfall.

OK Petroleum har genom sina stora oljeinköp sedan länge goda kontakter med Sovjetunionen. 1987 undrade de sovjetiska myndigheterna om företaget också ville köpa naturgas vilket ledde till att diskussioner inleddes. Gasen skulle kunna importeras i rör över Ålands hav och avsättas i bland annat östra Mellansverige. Som vi vet ledde diskussionerna aldrig till något resultat. Numera är OK Petroleum delägare i Swedegas och förhandlar därför inte längre på egen hand om naturgasinköp.

Om bevekelsegrunderna för det sovjetiska initiativet kan man bara spekulera. I andra sammanhang sägs ju sovjetiska myndigheter ofta föredra att ha en enda klar motpart och förhandlingar med Swedegas pågick ju redan. Å andra sidan kanske de sovjetiska myndigheterna tyckte att förhandlingarna med Swedegas gick för långsamt och sökte efter vägar att skynda på dem. Om detta var syftet så blev initiativet på sätt och vis framgångsrikt. När OK inledde diskussioner med Sovjet intensifierade Swedegas sina förhandlingar. Det är ju för övrigt inte säkert att Swedegas förhandlingar med Sovjetunionen främjades av att tre stora västliga gasintressenter var delägare i företaget.

Gas från Norge

All norsk gas finns på kontinentalsockeln. 1970 upptäcktes det stora Ekofiskfältet långt söderut i den norska zonen och därefter har fynden kommit slag i slag samtidigt som letandet också gått norrut. De kända norska reserverna uppgår idag till cirka 3000 miljarder m³. Den 62:a breddgraden är en ofta nämnd gräns på den norska sockeln och bakgrunden är helt enkelt att de ogästvänliga havsområdena norr om breddgraden öppnades för olje- och gasbolagen senare än områdena i söder. Söder om 62:a breddgraden, ett stycke nordväst om Bergen, ligger Trollfältet, Norges största gasfyndighet med cirka 1200 miljarder m³. Norr om 62:a breddgraden har två större gasområden upptäckts. En bit nordväst om Trondheim ligger Haltenbanken med cirka 300 miljarder m³ och ytterligare långt norrut Tromsöflaket med cirka 250 miljarder m³.

För närvarande exporterar Norge nästan hela sin produktion på cirka 30 miljarder m³/år. Med denna produktion skulle de idag kända reserverna räcka i 120 år, vilket är mycket i sådana här sammanhang. Utvinningen är alltså låg. Exporten går till Storbritannien och europeiska kontinenten. Stora gasmängder är fortfarande osålda. Den hittills största norska gasaffären avslutades med det så kallade Trollavtalet i december 1986. 500 miljarder m³, det vill säga en kvantitet motsvarande en dryg tredjedel av Trollfältet, såldes till flera stora köpare på kontinenten. De första leveranserna enligt avtalet från Sleipnerfältet skall inledas 1993. Från och med 1996 kommer Trollfältet att gradvis fasas in.

Parallellt med upptäckterna i Nordsjön har en betydande norsk olje- och gasindustri byggts upp. De mest betydande enheterna är det helstatliga Statoil, det halvstatliga Norsk Hydro och det privata Saga i vilket emellertid Hydro sedan 1990 äger en mindre del. Från svensk synpunkt är det intressant att Volvo med 20% är störste enskilde ägare i Saga. I exportsammanhang förhandlar de tre norska bolagen tillsammans i det så kallade Gassforhandlingsutvalget. Operatör för rörtransportsystemet "Statpipe" som förbinder nordsjöfälten med den europeiska gasmarknaden är Statoil. Med hänsyn till Shells ägande i svenska Swedegas är det av intresse att Shell, som redan nämnts, har betydande intressen på den norska kontinentalsockeln.

Norge har alltså mycket stora reserver men förhållandevis låg produktion. Norrmännen konsumerar knappast heller själva någonting av sin egen gas. Allt detta kan ses som tecken på avsättningssvårigheter som har med fältens svårtillgänglighet att göra. Från svensk synpunkt innebär detta att Norge rimligen bör vara en ivrig säljare, men också att transportkostnaderna kan bli höga. En naturgasmarknad i Oslo-området, vilket är ett starkt norskt önskemål, förutsätter svensk draghjälp. Det kan tillfogas att så kallad associerad gas, det vill säga gas som är löst i oljan i kombinerade olje- och gasfält och som frigörs och kommer till ytan i samband med utvinningen av oljan, inte får facklas enligt norsk lag. Det är heller inte möjligt att återinjicera sådan gas i mer än begränsad utsträckning. Även om lagen är självförvållad så är detta naturligtvis omständigheter som driver på norrmännens strävanden att hitta köpare till sin gas. 1987 intensifierade Norge sin marknadsföring.

