 |
Erik Moberg:
Råoljeprishöjningarnas
inverkan på Indiens ekonomi
© Erik Moberg
2.1 Allmänt
2.2
Jordbruket
2.3
Industrin
2.4
Utrikeshandel, investeringar och sparande, samt skuldsättning
2.5
Nationalinkomstens fördelning
(Under den behandlade perioden har den
officiella valutakursen legat i intervallet 8-9 rupier/dollar)
Det mest slående draget i den indiska ekonomin är den djupa massfattigdomen. Landets nuvarande (1979) nationalprodukt uppgår till cirka 115 miljarder dollar, vilket kan jämföras med Sveriges nationalprodukt på cirka 100 miljarder dollar. Även om jämförelser av detta slag är osäkra och beroende av bland annat val av växelkurs så gäller dock grovt att de indiska och svenska nationalprodukterna är av samma storleksordning. Den indiska nationalprodukten skall fördelas på en befolkning på ca 650 miljoner, det vill säga på nästan 80 gånger fler människor än i Sverige. Det stora flertalet av Indiens befolkning lever på en extremt låg materiell nivå. Bortsett från en mycket enkel bostad och några få bruksföremål äger de knappast något alls. Stora delar av befolkningen svälter.
Indien är också med sina genomsnittligt cirka 200 invånare/km2 påfallande tättbefolkat även om en del länder (till exempel Japan, Belgien, Nederländerna och Tyska förbundsrepubliken) har högre sådana tal. Befolkningstätheten är dock avsevärt högre i en del regioner som till exempel delstaten Kerala i sydvästra Indien, och i de stora delstaterna Uttar Pradesh, Bihar och Västbengalen i Gangesdalen. Extrem är också befolkningstätheten i de stora städerna, av vilka de största (Calcutta, Bombay, Delhi och Madras) har 5-10 miljoner invånare var.
En central fråga är naturligtvis huruvida Indiens
mycket låga BNP/capita har sjunkit eller stigit under senare år.
I diagram l, som är logaritmiskt, visas bland annat utvecklingen av
BNP och folkmängd sedan 1960 i indexform. Det framgår att BNP
stigit något snabbare än folkmängden och att således
en viss ökning av BNP/capita faktiskt ägt rum. Under den tid
som diagrammet illustrerar har ökningen varit cirka 25%. Vid bedömningen
av den trenden är det dock väsentligt att komma ihåg att
det är fråga om ett genomsnittsmått. Dessutom kan ursprungsdata
vara osäkra.
|
Som de flesta utvecklingsländer är Indien ett
utpräglat jordbruksland, även om jordbrukets andel av BNP sjunkit
påtagligt under senare år. Detta framgår av tabell 1
som visar vilket bidrag till BNP olika sektorer gav 1960 respektive 1977.
Nedgången i jordbrukets andel motsvaras av en ökning hos samtliga
andra sektorer (utom övrigsektorn). Vid sidan om den stora jordbrukssektorn
finns alltså en betydande och andelsmässigt ökande industri-
och handelsverksamhet.
 |
Utvecklingen av speciellt jordbruks- och industriproduktionen
är också illustrerad i diagram 1. Jordbruksproduktionen är
illustrerad med ett index för produktionen av spannmål plus
baljväxter i viktmått. För tiden 1950-60, som inte är
representerad i diagrammet, ser bilden av jordbruksproduktionen ut på
ungefär samma sätt. Svängningarna från år till
år är stora, men den långsiktiga trenden stigande. Svängningarna,
som alltså är ett karakteristiskt drag, beror till stor del
på monsunens oregelbundenhet (se vidare avsnitt 2.2). Binder man
samman punkterna för år med likartad monsun - t ex normal monsun
- så finner man att den långsiktiga ökningstakten är
något snabbare än befolkningsutvecklingen, men klart långsammare
än ökningen hos den totala nationalprodukten. Industriproduktionen
däremot, som också är representerad i diagram 1, ökar
klart snabbare än nationalprodukten.
 |
Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att den måttliga ökning i BNP/ capita som skett under senare år till stor del bestått i annan produktion än jordbruksproduktion, såsom industriproduktion, handel, transporter, med mera. Jordbruksproduktionen per capita har ökat förhållandevis långsamt.
