Särintressenas genomslag i olika konstitutionella miljöer

Erik Moberg:

Särintressenas genomslag i olika konstitutionella miljöer - betydelsen av valsystem och andra författningselement

ã Erik Moberg och stiftelsen City-universitetet

Innehåll:

Inledning
Begreppet särintresse
Politiska partier
Tre hypoteser om partiformande mekanismer
    Utgångsläget
    Duvergers lag
    Listval och disciplin
    Parlamentarismens effekter
Aktörerna i de fyra huvudsystemen
Två villkor om partiegenskaper och systemfunktion
    Villkorens allmänna natur
    Parlamentarismens krav
    Presidentstyrets krav
Politiken i de fyra huvudfallen
    Några begrepp
    Hur interagerar aktörerna
    Hur beter sig aktörerna för att vinna röster
    Hur beter sig utanförstående för att påverka aktörerna?
Sammanfattande diskussion
Litteratur

Inledning

Det är ett allmänt demokratiskt problem att s k särintressen lätt blir tillgodosedda på ett otillbörligt sätt. Grundmekanismen är att majoritetsbeslut alltid, i princip, ger den beslutande majoriteten en möjlighet att exploatera den utanförstående minoriteten. Olika metoder har föreslagits för att eliminera, eller åtminstone lindra, detta problem. En extrem lösning är att kräva enhällighet i stället för bara majoritet för att ett förslag skall gå igenom. Detta för dock med sig så stora nya problem, framför allt extrema transaktionskostnader, att det i praktiken är ogörligt. I samma anda, och som en kompromiss mellan det ideala och praktikens villkor, kan man dock tänka sig krav på någon form av kvalificerad majoritet i stället för enkel majoritet. Välkända förespråkare för idéer av detta slag var Buchanan och Tullock i The Calculus of Consent (Buchanan & Tullock, 1962). Man kan också tänka sig att kombinera beslutsregeln enkel majoritet med regler som säger att beslut inte får gynna speciella grupper, och i den bemärkelsen alltså skall vara generella. Sådana idéer har bl a presenterats av Buchanan och Congleton i Politics by Principle, not Interest - Towards Nondiscriminatory Democracy (Buchanan & Congleton, 1998). Konstitutionellt fastställda rättighetskataloger kan tjäna samma syfte. Ytterligare metoder för att på detta sätt, med explicita bestämmelser, minska särintressenas genomslag är naturligtvis tänkbara.

Jag skall emellertid inte gå vidare med genomgången av sådana bestämmelser. Ansatsen är här en annan. Avsikten är att undersöka i vilken utsträckning faktiskt existerande demokratiska författningar, av olika typer, tenderar att gynna särintressen, och därigenom öppna en möjlighet att undvika författningskonstruktioner som är speciellt olämpliga i detta hänseende. Det handlar alltså om att skapa ett stycke positiv teori, dvs en beskrivande och förklarande teori, om författningars sätt att fungera. Med utgångspunkt från en indelning av demokratiska författningar i fyra huvudtyper kommer jag att presentera ett antal hypoteser om detta. Det författningselement som enligt de framlagda hypoteserna framför allt visar sig vara av betydelse är valsystemet.

Det bör betonas att de två nämnda metoderna för att bekämpa särintressenas genomslag, dvs införandet av explicita bestämmelser respektive strävan efter en i grunden lämplig författning, knappast är oberoende av varandra. Om en författning genom sin konstruktion i stort tenderar att gynna särintressens genomslag så lönar det sannolikt föga att som korrektiv införa explicita bestämmelser till förmån för t ex generalitet och det allmänna bästa. Om den politiska processens allmänna dynamik, så som den bestäms av författningen, gynnar särintressen, så kommer sådana korrektiv sannolikt att kringgås på ett eller annat sätt. Explicita bestämmelser till förmån för det allmänna goda och författningens konstruktion i stora drag måste alltså vara i rimlig harmoni med varandra. Någon enkel genväg till en god författning via rättighetskataloger och liknande finns enligt detta synsätt inte. Det är alltid nödvändigt att också ha en teoretiskt och empiriskt grundad förståelse av en författnings funktionssätt, av hur den bestämmer det politiska livets inriktning och dynamik.

Min indelning av författningar utgår från det grundläggande förhållandet att två centrala statsorgan, en exekutiv och en legislatur, ingår i praktiskt taget alla demokratiska system. Båda organen kan uppträda under olika namn i olika länder. Exekutiven kan t ex kallas för regeringen, kabinettet eller ministären, och legislaturen kan kallas för parlamentet, kongressen, nationalförsamlingen, förbundsdagen, stortinget eller något annat. Men trots att de två organen kan ha olika namn i olika länder, och till en del också skilda funktioner, representerar de en allmän, demokratisk grundstruktur. Inom ramen för denna grundstruktur finns emellertid också väsentliga skillnader, och två sådana skillnader sätts här i fokus.

