Home

Erik Moberg:
Råoljeprishöjningarnas inverkan på Indiens ekonomi
© Erik Moberg
 

6 RÅOLJEPRISHÖJNINGARNAS INVERKAN PÅ INDIENS EKONOMI

6.1 Förändrade absorptionsmöjligheter på kort sikt
6.2 Förändrade långsiktiga tillväxtbetingelser
    6.2.1 Inledning
    6.2.2 Kostnader för utlandslån
    6.2.3 Möjligheter att dra till sig utländskt kapital
6.3 Sammanfattning
 
 

6 RÅOLJEPRISHÖJNINGARNAS INVERKAN PÅ INDIENS EKONOMI

6.1 Förändrade absorptionsmöjligheter på kort sikt

Vi såg i föregående kapitel att Indien, som tidigare haft underskott i sin bytesbalans, fått överskott från och med 1975 och att dessa överskott några år varit rätt stora. Frågan är nu vad denna utveckling innebär med hänsyn till absorptionsmöjligheterna. (Absorptionen är lika med summan av konsumtionen och investeringarna.)

Låt oss då först se vad oljeprishöjningarna inneburit ifråga om den indiska oljenotans storlek. I diagram 18 redovisas i den översta kurvan oljeimporten i löpande priser sedan 1970 (kurvan överensstämmer med den i det tidigare diagram 13). De siffror som diagrammet är baserat på är redovisade i tabell 23. Från det tidigare diagram 7 vet vi att oljeimporten i volym var i stora drag oförändrad från 1972 till 1978. 1972 betalade Indien 2,0 miljarder rupier för sin oljeimport. Om bara den allmänna inflationen påverkat prisutvecklingen på olja därefter så hade oljenotan utvecklats på det sätt som den undre kurvan i diagram 18 anger. Avståndet mellan de båda kurvorna är alltså ett mått på hur mycket oljenotan ökat till följd av oljeprishöjningarna. Åren 1977 och 1978 rörde det sig om 12 respektive 13 miljarder dollar i dessa års penningvärden. Detta belopp skall ställas mot de positiva effekter av råoljeprishöjningarna som berörts i föregående avsnitt.
 

Diagram 18. Den indiska oljeimportens värde i miljarder rupier enligt två olika förutsättningar. Den heldragna linjen visar oljeimportens värde i löpande priser. Den streckade linjen visar oljeimportens värde om oljepriset från och med 1972 utvecklats i samma takt som övriga priser (ref 1, 2, 3, 7).

Den viktigaste av dessa positiva faktorer är de betydande belopp som de indiska gästarbetarna i Västasien sänder hem. Enligt den tidigare redogörelsen i avsnitt 5.2.2 kan dessa transfereringar under de senare åren av 1970-talet ha uppgått till nära 10 miljarder rupier/år. Redan detta belopp svarar alltså mot nästan hela den ökning i oljenotan som prishöjningarna 1973/74 medförde. De personer som utvandrat från Indien till Västasien har till stor del varit arbetslösa - 50 à 60% enligt vissa källor (ref 21, s 27; ref 36, s 1147) - och dessas utvandring kan därför inte ha medfört något produktionsbortfall. Eftersom det finns en stor permanent arbetslöshet i Indien är det emellertid sannolikt att även de som vid utvandringen hade arbete snabbt kunnat ersättas. Inte heller den delen av utvandringen bör alltså ha medfört något väsentligt produktionsbortfall. Det förefaller alltså klart att en stor del av den ökning i oljenotan, som de första prishöjningarna medförde, direkt kompenserades av den utvandrade arbetskraftens transfereringar.
 

Tabell 23. Den indiska oljeimportens värde i miljarder rupier enligt två olika förutsättningar (ref 1, 2, 3, 7).