Till den allmänna beskrivningen av Indiens ekonomi
hör också påpekandet att det är en starkt planerad
och reglerad ekonomi. För produktionsutveckling, investeringar, med
mera upprättas flerårsplaner, vanligen femårsplaner. Priserna
på många viktiga varor - bland dem energivaror är reglerade.
De svarta marknaderna för varor, valutor, med mera har stor utbredning.
Det indiska jordbruket producerar framför allt vegetabiliska produkter och bland dessa spelar de så kallade "foodgrains" den viktigaste rollen. Ordet "foodgrains", som saknar svensk översättning, används i Indien som en sammanfattande beteckning för spannmål, det vill säga olika sädesslag, och baljväxter. Dessa två kategorier står för cirka 65% av den indiska vegetabilieproduktionens värde - nästan 60% på spannmålen och drygt 5 % på baljväxterna. Övriga 35% täcks in av oljeväxter, som till exempel jordnötter och kokosnötter, fiberväxter, som till exempel bomull och jute, de så kallade plantageväxterna te, kaffe och gummi, samt kryddväxter, rotfrukter, frukt, grönsaker, sockerrör och tobak (ref 1, s 55). I den fortsatta beskrivningen av jordbruket kommer jag att koncentrera mig på spannmål och baljväxter.
Redan tidigare har vi sett att den indiska produktionen
av spannmål och baljväxter under oberoendetiden utvecklats något
lite snabbare än folkmängden. I diagram 2 anges produktionen
i viktmått. Vi ser att den i början av 1950-talet uppgick till
drygt 50 miljoner ton/år medan den nu kommit upp till omkring 120-130
miljoner ton/år.
 |
Av tabell 2 framgår att riset är störst
inom spannmålsgruppen och därnäst kommer vetet. Av betydelse
är också sädesslag som sorghum, hirs, med flera. Av tabellen
framgår också att samtidigt som produktionen av samtliga redovisade
sorter ökat under den i tabellen redovisade perioden så har
betydelsefulla andelsförskjutningar ägt rum. Speciellt bör
nämnas den kraftiga ökningen av veteproduktionen sedan mitten
av 1960-talet, inte bara i absoluta tal utan också andelsmässigt.
Denna ökning står i direkt samband med den så kallade
gröna revolutionen, varom mera nedan. Av intresse är också
att baljväxterna gått tillbaka kraftigt andelsmässigt,
även om de ökat i absoluta tal. Detta förefaller ha resulterat
i sjunkande konsumtion per capita och stigande relativpriser för baljväxter
(ref 53).
 |
Den produktionsökning som ägt rum under den beskrivna perioden har till stor del bestått i en ökad produktion per ytenhet. I diagram 3 anger den översta kurvan den yta som under olika år sedan 1950 använts för spannmål och baljväxter. Det framgår att denna yta ökat från knappt 100 miljoner hektar till nästan 130 miljoner hektar. Ökningstakten har dock varit långsam under i synnerhet de senare åren, vilket är ett uttryck för en reell knapphet på mark. En ökad produktion måste därför i allt större utsträckning baseras på ett bättre utnyttjande av den redan uppodlade marken. Hur utvecklingen därvidlag varit framgår av den undre kurvan i diagrammet som anger den genomsnittliga produktionen i ton/hektar. Vi ser att denna avkastning under den beskrivna perioden ökat från cirka 0,5 till ca 1,0 ton/hektar. Trots denna ökning har Indien emellertid fortfarande en mycket låg ytavkastning i jämförelse med de flesta andra länder.