Den ena skillnaden, som gäller relationerna mellan legislaturen och exekutiven, är den mellan presidentsystem och parlamentariska system. I ett presidentsystem tillsätts både exekutiven, eller åtminstone dess ledare presidenten, och legislaturen i skilda folkliga val. I t ex USA tillsätts kongressens ledamöter i särskilda val, och presidenten, som i sin tur sedan föreslår sin egen regering, utses i ett helt annat folkligt val (om än samtidigt med kongressval). En viktig konsekvens av detta system är att legislaturen och exekutiven mycket väl kan få olika politisk inriktning - man brukar tala om delat styre (divided government). I ett parlamentariskt system tillsätts däremot endast legislaturen genom folkliga val, och legislaturen väljer därefter i sin tur exekutiven. I ett rent parlamentariskt system finns dessutom någon form av krav på att exekutiven fortlöpande skall åtnjuta legislaturens förtroende. Om det krävs att legislaturens majoritet uttryckligen uttalar sitt förtroende brukar man tala om positiv parlamentarism. Om det däremot räcker med att ingen majoritet uttryckt något misstroende talar man om negativ parlamentarism. I alla händelser blir konsekvensen att legislatur och exekutiv i ett parlamentariskt system i allmänhet får samma politiska inriktning.

Den andra här fokuserade skillnaden gäller valmetoderna - framför allt kan valen till legislaturer ske på mycket olika sätt. Den stora principiella skiljelinjen går mellan majoritetsval och proportionella val.

De två skillnaderna ger den klassifikation av författningar i fyra huvudtyper, som visas i tabellen nedan, och som ligger till grund för den kommande diskussionen. Tabellen visar också var de olika huvudtyperna av författningar, i stora drag, förekommer. Det är viktigt att framhålla att klassifikationen inte är uttömmande. Det förekommer sålunda mellanformer, både författningar som blandar proportionella val och majoritetsval, och sådana som på olika sätt blandar presidentstyre och parlamentarism. Frankrike, som bl a fått efterföljare bland de demokratier som uppstått ur det hopfallna Sovjetimperiet, är ett exempel på det senare.

*Klassificering av författningar*
	Proportionella val	Majoritetsval
Parlamentarism	Västeuropa	Storbritannien och delar av samväldet
Presidentstyre	Latinamerika	USA

Begreppet särintresse

För att göra den kommande diskussionen rimligt exakt är det nödvändigt att precisera begreppet särintresse. Det vanliga är kanske att man kontrasterar särintresse mot allmänintresse och därvid menar att ett särintresse är ett intresse som delas av medlemmarna i en avgränsad grupp i samhället, medan ett allmänintresse delas av alla eller nästan alla. Tonvikten i dessa preciseringar av begreppen ligger alltså på antalet personer, eller andelen, som är bärare av intresset. Det skall emellertid också sägas att preciseringarna inte syftar längre än till att ange vad man brukar mena, eller ofta menar, med särintresse och allmänintresse. Några strikta, vetenskapliga och allmänt accepterade definitioner av de båda begreppen finns så vitt jag vet inte, varken sådana som fokuserar på antal eller andelar, eller av annat slag.

Här skall jag ge en definition med en annan inriktning, som jag menar bättre täcker det som är av grundläggande betydelse i sammanhanget. Enligt denna definition är ett särintresse ett intresse som tillgodoses på andras bekostnad. Om t ex A får det bättre genom att B tvingas avstå resurser till förmån för A, så tillgodoses ett särintresse. Ett allmänintresse däremot karaktäriseras av att dess tillgodoseende inte sker på andras bekostnad. Om t ex C och D båda får det bättre genom en ömsesidigt fördelaktig marknadstransaktion, som inte har några externa effekter och alltså inte drabbar några utanförstående, så tillgodoses ett allmänintresse.

Dessa definitioner, som betonar utfallets karaktär, snarare än antalet personer som berörs, förefaller mig klart rimligare. Om t ex en grupp personer i ett samhälle tillgodoser ett intresse genom att exploatera de som inte tillhör gruppen, så är det uppenbarligen fråga om ett särintresse även om gruppen utgör en överväldigande majoritet i samhället. Definitionerna här anknyter nära till den fundamentala distinktionen mellan nollsummespel och icke nollsummespel i spelteorin. Skillnaden är egentligen bara den att definitionerna här fokuserar på utfallet, medan spelteoretikern i stället intresserar sig för hur spelen skall spelas, dvs det optimala strategivalet. Definitionerna står också mycket närmare gängse välfärdskriterier, framför allt Pareto- och Kaldor-Hicks-kriterierna, än de vanliga antalsbaserade föreställningarna. Tillgodoseendet av ett särintresse innebär sålunda ofta, men inte nödvändigtvis alltid, en negativ utveckling från Kaldor-Hicks synpunkt.

