Erik Moberg:
Naturgas i Sverige - Ett bidrag till
diskussionen om statens roll i samhället
© Erik Moberg och Svenskt Näringsliv
Djupgasprojektet
vid Siljan
Svalbard
Den grundläggande idén har formulerats av bland andra den amerikanske astrofysikern Thomas Gold och ser ut så här. Metan av icke biologiskt ursprung finns i jordens inre och kan strömma upp till ytan om berget är sprucket. Finns det dessutom ett lock, en så kallad cap rock, kan gasen stoppas och en gasreservoar bildas. Den så kallade Siljanringen, av vilken Siljan utgör en del, anses vara ett resultat av ett meteoritnedslag och meteoriten skulle enligt teorin dessutom ha kunnat skapa såväl de erforderliga sprickorna på större djup som en cap rock ovanför. Därför, menar man, kan det finnas mycket stora mängder gas under Siljan.
Vattenfall har intresserat sig för djupgasteorin och beslutat undersöka om det finns någon gas. Borrningen av ett första hål inleddes 1986 och avslutades på 6770 meters djup 1989. Hålet kostade sammanlagt cirka 200 miljoner varav Vattenfall stod för ungefär hälften. I övrigt deltog kommuner, landsting och privata intressenter. Gas i kommersiella kvantiteter har inte upptäckts och tolkningen av den erhållna geologiska informationen är kontroversiell. I mars 1991 inleddes en andra fas med sikte på att borra ett nytt hål. Finansieringen går emellertid trögt och Vattenfall deltar inte heller längre.
Enligt svensk lag är olje- och gasfyndigheter inom svenskt territorium offentlig egendom och koncessionsgivningen är sålunda en offentlig angelägenhet. Koncessioner för undersökning, det vill säga prospektering som det i första hand är fråga om i detta fall, utfärdas av Sveriges Geologiska Undersökning. Lagen säger att "Koncession får beviljas endast den som från allmän synpunkt finnes lämplig att utföra sådan undersökning eller bearbetning som avses med koncessionen." Att SGU funnit detta villkor vara uppfyllt och därför givit Vattenfall koncession är kanske inte så anmärkningsvärt. Vattenfalls finansiella resurser och organisatoriska styrka kan ju knappast ifrågasättas.
Mera anmärkningsvärt är då att statsmakternas styrning av Vattenfall inte bara tillåter utan också uppmuntrar sådant som Siljansprojektet. Verkets ansvar är oklart och inkluderar inte bara verksamheter som skall drivas under ett preciserat avkastningskrav utan också mera allmänna energipolitiskt betingade uppgifter. Dåvarande chefen för djupgasprojektet, Tord Lindbo, Vattenfall, försvarade också verksamheten i allmänpolitiska termer. "Alltsedan riksdagens beslut om kärnkraftens avveckling", skrev han 1985, "har Vattenfall systematiskt ägnat sig åt att hitta nya lösningar för vår energiförsörjning. Det är vårt ansvar och det lever vi upp till." (Debattartikel i Dagens Nyheter 1985-11-18)
Uppenbarligen har statsmaktemas oklara mandat till Vattenfall
här resulterat i att verket ägnat sig åt något som
det saknar kompetens för. För det andra, och viktigare, har verksamheten
emellertid också kunnat bedrivas utan egentliga ekonomiska förväntningar
eftersom den ingått i Vattenfalls mera allmänpolitiska uppgifter
- och för att dölja detta har projektets tillskyndare ofta använt
sig av eufemismen "högriskprojekt". Båda dessa grunder för
kritik av projektet är oberoende av om det någon gång
kommer att visa sig finnas gas under Siljan eller inte. Vattenfall är
inte ett kommersiellt arbetande oljebolag, men det är just ett sådant
företag som hade varit en naturlig koncessionsinnehavare, om det så
önskat. Genom Vattenfall har staten låtit engagera sig i en
operativ verksamhet med vilken den aldrig bort ha någonting att skaffa.
Även om några kommersiella fynd ännu inte gjorts på Svalbard så är det från geologisk synpunkt möjligt. Området anses dessutom intressant därför att utvinningen kan ske på land och därför att skattebestämmelserna är förmånliga. Om man skulle hitta gas skulle man antagligen bygga en kondenseringsfabrik - alltså en anläggning för omvandling till LNG - på pråmar och sedan transportera gasen till användarna i LNG-fartyg.
1985 engagerade sig Stockholm Energi i ett konsortium för att borra efter naturgas på Svalbard och satsade 3 miljoner kronor av de totalt cirka 150 miljoner som projektet beräknades kosta. I övrigt medverkade bland annat svenska och norska privata finansiärer. 1987 bildades med samma syfte ett annat konsortium i vilket bland annat 20 svenska kommuner ingick. I övrigt ingick också Vattenfall, Asea-Stal, Gullspång, Jämtlands Kraft, Uddeholms Kraft och Svenska Varv. De svenska intressenterna gick in med sammanlagt 50 miljoner kronor. Det gavs också ett direkt statligt bidrag på 3 miljoner kronor.
De statliga satsningarna i Svalbardsprojekten kan kritiseras på samma sätt som engagemanget i Siljanprojektet. Kommunernas verksamhet är visserligen inte föremål för något huvudintresse i denna skrift men en kort kommentar är ändå på sin plats.
Dåvarande chefen för Stockholm Energi, Jan-Erik Ryman, uttalade sig en gång om Svalbard på följande sätt: "Sydkraft har köpt Sydgas, Vattenfall har Siljansgrejen. Det tredje stora energiföretaget, Stockholm, får böka med något annat." Och dessutom: "Halva centrala Stockholms värmebehov kan 1995 klaras till samma pris som dagens kolpris. Och tar vi inte gasen själva kan vi sälja den till världsmarknadspris." (Dagens Industri, 1985-05-23)
Detta sista är viktigt. Sannolikheten för att de kommuner som gått in i Svalbardprojekten någonsin skall få någon gas är i själva verket låg, närmast obefintlig, vilket har med de transporttekniska förhållandena att göra. Ett problem är att utskeppningssäsongen på Svalbard är mycket kort varför gasen måste lagras upp i form av LNG i utskeppningshamnen under resten av året för att snabbt föras ut när säsongen kommer. För leveranser med ett sådant mönster finns egentligen bara en tänkbar mottagare, nämligen den stora USA-marknaden. Visserligen kan man tänka sig lagring även på mottagarsidan, men då stiger kostnaderna. Det finns ytterligare transportproblem, vilka möjligen också kan lösas, men återigen till ett pris.
Resultatet av resonemanget är därför att kommunerna aldrig kommer att få någon gas och att de rimligen bör ha varit på det klara med det. Möjligen kan de däremot, som Ryman framhöll, tjäna en del pengar även om inte det heller är särskilt sannolikt. Svalbardprojekten innebär därför att kommunerna driver spekulativa företag i vinstsyfte. Detta är förbjudet enligt kommunallagen.