Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter, 18 juni 1991. ã Dagens Nyheter.
 
 

Erik Moberg:

En marknad utan jämvikt

Det är nu återigen svart att få arbete och den strida strömmen av uppsägningsvarsel pekar mot en dyster höst. Vi påminns på nytt om att den största av alla klasskillnader är den mellan arbetande och arbetslösa. Det är viktigt att än en gång fundera över orsakssammanhangen.

I väsentliga avseenden fungerar arbetsmarknaderna som alla andra marknader. Det finns ett jämviktspris, eller i arbetsmarknadsfallet en jämviktslön, som gör utbud och efterfrågan lika stora. Ligger den faktiska lönenivån av någon anledning över jämviktsnivån så blir utbudet av arbetskraft större än efterfrågan, dvs arbetslöshet uppstår. Ligger i stället den faktiska lönenivån under jämviktsnivån blir utbudet omvänt mindre än efterfrågan - det blir svårt för arbetsköparna att rekrytera den arbetskraft de vill ha. Endast om den faktiska lönenivån överensstämmer med jämviktsnivån är marknaden i balans. Säljarna av arbetskraft tycker då att de säljer just lagom mycket av sin vara och köparna är på sin sida lika nöjda.

För arbetsmarknader gäller alltså samma grundläggande jämviktsvillkor som för alla andra marknader. Arbetslöshetens gissel är ett utbudsöverskott, en jämviktsstörning. Det mänskligt plågsamma och förnedrande är i analytiskt avseende något ganska trivialt.

Måhända är det instruktivt att jämföra med något mindre känsloladdat, t ex persondatorer. Antag att det faktiska priset på sådana maskiner ligger över jämviktspriset. Det uppstår då ett växande lager av datorer, både beroende på för stort produktionsutbud och på för låg efterfrågan- Maskinerna blir med andra ord oanvända eller arbetslösa.

Men det finns också skillnader mellan arbetsmarknader och andra marknader. Viktigast är arbetsmarknadens tröghet, att det tar så lång tid för den faktiska lönenivån att anpassa sig till jämviktsnivån. På andra marknader är det i allmänhet inte så. I fallet med persondatorerna skulle t ex lagerbildningen snabbt pressa ner priset till dess att utbud och efterfrågan blev lika stora. På arbetsmarknaderna kan däremot en för hög faktisk lönenivå, och därmed också arbetslöshet, bli nära nog kroniska företeelser.

Rätt formulerade frågor är ofta halva lösningen på ett problem, och beträffande arbetsmarknadernas tröghet är följande två frågor centrala. För det första: Vilka hinder av olika slag möter en arbetsköpare som i goda tider försöker skaffa sig svåråtkomlig arbetskraft genom att bjuda över den rådande faktiska lönenivån? För det andra: Vilka hinder möter en arbetslös som i dåliga tider försöker skaffa sig arbete genom att bjuda under rådande lönenivå?

Med hänsyn till just arbetslösheten är det den andra frågan som är aktuell. I tidskriften Ekonomisk Debatt har ekonomiprofessorn Assar Lindbeck nyligen tagit upp problemet. Lindbeck konstaterar först att den traditionella ekonomiska teorin inte innehåller "något övertygande försök att förklara varför de arbetslösa inte förmår bjuda under de sysselsattas löner" och granskar därefter en del förklaringar i nyare teori. Diskussionen är förvisso intressant även om den rimligaste förklaringen, nämligen att underbud i praktiken är förbjudna, lyser med sin frånvaro.

Eftersom arbetsmarknaderna är undantagna från den svenska konkurrenslagens tillämpningsområde är det där fritt fram för konkurrensbegränsande avtal av skilda slag och sådana är följaktligen legio. I det typiska kollektivavtalet förbinder sig arbetsköparen inte bara att betala motparten en viss lön utan också att inte anställa andra till annan, t ex lägre, lön. Hade etableringsrätten varit fri hade detta inte varit så allvarligt, men det är den inte. Med tillåtna blockader och bojkotter kan arbetsköpare utanför kollektivavtalen lätt drivas till undergång - det senaste men dess värre antagligen inte sista fallet är Torgny Gustafssons sommarservering vid Ihrebaden på Gotland. Effekten förstärks av att det varken för arbetsköpare eller arbetssäljare finns någon lagstadgad rätt att stå utanför organisationer, s k negativ föreningsrätt.

Genom sin generalitet har alltså kollektivavtal stora likheter med lagar. De är med hänsyn till sina verkningar i grunden lagar mer än avtal, och därmed är också sagt att underbud i praktiken är förbjudna. Att sedan dessa "lagar" i strid med regeringsformen inte stiftas av riksdagen och att de inte tillämpas av domstolar utan av arbetsmarknadens organisationer ändrar ingenting i detta. Däremot är dessa senare omständigheter uttryck för att rättssamhället tvingats till en förödmjukande halt vid arbetsmarknadens gränser. Där tar fackets stat vid.

Om Assar Lindbeck för ovanlighetens skull missat en poäng så har emellertid LO:s styrelse lika sällsynt drabbats av klarsyn. I ett utlåtande om några motioner till den just avslutade LO-kongressen slår styrelsen fast att "kollektivavtal ska tillämpas för alla anställda inom avtalsområdet". "I en lågkonjunktur med många arbetslösa" blir resultatet annars att "oorganiserade säljer sin arbetskraft till underpris". Det är så sant som det är sagt. Men för den som lever i tron att arbetarrörelsen leder kampen mot arbetslösheten är deklarationen onekligen en tankeställare.