Norsk gas kan föras till Sverige på flera olika vägar. I det så kallade Ruhrgasprojektet tänkte man sig, som vi tidigare sett, att transportera gas från Ekofisk via Tyskland och Danmark till Sverige. Om de danska och norska rörsystemen i Nordsjön kopplas samman så skulle också en väg via enbart Danmark öppnas, även om kapaciteten för närvarande är begränsad till 2 miljarder m³/år. Gas kan också föras direkt över Norge in i Sverige. Alla dessa alternativ har diskuterats under årens lopp. Likaså har alla norska utvinningsområden vid olika tillfällen varit aktuella i den svenska diskussionen.

Eftersom de nordliga norska gasfyndigheterna inte bara kan bli mycket stora med ytterligare upptäckter utan också är svårexploaterade är det naturligt att transportsystem med större kapacitet än vad den eventuella svenska marknaden kräver har aktualiserats (se avsnittet "Naturgasens ekonomi" i kapitel 1). Det är därför inte konstigt att projekt i vilka norsk gas transiteras genom Sverige till kontinenten, samtidigt som en del av gasen tappas av i Sverige, tilldragit sig intresse. Redan på det tidiga stadium då man bara trodde på nordnorsk gas, men ännu inte upptäckt den, försökte till exempel Ruhrgas bädda för en sannolik framtida transitering. I de förhandlingar med svenska intressenter under 1970-talet och det tidiga 1980-ta1et som beskrivits i kapitlen 3 och 4 intog det västtyska företaget hela tiden en välvillig attityd trots att förhandlingarna inte ledde någon vart. En orsak var att Ruhrgas värnade om sina relationer till svenskarna för att skapa möjligheter att i framtiden få transitera nordnorsk gas genom Sverige. Detta kan för övrigt också ses som ett exempel på den förhandlingstillgång som Sveriges strategiska läge utgör.

1981 drogs en mycket stor utredning, det så kallade Projekt Gastransitering (PGT), igång i Sverige. Regeringen gav Vattenfall i uppdrag att utreda hur 20-25 miljarder m³ gas per år skulle kunna transiteras från Tromsöområdet genom Sverige till kontinenten. Samtidigt skulle Swedegas undersöka möjligheterna att avsätta en del av gasen inom landet utefter transiteringsledningen samt projektera erforderliga grenledningssystem. 1982 utvidgades uppdraget till att också gälla gas från Haltenbanken. Projektet kostade totalt cirka 150 miljoner kronor och avslutades 1984. Vattenfall använde ett stort antal konsulter men byggde också upp ett omfattande eget kunnande inom naturgasområdet. Sedan projekteringen av Forsmark 3 avslutats blev möjligheten att föra över personal, bland annat ingenjörer, till gassidan välkommen. Utredningsarbetet inkluderade informationssammanträden och diskussioner med berörda länsorgan och kommuner om ledningsdragningen.

En första fråga beträffande PGT gäller intressefördelningen mellan Sverige och Norge. Eftersom gasen huvudsakligen skulle transiteras genom Sverige och bara till en mindre del avsättas här - vid den aktuella tidpunkten var det ju väsentligen fråga om gas för oljeersättning - borde, kan man tycka, framför allt norska intressen ligga bakom projektet. Initiativet borde alltså ha kommit från norrmännen och de borde också varit villiga att betala för Vattenfalls arbete. Så var det emellertid inte alls. Initiativet var helt och hållet svenskt och den norska regeringen var närmast irriterad. Då projektet drogs igång hade man inte ens hittat tillräckligt mycket gas på Tromsöflaket för att det skulle kunna motiveras. Svenskarna var alltså tidigt ute och de utvecklingsförhoppningar som projektet väckte till liv i berörda norska regioner, och som artikulerades av regionala norska politiker, var besvärande för norska regeringen. Även i berörda svenska kommuner gav projektet för övrigt upphov till förhoppningar som skulle komma att svikas. Det kan tilläggas att senare norska studier visat att produktion av LNG för export till USA är ett mera realistiskt alternativ för Tromsögasen än rörtransport till europeiska kontinenten.