Det är naturligtvis av intresse att söka utreda
vad den ökade ytavkastningen beror på. Det är därvid
lämpligt att först i korthet säga något om de allmänna
betingelser under vilka det indiska jordbruket drivs. Viktigast är
då att peka på sydvästmonsunen som i hög grad styr
hela det indiska jordbruket. Med sydvästmonsunen kommer regnet någon
gång under tiden maj-juli, olika i olika delar av landet, för
att därefter fortsätta i cirka fyra månader framöver.
Under denna period faller sammanlagt omkring 75% av den årliga nederbörden.
Den viktigaste odlingssäsongen - kharifsäsongen - sammanfaller
med denna monsunperiod. Sådden sker när regnet kommer och skörden
i september-oktober. Skörderesultatet är kraftigt beroende av
hur god monsunen varit, det vill säga av hur mycket regn som fallit.
Vid sidan om kharifsäsongen finns ytterligare en huvudodlingssäsong,
nämligen rabisäsongen, från oktober till april. Under denna
säsong är den naturliga vattentillgången avsevärt
mindre än under kharifsäsongen men detta kan i viss utsträckning
kompenseras genom konstbevattning och odling av andra grödor. De viktigaste
skillnaderna när det gäller grödor är kanske att riset
väsentligen odlas under kharifsäsongen, medan vetet i huvudsak
hör rabisäsongen till. Trots konstbevattning är emellertid
rabisäsongens skörd väsentligt mindre än kharifsäsongens.
Av den totala årsskörden av spannmål och baljväxter
skördas numera cirka 60 viktprocent under kharifsäsongen.
 |
Det stora beroendet av sydvästmonsunen gör att konstbevattningen fått utomordentligt stor betydelse i det indiska jordbruket. Genom konstbevattning kan man utnyttja grundvatten, omfördela vatten från kharif- till rabisäsongen, och också i viss utsträckning från goda till dåliga monsunår. Detta betyder mycket för den totala jordbruksproduktionen, men ger också ett jämnare utbud av produktionen och en större och jämnare sysselsättning av arbetskraften. Konstbevattningen innebär ju att man kan få ut två, eller kanske ännu fler, skördar per år där man annars bara kunde få ut på sin höjd en. Redan inom det traditionella jordbruket är därför konstbevattningen av stor betydelse och den har också uråldriga traditioner i Indien. Till detta kommer emellertid att de nya högavkastande utsäden som kommit till användning under senare år - den så kallade gröna revolutionen - förutsätter den rikliga och jämna vattentillförsel som bara konstbevattning kan ge.
Den gröna revolutionen är beteckningen på ett mångårigt växtförädlingsarbete som resulterat i högavkastande sädesslag, så kallade "high yielding varieties" (HYV). För att man verkligen skall få den höga avkastningen krävs emellertid riklig tillförsel av bland annat vatten och konstgödsel. Förädlingsarbetet har gällt flera olika arter, men för Indiens del är det framför allt resultaten beträffande vetet som varit betydelsefulla. I synnerhet är det veteodlingsdistrikten Punjab, Haryana, och västra delarna av Uttar Pradesh som påverkats av den gröna revolutionen.
I korthet kan nu sägas att senare års ökade ytavkastning i stor utsträckning är resultat av ökad konstbevattning, ökad användning av konstgödsel och - sedan mitten av 1960-talet - en ökad användning av högavkastande sädesslag. Konstbevattningen och konstgödningen är alltid av visst värde, men framför allt har dessa tekniker effekt, och har kommit att sättas in i större omfattning, i samband med de högavkastande sädesslagen. Den ökade ytavkastningen har också i viss utsträckning orsakats av de minskade andelarna i totalproduktionen för de inhemska sädesslagen, till exempel sorghum och hirs, med sin låga ytavkastning.
