Home

Erik Moberg:
Råoljeprishöjningarnas inverkan på Indiens ekonomi
© Erik Moberg
 

3 INDIENS ENERGISYSTEM

3.1 Situationen 1973
3.2 Historisk utveckling och framtidsmöjligheter
    3.2.1 Kommersiella och icke kommersiella energiformer
    3.2.2 Kol
    3.2.3 Olja
    3.2.4 Naturgas
    3.2.5 Elkraft, speciellt vattenkraft

(I detta kapitel har jag genomgående använt energimåttet GWår (=109 Wår). 1 barrel råolja motsvarar 194 Wår.)
 

3 INDIENS ENERGISYSTEM

3.1 Situationen 1973

Indiens energisystem präglas naturligt nog i stor utsträckning av de allmänna ekonomiska förhållanden som beskrivits i föregående kapitel. Den relativt stora jordbrukssektorn och lilla industrisektorn, samt den låga levnadsstandarden, har självklart en direkt inverkan på energikonsumtionen.

I diagram 5 har jag försökt ge en sammanhängande bild av Indiens energisystem. Diagrammet ger en ögonblicksbild av situationen 1973, det vill säga det år då de första stora oljeprishöjningarna ägde rum. Jag kommer senare också att ge tidsutvecklingar för en del av de storheter som är redovisade i diagrammet. Diagrammet är uppbyggt på följande sätt. Produktionen av energivaror är representerad i den vänstra delen av diagrammet och konsumtionen till höger. Importen av energivaror är representerad i den övre delen och exporten i den nedre. Energiomvandlingar sker i de ofyllda rektanglarna som står för raffinaderier, kraftverk, med mera. Diagrammets uppbyggnad kan illustreras med hjälp av oljan. Vi ser att Indien 1973 producerade 10,3 GWår råolja och importerade 19,2 GWår. Någon export av råolja skedde ej. I raffinaderierna producerades 4,4 GWår av de lättaste fraktionerna bensin och nafta, 5,4 GWår fotogen och 18,4 GWår mellandestillat och tyngre destillat. Indien importerade vidare 1,3 GWår fotogen och 3,7 GWår av mellandestillat och tyngre destillat, samt exporterade 0,6 respektive 0,4 GWår av dessa båda produktkategorier. Av den totala mängd mellandestillat och tyngre destillat som förbrukades gick 1,7 GWår till elproduktion och resten till övriga ändamål.
 
Diagram 5. Indiens energisystem 1973. Sort GWår. Se vidare texten! (ref 12, 18, 28)

Vad som kanske framför allt är slående i den bild diagrammet ger är den mycket stora konsumtionen av så kallade icke kommersiella bränslen, det vill säga ved, växtavfall från jordbruket och kodynga. Även om de uppgifter som finns om konsumtionen av dessa bränslen är mycket ungefärliga så kan man ändå utgå från att diagrammet anger rimliga storleksordningar. Konsumtionen av de icke kommersiella bränslena - beteckningen är inte alldeles adekvat eftersom det finns mindre marknader också för dessa bränslen - sker väsentligen på landsbygden och nästan uteslutande för matlagning och tvättvattenuppvärmning, samt i viss utsträckning för lokaluppvärmning. Redan det förhållandet att en så stor del av Indiens totala energikonsumtion sker för dessa syften är en klar indikation på den mycket låga levnadsstandarden. Det skall också nämnas att den stora konsumtionen av icke kommersiella bränslen för med sig allvarliga ekologiska konsekvenser. Den svåra indiska jorderosionen beror till exempel i betydande utsträckning på uthuggningen av skogarna.

När det sedan gäller de kommersiella bränslena är det slående hur stor kolkonsumtionen är. Beträffande denna konsumtions inriktning anger diagrammet direkt de kvantiteter som används för elkraftproduktion och kokstillverkning. Koksen används därefter till större delen till järnmalmsreduktion i masugnar. Användningen av en stor del av kolet, 33,3 GWår, är dock ospecificerad i diagrammet. Av denna rest används cirka 8,5 GWår för järnvägsdrift och cirka 5,0 GWår i hushållen. Genom kolet ökar alltså ytterligare något den tidigare angivna energimängd som används för sådant som matlagning och vattenuppvärmning. Resten av kolet, det vill säga omkring 19,8 GWår, används inom bland annat cement-, tegel- och bomullsindustrin (ref 18, s 39,40; ref 29).