Reservationen i den sista meningen kan behöva utvecklas. I många fall känner sig förstås de, på vars bekostnad ett särintresse tillgodoses, utnyttjade eller kränkta. I så fall leder tillgodoseendet rimligen till störda incitament, sannolikt så att både exploatörerna och de exploaterade engagerar sig mindre i välståndshöjande produktion än de eljest skulle ha gjort. Exploatörerna därför att de inte behöver det, och de exploaterade därför att det inte lönar sig. Detta är uppenbarligen negativt från Kaldor-Hicks synpunkt. Det är emellertid i vissa sammanhang också tänkbart att ett särintresses tillgodoseende, t ex genom en transferering, omfattas av ett allmänt och socialt betingat stöd, även från dem som finansierar transfereringen. I så fall är åtgärden positiv snarare än negativ från Kaldor-Hicks synpunkt.

Politiska partier

Diskussionen i det följande kommer till stor del att kretsa kring de politiska partierna. Grunden för detta är att partierna till stor del bestämmer vad man kan kalla aktörsuppsättningen.

Är partierna centraliserade och disciplinerade kan varje enskilt parti, i viss bemärkelse, betraktas som en enskild aktör, och det totala antalet aktörer i det politiska systemet blir alltså i detta fall inte större än antalet partier. Detta innebär naturligtvis inte att partierna i alla avseenden är monoliter. Det innebär bara att partierna i sina aktiviteter utåt, t ex i förhållande till andra partier, eller i förhållande till väljarna, uppträder förhållandevis enhetligt. Inom partierna är däremot de enskilda individerna självklart av största betydelse, t ex i samband med val av funktionärer eller vid utformningen av partiernas politik. Är partierna å andra sidan löst sammanhållna, och odisciplinerade, så blir det totala antalet något så när självständiga aktörer i det politiska systemet mycket stort. De enskilda ledamöterna i legislaturen blir ju då separata aktörer. Man kan också säga att politiken i detta fall blir ett spel mellan ett stort antal individer i stället för mellan ett begränsat antal partier. Denna antalsskillnad liksom andra skillnader som har med aktörsuppsättningen att göra kan i sin tur, bl a av rena transaktionskostnadsskäl, väntas vara av stor betydelse för hur politiken förs, och därmed också för de resultat eller effekter den ger upphov till.

Men det är inte bara så att partistrukturen på detta sätt är viktig för politikens resultat, det är sannolikt också så att författningen är av stor betydelse för partistrukturen. Det intressanta med de fyra författningstyper som preciserats ovan är i själva verket att de har helt olika partistrukturer, och därmed aktörsuppsättningar. I det resonemang som förs här får sålunda de politiska partiernas egenskaper rollen av "mellanvariabler". Författningarnas egenskaper bestämmer till väsentlig del dessa variabler, som i sin tur i betydande utsträckning bestämmer politikens former och resultat.

Trots den stora betydelse som partierna på detta sätt antas ha, och trots den centrala roll de spelar i all demokratisk politik, nämns de knappast någonsin i några författningar, och i förekommande fall bara i förbigående. Att partier alltid finns beror sålunda inte på att de är påbjudna i författningar eller annorstädes. De uppstår i stället spontant av olika skäl som, såvitt jag känner till, inte alls är så noggrant kartlagda som saken förtjänar. En orsak är antagligen att ett framgångsrikt deltagande i kampen om rösterna är omöjligt utan den organisation på gräsrotsnivå som ett parti tillhandahåller. Möjligen kan man också säga att politiska partier uppstår därför att de drastiskt minskar olika transaktionskostnader som är förknippade med politiskt kampanjarbete, och med strävan efter politiska resultat. Hur som helst så förtjänar frågan om det politiska partiets natur en lika grundlig behandling som den som frågan om företagets natur redan fått genom Ronald Coases pionjärarbete (Coase, 1937) och utvecklingen därefter. I detta sammanhang kan vi emellertid utgå ifrån att partier oavsett orsakerna faktiskt finns, och att författningarna påverkar partierna, närmast som en bieffekt av regler som åtminstone till stor del tillkommit av helt andra skäl. Dessa bieffekter är emellertid, som jag redan nämnt, sannolikt utomordentligt betydelsefulla för hur det politiska livet gestaltar sig, och för vilka resultat det får. Slutsatsen blir att varje seriös analys av en författning, och dess troliga välfärdseffekter, måste placera partierna i centrum, trots att partierna sannolikt inte alls är omnämnda i författningen.

Man kan också säga att en författning i dessa viktiga avseenden inte låter sig avslöjas genom ett studium som begränsas till dess paragrafer. Det är i stället nödvändigt att så att säga befolka författningen, och därefter studera beteendet hos de införda människorna med utgångspunkt från de incitament som författningen ger, tillsammans med de incitament som kan antas föreligga i övrigt. Projekt som syftar till att kartlägga författningars välfärdseffekter måste alltså vara samhällsvetenskapliga i vid mening - det räcker inte att granska själva författningstexten.

