Home

Erik Moberg:
Råoljeprishöjningarnas inverkan på Indiens ekonomi
© Erik Moberg
 

5 INDIENS BETALNINGSBALANS UNDER 1970-TALET

5.1 Allmänt
5.2 Bytesbalansen
    5.2.1 Handelsbalansen
    5.2.2 Tjänste- och transfereringsbalanserna
    5.2.3 Sammanfattning angående bytesbalansen
5.3 Kapitalbalansen
5.4 Valutareserven

(Under den behandlade perioden har den officiella valutakursen legat i intervallet 8-9 rupier/dollar)
 

5 INDIENS BETALNINGSBALANS UNDER 1970-TALET

5.1 Allmänt

Den beskrivning av Indiens betalningsbalans som jag ger i detta kapitel präglas i hög grad av egenskaper hos den statistik som jag haft tillgänglig. En komplett och sammanhängande statistik för hela betalningsbalansen har jag haft tillgänglig för åren fram till och med 1976. Denna statistik, som sammanfattas i tabell 12, har sitt värde just i sitt inre sammanhang. Utöver denna sammanhängande statistik finns också uppgifter för enskilda delar av betalningsbalansen, till exempel handeln, som sträcker sig längre än till 1976. Det finns också uppgifter för åren fram till och med 1976 som är mer detaljerade än de i den sammanhängande statistiken. Båda dessa typer av uppgifter är naturligtvis av värde i framställningen, men de kan i vissa avseenden avvika från uppgifterna i tabell 12. I de följande avsnitten som ägnas skilda delar av betalningsbalansen kommer jag därför att utnyttja uppgifter som kompletterar dem i tabell 12, och också i mån av möjlighet förklara förekommande avvikelser.

Tabell 12 täcker väl in den period, hösten 1973 och vintern 1973/74, då de första stora råoljeprishöjningarna ägde rum. Vad vi ser är till att börja med att bytesbalansen, som i början av perioden uppvisade underskott, under dess senare år uppvisat överskott. Framför allt sammanhänger detta med efter hand stora överskott i tjänste- och transfereringsbalanserna. Handelsbalansen däremot uppvisar underskott för alla år utom 1976. Vi ser också att valutareserven ökat påtagligt under senare år. Denna ökning beror inte bara på överskotten i bytesbalansen, utan också på ett kapitalinflöde.
 
Tabell 12. Indiens betalningsbalans 1970-76 i miljarder rupier och löpande priser (ref 1, 2, 3).

Redan den bild som tabell 12 ger kan alltså synas förvånande. Vi ser inte stigande underskott i bytesbalansen, och minskande valutareserv, för åren efter oljeprishöjningen, utan snarare motsatsen. För att få en inblick i mekanismerna bakom denna utveckling är det bland annat nödvändigt att mera i detalj studera betalningsbalansens olika delar, vilket sker i fortsättningen av detta kapitel.
 

5.2 Bytesbalansen

5.2.1 Handelsbalansen

Som framgått av det tidigare avsnittet 2.4 har Indien under hela sin tid som oberoende nation haft betydande underskott i handelsbalansen. I diagram 13 redovisas handelsbalansen för åren 1970-79. De siffror som diagrammet baserats på redovisas också i tabell 13. De avviker något från dem som det redovisade handelsbalansnettot i den tidigare tabell 12 baserats på. Avvikelsen beror på att uppgifterna i tabell 13 (åren 1970-78) beräknats med hjälp av en för hela perioden fast växelkurs ($ 1,00 = Rs 7,50). I stora drag utvecklas dock handelsbalansnettot på likartat sätt i de båda tabellerna. Beträffande tabell 13 skall dessutom sägas att uppgifterna för 1979 kommer från en annan källa, för vilken beräkningsmetoderna inte är kända. Denna källa ger dock, som framgår av tabellen, nästan samma värden för 1978 som den i övrigt utnyttjade källan.
 
Diagram 13. Indiens utrikeshandel under 1970-talet i miljarder rupier och löpande priser (ref 1, 2, 3, 7, 10).

Om vi först betraktar skillnaden mellan export och import så gäller i grova drag att balansen var något så när jämn fram till 1972 för att därefter uppvisa allt större underskott fram till 1975. 1976 inträffade såväl en kraftig exportökning som en minskning av importen, vilket medförde att det tidigare underskottet övergick i ett mindre överskott. Därefter har emellertid snabbt stigande underskott på nytt uppstått. Från och med 1973 har vi alltså, med reservation för 1976, en bild av stigande underskott i handelsbalansen.

Det ligger nära till hands att tro att dessa underskott beror på oljeprishöjningarna och den möjligheten styrks ju också av det förhållandet att importstegringen varit förhållandevis kraftig under åren 74, 75 och 79. En klar bild av sambandet mellan oljeprisutvecklingen och bytesbalansunderskottet får man om man speciellt ser på kostnaderna för oljeimporten. I diagram 13 har jag därför redovisat oljeimporten (råolja plus produkter) separat. Vi ser att ökningen i oljenotan fram till och med 1975 är av ungefär samma storlek som handelsbalansunderskotten. Därefter är dock underskotten något mindre än ökningen i oljenotan. Det intryck som förmedlas av diagrammet är således att Indien vid början av 1970-talet i stort sett blivit av med sina tidigare underskott i handelsbalansen, men att de sedan kom tillbaka med oljeprishöjningarna. Bortsett från de allra första åren 1974 och 75 har dock underskotten varit mindre än ökningen i oljenotan. I viss utsträckningen tycks alltså någon form av anpassning eller kompensation ha förekommit. Till en del kan detta bero på den svaga minskning i oljekonsumtionens ökningstakt som inträffat efter 1973/74 (jfr det tidigare diagram 12), men av allt att döma har också andra faktorer varit av betydelse.
 