Av stor betydelse för huvudfrågan i denna skrift är naturligtvis användningen av oljeprodukter. I tabell 7 finns en redovisning av denna konsumtions sammansättning, som är mera detaljerad än den i diagrammet, men vars delsummor direkt ansluter till diagrammet.
 
 
Tabell 7. Den indiska oljekonsumtionen 1973 fördelad på olika produktslag (ref 31).

Av de lättaste fraktionerna används naftan som råmaterial inom den kemiska industrin, främst för konstgödseltillverkning. Det är alltså en relativt liten del av den totala indiska oljekonsumtionen som går till konstgödseltillverkningen. Det kan tilläggas att Indien 1973 själv producerade nästan 60% av de kvävegödningsmedel som användes det året (ref 11). Bensinen används som bilbränsle. Endast 10% av de bensindrivna bilarna är privata (ref 18, s 115).

När det sedan gäller fotogenen går den övervägande delen, den vanliga fotogenen, till hushållen, medan resten används som flygbränsle. Hushållsfotogenen används i fotogenkök och fotogenlampor. Den mängd fotogen som används för matlagning och vattenuppvärmning är uppenbarligen mycket liten i jämförelse med de icke kommersiella bränslen och den kol som används för samma ändamål. Det är alltså bara en mycket liten del av det totala antalet hushåll som använder fotogen för dessa syften. Däremot förekommer i många hushåll fotogenlampor, som emellertid ofta är mycket små (ger ungefär så mycket ljus som ett vanligt stearinljus). I det stora flertalet hushåll används alltså fotogen, i den mån det alls förekommer, inte för något annat än belysning.

Nästa produktgrupp inleds med den vanliga dieseloljan som till övervägande del används som lastbilsbränsle. Detta användningsområde är snabbt expanderande och 1970 - en tidpunkt tre år före den som diagrammet avser - så gick 78% av dieseloljan till just vägtransporterna. Samma år gick vidare 12% av denna olja till järnvägarna, där ånglokomotiv i viss utsträckning ersatts med diesellokomotiv (ref 18, s 53). Små kvantiteter lätt dieselolja används vidare för de i det indiska jordbruket sällsynta traktorerna. Dessa förekommer i stort sett bara i en del rikare regioner, framför allt Punjab. I övrigt används i huvudsak oxar och bufflar som dragkraft. Små kvantiteter av den vanliga dieseloljan används också för konstbevattningspumpar, med mera. Det stora flertalet konstbevattningspumpar av dieseltyp drivs dock med den lätta dieseloljan. 1970 gick 40% av denna olja till sådana pumpar (ref 18, s 53). Om den siffran är tillämpbar också för 1973 skulle det alltså innebära 0,7 GWår till dessa pumpar. Eldningsoljan, som är nästa produkttyp i tabellen, används för elkraftproduktion, för ånggenerering i industrin, med mera. För 1970 är fördelningen av konsumtionen av denna olja på olika områden känd (ref 18, s 54). Om man antar att fördelningen 1973 är densamma så blir resultatet följande. 2,0 GWår används för elproduktion (vilket stämmer hyggligt med diagram 5), 0,8 GWår inom textilindustrin, 0,8 GWår för transporter, väsentligen sjöfart, och 0,6 GWår inom järn- och stålindustrin. Resterande 3,6 GWår användes bl a i andra industrier än de redan nämnda.

Sammanfattningsvis kan sägas att den indiska oljekonsumtionen karakteriseras av det starka inslaget av mellandestillat, det vill säga fotogen och dieselolja. Sammanlagt står dessa för nästan 50% av konsumtionen, vilket är en hög siffra i jämförelse med till exempel industriländer. Att konsumtionen av lätta destillat är så liten i en sådan jämförelse förklaras väsentligen av den i Indien obetydliga privatbilismen. Och den låga andelen tyngre fraktioner förklaras av en låg industrialisering, ringa elproduktion och ringa åtgång av bränslen för lokaluppvärmning. Den stora andelen mellandestillat förklaras av den stora fotogenkonsumtionen och den förhållandevis omfattande yrkesmässiga lastbilstrafiken.

