Erik Moberg:

Vetenskap och politik i växthusfrågan

ã Erik Moberg och SNS Förlag
 
 

Innehåll:

Inledning
Hotbildens karaktär
Några viktiga intressen
Staternas roller och intressen
Författningens betydelse
Forskarnas predikament
Det kollektiva handlandets problem
De skadegörande och drabbade som skilda parter
Skadeverkningarnas betydelse
Sammanfattande slutsatser
 
 

Inledning

Den vanligaste, eller åtminstone just nu dominerande, uppfattningen om växthuseffektens innebörd låter sig sammanfattas i ett preciserat hot, och preciserade föreslagna åtgärder:

Hotet: De av människor orsakade ökade utsläppen av s.k. växthusgaser, främst koldioxid, får jordatmosfären att fungera som glaset i ett växthus. Jordytan, och luftlagren närmast den, värms upp, vilket är liktydigt med klimatförändringar. En viktig sekundäreffekt är en allmän höjning av jordens havsytor. Sammantaget innebär dessa effekter ett allvarligt hot mot betydande delar av mänskligheten.

De föreslagna åtgärderna: För att avvärja hotet är det nödvändigt att snabbt och påtagligt minska utsläppen av koldioxid. Det effektivaste sättet att göra detta är att, likaledes snabbt och påtagligt, minska användningen av fossila bränslen.

Låt oss börja diskussionen med att konstatera att de föreslagna åtgärderna varken är enkla eller billiga - åtminstone föreligger det ingen enighet om något sådant. Tvärtom torde de flesta som funderat på saken ha kommit fram till att åtgärderna är utomordentligt kostnadskrävande. Därmed blir också frågan om hotets realitet brännande. Är verkligen det hot som påkallar de kostnadskrävande åtgärderna reellt? Om inte så innebär ju åtgärdernas genomförande ett stort resursslöseri. Denna resonemangslinje pekar alltså på risken av att kostnadskrävande åtgärder vidtas i onödan därför att hotet överdrivits. Samtidigt bör emellertid sägas att den risk som normalt framhålls när kollektiva åtgärder anses påkallade, som t.ex. i samband med växthuseffekten, närmast är den motsatta, nämligen att åtgärderna blir otillräckliga även om hotet är högst reellt. Även den risken bör alltså diskuteras.
 

Hotbildens karaktär

Den dominerande bilden av hotet, så som den preciserats ovan, är på intet vis oomstridd. Tvärtom finns avvikande uppfattningar på flera väsentliga punkter, och det är angeläget att förstå orsakerna till dessa skiljaktigheter.

Först kan då konstateras att vi i den grundläggande hotbeskrivningen nästan uteslutande har med sanningsfrågor att göra - med reservation för konstaterandet att hotet är allvarligt är inga värderingsfrågor inblandade. Det är faktiskt på det ena eller andra viset. Varje enskild preciserad uppfattning om hotet i dess helhet, eller om delar av det, är antingen sann eller falsk. Samtidigt, och det är viktigt, är det emellertid svårt eller omöjligt att på ett för alla övertygande sätt avgöra dessa sanningsfrågor. Det går inte att på något enkelt sätt avgöra frågorna med hjälp av t.ex. enbart kontrollerade experiment. Varje något så när relevant och realistisk uppfattning måste grundas på resultat från komplexa modeller som i betydande utsträckning också måste vara baserade på bedömningar, och så kommer det sannolikt att förbli under lång tid framöver. Modellernas komplexitet innebär också att de med nödvändighet är baserade på resultat och föreställningar från ett flertal skilda naturvetenskapliga discipliner.

Detta osäkra kunskapsläge är naturligtvis ingenting unikt - det finns många problemkomplex av stor praktisk betydelse med ungefär samma egenskaper. Samtidigt är emellertid, som vi alla vet, naturvetenskapen också rik på säkra och bortom varje rimligt tvivel fastställda resultat. Det är t.ex. möjligt att med stor precision prediktera himlakroppars rörelser, och något utrymme för avvikande uppfattningar beträffande sådana prediktioner finns inte. Naturligtvis finns det opponenter, men alla med någon kännedom om sakernas tillstånd är sinsemellan överens om att det då är fråga om "galenpannor". Denna distinktion mellan osäkra och säkra kunskapslägen är viktig. Eftersom uppfattningarna om växthushotet är osäkra kan bl.a. följande slutsatser dras:

• Det finns ett betydande utrymme för skilda uppfattningar även bland seriösa och insiktsfulla forskare.