Tabell 13. Indiens utrikeshandel under 1970-talet i miljarder rupier och löpande priser. Siffrorna till höger om de övriga för åren 1978-79 härrör från en annan källa (ref 1, 2, 3,10).

Till att börja med är det angeläget att kommentera den minskning av importen som enligt diagrammet ägde rum 1976. Den indiska utrikeshandeln är strängt reglerad och import kommer därför inte till stånd utan särskilt tillstånd. När det gäller importökningen från 1976 till 77 är det klart att den till stor del beror på lättnader i importrestriktionerna, som i sin tur berodde på ökade bytesbalansöverskott. När det gäller importminskningen 1976 kan man tänka sig, även om jag där saknar underlag, att importrestriktionerna då gjordes hårdare under intryck av oljeprishöjningarna och handelsbalansunderskotten, och beroende på att man då ännu inte observerat de kanske oväntade bytesbalansöverskotten. Statistiken avseende tjänste- och transfereringsbalanserna kommer normalt fram senare än statistiken avseende handelsbalansen. Under alla förhållanden kan importminskningen 1976 inte förklaras av till exempel en god skörd och därav följande liten spannmålsimport. Visserligen sjönk spannmålsimporten 1976, men den sjönk ytterligare 1977. Andra varugrupper däremot, till exempel kemikalier, konstgödningsmedel och järn och stål, hade lägre importsiffror 1976 än både 1975 och 77 (ref 2, 3).

Det förefaller emellertid finnas även andra förklaringar till den nämnda anpassningen eller kompensationen - förklaringar som har med exportutvecklingen att göra. En första indikation på detta kan man få genom att studera hur Indiens bytesrelation ("terms of trade") utvecklats under den aktuella perioden. I diagram 14 redovisas denna utveckling sedan 1968 (1968=100). Det framgår att bytesrelationen ökade stadigt under åren före oljeprishöjningen för att därefter sjunka kraftigt under några år. Därefter - och det är det intressanta - sker dock en återhämtning. Under åren 1976 och 77 har alltså exportpriserna stigit mer än importpriserna.
 

Diagram 14. Utvecklingen av Indiens bytesrelation ("terms of trade") sedan 1968 (1968=100) (ref 1, 2, 3).

Det är också av intresse att se på exportens volymutveckling under den aktuella perioden. I diagram 15 har jag därför redovisat utvecklingen av den indiska utrikeshandeln i fasta priser fram till och med 1977 (dessvärre har jag inte haft tillgång till export- och importprisindex för senare år). Det framgår till att börja med att den snabba utveckling av både import och export, som det tidigare diagram 13 visade, i det väsentliga var en bild av en snabb prisutveckling. En viss ökning av både import- och exportvolymen har dock skett. Det som framför allt är av intresse är exportens volymutveckling.
 
Diagram 15. Utvecklingen av Indiens export och import sedan 1970 i fasta priser (1970 års priser) (ref 1, 2, 3).

I tabell 14 redovisas volymutvecklingen av såväl Indiens export som världsexporten under perioderna 1970-73 och 1973-77. För Indiens del är siffrorna direkt framräknade ur de data som också använts för diagram 15. Vi ser först att volymutvecklingen för Indien under den första perioden var lägre än för den totala världsexporten. Under den andra perioden minskade emellertid världsexportens ökningstakt på grund av den ekonomiska stagnation som bland annat oljeprishöjningarna medfört. Indiens exportutveckling blev däremot snabbare än under den föregående perioden, och väsentligt snabbare än för världsexporten som helhet. Tabellen ger alltså en klar antydan om att oljeprishöjningen 1973/74, samtidigt som de haft en återhållande effekt på världsexporten, varit stimulerande för den indiska exporten. Om så varit fallet bör det rimligen bero på att Indien gynnats av den överföring av köpkraft från industriländerna till oljeländerna som oljeprishöjningen medfört.
 
Tabell 14. Genomsnittlig årlig volymtillväxt i procent hos världsexporten och Indiens export (ref 1, 2, 3, 23).

För att få en bättre inblick i mekanismerna bakom den noterade exportuppgången är det lämpligt att se på exportens sammansättning i olika hänseenden. En för det ändamålet tillräckligt finfördelad statistik har jag bara haft tillgänglig till och med 1976, men redan det bör räcka för att få en antydan om hur oljeprishöjningen 1973/74 kan ha verkat. Alla exportdata i fortsättningen av detta avsnitt är givna i löpande priser.