Eftersom både konstgödningen och konstbevattningen
är av betydelse från energisynpunkt är det av intresse
att ge en kvantitativ uppfattning om dessa teknikers utveckling. Tabell
3 visar hur den med olika metoder konstbevattnade arealen ökat sedan
1950. Till att börja med framgår att den totala konstbevattnade
ytan ökat påtagligt under den illustrerade perioden. En jämförelse
med det tidigare diagram 3 visar att den konstbevattnade arealen 1975 skulle
uppgå till cirka 25% av den odlade arealen, men i själva verket
är siffran något lägre eftersom diagram 3 endast avsåg
den mark som användes för spannmål och baljväxter
medan tabell 3 avser all konstbevattnad mark. Det framgår vidare
att den snabbaste ökningen skett för konstbevattning med brunnar
som nu används för större yta än någon annan
metod. Ökningen har till stor del varit förlagd till de stora
veteodlingsdistrikten i nordväst. För bevattning från brunnar
används elektriska eller dieseldrivna vattenpumpar. Den snabba expansionen
av den brunnsbevattnade arealen har därför medfört ökad
energiefterfrågan.
 |
I det tidigare diagram 1 visas i indexform hur den indiska
konsumtionen av kvävegödningsmedel ökat sedan 1960. Det
framgår att användningen ökat mycket snabbt, och detsamma
gäller även perioden 1950-60, som inte är representerad
i diagrammet. Trots detta är emellertid den indiska konstgödselanvändningen
fortfarande låg i jämförelse med många andra länders.
Av speciellt intresse är kanske den svaga nedgång i konsumtionen
som inträffade 1974. Det är dock svårt att utan vidare
sätta denna nedgång i samband med oljeprishöjningarna 1973/74.
En stagnation inträffade ju redan 1971 och även i övrigt
uppvisar kurvan oregelbundenheter. Enligt en källa beror stagnationen
1972-74 på problem i den globala konstgödselproduktionen ("gross
mismanagement of the worldwide fertilizer economy") (ref 26).
En närmare inblick i industriproduktionens struktur ger tabell 4, som anger förädlingsvärdet inom de så kallade registrerade delarna av tillverkningsindustrin 1970. Dessa registrerade delar, som 1970 stod för cirka 9% av bruttonationalprodukten, exkluderar sannolikt diverse småskalig industri, hantverksindustri, med mera. För att göra tabellens information lite fylligare kan följande kommentarer göras.
Livsmedelsindustrin, som den definierats här, inkluderar inte bara egentlig livsmedelstillverkning utan också tillverkning av dryckes- och tobaksvaror. Av det totala förädlingsvärdet inom industrisektorn på 2,2 miljarder rupier står sockerindustrin för 0,9 och tobaksindustrin för 0,7 miljarder rupier.
Inom textilindustrin står själva tygtillverkningen, det vill säga spinnerier, väverier, med mera, för ett förädlingsvärde på 5,4 miljarder rupier. Detta är alltså nästan hela förädlingsvärdet inom sektorn.
Av den kemiska industrins totala förädlingsvärde på 4,5 miljarder rupier står den tunga kemiska basindustrin, inklusive konstgödseltillverkningen, för 1,8 miljarder rupier. Petroleumraffinaderierna är också inräknade i den kemiska industrin, men deras förädlingsvärde uppgick 1970 inte till mer än 0,5 miljarder rupier.
Inom industrin för icke metalliska mineral tillverkas
bland annat ler- och glasprodukter, men också cement. Av industrigruppens
totala förädlingsvärde på 1,0 miljarder rupier stod
cementindustrin 1970 för 0,4 miljarder rupier.
 |
Metallindustrin med ett totalt förädlingsvärde på 6,1 miljarder rupier innehåller flera viktiga delbranscher. Störst av dessa är den elektriska industrin med ett förädlingsvärde på 1,6 miljarder rupier, industrin för tillverkning av icke elektriska maskiner med ett förädlingsvärde på 1,5 miljarder rupier, samt tillverkning av landmotorfordon och tillverkning av järnvägsutrustning, båda med förädlingsvärdet 0,8 miljarder rupier. Metallindustrin är till stor del en tung industri.