• Forskare som uttalar sig om någon del av växthushotet, med anknytning till deras egen disciplin, har en speciell trovärdighet.

• Av forskare som uttalar sig om växthushotet i dess helhet krävs, för trovärdighet, en kapacitet och bredd som sannolikt är sällsynt.

• Osäkerheten kan utnyttjas av intressen. En aktör som har intresse av att hotet är reellt kan t.ex. propagera för den uppfattningen så långt den rådande osäkerheten medger. En aktör med motsatt intresse kan i stället lägga sig i andra ändan av osäkerhetsintervallet och hävda att hotet är överdrivet eller kanske till och med obefintligt.

Några viktiga intressen

Eftersom intressen kan utnyttja osäkerheten i kunskapsläget är det befogat att precisera tänkbara, förekommande intressen.

• Uppenbarligen har oljeindustrin ett intresse av att tona ner hotet eftersom de föreslagna åtgärderna riktar sig direkt mot deras produkter. Även konsumenter som använder mycket olja, eller är starkt beroende därav, kan ha ett liknande intresse.

• Samma slags intresse finns rimligen knutet till kolindustrin och dess anställda i gruvor, m.m.

• Nästan lika uppenbart är att intressen knutna till kärnkraften vill betona hotets realitet och allvar. Kärnkraften är ju ett huvudalternativ till fossil energi och ger inte upphov till några koldioxidutsläpp.

• På samma sätt som kärnkraftintressenterna har också nuvarande och potentiella producenter av biomassa, dvs. främst bönder, ett intresse av att understryka hotets allvar.

• En mer svåranalyserad eventuell intressentgrupp utgörs av s.k. miljöorganisationer, eller gröna organisationer, av skilda slag. Svårigheten har sin grund i att de uppfattningar som propageras av dessa organisationer mycket väl kan vara äkta, och naturligtvis är så till betydande del. Många människor i dessa kretsar menar säkert att hotet är högst reellt och allvarligt, och att drastiska motåtgärder är påkallade. Detta kan knappast kallas ett intresse. Det kan emellertid också finnas människor för vilka andra ting är det centrala. De kan t.ex. tycka illa om bilar, om storskalighet, om stor konsumtion av materiella nyttigheter, om det moderna industrisamhället och dess livsstil, osv. För sådana människor är växthushotet någonting som kan betonas och understrykas, och därmed användas, för att främja de egentliga målen. I sådana fall är det befogat att säga att hotet används som ett medel för att driva intressen.

Staternas roller och intressen

Än mer svåranalyserade är staternas skilda roller i sammanhanget. En stat kan till att börja med reagera på olika medborgargruppers intressen, t.ex. genom att samordna, främja eller undertrycka dem. Men en stat agerar också på egen hand, och man kan nog påstå att den i viss bemärkelse bär på alldeles egna intressen. I själva verket är kanske dessa intressen betydelsefullare än några andra i sammanhanget.

Stater ryggar knappast för att dra på sig uppgifter av skilda slag. Snarare verkar motsatsen gälla, att stater har en benägenhet att ta på sig allt mer. Det är lätt att peka på att den offentliga sektorn, mätt som de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten, med undantag för enstaka år i enstaka länder, fortlöpande och långsiktigt ökar i hela den demokratiska världen. Denna aspekt av den offentliga expansionen är välbekant, men också att det statliga verksamhetsområdet, dvs. mängden av angelägenheter som staten snarare än privata aktörer sköter, verkar expandera ständigt, även om det är svårare att belägga med enkla siffror.

Kampen om den politiska makten är antagligen en huvudfaktor bakom denna expansion. Sannolikt är det attraktivt för politiker och partier att i sin strävan efter väljarnas gunst inte bara lägga fram förslag och löften inom traditionella statliga verksamhetsområden, utan att också verka för att det statliga tillförs nya områden och uppgifter. På så sätt öppnas nya jungfruliga fält för den politiska kampen, och låsta positioner på gamla arenor minskar i betydelse. En del nya uppgifter kanske övertas från det privata, vilket mycket väl kan ske även om den privata hanteringen varit invändningsfri. Andra nya statliga uppgifter kanske är helt nytillkomna, t.ex. därför att behoven inte funnits tidigare, eller inte observerats även om de funnits. En del nytillkomna uppgifter kan också ha sin grund i inbillade snarare än i reella behov. Den starka miljö- och energipolitiska expansionen under de senaste årtiondena ger åtskilliga exempel på allt detta. En stats tendens att dra på sig allt fler uppgifter från alla möjliga och omöjliga håll tycks närmast oemotståndlig, och inbyggd i det statliga skeendets dynamik.