Nästa punkt gäller den väsentliga reduktion i Indiens skuldbörda som den av oljeprishöjningarna orsakade världsinflationen medfört. Indien har som utvecklingsland en stor utlandsskuld (se det tidigare avsnittet 2.4) och denna skulds reala storlek reduceras naturligtvis under inflationstider. För att få en kvantitativ bild av en sådan skuldreduktions innebörd för ett land kan man studera utvecklingen av dess s k skuldservicekvot ("debt servicing ratio"). Denna kvot anger förhållandet mellan ett lands räntor och amorteringar ett visst år och landets export samma år. För Indiens del har denna kvot under 1970-talet utvecklats på det sätt diagram 19 anger. Vi ser att den sjunkit från ca 0,30 vid 70-talets början, och ca 0,25 just före oljeprishöjningarna 1973/74, till ca 0,15 mot slutet av 1970-talet. Denna förändring beror i allt väsentligt på inflationen, även om förändringar i export och skuldsättning av annan natur också kan ha spelat en viss roll. Det stora problemet är därför inte att avgöra hur stor del av skuldservicekvotens reduktion som beror på inflationen, utan snarare att avgöra hur stor del av inflationen som beror på råoljeprishöjningarna.
 

Diagram 19. Utvecklingen av Indiens skuldservicekvot sedan 1970 (ref 1, 2, 3, 6, 7).

I det kommande diagram 20 (avsnitt 6.2.2) ges bland annat en bild av världsinflationen (egentligen inflationen i ett antal västliga industriländer) under 1970-talet. Det framgår där att inflationen gått upp från ca 5% per år i början av 1970-talet till väsentligt högre värden därefter. Denna ökade inflation beror antagligen till övervägande del på råoljeprishöjningarna. Visserligen kan man lätt visa att råoljeprishöjningarna 1973/74 i princip inte behövde åstadkomma mer än en ingångsinflation på ca 4% i ett typiskt industriland. I till exempel Sverige uppgick oljekonsumtionen 1973 till 1,3% av BNP och oljepriset ökade 1973/74 med ca 300%. Detta motsvarar alltså en ökning av den genomsnittliga prisnivån med 3,9% (300×1,3). Trots detta är det emellertid rimligt att tänka sig att oljeprishöjningarna genom följdeffekter, framför allt via lönerna, i det väsentliga ligger bakom den ökning av inflationstakten som kommit efter 1973/74.

Låt oss nu anta att den reduktion i Indiens skuldservicekvot som ägt rum mellan 1972 och 1978, det vill säga en reduktion från 0,25 till 0,15, i sin helhet kan tillskrivas råoljeprishöjningen 1973/74. Detta antagande är diskutabelt men bör ändå ge slutsatser av rätt storleksordning. Innebörden av antagandet för Indiens del kan beräknas på följande sätt. Indiens export 1978 uppgick till 55,4 miljarder rupier. Av detta gick 5,6 miljarder rupier mindre till räntor och amorteringar än om reduktionen av skuldservicekvoten inte hade ägt rum. Dessa 5,6 miljarder utgör alltså en möjlighet till ökad absorption som kan skrivas på råoljeprishöjningarnas konto.

Slutsatsen så långt blir att transfereringarna från de indiska gästarbetarna i Västasien och reduktionen av skuldservicekvoten med viss marginal kompenserar för den ökning av oljenotan som råoljeprishöjningarna 1973/74 medförde. Till dessa båda effekter kommer så den ökade varuexporten till oljeländerna, den ökade turistströmmen från oljeländerna till Indien, och så vidare. För dessa delar av den ökade efterfrågan från oljeländernas sida är det emellertid svårt att säga hur stort nettoresultatet blivit för Indiens del. Produktion för oljeländerna inom dessa områden kan ju ha medfört ett större eller mindre produktionsbortfall för andras räkning. Sammanfattningsvis kan alltså den slutsatsen dras att råoljeprishöjningarna 1973/74 på kort sikt något ökat Indiens absorptionsmöjligheter. På kort sikt har alltså prishöjningarna 1973/74 inte varit till Indiens nackdel, utan snarare svagt till landets fördel.