I tabell 15 redovisas exportens ländersammansättning. De totala exportvärdena i denna tabell är något lägre än de i tabell 13, vilket beror på att reexport inte finns med. Tabellen visar vissa intressanta förskjutningar i exportens ländersammansättning under den illustrerade perioden. Den av de utvalda regionerna på vilken exporten ökat relativt mest är, som synes i kolumnen längst till höger, OPEC. Exporten dit har under den aktuella perioden ökat 5,9 gånger. Detta innebär också att OPEC-området under 1970-talet blivit en för Indien relativt betydelsefull exportmarknad. På Västeuropa har exporten ökat 4,9 gånger. Storbritannien är fortfarande den största indiska exportmarknaden i Västeuropa, men den relativa ökningen under 1970-talet har varit betydelsefull framför allt i några kontinentaleuropeiska länder (Holland 13,4 gånger, Frankrike 9,0 gånger, Italien 8,4 gånger och Tyska förbundsrepubliken 7,0 gånger). Tabellen visar bl a också att Östeuropa är en betydelsefull exportmarknad för Indien, även om ökningen där inte varit särskilt påtaglig. Av den totala exporten till Östeuropa går ca 2/3 till Sovjetunionen.
 
Tabell 15. Indiens export till olika regioner under 1970-76 i miljarder rupier och löpande priser (ref 1,8). 1) Inklusive Sovjetunionen, men exklusive Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien. 2) Siffran verkar misstänkt hög och har sin grund i en uppgiven mycket stor export till Sovjetunionen. Jämför även den låga siffran för övrigregionen i samma kolumn.

Med tanke på det intresse som i denna skrift knyts till OPEC-länderna är det rimligt att separat redovisa exportutvecklingen på enskilda länder inom OPEC. Detta sker i tabell 16. Dessvärre har jag inte haft tillgång till siffror för fem av länderna för åren 1970-74. Av dessa är som synes framför allt Dubai av stor betydelse. För alla övriga länder, utom Nigeria, gäller dock att ökningen under 70-talet varit större än för den indiska exporten som helhet. För flera av länderna, framför allt Indonesien och Oman, har ökningen varit kraftig. De i absoluta tal största indiska exportmarknaderna inom OPEC är Iran, Dubai och Kuwait. Exporten till Iran 1974 och 1975 var påtagligt större än 1976.
 

Tabell 16. Indiens export till OPEC-länder 1970-76 i miljoner rupier och löpande priser (ref 1, 8).

Av stort intresse är också den förändring i den varumässiga sammansättningen som Indiens export genomgått under 1970-talet. Detta belyses av de tre första kolumnerna i tabell 17. I den första kolumnen har jag rangordnat exportstatistikens olika varugrupper med hänsyn till den omfattning exporten hade 1970. Därefter har jag delat upp grupperna i tre kategorier på ett sådant sätt att varje kategori kommer så nära en tredjedel av det totala exportvärdet 1970 som möjligt. De varor som då uppträder i den första kategorin, och till viss del också de i den andra kategorin, kan sägas vara traditionella indiska exportvaror. I den andra kolumnen redovisas de olika varugruppernas exportvärde 1976 och i den tredje kolumnen det antal gånger exporten ökat från 1970 till 1976. Det framgår att den första kategorins varor, det vill säga de traditionella exportvarorna, genomsnittligt ökat 2,1 gånger, den andra kategorins varor 3,5 gånger och den tredje kategorins varor 4,4 gånger. Det har alltså skett en klar andelsförskjutning i riktning mot icke-traditionella indiska exportvaror, det vill säga exporten har blivit mer diversifierad. Det verkar inte orimligt att se denna förändrade varusammansättning som bland annat ett resultat av den industrialisering Indien genomgått sedan oberoendet. Av betydelse för Indien som utvecklingsland är att efterfrågeelasticiteten på de nyare exportvarorna antagligen är större än på de traditionella.
 
Tabell 17. Indiens export av olika varugrupper 1970 och 76 i miljoner rupier. För 1976 är även andelen av exporten på OPEC-länderna angiven (ref 1, 8).

Exportens förändrade varusammansättning står emellertid antagligen också i samband med den förändrade ländersammansättningen. För att ordentligt kunna undersöka den saken skulle man ha statistik som för två tillfällen, till exempel 1970 och 1976, gav en uppdelning av exporten på länder och varugrupper samtidigt. Dessvärre har jag inte haft tillgång till någon sådan statistik. För 1976 har jag emellertid med utgångspunkt från exportstatistikens grunddata kunnat ta fram en sådan sammanställning och därvid främst inriktat mig på OPEC-länderna. Även detta material ger en del indikationer av klart intresse. I de fjärde och femte kolumnerna av tabell 17 har jag redovisat exporten till OPEC-länderna av varje enskild varugrupp 1976. Det framgår att OPEC har en mindre andel av Indiens totala export i den första varugruppskategorin (10,8%) än i den andra och tredje kategorin (15,5% i båda). Detta är en indikation på att exporten till OPEC bidragit inte bara till den allmänna exportökningen, utan också till förskjutningen i riktning mot icke traditionella exportvaror. Det framgår bland annat av siffrorna för enskilda varugrupper att Indiens export av byggmaterial och mekaniska och elektriska produkter ökat kraftigt och att denna ökning i många fall till stor del ligger på OPEC.