Att indierna konsumerar vissa, men mycket små, mängder naturgas framgår också av diagram 5 liksom att gasen i sin helhet produceras inom landet. Den lilla rektangeln representerar, när det gäller gasen, inte någon omvandlingsprocess utan illustrerar endast det förhållandet att en betydande del av gasen omedelbart bränns upp i samband med produktionen. Sådan förbränning sker ofta av så kallad associerad gas, det vill säga gas som erhålls som biprodukt vid oljefält. Av den totalt producerade gasmängden på 2,0 GWår användes således bara 1,1 GWår för nyttiga ändamål. Framför allt användes gasen i industrier, bland annat konstgödselindustri, kraftverk och på teplantager (ref 48).

Beträffande elkraftens användning har jag inte hittat några uppgifter för 1973, men 1971 såg konsumtionsfördelningen ut på det sätt som tabell 8 visar. Från det året och till 1973 steg antagligen andelen för jordbruk och konstbevattning något. Vad tabellen framför allt visar är industrins mycket dominerande roll i elkonsumtionen.
 
 
Tabell 8. Den indiska elkonsumtionens fördelning 1971 (ref 18, s 73)

Det är av intresse att i möjligaste mån försöka ange hur stora delar av den totala energikonsumtionen som faller på skilda samhällssektorer som industri, transporter, jordbruk och hushåll. Även om bilden måste bli grov på grund av det bristfälliga statistiska underlaget är ändå storleksordningar av intresse. För att en fördelning av energikonsumtionen av det sökta slaget skall bli meningsfull måste den hänföra sig till någon preciserad energiform, till exempel primärenergi. Den primärenergi som används för elproduktion får då slås ut på de olika samhällssektorerna i enlighet med dessas elkonsumtion. I tabell 9 har jag på detta sätt fördelat den indiska primärenergikonsumtionen på fyra olika samhällssektorer. Tabellen är i allt väsentligt baserad på uppgifter som förekommit i den tidigare framställningen. Några klargöranden bör dock göras.

När det gäller oljan har jag fört naftakonsumtionen, som ju till stor del avser konstgödselframställning, till jordbruket. Den del av bensinen som konsumeras i privatbilar har jag fört till hushållen och inte till transporterna. Asfalten, som ju egentligen inte är någon energivara alls, har jag uteslutit. För naturgasen har jag inte haft några uppgifter om konsumtionsfördelningen alls, och tabellvärdena är därför en ren gissning. Siffran 0,3 på jordbruket står där för den naturgas som antagits gå till konstgödselproduktion.

Det mest slående draget i den bild tabellen ger är kanske den mycket stora primärenergianvändningen i hushållssektorn. Inte mindre än 63,5% av den indiska primärenergin går dit, väsentligen till matlagning och vattenuppvärmning. Slående är också hur liten del av primärenergin, bara 2,6%, som går till det stora jordbruket. Av den stora primärenergikonsumtionen i hushållen kommer emellertid den alldeles övervägande delen från de icke kommersiella bränslena. Ser man istället på fördelningen av de kommersiella primärenergiformerna blir bilden väsentligt annorlunda. Av speciellt intresse i detta sammanhang är oljefördelningen. Vi ser att nästan hälften av den totala oljekonsumtionen ligger på transporterna, en fjärdedel på industrin, och en fjärdedel på jordbruk plus hushåll.
 
 
Tabell 9. Den indiska primärenergikonsumtionens fördelning på olika samhällssektorer 1973. Sort GWår.

Jag har tidigare nämnt att oxar och bufflar spelar en mycket stor roll som dragdjur i jordbruksarbetet. Sammanlagt finns omkring 100 miljoner arbetsdjur som används på det sättet (den sammanlagda nötkreatursstammen är avsevärt större). Enligt en tillgänglig beräkning representerar arbetsdjuren en effekt (angiven i t ex watt) som är ca 15 gånger större än landets samlade traktoreffekt (ref 44). Detta förhållande ger en antydan om hur extremt lågmekaniserat det indiska jordbruket är.