När det gäller prishöjningarna 1979/80 har jag inte tillräckligt underlag för att dra någon bestämd slutsats. En hypotes är dock att dessa prishöjningar inte haft de gynnsamma effekter för Indien som prishöjningarna 1973/74 utan snarare varit en påtaglig belastning. Till grund för den hypotesen ligger då föreställningen att de senare prishöjningarna medfört en kraftig ökning av oljenotan, utan att i motsvarande mån få positiva effekter på samma sätt som de tidigare prishöjningarna. Eftersom oljeländerna redan efter de första prishöjningarna förefaller ha nått gränsen för sina ekonomiska expansionsmöjligheter så bör ytterligare prishöjningar inte ha lett till ytterligare ökning av import av varor och arbetskraft, med mera.
 

6.2 Förändrade långsiktiga tillväxtbetingelser

6.2.1 Inledning

Vid sidan om de kortsiktiga förändringar i absorptionsmöjligheterna som diskuterats i föregående avsnitt, är det också nödvändigt att beakta de förändringar i de långsiktiga tillväxtbetingelserna som råoljeprishöjningarna kan ha medfört för Indien. Hela detta problemkomplex är ytterligt komplicerat och resonemanget måste med nödvändighet bli trevande. Jag tror dock att man kan få ett visst grepp på problemen genom att ta upp två aspekter som framstår som väsentliga. Den ena gäller kostnaderna för utlandslån och den andra möjligheterna att dra till sig utländska investeringar.

Om vi först ser på kostnaderna för utländska lån så gäller att råoljeprishöjningarna medfört betydande förändringar på de internationella kapitalmarknaderna, och därmed också för lånekostnaderna. Om det nu är så att lånekostnaderna sjunkit - frågan huruvida det verkligen är så diskuteras i nästa avsnitt - så innebär det att ett land kan få en större tillväxt för samma kostnad som tidigare, eller samma tillväxt för en lägre kostnad än tidigare. Sjunkande lånekostnader, är alltså gynnsamt för tillväxten i ett utvecklingsland som är beroende av utlandslån.

Investeringar kommer emellertid inte bara till stånd genom inhemskt sparande eller upplåning på internationella kapitalmarknader. Ett land kan också dra till sig investeringar direkt från utländska investerare. Även sådana investeringar driver upp tillväxttakten, och även om avkastningen i sin helhet går till investerarna så ökar investeringarna också värdlandets långsiktiga absorptionsmöjligheter genom att de driver upp lönenivån. Frågan är alltså hur råoljeprishöjningarna har påverkat Indiens möjligheter att dra till sig utländskt kapital.

Båda de angivna frågeställningarna är svårutredda och några definitiva svar är knappast möjliga att ge. En del indikationer på i vilken riktning utvecklingen gått, samt på råoljeprishöjningarnas betydelse för detta, föreligger dock.
 

6.2.2 Kostnader för utlandslån

De internationella kapitalmarknaderna har undergått betydande förändringar under 1970-talet och det är rimligt att i betydande utsträckning sätta dessa förändringar i samband med råoljeprishöjningarna. Vilka förändringarna varit framgår av diagram 20, som i form av ett vägt genomsnitt för fem stora industriländer (USA, Tyska förbundsrepubliken, Storbritannien, Frankrike och Japan) visar räntan på långa och korta lån samt inflationen mätt genom konsumentprisindex. Dessutom visar diagrammet världsbankens utlåningsränta. Vi ser att slutet av 1970-talet i stora drag karakteriserats av hög inflation, höga nominella räntor och låga, stundtals till och med negativa, realräntor.
 