Inom kategorin instrument, med mera, ryms tillverkning av vetenskapliga instrument, fotografisk utrustning, klockor, musikinstrument och smycken. Av det totala förädlingsvärdet på 0,2 miljarder rupier står tillverkningen av vetenskapliga instrument för hälften.
Den gjorda genomgången visar till att börja med att den traditionella indiska textilindustrin fortfarande är av stor betydelse. Det finns emellertid numera också en betydande tung basindustri inom både det kemiska området och järn- och stålområdet. Inom det senare området finns också en betydande vidareförädlingsindustri. Den tunga basindustrin har utvecklats genom satsningar inom ramen för det indiska plansystemet. Men trots detta är det också påfallande hur diversifierad den indiska industrin är. Exempel på detta är tillverkningen inom instrumentområdet. Det finns i själva verket knappast någon typ av industriprodukt som inte tillverkas i Indien. Indien har, i jämförelse med de flesta andra utvecklingsländer, en ovanligt stor och mångfasetterad industrisektor.
Tabell 4 avsåg förhållandena 1970. Därefter har industriproduktionen ytterligare ökat i absoluta tal och också något som andel av BNP. Inom ramen för denna allmänna ökning har några större industrisektorer ökat snabbare än genomsnittet (ref 1, 3). Dessa är livsmedelsindustrin, den kemiska industrin och metallindustrins olika grenar. Järn- och stålproduktionen har ökat ungefär lika mycket som industriproduktionens genomsnitt. Med reservation för livsmedelsindustrin är det alltså de för Indiens del relativt nya, men ändå stora, kemiska och metallförädlande industrierna som ökat mest sedan 1970.
Men även om alltså industriproduktionen är stor för ett utvecklingsland, och ökande, så är produktionskapaciteten ännu större. Det har under lång tid varit ett karakteristiskt drag för åtskilliga indiska industrier att utnyttjandet av befintligt kapital varit dåligt, det vill säga industrierna arbetar under, ofta långt under, sin kapacitet. Ytligt sett beror detta låga kapacitetsutnyttjande på flaskhalsar av olika slag - till exempel brist på elkraft eller andra insatsvaror. I grunden torde dock förklaringen vara att finna i prisregleringar och planering.
De olika indiska industrisektorerna har olika historisk
bakgrund. Sålunda har delar av livsmedelsindustrin och textilindustrin,
framför allt juteindustrin, drivits fram av till stor del brittiska
intressen under kolonialtiden. Bomullsindustrin däremot representerar
en inhemsk indisk tradition. När det gäller den modernare industrin
är det framför allt av intresse att notera de stora sovjetiska
insatserna för utvecklingen av stålindustrin.
2.4 Utrikeshandel, investeringar och sparande, samt skuldsättning
I det kommande avsnittet 5.2.1 ger jag en mera detaljerad
beskrivning av Indiens handel under 1970-talet och jag nöjer mig därför
i detta avsnitt med en kort redogörelse för utvecklingen under
framför allt 1950- och 60-talen. Vi kan då först konstatera
att Indiens utrikeshandel som andel av nationalprodukten är relativt
liten. Under 1960-talet uppgick till exempel exporten till cirka 4% av
BNP, vilket framgår av tabell 5. Vidare uppvisade Indien under 1950-
och 60-talen ett permanent underskott i sin handelsbalans, även om
detta underskott de flesta åren något minskades av utvecklingen
inom tjänste- och transfereringsbalanserna (möjligen kan detta
bero på transfereringar från i utlandet bosatta indier). Bytesbalansunderskotten
var därför i allmänhet något mindre än handelsbalansunderskotten.