Politiken kring växthuseffekten kan belysas i detta perspektiv. I princip är det naturligtvis tänkbart att växthushotet, så som det preciserats ovan, är högst reellt, och i så fall är det inte bara bra att världens stater försöker göra något, utan rimligen också nödvändigt - skälet, som vi skall se, är att vi har att göra med en s.k. kollektiv nyttighet. Det är emellertid också möjligt att hotet är överdrivet men ändå framhålls och betonas därför att det tjänar statliga intressen. Hotet är användbart för politiska maktsträvare som försöker främja egna syften genom att expandera det statliga verksamhetsområdet.

Eftersom hotet inte bara är miljöpolitiskt relevant, utan också energipolitiskt, är det emellertid intressant också på ett helt annat sätt. Till skillnad från de flesta andra typer av politik är energipolitik normalt statsfinansiellt lönsam. Beskattningen av olika energivaror, som är ett centralt inslag i energipolitiken, brukar ge betydligt större inkomster än utgifterna för politiken. Ett hot som motiverar en sådan politik är därför en tillgång. Enbart koldioxidskatten, som motiveras med växthushotet, tillför redan den svenska statskassan högst aktningsvärda belopp. Även andra inrikespolitiska syften kan främjas. I Storbritannien och Tyskland kan regeringarna t.ex. ha varit betjänta av växthushotet i strävandena att avveckla olönsamma kolgruvor.

En stat kan alltså av flera skäl ha betydande intressen av att betona växthushotets verklighet och allvar, och i så fall är eventuella uppgifter om att hotet är överdrivet knappast välkomna.
 

Författningens betydelse

Även om de beskrivna förhållandena sannolikt präglar demokratiska stater i allmänhet, så finns sannolikt också författningsbetingade skillnader. Av särskild betydelse är att särintressen av skilda slag antagligen lättare gör sig gällande i länder med proportionella val (till skillnad från framför allt majoritetsval) och med parlamentarism (till skillnad från presidentstyre). I länder med majoritetsval slås små partier ut, t.ex. små intressepartier eller enfrågepartier, medan de däremot har goda förutsättningar att bli representerade i ett proportionellt system. Gröna partier och bondepartier förekommer sålunda i flera västeuropeiska länder med proportionella val medan sådana partier saknas i Storbritannien och USA, som båda har majoritetsval. Vidare har parlamentarismen, till skillnad från presidentstyret, en tendens att driva fram konsoliderade, disciplinerade partier, vilket ger intressena goda förutsättningar att direkt utöva inflytande på regeringsnivå. De demokratier som kombinerar olika former av parlamentarism med proportionella val finns framför allt i Västeuropa, och EU domineras av sådana länder. Parlamentarism i kombination med majoritetsval finns i Storbritannien och i några andra länder i det brittiska samväldet. USA har presidentstyre och majoritetsval. Politiken i ett antal EU-länder bör alltså vara förhållandevis starkt präglad av särintressen. Detta är sannolikt av stor betydelse för hur växthushotet hanteras, och eventuellt utnyttjas, på regeringsnivå.
 

Forskarnas predikament

Att politiker inte enbart styrs av omsorg om allmännyttan, utan i betydande utsträckning också av väsentligt personligare och krassare motiv, är en idé som allt mer präglar statsvetenskapen. En variant av denna idé, som är mera smickrande för politikerna, säger snarare att enbart de politiker som på ett skickligt sätt värnar om den egna maktpositionen överlever som politiker. Motsvarande tankar om forskning och forskare borde egentligen också vara ganska självklara. Naturligtvis är sanningslidelsen en central drivkraft hos åtskilliga forskare. Detta hindrar emellertid inte att sådant som prestige, status och höga inkomster också eftersträvas i betydande utsträckning. Framgång i dessa senare avseenden kan hänga samman med ett resultatrikt sanningssökande, men behöver inte göra det. Prestige och status kan förlänas av andra än de inomvetenskapliga bedömarna.