Tre hypoteser om partiformande mekanismer

Utgångsläget

I detta avsnitt skall jag presentera tre grundläggande hypoteser om mekanismer som formar partier och partisystem i en demokrati. Den första hypotesen är att majoritetsval tenderar att reducera antalet politiska partier, den andra att proportionella val sätter starka disciplinmedel i partiledningarnas händer, och den tredje att parlamentarism ger starka incitament för partidisciplin. Av dessa hypoteser är det egentligen bara den första, som också brukar kallas Duvergers lag, som tillvunnit sig något egentligt intresse från statsvetarnas sida. Kring denna finns en omfattande och ingående diskussion som gäller just hypotesen som sådan. Med de båda andra hypoteserna är det inte så. Beträffande dem förekommer bara spridda och tämligen sällsynta omdömen i förbigående, i sammanhang som egentligen gäller något annat. Några texter som speciellt, och huvudsakligen, ägnas någon av dessa hypoteser känner åtminstone inte jag till. Det kan i sammanhanget tillfogas att statsvetenskapen, trots sitt starka intresse för politiska partier, egentligen endast utvecklat klassifikationssystem för partier och partisystem. Någon teori om orsakssammanhangen bakom olika typer av partier och partisystem finns knappast, och en teori om dessa typers betydelse för politikens former, och för dess resultat, saknas än mer.

Duvergers lag

Sedan länge har en del statsvetare och andra politiska observatörer hävdat att majoritetsval gynnar, eller t o m leder till, tvåpartisystem. Med en mjukare formulering kan man i stället säga att ett majoritetsvalsystem tenderar att reducera antalet politiska partier medan någon motsvarande effekt, i alla händelser inte lika stark, inte finns i ett proportionellt valsystem. Efter den franske statsvetaren Maurice Duverger kallas detta samband ofta för Duvergers lag. Skälet är att Duverger mer ingående än många andra undersökt sambandet teoretiskt och empiriskt, och också mer eftertryckligt hävdat dess karaktär av vetenskapligt giltig generalisering. I sin bok Political Parties skriver han så här (Duverger, 1964, s 217, hans kursivering):

Only individual investigation of the circumstances in each country can determine the real origins of the two-party system. The influence of such national factors is certainly very considerable; but we must not in their favour underestimate the importance of one general factor of a technical kind, the electoral system. Its effect can be expressed in the following formula: the simple-majority single-ballot system favours the two-party system. Of all the hypotheses that have been defined in this book, this approaches the most nearly perhaps to a true sociological law. An almost complete correlation is observable between the simple-majority single-ballot system and the two-party system: dualist countries use the simple-majority vote and simple majority vote countries are dualist. The exceptions are very rare and can generally be explained as the result of special conditions. I sin förklaring av regelbundenheten hänvisar Duverger (Duverger, 1964, s 224) dels till en mekanisk faktor, dels till en psykologisk faktor. Den första består i de rent matematiska effekterna av valregelns tillämpning, nämligen att alla aktörer i en valkrets, utom den som fått flest röster, elimineras. Den andra faktorn består i partiers, kandidaters och väljares beteendemässiga anpassningar till denna elimineringseffekt.

I sin mjuka form, som säger att majoritetsval tenderar att reducera antalet partier, stöds Duvergers lag av en omfattande såväl teoretisk som empirisk evidens (se t ex, förutom Duvergers egen bok, Blais & Massicotte, 1996, s 67ff; Lijphart, 1999, kapitlen 5 och 8; och Rae, 1967, s 93ff). En del statsvetare, bl a Sartori (Sartori, 1994, kapitel 3), ger också lagen sitt uttryckliga stöd. Likväl, och underligt nog, är lagen inte allmänt accepterad. Huvudtendensen inom statskunskapen tycks snarare vara att hålla lagen för ogiltig. I The Blackwell Encyclopaedia of Political Science står t ex att "(t)he interactions between electoral systems, party systems and the process of social change are, therefore, reciprocal and highly complex, and not such as can be summed up in scientific laws of any degree of generality" (Bogdanor, 1991, uppslagsordet electoral system, s 198).

Det verkar finnas åtminstone två förhållanden som kan förklara dessa mycket skilda uppfattningar om Duvergers lag. Det första är att lagen, med beaktande av de mekanismer som Duverger talar om, egentligen bara kan förväntas verka på valkretsnivå. Regeln att bara den som får flest röster blir vald till legislaturen gäller ju i den enskilda valkretsen. På nationell nivå, och så länge vi inte gjort några ytterligare antaganden, finns däremot inget som driver fram ett tvåpartisystem. Inget hindrar ju att de tvåpartisystem som etableras i de olika valkretsarna gäller helt olika partier från krets till krets. I en första krets kan partierna A och B dominera, i en andra krets partierna C och D o s v. För att de grundläggande mekanismer som Duverger talar om skall få ett genomslag också på nationell nivå krävs alltså att det också där finns någon mekanism som reducerar antalet partier. En tänkbar sådan mekanism är förekomsten av ekonomiska skalfördelar - ju fler valkretsar ett parti redan tävlar i, desto mindre kan det kosta, på marginalen, att ställa upp i ytterligare en valkrets. En annan mekanism, som kan reducera antalet partier på nationell nivå, har sin grund i att ett stort, sammanhållet parti i väsentliga avseenden sannolikt kan utöva mer makt än en grupp mindre partier med tillsammans samma väljarunderlag, eller samma antal legislaturledamöter, som det stora partiet. Det kan med andra ord finnas incitament att skapa stora partier, t ex genom att slå samman mindre partier. Stora partier kommer t ex ofta, just genom sin storlek, att bli ledande och initiativtagande i koalitionsförhandlingar. Möjligheten till sådana fördelar leder rimligen till en reduktion av antalet partier också på nationell nivå. Här skall blott tilläggas att bland alla dem som uttalat sig om Duvergers lag har en del, bl a Duverger själv, varit väl medvetna om betydelsen av distinktionen mellan valkretsnivå och nationell nivå, medan andra förbisett den. Detta förbiseende, när det föreligger, kan möjligen förklara svårigheterna att acceptera Duvergers lag.