PGT var alltså hela tiden ett svenskt projekt. Under huvuddelen av de aktuella åren, 1981 till 1984, ägde Vattenfall en del av Swedegas indirekt genom Svenska Petroleum. Under avslutningsåret 1984 hade emellertid Vattenfall blivit direkt ägare av hela Swedegas. Detta skedde, som vi tidigare sett, i samband med att Vattenfall efter Harrisburg och folkomröstningen utvecklade sitt naturgasintresse. Det är rimligt att tänka sig att denna omsvängning inom Vattenfall påbörjats när PGT drogs igång. Ändå måste man säga att det stora och med hänsyn till ledningsdragningen detaljinriktade projektet på den tiden inte kunde försvaras med hänvisningar till gasen som eventuellt framtida kraftverksbränsle.

I stora drag kan alltså följande sägas om det stort upplagda och dyra projektet. De närmast berörda, det vill säga norrmännen, var ointresserade och till och med irriterade. Det var de icke särskilt berörda svenskarna som startade projektet och hos dem lades huvuduppdraget inte på det nationella gasföretaget Swedegas utan på Vattenfall. Swedegas spelade en marginell roll. För Vattenfall var uppdraget välkommet därför att det gav sysselsättning åt eljest svårplacerad personal. I berörda svenska regioner gav det upphov till ogrundade förhoppningar.

I samband med PGT finns det anledning att nämna ett utspel från Volvo 1980. Vid denna tid hade Volvo det spruckna Norgeavtalet bakom sig, det vill säga det avtal som gick ut på att norrmännen med oljetillgångar som betalning skulle köpa delägarskap i Volvo. Avtalet spräcktes av aktieägarna i januari 1979. Dotterföretaget Volvo Energi hade bildats och samgåendet med Beijerinvest, som bland annat innehöll oljehandelsföretaget STC, inletts. Volvo visade alltså under dessa år stort intresse för energifrågorna och naturgasen lämnades inte utanför. "Tillsammans med andra svenska industriföretag och det statliga Swedegas bildade Volvo ett konsortium för att aktivt medverka i förhandlingar mellan svenska och utländska intressen i naturgasfrågor", står det i Volvos verksamhetsberättelse för 1980. Konsortiet bestod av ett antal leverantörer av komponenter och förbrukare av gas, det vill säga det hade likheter med gasföreningens naturgassektion (se avsnittet "Svenska Gasföreningen" i kapitel 3).

Volvos utspel påverkade Swedegas direkt. På samma sätt som flera gånger tidigare fick företaget ställa sin utredningskapacitet till förfogande och ordföranden i Volvos industrikonsortium, Ove Sundberg, fick under några år också en plats i Swedegas styrelse.

Möjligen inspirerade Volvos utspel också till Vattenfalls PGT. Åtminstone har dåvarande Volvochefen P G Gyllenhammar själv hävdat det. I en intervjubok från 1984 låter det så här. "Pehr G Gyllenhammar fastslår, att vi måste vara villiga att ta ekonomiska risker, om vi över huvud taget skall kunna trygga vår långsiktiga energiförsörjning. När den första gasen utanför Nordnorge upptäcktes visade industrin sin riskvillighet. Pehr G Gyllenhammar tog själv initiativet till ett konsortium för att detaljstudera förutsättningarna i ett projekt, där gasen från de nordnorska fälten skulle dras i rörledning genom Sverige. Dessvärre kom initiativet av sig. Trots att Sverige då hade en borgerlig regering överlät industridepartementet utredningen till statliga Vattenfall. Därmed avtog industrins intresse för den viktiga frågan. Stort längre har man inte kommit." (Kalle Karlsson, Avveckla strutspolitiken, Tio industriledare om energipolitiken, Timbro 1984)

PGT var alltså inte ett inslag i några förhandlingar mellan svenska och norska intressenter utan en rent svensk angelägenhet. Förhandlingar har emellertid också förekommit. Under åren fram till 1987 var kontakterna sporadiska men därefter blev de, på samma sätt som i förhållande till Sovjetunionen, avsevärt seriösare. Förhandlingarna kom igång de första månaderna 1988 och fördes mellan Swedegas på den svenska sidan och det tidigare nämnda Gassforhandlingsutvalget på den norska. De gällde som redan angetts 2,5 miljarder m³/år och tänkbara källor var Haltenbanken och fyndigheter söder därom i Nordsjön, däremot inte Tromsöflaket. Som exempel på kostnader kan nämnas att en rörledning från Trondheim till Sverige med en kapacitet på 4-6 miljarder m³/år beräknas gå på cirka 6 miljarder kronor. Möjligheterna att importera gasproducerad el från Norge har också studerats. För större volymer är det dock dyrare att transportera elektricitet än gas.