Den ökade indiska exporten av tillverkade varor har i viss utsträckning stimulerats av internationella samarbetsprojekt, s k "joint ventures". I dessa projekt samverkar indiska företag med företag från ett värdland, till exempel inom OPEC-omsådet, och eventuella andra utländska företag i till exempel något större byggnads- eller anläggningsarbete. Indiska företag har under senare år alltmer engagerats i sådana projekt både i utvecklingsländer, bland annat OPEC-länderna, och i industrivärlden. Allmänt kan sägas att samarbetsprojekten inom industrivärlden varit servicebetonade som till exempel hotell och restauranger, medan de i utvecklingsländerna snarare varit av industrikaraktär. Sammanställningen i tabell 18 ger en kvalitativ föreställning om vad det är för typer av projekt som är aktuella i arabländerna, vilka ju till stor del också är OPEC-länder. Dessutom är efterfrågan på indiska insatser även från ett icke oljeproducerande arabland som Yemen, vilket är med i tabellen, delvis orsakad av oljepengar. Yemen är nämligen storexportör av arbetskraft till de oljeproducerande arabländerna (se vidare fortsättningen i detta avsnitt) och får därigenom inkomster som möjliggör en kraftigt ökad importefterfrågan. Indiska företags medverkan i samarbetsprojekt av det beskrivna slaget innebär att kanaler öppnas för export av indiska varor och tjänster. Projekten har alltså medverkat, även om det är svårt att säga hur mycket, till den ökade indiska exporten av varor och arbetskraft (se nedan) till OPEC-området (ref 34, 37).
 

Tabell 18. Samarbetsprojekt inom arabländerna i vilka indiska företag hade engagerats eller medverkade våren 1978. Tabellen syftar enbart till att ge en kvalitativ beskrivning av projektens art. Omfattningen av den indiska medverkan är inte känd (ref 34, 37).

En viktig fråga är naturligtvis vilka konkurrensfördelar indiska företag har som samarbetspartners i, eller exportörer till, OPEC-länderna. Närheten till flera av de stora OPEC-länderna och låga priser är uppenbara sådana fördelar. Men till det kan nog också läggas en i många fall gynnsam produktanpassning. Indiska produkter är i viss utsträckning anpassade efter de förhållanden som råder i utvecklingsländer. Vad jag själv därvidlag kan uttala mig om är cyklar och bilar av speciellt robust konstruktion, men sannolikt gäller detsamma även för andra produkter. Dessutom har indierna stor vana vid byggnads- och anläggningsarbeten i tropiskt och subtropiskt klimat. På den negativa sidan finns emellertid också uppgifter om att indiska entreprenörer, i jämförelse med konkurrenter, har haft lägre kvalitet på sina arbeten och också haft svårt att hålla kontraktens tidsgränser (ref 40, 43). Hur tungt de nämnda positiva och negativa konkurrensfaktorerna väger har jag ingen möjlighet att bedöma.

För att sammanfatta kan nu följande sägas om efterfrågeutvecklingen för indisk export. Råoljeprishöjningen 1973/74 har medfört dels en betydande överföring av köpkraft från världens industriländer till OPEC-länderna och dels en ekonomisk stagnation i industriländerna. Det material som presenterats i detta avsnitt gör det enligt min mening i hög grad sannolikt att OPEC-ländernas marginella efterfrågan på indiska exportvaror är större än industriländernas. Detta innebär att när köpkraft överförs från industriländerna till oljeländerna så ökar, under i övrigt lika betingelser, efterfrågan på indiska exportvaror. Men dessutom är det sannolikt att oljeländernas marginella efterfrågan är så mycket större att den mer än väl kompenserar för den ekonomiska stagnation som inträffat i industriländerna. Trots denna stagnation har alltså oljeprishöjningarna 1973/74, genom köpkraftöverföringen till oljeländerna, medfört en totalt sett ökad efterfrågan på indiska exportvaror. Det väsentliga belägget för denna slutsats finns i tabell 14. Dessutom har oljeprishöjningarna verksamt bidragit till den för Indien gynnsamma förskjutningen i exportens varusammansättning. Det väsentliga belägget för denna slutsats finns i tabell 17.
 

5.2.2 Tjänste- och transfereringsbalanserna

När det gäller tjänste- och transfereringsbalanserna har Indien i det förflutna ofta haft överskott, även om de varit relativt små. Som framgick i avsnittet 2.4 har bytesbalansunderskotten därigenom i allmänhet blivit något mindre än handelsbalansunderskotten. Under 1970-talet har emellertid tjänste- och transfereringsbalanserna undergått en drastisk förändring. Från det att den sammanlagda balansen i början av årtiondet var relativt jämn har den så småningom kommit att karakteriseras av betydande överskott.
 
Diagram 16. De sammanlagda kredit- och debetposterna i Indiens tjänste- och transfereringsbalanser 1970-77 i löpande priser. 1970-72 (ref 1), 1973-77 (ref 7).