Det centrala i dessa sammanhang är naturligtvis att forskarna till så stor del är i händerna på staten, som kan bära på betydande egna intressen. Staten kan inte bara ge forskare status och prestigefyllda positioner utan är, framför allt, i varje modernt samhälle en huvudfinansiär av forskning. Eftersom de flesta sorters forskning kräver betydande ekonomiska resurser, är det därför ingen orimlig hypotes att forskare som producerar resultat, eller verkar inom områden som uppskattas av staten, har bättre överlevnadsbetingelser som forskare än de som inte gör så. Inom samhällsvetenskaperna är det lätt att exemplifiera dessa mekanismer - i Sverige kan man t.ex. peka på s.k. sektorforskning i "den svenska modellens" tjänst. Förhållandena kan vara likartade inom sådana delar av naturvetenskapen som präglas av komplexitet och osäkerhet, och beroende av betydande bedömningsinslag, som t.ex. när det gäller växthuseffekten. Värdering av forskarutlåtanden om växthuseffekten bör ske med detta i tankarna.
 

Det kollektiva handlandets problem

Jag har hittills diskuterat olika tänkbara skäl till att växthushotet kan vara överdrivet, och de föreslagna åtgärderna onödigt omfattande. Det är emellertid också angeläget att diskutera problem relaterade till motåtgärderna, under förutsättning att hotet verkligen är reellt och allvarligt.

Låt oss, som ett tankeexperiment, anta att alla människor på jorden bidrar lika mycket till koldioxidutsläppen, och att skadeverkningarna också drabbar alla människor lika mycket. Låt oss vidare anta att den skadereducering som följer på en viss minskning av de globala koldioxidutsläppen också fördelar sig jämnt över jordens befolkning.

Under dessa betingelser kan vi tänka oss att någon enskild aktör, eller grupp av aktörer, t.ex. en industri, en hel industribransch, ett land, eller en grupp av länder, reducerar sina koldioxidutsläpp. Den agerande gruppen drabbas då av de totala kostnaderna för reduktionen, medan de gynnsamma effekterna sprider sig jämnt över jordens befolkning. Detta är ett exempel på en kollektiv nyttighet. Exemplet belyser det kollektiva handlandets komplikationer. En aspekt är att den agerande gruppen måste vara tillräckligt stor, kanske en betydande andel av jordens befolkning, för att dess egen nytta av koldioxidreduktionen skall bli större än dess kostnader, och dess handlande därmed rationellt och troligt. En annan aspekt är att incitamenten till snålskjutsåkning är starka - enskilda grupper kan försöka ställa sig utanför en gemensam föreslagen koldioxidreduktion för att få del av de gynnsamma effekterna utan att bidra till kostnaderna.

Även om vårt tankeexperiment är schematiskt och förenklat så har det tillräckligt stora likheter med verkligheten för att fånga in en del väsentliga aspekter. Innebörden, om växthuseffekten är reell, är att det är bra att nationer i stället för enskilda individer agerar. Men även nationerna är många, och även på den nivån finns därför svårigheter att nå fram till ett gemensamt agerande. Det är denna mekanism som motiverar den inledningsvis uttalade farhågan att åtgärderna kan bli otillräckliga även om växthushotet är reellt. Det kan ta lång tid att uppnå resultat, och det finns därför skäl att börja i god tid. Det är alltså fullt möjligt att precisera förutsättningar som inte är orimliga och som gör det nuvarande internationella agerandet rationellt.
 

De skadegörande och drabbade som skilda parter

Låt oss nu i stället anta att de som släpper ut koldioxiden, och de som drabbas av skadorna, i allt väsentligt är skilda befolkningsgrupper. Det är t.ex. tänkbart att skadeverkningarna begränsar sig till människorna i speciellt utsatta områden, framför allt en del kustområden. Vi har i så fall att göra med en relation mellan två parter, eller åtminstone två grupper av parter, en koldioxidutsläppande skadegörare och en skadelidande. Relationen kan analyseras i rättsliga och ekonomiska termer, och det är därvid intressant att också föra in möjligheten av olika typer av korrigerande åtgärder. I det föregående exemplet diskuterades ju ingen annan korrigering än reducerade koldioxidutsläpp.

