Artikeln publicerades ursprungligen i Marknaden, 1984, nr 7-8. ã Erik Moberg.
 
 

Erik Moberg:

Sagan om Sagoland

TANT SAGA: Mina kära barn, nu skall ni lyssna noga för nu skall jag berätta något märkligt för er. Det är en saga om ett land som fanns för länge sedan och långt borta och som hette Sagoland. Det var länge välmående och lyckligt men gick till sist under i en svår kris. Det är hur detta gick till som sagan handlar om.

Medborgarna i Sagoland - sagoborgarna - var mycket stolta över sitt samhälle. Dom brukade kalla det för sagohemmet. Det var uppbyggt som ett komplicerat system av privata företag och offentliga institutioner och stora organisationer. Och allt tycktes arbeta i harmoni med allt annat. Men kan ni tänka er att så var det inte. I sitt innersta närde Sagoland fröet till sin egen undergång. Det är det som är det intressanta, men det är också lite svårt att förklara. Som tur är så kan min vän professor Krona hjälpa mig.

PROFESSOR KRONA: Hm. Titta här! Här har jag en plansch som beskriver det väsentliga. En renodling av Sagolands grundstruktur skulle man kunna säga. Låt mig börja med den högra halvan som föreställer de privata företagen. Om jag får tro vad tant Saga sagt om er så skall ni säkert kunna hänga med.
 

I alla företagen finns förstås en massa maskiner, det förstår ni, och vid maskinerna sitter människor överallt och arbetar. Och ut ur det hela kommer en massa produkter som till exempel bilar och kläder och spik och limpor och stolar och gud vet vad. Och sedan säljer förstås företagen produkterna.

Ja, det där är ju ganska självklart, men nu kommer något viktigt. Hör på nu! Vad det gäller är hur företagen använder de pengar de får in från försäljningen. Först och främst är de förstås tvungna att betala för de råvaror som de köpt för att kunna bedriva sin tillverkning, det är klart. Det som därefter finns kvar kallas för förädlingsvärde och det är något mycket viktigt. Det är ju detta som återstår för att ersätta de människor som är verksamma i företagen, arbetare med löner och kapitalägare med vinster. OK?

LOTTA och LASSE: Jadå, vi är med.

PROFESSOR KRONA: Bra! Se nu på planschen igen! I den högra delen finns något som kallas för produktionskurva - vad är det för något? Jo, den har just med förädlingsvärdena att göra. Tänk så här! Varje företag har ett visst antal arbetare. Företagets totala förädlingsvärde under en viss tid, till exempel en månad, kan följaktligen delas upp i lika många delar som antalet arbetare. På så sätt får vi ett förädlingsvärde per arbetare och månad. Krångligt? Nåja men så mycket värre än så blir det inte. Nu är vi strax framme.

Låt oss plocka ut det företag som har högst förädlingsvärde per arbetare och månad. Detta företag lägger vi in längst till vänster i planschens högra halva. Förädlingsvärdet sätter vi av utefter den lodräta axeln, och antalet arbetare utefter den vågräta axeln. Därefter tar vi det företag som har näst högst förädlingsvärde, och så vidare. Ser ni? På detta sätt växer produktionskurvan fram från vänster till höger allteftersom företag med allt lägre förädlingsvärden tas med. Förstår ni? Några frågor?

LASSE: Hm, jo, jag tror jag förstår. Om till exempel P personer arbetar i de privata företagen då blir väl förädlingsvärdet i det företag som har lägst förädlingsvärde, det blir väl L? Ja, per arbetare och månad förstås. Är inte det riktigt?

PROFESSOR KRONA: Jo fullständigt! Du har förstått!

LOTTA: Nu ser jag! Det här var intressant! När P personer arbetar då blir väl också det totala förädlingsvärdet på en månad, jag menar för alla arbetare tillsammans och i hela industrin, det blir väl lika stort som hela ytan under produktionskurvan (A+B+C+D)? Man kanske kan säga att den ytan står för det totala resultatet, allt som produceras?

PROFESSOR KRONA: Bravo! Det var inte dåligt! Nu kan vi fortsätta med lönerna.