I diagram 16 redovisas den totala kredit och debetsidan av Indiens tjänste- och transfereringsbalanser och i tabell 19 ges de siffror, som diagrammet är baserat på. Att nettoresultaten från och med 1973 inte stämmer med dem i den tidigare tabell 12 beror på att jag här, för att få en större detaljrikedom, tvingats utnyttja en annan källa än för de tidigare åren. I denna senare källa har en del konton - framför allt offentliga transfereringar - definierats på annat sätt än i den tidigare källan. Det stora bytesbalansöverskottet 1973 i den tidigare tabell 12 beror på sådana skiljaktiga definitioner. Överskottet har sin grund i en stor kreditpost under offentliga transfereringar och motsvaras av ett kraftigt underskott i kapitalbalansens amorteringar.
 
Tabell 1. De sammanlagda kredit- och debetposterna i Indiens tjänste- och transfereringsbalanser 1970-77 i miljarder rupier och löpande priser. 1970-72 (ref 1), 1973-77 (ref 7). Siffrorna för de två perioderna, 1970-72 respektive 1970-77, är inte helt jämförbara eftersom definitionerna av ingående konton är något olika i de utnyttjade källorna.

För att få en bättre inblick i vad som hänt med tjänste- och transfereringsbalanserna under den aktuella perioden är det av intresse att se på de olika delkontona. Dessa redovisas med hänsyn till nettoutfallen i tabell 20.
 
Tabell 20. Delnettona i Indiens tjänste- och transfereringsbalanser i miljarder rupier och löpande priser. 1970-72 (ref 1), 1973-77 (ref 7).

Utrikesresorna är ett av de intressantaste kontona med hänsyn till de frågor som diskuteras i denna skrift. Vi ser att ett betydande överskott uppstått under åren 1975-76 och den troliga förklaringen är en stark ökning av en penningstark turism från Iran och arabländerna kring Persiska viken. Dessa turister kommer för övrigt inte bara i renodlade turistsyften utan många gånger i speciella ärenden som till exempel att komma i åtnjutande av indisk sjukvård. Den indiska sjukvården, och kanske också andra "näringsgrenar", har på detta sätt fått ett (ökat) exportinslag. För att göra sannolikt att utrikesresornas ökade överskott verkligen sammanhänger med ökad turism från OPEC-länderna är det nödvändigt att direkt visa upp turiststatistiken. Det framgår av tabell 21 att den totala turismen till Indien, men också andelen från OPEC-länderna, ökat under 1970-talet. Det är också bekant att de genomsnittliga utgifterna per turist ökat starkt under senare år (ref 3, 4). Även om turisterna från OPEC-länderna, trots ökningen, inte utgjorde mer än 9% av alla turister 1978, så är det därför sannolikt att den kraftiga ökningen i resebalansen i väsentlig utsträckning sammanhänger med den ökade OPEC-turismen. Och denna är i sin tur rimligen till stor del ett resultat av oljeprishöjningarna. Möjligen är det dock fel att se denna ökade turism som ett resultat enbart av oljeländernas ökade köpkraft. Av betydelse är också att Libanon, som varit en traditionell semester- och rekreationsort för araber, genom krig blivit otjänligt som turistland (ref 33).
 
Tabell 21. Turister till Indien under 1970-talet i 1000-tal (ref 1, 3).

Nästa delkonto gäller transporterna, det vill säga resultatet av bland annat sjöfart och lufttrafik i utlandet. Nettot är här hela tiden relativt litet och några påtagliga förändringar har inte heller ägt rum under de behandlade åren. Denna post kan därför lämnas utan närmare diskussion.

Delkontot kapitalavkastning innehåller räntor, vinster och aktieutdelningar. Det kan vara fråga om till exempel räntor som Indien betalar på lån upptagna i utlandet, eller vinstmedel som förs ut av i Indien verkande utländska företag. Nettot av dessa flöden har av tradition varit negativt, framför allt beroende på räntorna på Indiens utlandsskuld. Under senare år har emellertid, som framgår av tabellen, underskotten minskat något. Detta beror framför allt på de räntor Indien erhållit på sin numera stora valutareserv (ref 4). Utvecklingen av valutareserven beskrivs ytterligare i avsnittet 5.4 nedan. Här skall bara sägas att tillkomsten av den stora valutareserven delvis kan sättas i samband med oljeprishöjningarna. I den mån så är fallet måste följaktligen också det minskade underskottet under delkontot kapitalavkastning också sägas bero på oljeprishöjningen. En del av underskottens minskning kan också bero på den avkastning indiskt deltagande i utländska samarbetsprojekt (se ovan) givit. Även här har alltså oljeprishöjningarna varit av viss betydelse.

Nästa delkonto som är de privata transfereringarna är av stor betydelse för problemställningen i denna skrift. Dessa transfereringar består till stor del av pengar som skickas hem av i utlandet arbetande indier. Att nettot ökat så snabbt under senare år beror på den mycket stora utvandringen till oljeländerna i Västasien.