En fullständig behandling av det tänkta partsförhållandet kan naturligtvis inte genomföras här, men en belysande fråga kan ändå ställas. Antag att de skadedrabbade har möjlighet att köpa sig fria från skadan, t.ex. genom att betala alla skadegörare för energiomställningar som minskar eller eliminerar koldioxidutsläppen. Skulle, det är frågan, de drabbade i så fall finna det rationellt att göra så? Eller skulle de kanske finna det billigare, och bl.a. därför också bättre, att t.ex. lämna sina utsatta områden för att i stället bosätta sig på något annat håll? Om det är på detta senare sätt, så är det faktiskt bättre från "världshushållets" synpunkt att skadeverkningarna korrigeras genom att de berörda människorna flyttar än genom att energiomställningar genomförs. Man kan ju t.ex. tänka sig att skadegörarna, i stället för att själva genomföra energiomställningarna, ger alla pengar som de skulle ha kostat till de drabbade. När dessa får pengarna beställer de emellertid inte några energiomställningar hos skadegörarna, vilket de hade kunnat göra, utan flyttar i stället och får på så sätt också en slant över. Konsekvenserna för skadegörarna blir då desamma som om de själva genomfört energiomställningar, och för de drabbade blir utfallet bättre.

Även detta tankeexperiment fångar väsentliga delar av den verkliga situationen, återigen under förutsättning att växthushotet är reellt. Det finns säkert anledning att försöka identifiera och analysera olika partsförhållanden, och det är också angeläget att beakta skilda typer av korrigerande åtgärder.
 

Skadeverkningarnas betydelse

I den mån växthushotet verkligen är reellt så är det till stor del människors mark- och klimatberoende produktion, dvs. främst jordbruket, som drabbas. Vid bedömningen av skadeverkningarna är det därför av betydelse att denna produktion, mätt som andel av den totala produktionen, successivt minskar i takt med industrialisering och allmän ekonomisk tillväxt. En kostnadshöjning som drabbar jordbruket, t.ex. beroende på växthuseffekten, betyder ju mindre för den totala ekonomin ju mindre jordbruksproduktionen är i förhållande till den totala produktionen.
 

Sammanfattande slutsatser

Växthushotet är enligt mångas uppfattning verkligt och allvarligt, och snabba och effektiva motåtgärder anses därför också nödvändiga. Det kan vara så, och det finns eventuellt också en risk för att åtgärderna på grund av det kollektiva handlandets logik fördröjs på ett olyckligt sätt. Det finns också de som menar att åtgärder måste vidtas av försäkringsskäl även om hotet inte är fullt säkerställt. Om hotet är tillräckligt sannolikt, konsekvenserna tillräckligt allvarliga, och kostnaderna för motåtgärder tillräckligt begränsade, är det naturligtvis en logisk ståndpunkt.

Avsikten med denna uppsats har inte varit att i sak pröva sanningshalten i dessa och liknande uppfattningar. Min ambition har i stället varit att peka på mekanismer som kan föra fram andra uppfattningar än de mest verklighetsanknutna i rampljuset. Jag har därvidlag uppfattat det som centralt att växthusfrågan inte bara är global och ödesdiger, utan också ytterligt komplex och ej vetenskapligt slutbehandlad. Det finns därför ett stort utrymme för skilda uppfattningar även bland de mest seriösa och sakkunniga, och frågan är i den bemärkelsen fortfarande öppen. Allt detta i kombination ger, menar jag, ett stort utrymme för intressen, ja frågan kan till och med i vissa sammanhang framstå som ett attraktivt tillhygge för att driva intressen.

Ett vanligt påstående om intressen är att oljeindustrin med framgång verkat för att tona ner hotet. Möjligen är det så. Det finns emellertid också intressen som kan verka i motsatt riktning. Hit hör bondeintressen och intressen inom miljörörelserna. Viktigast är emellertid att stater kan bära på alldeles egna intressen av att betona växthushotets allvar, bl.a. som en konsekvens av den politiska maktkampens dynamik, och därför att det ger statsinkomster. Möjligen är dessa tendenser starkast i stater av den typ som dominerar inom EU - parlamentariska stater med proportionelltvalsystem. Eftersom staten är en huvudorganisatör och huvudfinansiär av forskning, påverkas rimligen också forskningen.

Är dessa bedömningar riktiga måste vi också räkna med möjligheten av att växthushotet är överdrivet, och med att stora resurser i onödan satsas på att avvärja det.