I föregående kapitel nämndes att marken på den indiska landsbygden är mycket ojämnt fördelad och att endast cirka 20% av landsbygdens befolkning äger så mycket mark att det räcker till deras försörjning eller ger ett nettoöverskott. Övriga 80% äger antingen inte någon mark alls, eller har så lite mark att den inte räcker till deras försörjning. Frågan om hur jordbrukets energikonsumtion fördelar sig på dessa båda befolkningskategorier är av stort intresse, och sannolikt är det de 20 procenten som står för nästan hela energikonsumtionen.

Utöver konsumtionsförhållandena finns det också anledning kommentera den bild av utrikeshandeln med energivaror som diagram 5 ger. Vi ser att Indien har en hög självförsörjningsgrad inom energiområdet, i synnerhet om man räknar in de icke kommersiella bränslena. En mycket stor del av de konsumerade energivarorna är producerade inom landet.

Den import som finns gäller uteslutande olja, och i den importen dominerar råoljan kraftigt. Indien är alltså praktiskt taget självförsörjande vad beträffar raffineringen. Indien har en viss, mycket liten, export av energivaror. Några oljeprodukter och något kol ingår i denna export.

Av den gjorda redogörelsen har framgått att oljan står för en relativt liten andel av den totala indiska energikonsumtionen samt att användningen till stor del är inriktad på områden - framför allt transporter - inom vilka det är svårt att hitta alternativa energiformer. Den ersättning som varit möjlig har i stor utsträckning förverkligats långt före oljeprishöjningarna 1973/74. Oljeersättning har varit en del av den omfattande importsubstitution som Indien sedan länge eftersträvat för att bemästra sina bytesbalansproblem. En väsentlig slutsats är således att Indien har mycket små möjligheter att möta prisstegringarna på olja genom att ersätta oljan med andra energivaror. En annan slutsats, som också följer av det förhållandet att Indien till stor del utnyttjar produktionsprocesser med låg oljeintensitet, är att Indien i samband med oljeprisstegringarna kan öka sin konkurrenskraft (komparativa fördelar) gentemot industriländerna (se vidare avsnitt 6.2.3).
 

3.2 Historisk utveckling och framtidsmöjligheter

3.2.1 Kommersiella och icke kommersiella energiformer

Diagram 5 gav en ögonblicksbild av situationen 1973. Att just det året valdes beror både på önskemålet att beskriva situationen just före de första stora råoljeprishöjningarna och på att jag inte haft tillgång till någon tillräckligt detaljerad statistik för senare år. Utöver en ögonblicksbild är det emellertid också av intresse att ge tidsserier för åtminstone en del variabler som ingår i diagrammet. Jag skall i detta avsnitt ge en del sådana serier och därvid kommentera såväl den långsiktiga utvecklingen som de reaktioner på prishöjningarna 1973/74 som kan skönjas.

Om vi då först ser på förhållandet mellan de två stora huvudgrupperna av energi - kommersiell och icke-kommersiell energi - så har den senare under lång tid minskat sin andel av den totala konsumtionen. Att så skett kan ses som en naturlig följd av bland annat den industrialisering som skett under de senaste årtiondena.

Utvecklingen av totalkonsumtionen av kommersiell energi är redovisad i indexform i det tidigare diagram 1. Det framgår att konsumtionen ökat snabbare än BNP, vilket rimligen också är en konsekvens av industrialiseringen. Industriproduktionen drar ju avsevärt mera kommersiell energi per enhet produktionsvärde än jordbruksproduktionen under indiska förhållanden. Konsumtionen av kommersiell energi har för övrigt ökat i ungefär samma takt som industriproduktionen sedan 1960, vilket också framgår av diagrammet.
 