De mycket stora utvecklingsarbeten som efter oljeprishöjningarna inletts i OPEC-länderna har medfört en efterfrågan på arbetskraft långt större än vad dessa länder själva kan tillgodose. Följden har blivit en omfattande invandring. I arabländerna i Västasien och Nordafrika, det vill säga en viktig del av OPEC-länderna, fanns enligt en källa 1,7 miljoner gästarbetare 1975, 2,7 miljoner 1980, och 1985 väntas antalet vara 3,6 miljoner (ref 51). Möjligen är dock dessa siffror för låga. Enligt en annan tillgänglig uppgift fanns 1980 omkring 2 miljoner gästarbetare enbart i Saudiarabien (ref 50). Gästarbetarna i de oljeproducerande arabländerna kommer till stor del, sannolikt mer än 50%, från angränsande icke oljeproducerande arabländer. I t ex Saudiarabien fanns 1980 omkring 1 miljon gästarbetare från Yemen och Sydyemen (ref 50). Men även från andra länder, bland dem Indien, kommer många gästarbetare. Det mycket stora inslaget av utländsk arbetskraft i oljeländerna är ett allvarligt hot mot den sociala stabiliteten och främst tycks de arabiska gästarbetarna (bland annat yemeniter och palestinier) bedömas som ett problem (ref 50). Det förefaller därför finnas en strävan att i framtiden ta en större del av gästarbetarna från icke arabiska länder.

Den indiska utvandringen till oljeländerna började redan i mitten av 1960-talet, men riktigt stor omfattning fick den först efter de stora oljeprishöjningarna, det vill säga i mitten av 1970-talet. Hur många indier som idag totalt arbetar i oljeländerna är det omöjligt att få exakta uppgifter om, men en del storleksordningar kan ändå anges. Väsentligen är det invånare i delstaten Kerala i sydvästra Indien som utvandrat till Västasien. Till en del beror detta på den förhållandevis stora fattigdomen, arbetslösheten, och befolkningstätheten i Kerala. Men andra kulturella faktorer som förhållandevis hög läs- och skrivkunnighet, en lång utvandrartradition generellt sett, och långvariga kulturella förbindelser med arabländerna har också spelat in. Till detta kan läggas att muselmanerna är överrepresenterade bland utvandrarna. Uppgifterna om storleken av utvandringen från Kerala till oljeländerna varierar men 1978 förekom uppgifter på 150000 till 250000 (ref 38). Vid sidan om utvandringen från Kerala förekommer naturligtvis också en sådan från andra delar av Indien. Utvandringen från till exempel Gujarat och Punjab har bedömts vara förhållandevis omfattande, men några siffror har jag inte stött på. Om man gissar på sammanlagt 50000 personer från hela Indien, exklusive Kerala, 1978, så skulle alltså den totala indiska arbetsstyrkan i oljeländerna 1978 ha uppgått till 200000-300000. Efter 1978 bör siffran ha stigit ytterligare, även om jag inte kan bedöma med hur mycket. Det verkar dock rimligt att den nuvarande arbetsstyrkan skulle ligga någonstans i intervallet 250000-500000.

Att uppgifterna om utvandringen i olika avseenden, till exempel om dess storlek, är osäkra beror bland annat på att det förekommer en illegal utvandring vars storlek det är svårt att skatta. Utresan kräver handlingar som pass, visum och inresetillstånd (No Objection Certificate). Dessa handlingar, i synnerhet inresetillståndet, kan vara svåråtkomliga och det finns en marknad på vilken de betingar höga priser. Personer som inte har kontakter, och som inte kan eller vill skuldsätta sig till höga räntor för att komma över dessa handlingar, har i viss utsträckning istället valt att utvandra illegalt. Illegala båttransporter drivs bland annat mellan Bombay och länderna i Västasien. Det tycks dock vara en allmän uppfattning att den illegala utvandringen minskat i betydelse under senare år i samband med att den legala utvandringen underlättats. Som exempel på sådana åtgärder kan till exempel nämnas att regelbunden flygtrafik, flera förbindelser per vecka, upprättats mellan huvudstaden i Kerala, Trivandrum, och Dubai samt Kuwait. Detta innebär att utvandraren slipper ta vägen över Bombay med de extra kostnader av olika slag det medför (ref 38).

De kontakter genom vilka utvandringen stimuleras eller möjliggörs kan vara av olika slag. I en del fall rekryterar indiska företag, som engagerats i samarbetsprojekt i oljeländerna (se ovan), arbetskraft hemifrån; ibland är det utländska företag som rekryterar i Indien, t ex från kontor i Bombay; ibland är det redan utvandrade indier som hjälper ytterligare släktingar och vänner med erforderliga kontakter. Av intresse är att den indiska utvandringen till oljeländerna är starkt koncentrerad till Förenade arabemiraten. En tänkbar förklaring till det förhållandet är att de första utvandrarna tog sig dit och att de sedan "dragit till sig" en stor del av den följande utvandrarströmmen. Av intresse är också förekommande uppgifter om regelrätt utbildning, t ex i Kerala, i yrkesfärdigheter och språk för personer som önskar utvandra till oljeländerna. Detta är alltså en utbildning med karaktär av exportnäring. Hur stor denna utbildningsverksamhet är vet jag dock ingenting om.