Låt oss först tänka oss att månadslönen för arbetarna i den privata industrin på något sätt bestämts till L. Hur många arbetare kommer då att få anställning där? Ja, det kommer att bli P stycken. I varje fall kan det inte bli fler än så. Varför? Ja, det är lätt att se! Om det fanns mer än P arbetare så skulle ju några företag långt till höger på planschen få högre lönekostnader än sitt förädlingsvärde. Det betyder förlust och så kan det naturligtvis inte hålla på i längden. Eller hur?

LASSE: Jo, det verkar riktigt! Men det måste ju betyda att om lönen höjs så blir en del människor arbetslösa. Ja, eller i alla fall så blir dom av med sina arbeten i den privata industrin.

PROFESSOR KRONA: Javisst, så är det. Och inte bara det. Eftersom antalet arbetare minskar så minskar också den totala privata produktionen - ytan under produktionskurvan blir ju smalare. Men Lotta då, vad du ser tankfull ut, vad sitter du och tänker på?

LOTTA: Jo produktionskurvan, kan inte den förändras? Jag menar så här . Om priserna ändrar sig, för det var ju dom som bestämde produktionskurvan, då måste väl kurvan också ändra sig?

PROFESSOR KRONA: Jo, det kan du tro! Hur produktionskurvan ser ut beror ju till en del på vilka maskiner som finns i Sagolands industrier, och det är något som bara kan ändra sig mycket långsamt. Men till en del, och det är det viktiga här, beror det ju också på priserna på de olika varorna, råvaror och tillverkade produkter. Och dom priserna kan ändra sig snabbt, båda uppåt och neråt! Sagoland är nämligen, det skall ni tänka på, ett litet land med stor utrikeshandel. När de internationella priserna rör sig så rör sig därför också produktionskurvan hela tiden. Som en slingrande orm ändrar den upphörligt form och läge!

LASSE: Men det måste ju betyda att om lönerna hela tiden är till exempel L, och produktionskurvan sjunker därför att priserna ändrar sig, så kan människor förlora sitt arbete. Alldeles av sig själv liksom, bara för att priserna ändrar sig?

PROFESSOR KRONA: Alldeles! Eftersom Sagoland är en liten ekonomi med stort internationellt beroende så måste lönerna oupphörligt anpassa sig till förändringar i omvärlden. Gör dom inte det så uppstår arbetslöshet.

TANT SAGA: Det här är ju fantastiskt. Jag tror knappt att jag behövs längre. Ni klarar ju av den här sagan alldeles själva. Men får jag ändå föreslå att vi lämnar den privata sektorn nu. Det fanns nämligen en sak som sagoborgarna var mer stolta över än något annat i sitt samhälle - det var de stora och starka organisationerna, i synnerhet löntagarnas organisationer. Man gör faktiskt inget större våld på sanningen om man säger att löntagarna bestämde lönen. Och eftersom sagoborgarna till större delen var löntagare så framstod naturligtvis detta för de flesta som en god tingens ordning.

LOTTA: Det betyder alltså att löntagarna också bestämde hur många som skulle arbeta i den privata industrin. Men vad gjorde då dom som inte arbetade där?

TANT SAGA: Ja, kan du tänka dig att det betraktades faktiskt inte som något större problem. Det fanns en offentlig sektor i Sagoland också och det politiska systemet fungerade helt enkelt så att alla som inte hade anställning i det privata blev offentligt anställda. Eller om det inte gick att ordna omedelbart så fick dom i alla händelser ekonomisk gottgörelse. Alla sagoborgare fick lika mycket betalt vare sig de arbetade privat eller offentligt eller var arbetslösa. Ja, Sagoland var verkligen ett riktigt sagoland!

LASSE: Men hur gick allt det där ihop ekonomiskt? Jag menar, vem betalade för vem och så?

PROFESSOR KRONA: Bra fråga! Hm! Låt oss se på planschen igen! Det är den vänstra halvan som föreställer den offentliga sektorn. Antalet offentligt anställda är O och antalet arbetslösa är T. Nu, nu blir det lite krångligt igen, men det skall nog gå bra. Vad vi skall göra är att se på sagostatens finanser. Utgifterna, det är klart, dom består av löner till dom offentligt anställda och ekonomiska bidrag till dom arbetslösa. Dom totala utgifterna kommer alltså att bli lika stora som hela ytan i planschens vänstra halva (E+F+G+H). Eller hur Lotta, det var ju du som kom på det här med ytorna förut.