3.2.2 Kol (ref 18, 29)

Indien har som vi sett en stor andel kol i sin energikonsumtion och kolet produceras helt inom landet. Indien har i själva verket stora reserver av kol - enligt en uppgift ligger landet därvidlag fyra i världen (ref 29). Vid nuvarande produktionstakt räcker reserverna i flera hundra år och någon akut brist är alltså inte att befara under överskådlig tid. De indiska stenkolsfyndigheterna är koncentrerade till ett triangelformat område som inkluderar Västbengalen, Bihar, Orissa, östra Madhya Pradesh och norra Andra Pradesh. Dessutom bryts mindre kvantiteter brunkol i Tamil Nadu. De fyra största stenkolsfälten är Raniganj i Västbengalen, Jharia och Norra Karanpura i Bihar samt Singrauli i Madhya Pradesh. Fälten i Bihar och Västbengalen dominerar kraftigt och står för cirka 75% (vikt) av den totala indiska kolproduktionen.

Men även om de indiska koltillgångarna är stora så är kolsituationen inte utan problem. De indiska kolen har hög askhalt och lågt värmevärde. Trots att reserverna är stora har de bästa kolen redan utvunnits. Den genomsnittliga askhalten i utvunna kol stiger till exempel successivt. Dessutom har reserverna av koksande kol inte lika stor uthållighet som reserverna i övrigt. Produktionen av koksande kol utgör för närvarande omkring 20% (vikt) av den totala indiska kolproduktionen. I absoluta tal har den produktionen varit i stort sett konstant under lång tid, det vill säga andelen har sjunkit. De koksande kolen produceras väsentligen i Jhariafältet.

När det gäller brytningstekniken skall först sägas att huvuddelen, cirka 80% (vikt), kommer från underjordsgruvor och resten från dagbrott. Gruvorna är i internationell jämförelse mestadels små och följaktligen många till antalet. Under senare år har man dock försökt, och lyckats, att genom rationaliseringar öka den genomsnittliga gruvstorleken. Brytningen sker med relativt arbetsintensiva metoder och produktiviteten är följaktligen låg internationellt sett. För närvarande sysselsätter den indiska kolindustrin cirka 600000 personer. Kolindustrin är numera nästan 100-procentigt förstatligad.

I diagram 6 visas utvecklingen av Indiens kolproduktion sedan 1950. Vi ser att den långsiktiga trenden innebär en klar ökning även om ökningstakten varit mycket olika under olika perioder. Av speciellt intresse är den mycket snabba ökning som skedde åren 1974-76. Antagligen har denna ökning inte berott på oljeprishöjningen - mer om det nedan - men däremot bör den ha bidragit till att lindra verkningarna av denna höjning. Indiens konsumtion av kol har under hela den tid som diagrammet avser praktiskt taget sammanfallit med produktionen. Utrikeshandeln har varit marginell. Diagram 6 ger sålunda en hygglig bild även av konsumtionen. I det tidigare diagram 1 är kolproduktionen sedan 1960 angiven i indexform.
 
Diagram 6. Indiens kolproduktion sedan 1950 (ref 12, 16).

Den indiska kolindustrin förefaller befinna sig i en permanent obalans mellan utbud och efterfrågan. Ibland är utbudet större än efterfrågan och stora kolmängder lagras i gruvornas omedelbara närhet, men även den omvända situationen med stort efterfrågeöverskott är vanlig. Kapacitetsutnyttjandet i gruvorna är lågt, vilket bland annat beror på återkommande strömavbrott (ett generellt problem för hela den indiska ekonomin) och på bristande tillgång på insatsvaror som räls och utfyllnadssand. I viss utsträckning är det här fråga om en ond cirkel eftersom elkraftbristen bland annat beror på den otillräckliga kolproduktionen. Att kraftverken, och övriga konsumenter, får otillräckligt med kol beror i sin tur på att transportsystemet för att frakta kolet från gruvorna till konsumenterna är otillräckligt. Väsentligen transporteras kolet per järnväg och bristen på järnvägsvagnar är stor. Denna flaskhals i transportsystemet har alltså vittgående konsekvenser och man kan nog påstå att transportförhållandena i Västbengalens och Bihars kolgruvedistrikt är ett huvudproblem i den indiska ekonomin. Den leder till lågt kapacitetsutnyttjande och onödigt låg produktion inte bara inom kraftindustrin utan också inom andra nyckelindustrier som till exempel stål- och cementindustrin.