En annan omständighet är att flera av dem som yttrat sig om Duvergers lag förefaller ha utgått från den hårda formuleringen att majoritetsval leder till tvåpartisystem, snarare än från den mjuka formuleringen att majoritetsval tenderar att reducera antalet partier. När de därefter räknat antalet partier i länder med majoritetsval och funnit länder med mer än två partier, har de förkastat lagen. Att det barn, som skulle blivit kvar om man i stället utgått från den mjukare formuleringen, då också åkte ut med badvattnet tycks man inte ha bekymrat sig om.

Listval och disciplin

Den andra hypotesen är att ett proportionellt valsystem, och då i synnerhet ett sådant av utpräglad listkaraktär, sätter kraftiga disciplinmedel i partiledningarnas händer. Eftersom hypotesen enbart gäller medel för disciplin, inte incitament till disciplin, är förekomsten av proportionella listval inte tillräcklig för att ge upphov till disciplinerade partier. Det krävs också incitament för att använda de medel som listvalen tillhandahåller. Frågan om när sådana incitament kan tänkas föreligga återkommer jag till i det följande. Det skall också betonas att den disciplin som närmast avses är den hos partiernas representanter i legislaturen, och främst vad gäller deras voterande. Om incitament finns, och medlen alltså utnyttjas, är det sålunda i första hand partigrupperna i legislaturen som disciplineras och hålls samman, framför allt i voteringarna.

I den statsvetenskapliga litteraturen är denna hypotes inte alls diskuterad på samma utförliga och systematiska sätt som Duvergers lag, men här och där finns den ändå formulerad. Duverger skriver t ex (Duverger, 1964, s 183) att "proportional representation with fixed lists and the ranking of candidates in strict order naturally makes parliamentary representatives dependent on the leaders within the party who prepare the lists and determine the order of the names". Och Shugart och Carey talar i ett sammanhang (Shugart & Carey, 1992, s 173) om "other mechanisms, such as a closed party list, by which party leaders exert discipline over their rank and file". Några förnekanden av hypotesens riktighet har åtminstone inte jag stött på.

Men trots dessa instämmanden i litteraturen kan motiveringen för hypotesen knappast vara så enkel som citaten låter ana, nämligen att den eller de partiinstanser som gör upp kandidatlistorna i ett proportionellt system lätt kan utesluta omedgörliga kandidater. Vore det bara fråga om detta skulle man ju på samma sätt kunna hävda att berörda partiinstanser i ett majoritetsvalsystem också skulle kunna föra undan de alltför obekväma, dvs hindra dem från att ställa upp för partiet. Motiveringen bygger snarare på två mera grundläggande förhållanden, nämligen dels att kampanjarbetet är en långt mer kollektiv verksamhet i ett system med proportionella val än i ett majoritetsvalsystem, dels att ett proportionellt system, till skillnad från ett med majoritetsval, faktiskt förutsätter politiska partier.

Beträffande det första är det lätt att se att de ansträngningar som en kandidat i ett majoritetsvalsystem gör för att bli vald, i sin enmansvalkrets, kommer kandidaten själv tillgodo i långt större utsträckning än motsvarande ansträngningar av en kandidat i ett proportionellt system. I ett majoritetssystem kan väljarna renodlat belöna den enskilda kandidaten genom att ge den sina röster, vilket omvänt innebär att kandidaten i sitt valarbete i betydande utsträckning verkar, eller i varje fall kan verka, för sin egen sak. I ett renodlat proportionellt system, där det inte finns någon möjlighet för väljarna att premiera den enskilde kandidaten, kommer varje kandidats eventuella valarbete däremot med nödvändighet också partiets andra kandidater till del. Den enskilde kandidatens arbete innebär med andra ord i mycket betydande utsträckning att en kollektiv nyttighet produceras.