Och så inkomsterna. Till att börja med så betalar förstås alla löntagare och arbetslösa i Sagoland inkomstskatt, lika mycket för var och en och lika med S i planschen. Det totala beloppet av denna skatt blir alltså lika stort som ytorna B, F och H sammantagna. Till detta kommer så en vinstskatt som betalas av kapitalägarna. Den samlade vinsten före skatt representeras ju av ytorna C och D tillsammans, och av detta betalas D i vinstskatt.

Nu, Lotta och Lasse, nu kan vi dra en viktig slutsats. Antag att de statliga inkomsterna och utgifterna är lika stora. I så fall så kommer sagoborgarnas samlade inkomster efter skatt (A+C+E+G) att bli lika stora som den privata produktionen (A+B+C+D). Varför det då? Jo, hör här! Eftersom skatterna är lika stora som de statliga utgifterna så måste de streckade ytorna tillsammans vara lika stora som den samlade ytan i bildens vänstra del. Men eftersom det bara finns streckade och ostreckade ytor måste då också de icke streckade ytorna tillsammans, det vill säga sagoborgarnas samlade inkomster efter skatt, vara lika stora som den samlade ytan i figurens högra del, det vill säga den totala privata produktionen.

LASSE: Aha! Så om löntagarna höjer lönen före skatt så sjunker lönen efter skatt. Ja, för när lönen före skatt höjs så minskar ju sysselsättningen i den privata sektorn, och då minskar också produktionen där. Så måste det väl vara?

PROFESSOR KRONA: Javisst! Och om produktionskurvan sjunker på grund av prisförändringar så inträffar något liknande. Om då lönen före skatt ligger kvar på ursprungsnivån så sjunker lönen efter skatt mer än om lönen före skatt hade tillåtits sjunka. OK?

LOTTA OCH LASSE: OK!

TANT SAGA: Tänk vad fint det gick. Nu återstår bara för mig att avsluta sagan. Låt mig börja med de många åren före krisen. Sagoland präglades då av lycka och blomstrande välstånd. Inte bara lönen före skatt utan också lönen efter skatt steg oavbrutet. Produktionskurvan försköts stadigt uppåt. Något berodde detta på gynnsamma prisändringar i omvärlden men framför allt berodde det på att industrierna i Sagoland skaffade sig fler och finare maskiner. Allt fungerade väl och det var en fröjd att vara sagoborgare. Dom betraktade med stolthet sitt verk och ibland kunde dom till och med kosta på sig ett gott råd till sina vänner i omvärlden. Men, men ... de goda åren blev efter hand så många att glädjen till sist övergick i ett slags nästan oreflekterad förnöjsamhet.

Då kom krisen. Under kort tid ändrades ett antal priser i omvärlden på ett oförmånligt sätt. Mer behövdes inte. Produktionskurvan sjönk. Redan detta hade varit tillräckligt för att minska den privata produktionen, men situationen förvärrades ytterligare av att löntagarna höll fast vid den gamla lönen. Lönerna efter skatt sjönk kraftigt.

Vad hände då? Ja, för att förbättra situationen höjde löntagarna lönerna före skatt. Då upprepades hela förloppet en gång till och krisen fördjupades ytterligare. Och så fortsatte det. Det blev efter hand allt mindre roligt att vara sagoborgare.

Krisen utlöste en intensiv diskussion bland sagoborgarna om vad som hände med deras land. Diskussionen togs på stort allvar men den ledde inte till någon enighet, snarare tvärtom. Och trots att många uppfattningar kom till uttryck så var det vissa saker som knappast alls berördes. Sagoborgarna var, det kan man nog säga, påfallande obenägna att diskutera sitt samhälles grundkonstruktion. Allt hade ju fungerat så bra så länge.

Så blev Sagoland allt fattigare samtidigt som motsättningarna växte. Snart var det bara en skugga av de forna lyckoriket, och sedan försvann skuggan också. Sagoland fanns inte mer. Tragiskt kan det tyckas, men som tur var så var ju Sagoland ett land i sagans värld.