De beskrivna produktionssvårigheterna har rått under lång tid och det är därför osannolikt att den tidigare beskrivna produktionsuppgången 1974-76 skulle ha ett direkt samband med oljeprisuppgången. Även långt dessförinnan har man ju försökt att öka produktionen, men utan att lyckas. Snarare måste produktionsuppgången 1974-76 bero på att någon tidigare föreliggande "spärr" lossnade. Därefter har som synes en ny stagnation inträffat, men inte heller den är frivillig. De stora problemen med kolbrist, elkraftbrist, och så vidare, är bestående.
 

3.2.3 Olja (ref 18, 25, 27, 46, 48)

I diagram 7 redovisas den indiska produktionen av råolja och dessutom produktionen och konsumtionen av oljeprodukter (egentligen bara energiprodukter). Det framgår till att börja med att produktionen av råolja, även om den efter hand ökat, hela tiden varit klart lägre än konsumtionen av oljeprodukter. En nettoimport av olja har alltså förekommit under hela den tid diagrammet avser. Diagrammet visar emellertid också att denna import väsentligen skett i råoljeform eftersom raffinaderikapaciteten nästan varit tillräcklig för att täcka den inhemska konsumtionen. Nettoimporten av produkter har sålunda varit mycket måttlig.
 
Diagram 7. Indiens produktion av råolja och oljeprodukter, samt konsumtion av oljeprodukter, sedan 1950 (ref 12, 13).

Den indiska råoljeproduktionen äger rum framför allt i två regioner - dels i det nordöstra hörnet av delstaten Assam och dels i en region som från delstaten Gujarat sträcker sig söderut förbi Bombay och som innefattar såväl land som havsområden. Produktionen på land i Gujarat är liksom produktionen i Assam av gammalt datum. Gujarat-Bombay-regionen innehåller emellertid också nyupptäckta fält till havs, av vilka det viktigaste är det utanför Bombay belägna Bombay High. Detta fält upptäcktes 1974 och började producera 1976. Diagrammet visar tydligt den produktionsuppgång som Bombay High medfört. Av intresse i diagrammet är också den kraftiga nedgång i råoljeproduktionen som inträffade 1980 och som väsentligen var ett resultat av oroligheterna i Assam. Produktionen i Assam har dock nu (1981) till stor del återupptagits.

Vid bedömningen av Indiens tänkbara framtida oljeproduktion är det framför allt expansionsmöjligheterna vid Bombay High som är av intresse. Enligt nuvarande planer skall man 1982-83 ha kommit upp i fältets topproduktion på cirka 17 GWår/år och den produktionen skall sedan upprätthållas fram till sekelskiftet. Topproduktionen kan jämföras med den nuvarande produktionen från fältet på drygt 7 GWår/år. Utöver Bombay High finns även en del andra nyupptäckta fält i samma område och dessutom ett fält utanför Indiens sydöstra kust. Med utnyttjande av alla dessa råoljeresurser bör Indien enligt olika bedömningar kunna komma upp i en råoljeproduktion på cirka 30-35 GWår/år vid mitten av 1980-talet. En sådan produktionsuppgång gör naturligtvis mycket för att minska importbehovet även om det inte kan reduceras helt. En betydande ökning av konsumtionen är ju också att förutse.

Den indiska raffinaderikapaciteten har som framgår av diagrammet successivt byggts ut så att produktimporten hela tiden kunnat hållas låg. Indien har idag raffinaderier på ett tiotal platser spridda över landet, både vid kusterna och i inlandet.