Att få tillförlitliga uppgifter om lönenivå, och hemsända belopp, för de indier som arbetar i oljeländerna är ännu svårare än när det gäller numerären. Klart är att det alldeles övervägande antalet gästarbetare avser att återvända till Indien inom några år. Varken de själva eller värdlandet har intresse av något annat. Under de år de är gästarbetare lever de därför ett spartanskt liv för att istället avsätta resurser till familjen och framtiden i Indien. Skillnaden mellan den lön de erhåller i oljeländerna, och vad de behöver för sitt uppehälle där, kommer alltså förr eller senare det indiska samhället på något sätt tillgodo. Sifferuppgifter om alla dessa storheter är emellertid mycket osäkra. Om lönerna finns en del spridda uppgifter och när det gäller levnadskostnaderna i oljeländerna knappt ens det. Beträffande hemsända belopp finns en del uppgifter om till exempel genomsnittliga månatliga transfereringar. Problemet där är emellertid att många gästarbetare, vid sidan om vissa mera regelbundna hemsändningar, väljer att ta med sig större belopp vid enstaka besök i hemlandet eller vid den slutliga hemresan, eller kanske köper kapitalvaror utomlands för att ta med sig hem.

När det först gäller arbetslönerna så är det av intresse att både outbildad arbetskraft och yrkesarbetare har utvandrat. En liten andel tjänstemän av olika slag ingår också. Av en intervjuundersökning som gjorts i två byar i Kerala framgår att ca 90% av de utvandrade från den ena byn hade månadsinkomster på 1000-3000 rupier medan 70% av de utvandrade från den andra byn hade en månadsinkomst över 4000 rupier (uppgifterna gäller 1978) (ref 36). Denna skillnad mellan utvandrarna från de båda byarna förklaras till stor del av skiljaktiga utbildningsnivåer. Hur stora andelar av den totala utvandrarskaran, från Kerala eller hela Indien, som ligger i de mot olika lönenivåer svarande utbildningsnivåer är svårt att bedöma. En del tillgängliga uppgifter pekar dock mot att utvandrarna från den tidigare av de båda byarna, de med de lägre lönerna, är mera representativa för de indiska gästarbetarna i allmänhet än de från den senare. Andra undersökningar ger dock delvis andra värden. I en studie av utvandringen från Kerala i sin helhet sägs sålunda att över 90% av utvandrarna hade löner på 3000 rupier/månad eller mer, och 50% av dem mer än 5000 rupier/månad (gäller också 1978) (ref 21). Skillnaden mellan denna undersökning, och den tidigare refererade, beror inte på olika resultat angående utvandrarnas utbildningsnivåer, utan snarare på olika resultat beträffande lön för given utbildningsnivå. Den senare undersökningen involverar visserligen också utvandring till andra länder än oljeländerna, till exempel USA och Canada, men denna utvandring är så liten i sammanhanget att den knappast kan påverka resultatet i nämnvärd omfattning.

Även andra faktorer än utbildningsnivån påverkar lönerna. En del utländska företag betalar till exempel bättre än indiska företag. Det förekommer därför att indier, som rekryterats till Västasien av indiska företag, där köps över av andra bättre betalande företag. Sådan övergång av arbetskraft ligger för övrigt bakom åtminstone en del av de svårigheter indiska företag haft att hålla uppgjorda tidsplaner (se ovan) (ref 40). Den enda uppgift om levnadskostnaderna i oljeländerna jag stött på säger att ca 2/3 av lönen går åt även för en mycket enkel livsföring ("even for very moderate levels of living") (ref 36). Om man antar att en genomsnittlig lön är ca 3000 rupier/månad så innebär det alltså att ca 1000 rupier skulle kunna skickas hem. Denna siffra stämmer hyggligt med siffror i de två tidigare citerade undersökningarna. För de två byarna skulle genomsnitten vara 660 respektive 685 rupier/månad och i den andra undersökningen, den med de högre löneuppgifterna, skulle genomsnittet för hela Kerala vara 975 rupier/månad (alla uppgifterna gäller 1978).

Om vi nu antar, med utgångspunkt från de givna uppgifterna, att 200000 gästarbetare från Kerala befann sig i Västasiens oljeländer 1978 och att de genomsnittligt skickade hem 900 rupier/månad så skulle det totala årsbeloppet bli 2,2 miljarder rupier. Det är av intresse att jämföra den siffran med en del andra skattningar som publicerats, men beträffande vilka jag inte känner beräkningsmetoderna. Den officiella skattningen för Kerala 1978 var sålunda 3 miljarder rupier, samtidigt som inofficiella skattningar, baserade på fältundersökningar, gick ända upp till 6 miljarder rupier (ref 41). För Indien som helhet finns en uppgift från 1978 som säger att de totala transfereringarna från Västasien under de då tre senaste åren skulle uppgå till 28 miljarder rupier (ref 33). I genomsnitt ger det drygt 9 miljarder rupier/år, men samtidigt vet vi att en stegring successivt ägt rum. Siffran för 1978 bör alltså, om källan är vederhäftig, väsentligt överstiga 9 miljarder rupier. Enligt en annan källa, som anger en mycket snabb stegring sedan 1973/74, skulle siffran för Indien som helhet, och för 1977, ha uppgått till 8 miljarder rupier (ref 39).