Diagram 20. Inflation och ränteutveckling i den västliga industrivärlden (vägt genomsnitt för USA, Tyska förbundsrepubliken, Storbritannien, Frankrike och Japan) samt världsbankens utlåningsränta under 1970-talet. De uppgifter som ligger till grund för detta diagram har lämnats av Världsbanken och Sveriges riksbank (ursprungskälla i det senare fallet IMF:s International Financial Statistics).

Det är sannolikt att dessa låga realräntor - i synnerhet under perioden 1974-78 - till stor del är en effekt av den första råoljeprishöjningen 1973/74. Under denna period har utbudet av kapital antagligen varit högt till följd av OPEC-ländernas bytesbalansöverskott samtidigt som efterfrågan på investeringskapital i industrivärlden varit låg på grund av framtidsosäkerhet.

OPEC-ländernas handelsbalansöverskott under åren närmast efter den första råoljeprishöjningen uppgick till genomsnittligt ca 50 miljarder dollar/år och efter prishöjningarna 1979/80 till drygt 100 miljarder dollar/år. Bytesbalansöverskotten är något mindre på grund av det stora antalet utländska gästarbetare i oljeländerna. En grov överslagsberäkning visar att bytesbalansöverskotten kan vara ca 10 miljarder dollar/år lägre än handelsbalansöverskotten. Även bytesbalansöverskotten är alltså mycket stora.

De totala årliga investeringarna i den västliga industrivärlden uppgår normalt till grovt räknat ca 1000 miljarder dollar/år. En 10-procentig nedgång i investeringarna innebär alltså en reduktion med ca 100 miljarder dollar.

Det förefaller alltså rimligt att råoljeprishöjningarna kan ha medfört sådana förändringar på utbud och efterfrågan på kapitalmarknaderna att den illustrerade realräntesänkningen kommit till stånd. Slutsatsen är dock bara rimlig - inte på något sätt strikt verifierad. En uppenbar svårighet är att de förändringar i utbud och efterfrågan som jag angivit bara är bruttoförändringar. Det är ju till exempel fullt möjligt att OPEC-ländernas bytesbalansöverskott till en del uppvägs av ett minskat sparande på andra håll, och det är också tänkbart att den minskade kreditefterfrågan för investeringar till en del uppvägs av en ökad efterfrågan för konsumtion.

En väsentlig komplikation är också att räntan - eftersom den används som ett ekonomiskt-politiskt instrument - inte bara bestäms av utbud och efterfrågan på kreditmarknaderna. De snabbt stigande nominella räntorna efter 1978 beror sålunda till stor del på de räntehöjningar som USA genomfört i syfte att stabilisera dollarn.

De kommersiella räntorna är emellertid av begränsat intresse i den aktuella diskussionen eftersom Indien bara i begränsad, om än ökande, utsträckning tar upp kommersiella lån. I huvudsak får Indien sina krediter från multinationella biståndsorgan som världsbanken eller IDA eller i form av bilaterala biståndslån. IDA-lånen är speciella såtillvida att de bara har en administrationsavgift på 0,75% och i övrigt är räntefria. När det gäller dessa lån kan man alltså entydigt slå fast att den nu rådande inflationen, som till stor del beror på råoljeprishöjningarna, är till Indiens fördel. När det sedan gäller världsbankslånen är det av intresse att närmare se på kurvan i diagram 20. Vi ser att världsbankslånen följer de kommersiella lånen, men med viss fördröjning och på en något lägre räntenivå. De nominella räntorna på världsbankslånen har inte ökat kraftigt, medan däremot realräntorna blivit klart lägre efter 1973 än före. Lånekostnaderna har alltså blivit lägre. När det gäller bilaterala biståndslån har jag bara haft tillgång till enstaka uppgifter, men även dessa pekar på lindrigare lånevillkor. Som exempel kan nämnas att Tyska förbundsrepubliken 1977 utsträckte återbetalningstiden på sina lån från 30 till 40 år och sänkte den nominella räntan från 3,5 till 1,0%, att Japan utsträckte återbetalningstiden på sina lån från 25 till 30 år, och Frankrike från 25 till 28 år (ref 4).