Av central betydelse för problemställningen i denna skrift är naturligtvis oljekonsumtionsutvecklingen. En förhållandevis detaljerad bild av denna ges i diagram 8 som är logaritmiskt och i indexform. Diagrammet visar inte bara den totala oljekonsumtionen utan också konsumtionsutvecklingen för de tre produktgrupper som utnyttjats tidigare i framställningen (till exempel i diagram 5). Vad som först är av intresse är att de lättaste destillaten under lång tid utvecklats avsevärt långsammare än de båda andra kategorierna. Den utveckling mot en stor andel för mellandestillaten, varom talats tidigare, har alltså pågått länge. När det sedan gäller utvecklingen efter 1973 så verkar det klart att en viss uppbromsning i den totala oljekonsumtionens utveckling ägt rum. Det förefaller också klart att uppbromsningen väsentligen "burits" av de två lättare kategorierna medan däremot mellandestillaten och de tyngre destillaten påverkats mindre. Den för transporterna viktiga dieseloljan kan därför ha varit tämligen opåverkad. Det ligger nära till hands att tolka den illustrerade uppbromsningen som ett resultat av oljeprishöjningarna 1973/74. Men även om det kan vara så, finns anledning till viss försiktighet. Kurvorna uppvisar ju allmänt sett en så stor oregelbundenhet att det som händer efter 1973 faktiskt inte behöver vara mycket mer än samma oregelbundenheter som tidigare.
 
 
Diagram 8. Utvecklingen av Indiens oljekonsumtion sedan 1950 (ref 12, 13).

Kurvan för utvecklingen av den totala oljekonsumtionen från och med 1960 är inlagd också i det tidigare diagrammet l. Det framgår att oljekonsumtionen under den tiden ökat snabbare än kolkonsumtionen. Oljeandelen i den indiska energikonsumtionen har sålunda ökat förhållandevis snabbt, vilket rimligen står i samband med industrialiseringen och transportapparatens utveckling (jämför den tidigare tabell 1).
 

3.2.4 Naturgas (ref 18, 48)

Den gas som hittills producerats i Indien har huvudsakligen varit så kallad associerad gas, dvs gas som samproduceras med olja från gasfält. Detta innebär att gasen producerats på samma ställen som olja, dvs väsentligen i Gujarat och Assam. Under de allra senaste åren har dessutom associerad gas från Bombay High börjat utnyttjas.

En betydande framtida expansion av den nu måttliga gasproduktionen förefaller sannolik. Rena gasfält har upptäckts på kontinentalsocklarna både i närheten av Bombay High och i Bengaliska viken, alltså utanför östkusten. Dessutom har upptäckter gjorts i Bihar och Andra Pradesh. Den produktion som angavs i det tidigare diagram 5 var 2,0 GWår/år. För närvarande är produktionen 3,4 GWår/år och i mitten av 1980-talet kan man vara uppe i cirka 15 GWår/år. Av den för närvarande producerade gasen bränns en stor del direkt, men eftersom intresset att nyttiggöra gasen rimligen bör öka, och eftersom den framtida produktionen delvis också kommer från rena gasfält, kommer direktförbränningen sannolikt att hållas nere. I framtiden kommer därför en stor del av totalproduktionen att nyttiggöras och det blir alltså fråga om ett väsentligt bidrag till den indiska energiförsörjningen.
 

3.2.5 Elkraft, speciellt vattenkraft (ref 18, 30)

I diagram 9 visas utvecklingen av produktion och konsumtion av olika elkraftslag i Indien sedan 1950. Produktionen i värmekraftverken har som synes hela tiden varit större än produktionen i vattenkraftverken och båda kraftformerna har ökat i snabb takt. Värmekraftverken är som tidigare framgått väsentligen koleldade. Under senare år har dessutom tillkommit ett inslag av elektricitet från kärnkraftverk.
 
 
Diagram 9. Indiens produktion och konsumtion av elkraft sedan 1950 (ref 12, 13).

I det tidigare diagram 1 är elkonsumtionens utveckling sedan 1960 angiven i indexform. Det framgår att ökningen hela tiden varit relativt jämn och mycket snabb. Under perioden 1950-60, som inte är medtagen i diagrammet, var bilden i stort sett densamma. Av speciellt intresse i detta sammanhang är att konsumtionsutvecklingen 1973 och 1974 bromsas något, och på ungefär samma sätt som oljekonsumtionen och industriproduktionen.