 |
Indiens import under den behandlade perioden bestod ofta av spannmål, av råvaror och halvfabrikat som petroleumprodukter, konstgödsel, järn och stål, och så vidare, och dessutom i betydande utsträckning av kapitalvaror som användes för den pågående industriuppbyggnaden. Så småningom har denna import ändrat sammansättning, framför allt genom att åtskilliga varor efter hand kommit att tillverkas inom landet. När det speciellt gäller spannmål har Indien under 1950-, 60- och 70-talen genomsnittligt sett varit en betydande nettoimportör. Beroende på skördeutfallen har importen legat mellan 0 och cirka 10 miljoner ton/år. Under de senaste åren av 1970-talet har dock detta importberoende minskat. Indien har nu lyckats bygga upp stora buffertlager - cirka 20 miljoner ton - och också genom expansion av den konstbevattnade arealen gjort sig något mindre beroende av monsunutfallen.
Underskotten i bytesbalansen har sin motsvarighet i skillnaden
mellan investeringar och inhemskt sparande. Investeringarna bör alltså
under bland annat 1960-talet ha varit större än det inhemska
sparandet och att så också var fallet framgår av diagram
4. Under slutet av 1970-talet överstiger sparandet dock investeringarna
vilket står i samband med det då uppträdande bytesbalansöverskottet
(se vidare avsnitt 5.2). Diagrammet visar vidare att investeringskvoten,
även om den varierar från år till år, uppvisar en
svagt uppåtgående långsiktig trend. Någon nedgång
i investeringarna efter 1973/74 har inte skett - snarare är det just
då som den uppåtgående trenden framför allt visar
sig.
 |
Att investeringarna överstigit det inhemska sparandet
innebär att lån upptagits i utlandet. De lån som Indien
upptagit under sin oberoendetid kommer till stor del från fonder
eller källor som är direkt avsedda för utvecklingsländer
- så kallat utvecklingsbistånd. Vid tiden för den första
råoljeprishöjningen, 1973/74, uppgick Indiens totala skuld till
cirka 10 miljarder dollar, eller omkring 15% av Indiens BNP vid den tiden.
2.5 Nationalinkomstens fördelning
Av stort intresse vid beskrivningen av Indiens ekonomiska förhållanden är naturligtvis nationalinkomstens fördelning på de olika produktionsfaktorerna kapital, mark och arbete. En fullständig sådan beskrivning har jag dessvärre inte lyckats åstadkomma, men vissa betydelsefulla aspekter kan ändå anges.
När det först gäller arbetet och arbetslönerna
är det av intresse att studera arbetskraftens fördelning på
olika verksamheter. I tabell 6 visas hur den arbetande delen av befolkningen
varit sammansatt med hänsyn till typ av sysselsättning vid tre
olika tillfällen under oberoendetiden. Trots att det ligger så
mycket som 20 år mellan det första och sista tillfället
är endast små förskjutningar mellan olika sysselsättningar
skönjbara. Under hela tiden har andelen inom jordbruket verksamma
varit drygt 70%, andelen inom industrisektorn drygt 10%, och andelen inom
tjänstesektorn drygt 15%. Den enda egentligt stora förändringen
är att andelen marklösa jordbruksarbetare ökat påtagligt,
medan andelen markägare minskat i motsvarande mån (se vidare
nedan). I synnerhet gäller detta utvecklingen från 1961 till
71. Någon förskjutning från jordbrukssektorn som helhet
till de andra sektorerna finns däremot inte. I den mån det alls
finns någon tendens går den snarare i motsatt riktning. Av
intresse är också att andelen inom transportsektorn verksamma
ökat. Det kan tilläggas att de siffror som finns tillgängliga
för avsevärt tidigare tidpunkter, till exempel 1901 och 1911,
är mycket lika de i tabellen angivna siffrorna. Fördelningen
på olika sysselsättningar har alltså varit påfallande
konstant över en lång tidsperiod. Det bör dock påpekas
att denna stabilitet gäller Indien som helhet. Inom mindre regioner
förekommer förskjutningar i sysselsättningen.
 |
För att komplettera den bild tabell 6 ger skall också sägas att Indien har en mycket stor arbetslöshet, både permanent och säsongbunden. Med reservation för den mycket stora osäkerhet som vidlåder alla siffror beträffande arbetslösheten i ett land som Indien kan dessutom tillfogas att arbetslösheten förefaller ha stigit under de senaste årtiondena, inte bara i absoluta tal utan också andelsmässigt.