Det förefaller alltså ganska klart att kostnaderna för både multilaterala och bilaterala biståndskrediter sjunkit under andra halvan av 1970-talet. Det är också sannolikt att denna förändring till inte oväsentlig del orsakats av råoljeprishöjningarna.

Ett ännu klarare samband med oljeprishöjningarna finns ifråga om de lån som nu också ges direkt från oljeländerna till Indien. Det största, men inte det enda, exemplet på detta är ett lån från Iran till Indien för utveckling av en stor järnmalmsfyndighet i Kudremukh 65 km nordost om staden Mangalore i sydligaste Karnataka. Iran skulle låna ut sammanlagt 630 miljoner dollar till detta projekt som skulle resultera i järnmalmsleveranser till två också nybyggda stålverk i Iran från och med hösten 1980. De totala villkoren för detta lån, det vill säga ränta (2,5%), återbetalningstid, överenskomna malmpriser, med mera, förefaller vara gynnsamma för Indien även om det med tillgängliga uppgifter är svårt att säga något bestämt på den punkten. Överenskommelsen mellan Iran och Indien, som ingicks under shahtiden, har emellertid därefter delvis satts ur spel av den fortsatta utvecklingen i Iran. Av överenskomna 630 miljoner dollar har Iran sålunda bara betalat ut 255 miljoner och järnmalmsleveranserna till Iran verkar för närvarande också kunna bli inhiberade eller i varje fall kraftigt minskade. Indien har dock fullföljt sin del av avtalet, det vill säga gruvorna och de andra anläggningarna i Kudremukh har byggts ut enligt planerna. Samtidigt som Kudremukhprojektet är ett exempel på långivning direkt från oljeländerna till Indien så är det alltså också ett intressant exempel på den ökade sårbarhet, som ett ökat beroende av dessa ofta instabila länder kan medföra (ref 32, 49).

Sammanfattningsvis förefaller det sannolikt att råoljeprishöjningarna gjort det billigare för Indien att ta upp lån på de internationella kapitalmarknaderna, vilket är gynnsamt för den långsiktiga tillväxten. Av framställningen i kapitel 5 att döma verkar det emellertid inte som om Indien ökat sin upplåning - snarare har man genom de positiva bytesbalansöverskotten lånat ut pengar till omvärlden. Visserligen har man tagit upp lån, vilket framgick i beskrivningen av kapitalbalansen, men dessa lån har inte förbrukats.
 

6.2.3 Möjligheter att dra till sig utländskt kapital

Av grundläggande betydelse för ett lands möjligheter att dra till sig utländska investeringar är den avkastning som en investering ger i jämförelse med vad den skulle varit någon annan stans. De stora prishöjningarna på olja har både direkt, och indirekt, påverkat avkastningen i olika typer av produktionsprocesser. Det är därför av intresse att se om det kan finnas några för Indiens del betydelsefulla systematiska tendenser i dessa förändringar.

Processer som använder mycket olja, eller andra energivaror, som insatsvaror har fått sin avkastning försämrad. Processer som producerar olja, eller andra energivaror eller substitut för energivaror, har fått sin avkastning förbättrad. Processer som inte är särskilt energiintensiva, vare sig på insats- eller resultatsidan, är i många fall relativt opåverkade. Eftersom produktionsprocesser i utvecklingsländer i vissa avseenden antagligen skiljer sig systematiskt från produktionsprocesser i industriländer är det sannolikt att systematiska förändringar i den avkastning som investeringar ger i de båda typerna av länder också ägt rum.

För att diskutera dessa förändringar tror jag det är viktigt att skilja på modern industri, till exempel processindustri, andra industrityper som till exempel hantverksindustri, och jordbruk.