Vid bedömningen av den möjliga framtida elkraftproduktionen är det för det första av intresse att beakta de mycket stora kapitalbehoven. Under till exempel den fjärde planperioden - 1968-73 - stod kraftverk för nära 20% av de totala investeringarna inom planen. En fortsatt snabb expansion kräver alltså relativt sett mycket stora investeringar.

Naturligtvis är också tillgången på primärenergi av intresse för de framtida expansionsmöjligheterna. Av de två i sammanhanget betydelsefullaste primärenergiformerna - kol och vattenkraft - har jag redan behandlat kolet. Här skall bara sägas att man nu söker bygga kraftverk i kolfyndigheternas omedelbara närhet för att därigenom minska betydelsen av den flaskhals som koltransporterna utgör. Exempel på detta är utvecklingen av Singraulifältet i Madhya Pradesh (ref 29).
 

När det gäller vattenkraften är ännu så länge bara en liten del av den totala potentialen utbyggd. En inblick i dessa förhållanden ger tabell 10 som visar att den beräknade totala ekonomiskt användbara vattenkraftpotentialen i Indien uppgår till 25,3 GWår/år medan man 1973 inte producerade mer än 3,3 GWår. 1973 var alltså 13,1% av den totala potentialen utbyggd. Även om den utnyttjade källan inte säger något om vilket pris som utnyttjats för att definiera den ekonomiska användbarheten så förefaller alltså den outnyttjade potentialen mycket stor. Tabellen visar också siffror för faktisk produktion respektive potential i fem stora regioner. Regionerna är utmärkta i en separat karta. Det framgår bland annat att i det område där den relativa utbyggnaden är störst - den södra regionen - återstår likväl mer än två tredjedelar att bygga ut. I övriga regioner är utbyggnadsgraden ännu mindre. Framför allt finns en mycket stor, nästan helt outnyttjad, potential i den nordöstra regionen, det vill säga i de områden där vattenmassorna rinner ner från Himalaya mot Bramaputras dalgång. Den lokala efterfrågan på kraft i dessa områden är dock liten och ett tillvaratagande av kraftreserven kräver därför högspänningsledningar till större förbrukningsplatser söderut. Vi ser också att det i betydande utsträckning är så att områden som är fattiga på kol är väl försedda med vattenkraft. Det bör också sägas att de olika områdenas vattenkraft är av delvis olika karaktär. I de norra och nordöstra områdena är det till stor del fråga om smältvatten från Himalaya. Detta innebär att vattenkvantiteterna inte är direkt relaterade till monsunregnens omfattning. Vidare är det svårt att bygga stora dammar i Himalaya varför kraften till stor del måste produceras i det ögonblick smältvattnet kommer. När det gäller till exempel det södra området är förhållandena annorlunda. Vattentillgången är där helt monsunberoende, men möjligheterna till dammbyggnad, och därmed reglering, är också väsentligt större.
 
Tabell 10. Utbyggnad och potential i Indiens vattenkraftregioner (ref 30).

Vattenhanteringen är ett av de svåraste och viktigaste problemen i det indiska samhället. Indien drabbas ofta i olika delar både av svår torka och stora översvämningar. En kontrollerad styrning av vattenströmmarna är därför av central betydelse. Utnyttjandet av vatten för elkraftproduktion är därvid ett av de användningsområden som påverkar utformningen av vattensystemen, men även andra användningsområden, framför allt konstbevattning, är av vital betydelse. Ibland kan de olika användningsområdena konkurrera med varandra, men det finns också tillfällen då samma vatten successivt kan användas för flera syften. De siffror på den totala vattenkraftpotential en som givits i tabell 10 är för övrigt enligt flera bedömningar kraftigt i underkant därför att möjligheterna till sådan dubbelanvändning av vatten inte beaktats. Ett problem i samband med vattenkontrollen är att vattenbrist kan drabba olika användningsområden samtidigt. Under till exempel år med dålig monsun är behovet av konstbevattning - genom uppumpning av grundvatten - stort, men också svårt att tillgodose på grund av den mindre tillgången på elkraft. Som exempel kan nämnas betydande minskningar i veteskörden under torrår i slutet av 1960-talet, då också elkraft för konstbevattning saknades (ref 26).