Det är nu av intresse att jämföra tabell 6 med den tidigare tabell 1. Trots att jordbruket har minskat sin andel av BNP, medan övriga sektorer ökat sina andelar, har alltså en motsvarande förändring av sysselsättningen inte ägt rum. Produktivitetsutvecklingen inom industrin har alltså varit snabbare än inom jordbruket. Detta verkar också rimligt med tanke på vad som tidigare sagts om industrins förändrade sammansättning. De traditionella och arbetsintensiva industrigrenarna som till exempel textilindustrin har minskat sina andelar, medan andra och mera kapitalintensiva industrier, framför allt den kemiska industrin, ökat sina andelar.
Den nämnda förskjutningen från markägare till lönearbetare inom jordbruket är en viktig mekanism i den indiska ekonomin, som det finna anledning att något uppehålla sig vid. Av intresse är därvid både orsakerna till, och konsekvenserna av, denna mekanism. Antagligen är det lättast att börja med konsekvenserna och jag gör så.
Den för spannmål och baljväxter utnyttjade arealen i Indien uppgår till cirka 130 miljoner hektar och befolkningen uppgår till 650 miljoner invånare. Vi vet också att Indien i stort sett är självförsörjande med vegetabilier i den bemärkelsen att nettoimporten inte är särskilt stor. Genomsnittligt utnyttjas alltså cirka 0,2 hektar per invånare. Även om en stor del av befolkningen har en otillräcklig näringsstandard så innebär detta att det genomsnittligt krävs en yta av 1-2 hektar för att försörja en familj under indiska förhållanden. Det finns flera mera genomarbetade bedömningar av hur stor yta som krävs för att försörja en individ, eller en normalfamilj, och de är trots variationerna sinsemellan alla av samma storleksordning som den ovan grovt framräknade normen. Detta innebär då att en familj som äger en markyta på 1-2 hektar har hyggliga möjligheter att livnära sig på avkastningen från den egna marken samtidigt som det inte blir något egentligt överskott för försäljning. Den angivna siffran skall ses som en genomsnittssiffra. Självklart varierar avkastningen med en lång rad olika faktorer och därmed också den yta som krävs för självförsörjning. Det viktiga är att det alltid finns en gräns någonstans. Underskrider familjens markinnehav denna gräns, räcker avkastningen inte, utan familjemedlemmarna är dessutom tvungna att arbeta som lönearbetare. Familjen blir nettoimportör av vegetabilier. Är å andra sidan marken större ger den ett överskott för försäljning, det vill säga familjen blir nettoexportör. Med tanke på att marken i Indien är knapp och arbetskraftutbudet mycket stort så är dessa förhållanden av stor ekonomisk betydelse.
Den indiska marken är mycket ojämnt fördelad, vilket framgår av följande siffror (ref 3). Av det totala antalet egendomar på den indiska landsbygden är 50,6% mindre än 1 hektar och dessa egendomar upptar 9,0% av den totala uppodlade arealen på 162,1 miljoner hektar. Ser vi istället på gränsen 2 hektar så gäller att 69,7% av samtliga egendomar underskrider detta värde, och dessa egendomar upptar 20,9% av den samlade markarealen. Eftersom det finns många familjer som inte äger någon mark alls, så innebär dessa siffror att avsevärt mer än hälften av befolkningen på den indiska landsbygden i större eller mindre utsträckning måste försörja sig på lönearbete. Enligt tillgängliga uppgifter befinner sig cirka 80% av landsbygdens befolkning i denna situation (ref 19, s 98; ref 17, s 11). En stor del av de som i den tidigare tabell 6 är upptagna som markägare äger alltså så lite mark att de, i större eller mindre utsträckning, måste öka ut sina inkomster genom lönearbete. Detta förklarar skillnaden mellan tabellens 26,3% jordbruksarbetare 1971 och ovan nämnda 80%.