När det då först gäller den moderna industrin finns det av allt att döma inga stora skillnader i produktionsprocesserna mellan utvecklingsländer och industriländer. Ofta är det fråga om kapital- och energiintensiva men arbetssnåla processer som optimerats efter faktorkostnaderna i industriländerna. I båda typerna av länder använder man sannolikt samma andelar av olika produktionsfaktorer, helt enkelt därför att processerna är utvecklade i industriländerna och därifrån spridda över hela världen. I dessa processer torde därför utvecklingsländerna inte ha någon annan konkurrensfördel än lägre lönekostnader. Det är därför också sannolikt att oljeprishöjningarna minskat avkastningen i denna typ av processer i både industri- och utvecklingsländer, och ungefär lika mycket på båda hållen.

När det däremot gäller andra typer av industri, till exempel hantverksindustri, råvaruutvinning i t ex gruvor, byggnadsverksamhet, med mera samt jordbruk är förhållandena klart annorlunda. Inom alla dessa områden torde utvecklingsländernas produktionsprocesser skilja sig väsentligt från industriländernas. Insatserna av både energi och kapital är avsevärt mindre och insatsen av arbete mycket stor (se kapitel 3). För den som sett till exempel en indisk byggarbetsplats, eller ett indiskt vägarbete, är dessa skillnader mycket påtagliga. Slående är också produktionsförhållandena inom det indiska jordbruket där muskelarbete nästan helt ersätter industriländernas energislukande traktorkapital. I alla dessa typer av processer är det därför rimligen så att oljeprishöjningarna medfört mycket måttliga reduktioner i avkastningen i utvecklingsländerna och avsevärt större reduktioner i industriländerna. Väsentligt är också att dessa processer är av avsevärt större betydelse i utvecklingsländerna än i industriländerna.

När det gäller avkastningen i processer som producerar olja, eller andra energivaror, eller substitut för energivaror, är det svårt att se att det skulle finnas några systematiska skillnader mellan industriländer och utvecklingsländer. Visserligen finns antagligen sådana skillnader när det gäller till exempel kolutvinning, eller energiskogsodling, men de sammanhänger då med sättet att bedriva produktionen, det vill säga de förhållanden som just diskuterats. Däremot finns inga skäl att tro att det systematiskt skulle vara lättare att utvinna energiresurser i utvecklingsländer än i industriländer. Vi kan alltså inte vänta oss några generella mönster utan varje land får studeras för sig. När det speciellt gäller Indien så vet vi att de inhemska energiresurserna är betydande (se avsnitt 3.2). Detta gäller till exempel vattenkraft och kol, men också i viss utsträckning olja och gas. Inom dessa områden har råoljeprishöjningarna medfört en ökad avkastning på investeringar. Även "energisubstituerande" varor är av intresse i det indiska fallet. Framför allt gäller detta jute, som förefaller ha fått något av en renässans när syntetiska säckmaterial med petrokemiskt ursprung stigit i pris. Detta bör ha medfört att avkastningen på investeringar i juteproduktionen stigit.

Det finns i detta sammanhang också stor anledning att ta upp ytterligare en faktor som påverkar avkastningen på investeringar i Indien, nämligen den redan beskrivna ökade efterfrågan på indiska varor från oljeländerna. Även denna medför att avkastningen på investeringar inom de varuområden som är aktuella ökat. Till detta kan fogas att även andra länders efterfrågan efter hand mycket väl kan komma att rikta sig mot utvecklingsländer som till exempel Indien på grund av att produktionsprocesserna där ofta är mindre energiintensiva och därför mindre kostnadskrävande. Avkastningen i dessa processer behöver då inte förbli i stort sett oförändrad, som diskussionen ovan tydde på, utan den kan också öka.

Det vore av stort intresse att kunna kvantifiera de förhållanden som jag i detta avsnitt beskrivit hypotetiskt och kvalitativt, men dessvärre har jag inte haft tillgång till något källmaterial som möjliggjort det. Sammanfattningsvis talar dock starka skäl för att avkastningen i de processer som dominerar ekonomin sjunkit mycket måttligt i utvecklingsländerna, och bland dem Indien, medan den däremot sjunkit avsevärt mer i industriländerna. Råoljeprishöjningarna har medfört en lönsamhetsförskjutning från industriländer till utvecklingsländer.