Detta betyder rimligen mycket för incitamenten till kampanjarbete. I ett majoritetsvalsystem har den enskilde kandidaten starka incitament för eget arbete i den egna valkretsen. I ett proportionellt system är det knappast så. Där måste man i stället sannolikt komma upp en bit i partiorganisationen för att kampanjincitamenten skall ha någon styrka att tala om. Ju högre upp i partihierarkin en funktionär befinner sig, desto mer får han eller hon sannolikt själv njuta resultaten av det egna kampanjarbetet. Effekten blir att kampanjarbetet, i ett proportionellt system, tenderar att föras uppåt i partiorganisationerna, i riktning mot och ända fram till partiledningarna. Denna tendens till centralisering gäller kampanjarbetets alla delar, t ex formuleringen av valprogrammet och själva agitationens bedrivande. Av detta följer då också att de centrala partiledningarna, om de så önskar, med framgång kan göra anspråk på att få det sista ordet beträffande kandidatlistornas utformning. I ett majoritetsvalsystem är förhållandena drastiskt annorlunda. I ett sådant system kan den enskilde representanten i legislaturen ofta med rätt göra anspråk på att själv ha lagt grunden för sin egen framgång. En sådan representant står därför starkare gentemot partiet, och har mer egen auktoritet gentemot detta, än representanten i ett proportionellt system. Detta innebär förstås också att representanten i majoritetssystemet är mera svårtyglad.

I själva verket är det ju t o m så att ett majoritetsvalsystem, till skillnad från ett proportionellt system, klarar sig bra utan partier. Något principiellt hinder för att de kandidater som ställer upp är partilösa finns inte. Det går lika bra att rösta på sådana kandidater som på sådana med partitillhörighet. I ett proportionellt system är det däremot alltid något som skall representeras i proportion till det antal röster det erhållit, och detta något är just partier. Detta innebär också att väljaren i ett majoritetsvalsystem kan betrakta sin röst som en röst på ett parti, eller på en person, eller något mittemellan. I ett renodlat proportionellt listsystem är det däremot svårt att betrakta rösten som något annat än en röst på ett parti. Konsekvensen blir att en stark och omedgörlig kandidat i ett majoritetsvalsystem, som partiledningen vill göra sig av med, i stället kan ställa upp på egen hand. Det proportionella systemets logik utesluter ett sådant agerande.

Argumentationen beträffande proportionella val har så här långt gällt vad jag uttryckligen kallat rena listval. Tänker vi oss andra mindre renodlade typer av proportionella val så håller slutsatserna inte längre fullt ut. Många olika typer av avvikelser från det renodlade är tänkbara. En intressant avvikelse är att ett partis stadgar, även i ett land med ett renodlat proportionellt valsystem, föreskriver att någon form av primärval skall användas när kandidatlistorna tas fram. Då bryts det mönster som beskrivits ovan, i synnerhet om resultatet av primärvalet är bindande. Kandidatnomineringen kan då inte längre användas i disciplinerande syfte, i alla händelser inte av partiledningen. I så fall är det emellertid också fullt tänkbart att partiledningens incitament att utföra kampanjarbete, på gott eller ont, minskar.

En annan tänkbar avvikelse är att val, som i huvudsak är proportionella, kompletteras med någon form av personval. Då kan åtminstone de kandidater som framgångsrikt lyckas använda sig av detta institut bli mer svårtyglade. Inslag av direkt demokrati, i vissa utformningar, kan ytterligare förstärka denna effekt av personval. Jag har t ex i ett annat sammanhang (Moberg, 1999, s 357f) föreslagit att en tillräckligt stor minoritet av ledamöter i den svenska riksdagen skall kunna kräva att ett förslag som fallit i riksdagen skall föras ut till beslutande folkomröstning. Om detta genomfördes skulle det kraftigt öka riksdagsledamöternas möjligheter att personligen profilera sig. Även så finns det emellertid en gräns för hur långt profileringen kan gå. Profileringen sker ju hela tiden med utgångspunkt från en position på en partilista, och den positionen kan den profilerande politikern när som helst bli av med, om partiledningen så önskar. Men det är förstås också sant att partiledningen kan finna det svårt, och skadligt för den egna saken, att avföra en självständig och svårtyglad kandidat från listan, om denne är välkänd och populär bland medborgarna. Kandidaten förfogar dock inte över den möjlighet som en kandidat i ett majoritetsvalsystem alltid har, om konflikten skulle drivas till sin spets, nämligen att lämna partiet och "köra" på egen hand.

Parlamentarismens effekter

Den tredje hypotesen är att parlamentarism, i synnerhet i kombination med proportionalism, ger starka incitament att skapa centraliserade, disciplinerade partier. Inte heller denna hypotes har varit föremål för någon systematisk diskussion. Vad som finns är enstaka uppfattningar om saken, uttryckta närmast i förbigående. Till skillnad från vad som var fallet med den föregående hypotesen går emellertid dessa spridda uppfattningar inte i samma riktning. Några författare stöder hypotesen, andra förnekar i stället dess riktighet.