Orsakerna till den successivt allt ojämnare markfördelningen är nu i betydande utsträckning antydda i det föregående. Många av dem som försörjer sig genom en kombination av ett eget mycket litet jordbruk och lönearbete klarar sig i själva verket inte utan tvingas skuldsätta sig. Räntor och amorteringar kan de sedan inte klara av på annat sätt än genom att göra sig av med mark. På så sätt minskar deras markinnehav successivt samtidigt som penningutlånaren ökar ut sitt från början större markinnehav. Det finns även andra faktorer som påskyndar den beskrivna processen. Vid arvsskiften händer det till exempel ofta att en redan från början liten jordegendom delas upp på flera arvtagare. Var och en av dessa blir därigenom lättare offer för skuldsättning än den tidigare generationen. Den beskrivna markomfördelningen kan möjligen bromsas något av jordbrukets ökande ytavkastning även om denna sannolikt i första hand förekommit på de större enheterna.
Andelen lönearbetare ökar alltså ständigt, framför allt genom den markomfördelningsprocess som äger rum på landsbygden. Frågan blir då vad lönearbetarna, det vill säga jordbruksarbetare som saknar egen mark eller vars mark är så liten att de inte kan försörja sig på den, och anställda inom industri, handel, transportväsende, med mera, tjänar. Vad som är slående är både hur låga lönerna är med absoluta mått mätt, och hur påtagliga lönedifferenserna är mellan olika typer av lönearbetare. Lägst avlönade är jordbruksarbetarna vars genomsnittliga lön 1970/71 låg omkring 2 rupier/dag (ref 20, s 531). För övriga arbetare, det vill säga de som är verksamma inom industri, handel, transporter, och så vidare, är differenserna stora, men genomsnittet förefaller ligga avsevärt över jordbruksarbetarnas löner. Löner av storleksordningen 8 rupier/dag förefaller ha varit vanliga i början av 1970-talet (ref 20, s 550). Vissa kategorier har dock legat avsevärt högre: till exempel kolgruvearbetare med cirka 15 rupier/dag (ref 18, s 42). Av de nämnda arbetarkategorierna betalar åtminstone inte jordbruksarbetaren någon skatt.
Någon förändring över tiden av de nämnda lönernas realvärde tycks inte ha inträffat. Jordbruksarbetarens lön har aldrig varit högre än att den just räcker till den mat som behövs för att arbetet skall kunna utföras. Industriarbetarens lön har åtminstone under perioden 1962-72 varit realt oförändrad (ref 20, s 554). Men även om lönerna i de olika verksamheterna alltså varit relativt konstanta under lång tid så kan man likväl tänka sig att den genomsnittliga löntagarstandarden ökat om en överflyttning av arbetskraft skett från de sämre till de bättre avlönade verksamheterna. Någon sådan överflyttning verkar dock, som vi tidigare sett, inte ha ägt rum.
Beträffande ersättning till övriga produktionsfaktorer, det vill säga mark och kapital, måste jag i brist på underlag vara mycket vag. Vi har dock tidigare sett att Indiens BNP/capita ökat långsamt under lång tid. Eftersom resonemanget ovan i alla fall antyder att reallönerna inte ökat, så verkar det alltså som om ökningen i det väsentliga bestått i jordräntor och/eller kapitalavkastning. En sådan utveckling är ju också fullt förenlig med den bild av ett mycket stort och ökande arbetskraftutbud och en extrem knapphet på mark och kapital som Indien uppvisar.