Denna lönsamhetsförskjutning bör ha ökat Indiens möjligheter att dra till sig utländska investeringar. Ett problem i sammanhanget är emellertid att Indien traditionellt fört en mycket restriktiv politik gentemot utländska investerare - förutom att man krävt aktiemajoritet för indiska intressen, och så vidare, så har man bara godtagit sådana investeringar som medfört tekniköverföring. Under 1980 har emellertid dessa regler i vissa avseenden gjorts mindre restriktiva, bland annat för att möjliggöra investeringar av oljeländer, som inte kan erbjuda Indien någon ny teknik, och av utländska oljebolag, som kan påskynda den indiska olje- och gasutvinningen.

Flera av arabländerna, t ex Saudiarabien, Kuwait och Förenade arabemiraten, har enligt uppgift visat intresse för att investera i Indien. Som tänkbara investeringar i sammanhanget har nämnts både processindustri för den indiska hemmamarknaden som till exempel konstgödsel-, cement- och pappersindustri, och industrier och verksamheter för exportmarknader i OPEC-länderna och industrivärlden. Speciellt kan nämnas "exportinriktade" sjukhus och hotell (jämför avsnitt 5.2.2). Med Förenade arabemiraten har Indien i slutet av 1980 ingått en överenskommelse enligt. vilken araberna skall investera i bland annat ett oljeraffinaderi, ett järnverk (järnsvamp) och hotell i Indien (ref 45, 47, 52).

Både teoretiska och empiriska argument indikerar alltså att råoljeprishöjningarna kan ha ökat Indiens möjligheter att dra till sig utländska investeringar. Även detta gynnar tillväxten.
 

6.3 Sammanfattning

De första råoljeprishöjningarna, de 1973/74, har med stor sannolikhet inte minskat Indiens möjligheter till konsumtion och investeringar på kort sikt, det vill säga under den tid efter prishöjningen då produktionsstrukturen i allt väsentligt är oförändrad. Snarare tycks dessa möjligheter ha ökat något genom prishöjningarna. Denna slutsats är mycket sannolik men inte helt säker, framför allt beroende på osäkerhet beträffande den exakta storleken av de privata transfereringarna från de indiska gästarbetarna i Västasien.

Även de långsiktiga tillväxtbetingelserna verkar ha gynnats av de första prishöjningarna, även om slutsatsen på den punkten är mera osäker. Det är dock sannolikt att råoljeprishöjningarna medfört både lägre kostnader för lån från utlandet och ökade möjligheter för Indien att dra till sig utländska investeringar.

Sammanfattningsvis verkar alltså råoljeprishöjningarna 1973/74 ha varit positiva för Indien.

Beträffande effekterna av råoljeprishöjningarna 1979/80 saknar jag underlag för bestämda slutsatser. Mycket talar dock för att dessa prishöjningar, till skillnad från de tidigare, varit negativa för Indien. Huvudskälet för denna uppfattning är att den ökning av oljenotan som prishöjningarna medfört inte motsvaras av positiva effekter på samma sätt som vid de tidigare prishöjningarna.

Avslutningsvis finns stor anledning att betona att de framförda slutsatserna bara gäller en enskild faktors inverkan på den indiska ekonomin. Den på kort sikt möjliga absorptionen och den långsiktiga tillväxten påverkas av många andra faktorer än oljepriset, och många av dessa faktorer är rimligen av mycket större betydelse än oljepriset. Den förda diskussionen har alltså inte avsett Indiens ekonomiska framtid i dess helhet, utan bara frågan i vilken riktning oljeprishöjningarna påverkar denna i övrigt obehandlade framtid.