En disciplinerande mekanism som ofta åberopas, framför allt med hänsyftning på brittisk politik, är parlamentsledamotens rädsla för att förlora sin plats i nyval. Cox (Cox, 1987, s 80ff) ger en intressant redogörelse för en diskussion om dessa ting som förts sedan lång tid, bl a med tidiga inlägg av Walter Bagehot på 1860-talet. Den observerade partidisciplinen förklarades i denna diskussion bl a med att regeringen kunde hota med parlamentsupplösning och nyval i händelse av voteringsförlust. Måna om sina egna parlamentsplatser valde ledamöterna i regeringspartiet då att stödja regeringen, även om deras uppfattningar egentligen var avvikande. En svårighet med denna idé, som påtalades i diskussionen, var att den inte förklarade den disciplin som också fanns i oppositionspartiet. I modern tid har Duverger anslutit sig till den nämnda förklaringen. Han skriver sålunda (Duverger, 1964, s 404) att "the British government often uses the vote of confidence, and thereby the threat of dissolution, and a new election, as a disciplinary weapon within its own party". I samma anda skriver Shugart och Carey (Shugart & Carey, 1992, s 173) att i parlamentariska system, som blivit fullt utvecklade, "the existence of the institution of the vote of no-confidence has mandated an imposition of discipline. This party discipline in an archetypal parliamentary system (such as the United Kingdom, New Zealand, or Norway, for example) is sure to be far stronger than in a typical presidential system's assembly ...".

Andra författare hävdar mera allmänt att parlamentarismen faktiskt har en disciplinerande effekt utan att gå in på själva mekanismerna. Citerande en egen uppsats från 1976 skriver t ex Lipset (Lipset, 1990, s 199) om "the tight national party discipline imposed by a parliamentary as compared with a presidential system". I en del fall sägs också att disciplinen faktiskt är så hård att partierna kan betraktas som enhetliga aktörer. I en passage som egentligen gäller andra ting skriver sålunda Hinich och Munger (Hinich & Munger, 1994, s 134) plötsligt att "The same model holds for parliamentary systerns, where parties, rather than individual candidates, are the main actors in elections". Även Laver och Shepsle (Laver & Shepsle, 1994, s 301) stryker under "the role of the parliamentary-party machine in enforcing party discipline, and hence in enhancing the party to function as a single monolithic actor". Samtidigt förklarar de emellertid (s 309) att "We have not gone into the mechanisms of party discipline, ...". Powell (Powell, 2000, s 60) skriver att "In most parliamentary systems, representatives of the same party vote together", och (s 203) att "tight party discipline [is empirically] the case in almost all parliamentary systerns".

Men även om de flesta författare som alls berör saken menar att parlamentarism befordrar partidisciplin, så finns också undantag. Sartori hävdar sålunda eftertryckligt (Sartori, 1994, s 95, hans kursivering) att "... party solidification and discipline (in parliamentary voting) has never been a feedback of parliamentary government. If a system is assembly-based, atomized, unruly, magmatic, on its own intertia it will rernain as it is. I cannot think of any party system that has evolved into a veritable 'system' made of strong, organization-based mass parties on the basis of internal parliamentary learning."

Den statsvetenskapliga litteraturen innehåller alltså spridda uttalanden om parlamentarismens eventuellt partidisciplinerande effekter. Någon systematisk diskussion är det inte fråga om. Intresset tycks också i första hand gälla majoritetsvalsystem, framför allt det brittiska, snarare än proportionella system. Den här framförda hypotesen gäller emellertid i första hand proportionella system, eftersom den ju säger att parlamentarism, i just sådana system, ger partierna starka incitament att uppträda disciplinerat. Bakgrunden till hypotesen är också i det väsentliga en annan än den ovan nämnda föreställningen om disciplinerande upplösningshot.

Det för mig grundläggande är i stället föreställningen att det är viktigt för partierna i ett parlamentariskt flerpartisystem att tillhöra regeringen, eller att åtminstone ingå i den grupp av partier som utgör regeringens parlamentariska underlag. Att det är viktigt att tillhöra regeringen kan synas självklart. Samtidigt är det emellertid inte alldeles enkelt att trovärdigt och exakt säga varför det är viktigt. I Moberg (Moberg, 2000) behandlas denna fråga mera ingående - bl a finns där ett teorem som säger att det är omöjligt att förklara förekomsten av en koalitionsregering inom ramen för en endimensionell spatial modell. Senare i denna uppsats, i avsnittet "Politiken i de fyra huvudfallen", kommer vi att se att regeringsmedverkan är viktig därför att den ger en möjlighet att tillgodose egna särintressen.

Hur som helst så är det alltså viktigt att tillhöra regeringen, och eftersom vi här i första hand diskuterar system med proportionella val, och därmed sannolikt med ett flertal partier, så är de regeringar som kan bli aktuella i allmänhet koalitionsregeringar. Sådana regeringar kommer till efter förhandlingar mellan berörda partiers ledningar om den kommande regeringspolitiken. För partiledningarna är det i dessa förhandlingar av avgörande betydelse att kunna uppträda auktoritativt på partiets vägnar. De måste veta att de löften de ger de andra koalitionsmedlemmarna i huvudsak kan hållas, vilket i sin tur innebär att de måste vara rimligt säkra på att den egna gruppen i legislaturen, när den dagen kommer, voterar i enlighet med givna utfästelser. Partierna måste med andra ord vara väl disciplinerade. Det parti som gör sig känt för att brista i detta avseende kan knappast räkna med att bli taget på allvar av de övriga, och därmed inte heller med några regeringsplatser. Det är detta som ger de starka incitamenten till partidisciplin.