Även om de egentliga förhandlingarna fördes mellan Swedegas och Gassforhandlingsutvalget så var emellertid regeringarna i båda länderna också engagerade. Kontakterna mellan det svenska energidepartementet och Swedegas var täta under hela förhandlingsskedet. 1987 tillsattes också en svensk-norsk interdepartemental samarbetsgrupp för energifrågor. Berörda statsråd har uttalat sig. Då förhandlingarna 1989 hade kommit en bra bit på väg karakteriserade till exempel den norske energiministern Arne Öien och hans svenska kollega Birgitta Dahl i ett gemensamt uttalande det då uppnådda resultatet som "mer än en förlovning men mindre än ett bröllop". Som vi vet skulle det snart visa sig inte ens vara en förlovning.

Även Sydkraft har förhandlat om norsk gas. Gassforhandlingsutvalget var först avvisande och ville enbart förhandla med Swedegas men gav sedan efter. Förhandlingarna fördes under samma tid och med samma målsättning som Sydkrafts förhandlingar med Sovjetunionen. Genom att spela ut två säljare mot varandra hoppades företaget kunna förbättra sina villkor beträffande pris och annat. I slutänden skulle bara en av de två leverantörerna bli kvar. Man avsåg inte som Swedegas att köpa från båda. Sydkrafts norska förhandlingar är nu nerlagda.

Affärer och politik

Intresset här gäller primärt beslutsfattandet inom naturgasområdet. De frågor som står i centrum avser framför allt det politiska respektive kommersiella inslaget i besluten om naturgas. Utvecklingen inom kärnkraftområdet är i många avseenden både viktig och intressant, och även här är den självklart av stor betydelse. Men det måste ändå framhållas att intresset här inte gäller kärnkraftutvecklingen i dess helhet, utan endast de aspekter som på olika sätt är av betydelse före naturgasbesluten.

Utifrån sett fanns stora överlappningar mellan de politiska och kommersiella sfärerna. Både i fallet Sovjetunionen och i fallet Norge beledsagades förhandlingarna mellan de berörda företagen av överläggningar på regeringsnivå.

Dessutom förekom på den svenska sidan frekventa kontakter mellan energidepartementet och Swedegas. Utöver vad som tidigare nämnts bör också framhållas att departementet alltid varit direkt representerat i Swedegas styrelse, ett arrangemang som är möjligt så länge Vattenfall är ett statligt företag och äger en tillräckligt stor del av Swedegas. Allt detta innebar förstås att förhandlingarna kunde påverkas av såväl politiska som affärsmässiga överväganden. Därför finns det också anledning att undra var gränsen mellan de båda gick. Var slutade politiken och var tog affärsmässigheten vid?

Om vi först ser på kärnkraftsituationen i stora drag så är staten uppenbarligen huvudaktören. Det är staten som bestämmer om kärnkraften skall avvecklas, när det i så fall skall ske och i vilken takt. Det är också klart att staten i sitt styrande av kärnkraftutvecklingen var beredd att förutom generella regler också använda mera ad hoc-betonade interventioner av engångskaraktär, till exempel påbud om att just den eller den reaktorn skulle stängas av då eller då. Inom kärnkraftområdet spelar staten därför i realiteten en direkt operativ roll - staten agerar urskillningslöst som både regelskapare och operatör. Utifrån det perspektiv som anläggs här kan detta i förbigående, och trots att intresset egentligen gäller naturgasen, sägas vara olyckligt. Det arbete som nu inletts på sina håll för att göra elförsörjningen mer marknadsmässig kan emellertid leda till att statens roll även inom elområdet, inklusive kärnkraften, alltmer begränsas till regelskaparens.

Med hänsyn till statens faktiska roll i samband med den kontroversiella kärnkraftavvecklingen är det viktigt att först göra sig en bild av regeringens allmänna attityd. Det förefaller därvid uppenbart att regeringen hade intresse av att underlätta en kärnkraftavveckling. Kunde man nå tillräckligt långt i den riktningen så skulle ju en del av de hårda låsningarna i kärnkraftfrågan försvinna. Om avvecklingen omvänt försvårades, till exempel genom regeringens åtgärder eller av andra skäl, så skulle motsättningarna i stället skärpas.

Sett i detta perspektiv hade regeringen ett intresse av att i möjligaste mån bana vägen för olika alternativ till kärnkraften, bland dem naturgasen, inte av att resa hinder i deras väg. Frågan blir då vilka åtgärder regeringen vidtog för att främja gasen.