De citerade siffrorna för de totala transfereringarna från Västasien överstiger alltså väsentligt de skattningar jag själv kunnat göra med utgångspunkt från olika uppgifter om emigrationens omfattning, lönenivåer och levnadskostnader i oljeländerna. Däremot överensstämmer de hyggligt med utvecklingen av de privata transfereringarnas netto enligt tabell 20. Bristen på överensstämmelse med mina skattningar kan bero på olika saker. Utvandringen från andra stater än Kerala kan ha underskattats, den illegala utvandringen kan ha spelat en större roll än jag antagit i räkneexemplet ovan, intervjusvar om löner och hemskickade belopp kan ha varit systematiskt för låga, osv. Men det är naturligtvis också tänkbart att en del av de citerade totalskattningarna varit för höga. Sammanfattningsvis förefaller det dock sannolikt att en mycket stor del av de privata transfereringarnas snabbt ökande netto kan förklaras av penningleveranserna från de indiska gästarbetarna i Västasien.

Nästa delkonto i tabell 20, de offentliga transfereringarna, uppvisar små variationer mellan de olika åren. Dessutom är kontot, som angivits ovan, olika definierat för perioderna 1970-72 respektive 1973-77. Det finns därför inte anledning att närmare kommentera kontots utveckling. Samma synpunkter gäller det avslutande övrigkontot.
 

5.2.3 Sammanfattning angående bytesbalansen

I den tidigare tabell 12 framgick att Indien hade ett underskott i sin bytesbalans under de första åren av 1970-talet, men att underskotten övergick i överskott under 1975 och 1976. Under 1976 var överskottet dessutom väsentligt större än 1975. Denna utveckling mot ett bytesbalansöverskott har, som vi sett, till stor del sin grund i ett snabbt stigande överskott i tjänste- och transfereringsbalanserna. Detta överskott är i sin tur till stor del orsakat av oljeländernas ökade köpkraft, det vill säga av oljeprishöjningarna. Bytesbalansöverskotten beror emellertid också på en gynnsam exportutveckling under i synnerhet åren fram till 1976 som också den i viss, men bara begränsad del, kan anses orsakad av oljeprishöjningarna. Väsentligt för det stora bytesbalansöverskottet 1976 var också en minskning av importen, möjligen beroende på långtgående importrestriktioner.

Den översikt över handels-, tjänste- och transfereringsbalanserna som gjorts i föregående avsnitt visar på ett stort bytesbalansöverskott även för 1977, även om det möjligen är något mindre än 1976. För åren efter 1977 är ännu (februari 1981) ingen fullständig bytesbalansstatistik publicerad. Handelsutvecklingen med stigande underskott är dock dokumenterad ända fram till 1979 och dessutom vet man att överskotten på tjänste- och transfereringsbalanserna fortsatt att öka, om än i avtagande takt. Det förefaller därför sannolikt att bytesbalansen givit ett överskott också 1978 medan förhållandet 1979 är mera oklart.
 

5.3 Kapitalbalansen

I tabell 22 redovisas de nettokapitalrörelser som tillsammans konstituerar kapitalbalansen. Uppgifterna för perioden 1970-72 överensstämmer med dem i den tidigare tabell 12, men är mer detaljerade. För åren 1973-74 har jag dessvärre inte haft tillgång till några uppgifter av samma detaljeringsgrad. Uppgifterna för åren 1975-76 avviker påtagligt från dem i den tidigare tabell 12, även om storleksordningarna överensstämmer. Avvikelsen beror av allt att döma på att siffrorna i tabell 22 är tidigare framtagna och preliminära. I princip avser de samma saker, inom samma klassificeringssystem, som dem i tabell 12.

Tabell 22 visar att de offentliga transaktionerna dominerar kraftigt i kapitalbalansen. De största posterna där utgörs av lån från utlandet, i betydande utsträckning utvecklingsbistånd. Amorteringar på tidigare upptagna lån utgör som synes också ett betydande inslag.
 
Tabell 22. Indiens kapitalbalans i miljarder rupier (ref 1, 4).

5.4 Valutareserven

Överskotten i bytesbalansen i kombination med nettoinflödet av kapital har medfört en kraftig ökning av Indiens valutareserv under 1970-talet. Detta framgår tydligt av siffrorna i den tidigare tabell 12. En åskådligare bild, som dessutom sträcker sig längre fram i tiden, ges i diagram 17. Vi ser att valutareserven vuxit mycket snabbt under perioden 1974-78. Den blev då så stor att den täckte ungefär tre kvarts års import. Därefter har en viss stagnation och till och med tillbakagång inträffat. En stor valutareserv av det slag som diagrammet visar är något helt nytt i Indiens historia som oberoende nation.

Det är väsentligt för den fortsatta framställningen, framför allt avsnitt 6.2.2, att poängtera att valutareservens ökning beror på att de upptagna lånen inte förbrukats. I princip hade det ju varit möjligt att använda lånen för att finansiera ett underskott i bytesbalansen och i så fall hade valutareserven varit oförändrad. Så har emellertid inte skett utan istället har Indien, som vi sett, haft ett bytesbalansöverskott under den aktuella perioden.
 
Diagram 17. Indiens valutareserv (exklusive speciella dragningsrätter och guld) under 1970-talet (ref 7).