Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter, 29 oktober 1991. ã Dagens Nyheter.
 
 

Erik Moberg:

Staten har låtit LO stifta lag

Få samhällsproblem är av sådan vikt som det om den statliga maktens gränser, och få företeelser lämpar sig så väl för en diskussion av detta problem som arbetslivets organisation. Just inom detta för alla människor så viktiga område har staten närmast systematiskt underlåtit att göra det den borde göra och lika systematiskt lagt sig i sådant den borde hållit sig borta från. Konsekvenserna har drabbat medborgarna hårt.

Underlåtenhetssynderna kan belysas med utgångspunkt från kollektivavtalsinstitutet. Ett vanligt avtal, t ex ett avtal som tecknas när någon köper ett hus eller en bil, gäller normalt enbart den för tillfället aktuella transaktionen. Med ett kollektivavtal är det annorlunda, det har mycket större räckvidd. När en arbetsgivare undertecknar ett kollektivavtal förbinder han sig inte bara att betala sin motpart en viss lön, han brukar också förbinda sig att inte anställa några andra på andra villkor.

Men det är inte nog med detta. I praktiken är det också omöjligt för andra än de avtalsslutande parterna att tillämpa andra regler än dem i gällande kollektivavtal, vilket beror på medbestämmandelagens rundhänt tilltagna konfliktregler. Om en löntagarorganisation vill tvinga en självständig arbetsgivare till underkastelse eller undergång så är det fritt fram för lämpliga blockader och bojkotter. Att löntagarorganisationerna inte drar sig för att utnyttja sådana metoder, och att de ofta är effektiva kan knappast ha undgått någon.

Eftersom en stor del av arbetslivets viktigaste regler är inskrivna i kollektivavtal innebär allt detta att betydelsefulla rättsliga uppgifter i praktiken överlåtits på arbetsmarknadens så kallade parter, och därmed framför allt på de mäktiga löntagarorganisationerna. Kollektivavtalen är så generella och tvingande att de i realiteten fungerar som lagar. Men dessa "lagar" stiftas inte av riksdagen som regeringsformen föreskriver, utan av parterna. Det är i huvudsak också parterna som tillämpar "lagarna", det vill säga de innehar i praktiken en betydande dömande och domverkställande makt. Ofta, som i fallet med straffbojkotter, utövas denna makt till och med vid sidan om arbetsdomstolen.

Allt detta är oförenligt med rättssamhällets principer. Det är fullt befogat att tala om en omfattande organisationsjustis inom det stora och viktiga arbetsmarknadsområdet, om en stat i staten.

Men den rådande ordningen är inte bara rättsligt stötande, den ligger också till stor del bakom olika missförhållanden på arbetsmarknaderna, framför allt arbetslösheten. När marknaderna styrs av något som i realiteten är bindande lagar snarare än av fria avtal så kan lönerna inte inta de nivåer som gör utbud och efterfrågan på arbetskraft lika stora. Marknaderna klareras inte.

Det finns en åtgärd som i ett slag skulle förändra hela situationen, nämligen införandet av så kallad negativ föreningsrätt. Om löntagare och arbetsgivare ges lagstadgad rätt att utan repressalier tillhöra vilken organisation de vill, eller eventuellt ingen organisation alls, så skulle kollektivavtalen övergå från att vara "lagar" till att bli just avtal. Etableringsrätten skulle bli fri och marknaderna skulle börja fungera. Det är hög tid att staten rycker till sig lagstiftningsinitiativet och snabbt inför en väl definierad och skyddad negativ föreningsrätt.

Statens överloppsgärningar kan till stor del betraktas som konsekvenser av underlåtenhetssynderna. Eftersom det nuvarande systemet inte ger något egentligt utrymme för fria avtal har politiska incitament skapats för åtgärder som annars inte skulle ha aktualiserats eller som kunnat förverkligas avtalsvägen. Ett exempel bland många är lagen om anställningstrygghet.

Med en väl fungerande arbetsmarknad är dels den enskildes behov av anställningstrygghet mindre - upphör en anställning är det ju förhållandevis lätt att skaffa en annan - dels kan trygghetsklausuler förhandlas in i ett anställningskontrakt.

Även arbetsförmedlingen bör staten hålla sig borta från. Det är inte bara så att det statliga monopolet kan brytas, den statliga verksamheten kan i sin helhet avvecklas. Inga principiella skäl talar för statlig överlägsenhet inom detta område. Vanliga marknadsskäl talar i stället för att vinstmaximerande mäklare i konkurrens med varandra har de bästa förutsättningarna att etablera lyckosamma kontakter mellan arbetssökande och arbetsgivare.

Som en av sina sista gärningar tillsatte den gamla regeringen en utredning om "den arbetsrättsliga lagstiftningen". Avsikten var att med förutvarande statsrådet Anna-Greta Leijon som ordförande konsolidera den rådande ordningen. Förvisso behöver de arbetsrättsliga förhållandena korrigeras, men på ett helt annat sätt än den förra arbetsmarknadsministern Mona Sahlin tänkte sig. Den nya regeringen bör byta ut såväl direktiv som ordrörande och snabbt förbereda sina egna beslut. Prognoserna pekar på fortsatt hög arbetslöshet. Det brådskar.