En tidig åtgärd som åtminstone delvis hade det syftet var överförandet av Swedegas från Svenska Petroleum till Vattenfall 1984. Ägarförändringen 1986 då de tre utländska företagen kom in i Swedegas är mera svårtolkad i sammanhanget. Å ena sidan blev Swedegas ett från regeringens synpunkt mindre följsamt instrument, å andra sidan ökade kanske företagets möjligheter att skaffa gas. Även ägarförändringen 1989 då Statoil och DONG försvann ur bilden är svårtolkad av samma skäl. Däremot förefaller det uppenbart att förändringen 1990 hade ett direkt samband med gasförhandlingarna med Norge och Sovjetunionen. Regeringen var angelägen om att driva på förhandlingarna och ansåg att de svenska intressena borde företrädas av en enda stark aktör. Genom minskningen av Vattenfalls andel i Swedegas skapades därför förutsättningar för att i första hand Sydkraft skulle kunna rätta in sig i ledet. Utöver detta var regeringen angelägen att utforma skatter och avgifter på ett sådant sätt att gasen inte slogs ut av olja och kol som kraftverksbränsle. Några direkta subventioner, förlustgarantier eller liknande var dock aldrig på tal såvitt det kan utrönas utifrån. Om och i vilken utsträckning regeringen på andra sätt, till exempel genom övertalning, skapandet av falska förhoppningar, och så vidare, försökte driva Swedegas till avtal med de norska och sovjetiska exportörerna är också omöjligt att avgöra utifrån. Sammanfattningsvis gjorde alltså regeringen klara ansträngningar för att främja gasen. Till skillnad från den andra Fälldinregeringens agerande i samband med 1980 års Danmarkavtal var handlandet emellertid begränsat och framför allt indirekt. Regeringen övertog inte Swedegas beslutsroll men påverkade bland annat företagets struktur och en del av dess marknadsvillkor.

Hur agerade då Swedegas? Företaget arbetar på en till stor del politiskt bestämd, och därför också ytterligt svårpredikterad, marknad. På denna marknad uppstod under slutet av 1980-talet möjligheter att göra affärer av en helt annan storleksordning än dittills i företagets historia. Men förutsättningarna var mycket osäkra. Det var in i det sista svårt eller omöjligt att avgöra om möjligheterna skulle bli verklighet eller ej. Låt oss först se hur ett privat och helt fristående företag skulle agera under sådana betingelser. En möjlighet är att chansa på ett positivt utfall och därför driva förberedelserna långt för att direkt och med full volym kunna göra affär när marknaden uppstår. I detta fall skulle det innebära förhandlingar och preliminäravtal med sovjetiska och norska leverantörer, projektering och kanske till och med byggande av ledningar, och så vidare. Nackdelen med detta handlande är förstås att det är riskabelt. Om marknaden inte uppstår så är alla de dyrbara förberedelserna gjorda medan intäkterna uteblir och företaget kan snabbt gå under. Den andra extremen är att ligga lågt och inte göra någonting förrän marknaden har uppstått. Den vägen är billig men också riskabel. Ett företag som agerar på det viset riskerar ju att bli utslaget av bättre förberedda konkurrenter om och när marknaden plötsligt uppstår. Båda extremerna har alltså sina sidor och det naturliga kommersiella uppträdandet ligger någonstans mitt emellan.

Att Swedegas under de aktuella åren inte intog någon av de båda extrempositionerna är uppenbart även utifrån. Hur företagets mellanläge mera i detalj skall beskrivas är omöjligt att säga utifrån. Det är dock en rimlig hypotes att företaget i den politiska miljö det rörde sig i gick längre åt det chanstagande hållet än vad ett privat företag skulle ha gjort. Det är möjligt att företaget suggererades till en viss övertro på den förtida avvecklingen. Det är också möjligt att det inte bara såg till sin egen ekonomi utan till viss del också kände något slags ansvar för den nationella energiförsörjningen. Med den nära anknytningen till Vattenfall är motsatsen nästan otänkbar. Om dessa förmodanden har fog för sig är det naturligtvis olyckligt.

Huvudproblemet i den beskrivna situationen är emellertid inte företagets agerande utan att marknaden i så hög grad styrs av politiskt bestämda villkor. På sådana marknader har alla företag stora svårigheter. Privata företag har av den statliga energipolitiken lockats att satsa på solfångartillverkning och drabbats hårt när politiken ändrats. Kommuner har på likartat sätt stimulerats att investera i till exempel fastbränsleanläggningar och efteråt känt sig bedragna. De svårigheter Swedegas haft att bedöma kärnkraftpolitiken är av samma natur, även om det då delvis handlat om att staten lurat staten. Men det gör knappast saken bättre. Åtminstone är det väsentligt större värden som direkt står på spel.