Aktörerna i de fyra huvudsystemen

Med utgångspunkt från de partiformande mekanismer som beskrivits i de tre grundhypoteserna är det nu möjligt att härleda ytterligare hypoteser om aktörsuppsättningen i de fyra huvudtyperna av författningar. Resultatet visas i figuren nedan.

Aktörerna i de fyra huvudsystemen

I den första typen av författning, dvs en författning präglad av parlamentarism och proportionella val, finns till att börja med ingen mekanism som påtagligt reducerar antalet partier. Vi får alltså sannolikt väsentligt fler än två partier, kanske fem till tio stycken. Vidare är incitamenten till partidisciplin starka, och effektiva medel för att upprätthålla disciplin finns också. Partierna blir alltså sannolikt så sammanhållna och disciplinerade att de kan hållas för enhetliga aktörer, och några andra aktörer behöver man därför sannolikt inte räkna med. Alla (utåt verkande) aktörer är partier. Detta innebär bl a att alla folkligt valda aktörer är partiska - det finns inte någon vald aktör som har till huvuduppgift att värna om det allmänna bästa. Vi får en aktörsuppsättning sådan som den i figurens övre vänstra del.

Om vi i stället har en författning med majoritetsval och parlamentarism, så hamnar vi i figurens övre, högra del. Det finns starka mekanismer som reducerar antalet partier och i figuren är två partier inlagda. Incitamenten till disciplin är möjligen inte lika starka som i fallet med parlamentarism och proportionella val, eftersom marginalerna i omröstningarna i legislaturen tenderar att bli större när två partier dominerar. Under alla förhållanden är medlen för att upprätthålla disciplin svagare. Partierna blir alltså mindre sammanhållna, och kommer åtminstone delvis att präglas av en lägre disciplin. Partierna markeras därför i figuren med streckade linjer i stället för heldragna. En annan sida av denna begränsade partidisciplin är att åtminstone en del enskilda ledamöter i legislaturen spelar roller som självständiga aktörer. I detta system finns alltså inte bara partiaktörer utan också personaktörer. På samma sätt som i det föregående systemet finns ingen vald aktör, varken något parti eller någon person, som har till uppgift att värna om det allmänna goda.

Jag har alltså valt att illustrera kombinationen parlamentarism och majoritetsval med ett system som innehåller två dominerande partier (som t ex Storbritannien). Det är emellertid klart att reduceringen av antalet partier inte behöver gå så långt, att man även med parlamentarism och majoritetsval av olika skäl kan få fler än två partier, och t o m väsentligt fler än två (som t ex i Indien). Analysen av politiken blir då väsentligt annorlunda. Bl a får man, för att något föregripa den kommande framställningen, en koalitionsbildningsprocess och därmed likheter med politiken i fallet med parlamentarism och proportionella val. I fortsättningen kommer jag emellertid att förbigå dessa komplikationer. Jag kommer att förutsätta att system som karaktäriseras av parlamentarism och majoritetsval har två dominerande partier.

De båda nedre bilderna illustrerar presidentsystem. I båda bildernas övre halva är presidenten med sin exekutiv markerad, och i de undre halvorna ser vi aktörerna i legislaturen. Beträffande presidenten förefaller det till att börja med möjligt att denne i båda fallen, och åtminstone ibland, kan ses som en det allmänna godas tjänare. Han eller hon kan alltså i väsentliga stycken ha andra egenskaper än någon aktör i de parlamentariska systemen. Ett huvudskäl till detta är att ett presidentval ofta, i realiteten och i huvudsak, kan betraktas som ett val mellan två personer i en enda landsomfattande valkrets. För att bli vald måste en kandidat därför få stöd från åtminstone halva valmanskåren, och för att få det måste kandidaten rikta sig till långt fler än så. I en sådan situation förefaller det angeläget att inte trampa några väljargrupper på tårna, och därmed också att inte stödja olika särintressen. Ett särintresse, så som det definierats här, tillgodoses ju på andras bekostnad, dvs genom att några trampas på tårna. I ett land med starka, sammanhållna partier kan detta eventuellt medföra att en president eller presidentkandidat, även om han eller hon kommer från ett parti, och till en del är beroende av det, likväl till en del också försöker fjärma sig från det. I fransk politik är det i sådana sammanhang brukligt att tala om en Élysée-effekt (Charlot & Charlot, 1992, s 133ff).

Den vänstra av de båda nedre bilderna illustrerar presidentstyre med proportionella val. Eftersom valen är proportionella finns det anledning att räkna med ett betydande antal partier. Vidare innebär proportionalismen att medel för disciplin finns tillgängliga. Det är emellertid inte självklart att dessa medel kommer att användas, eftersom det är oklart vilka incitamenten skulle vara. Den sorts incitament som parlamentarism ger upphov till kan ju inte finnas, men möjligen finns det andra. Det kan alltså, beroende på omständigheterna, finnas både disciplinerade och odisciplinerade partigrupper i legislaturen, och med eventuella odisciplinerade grupper följer förstås också ett antal mer eller mindre självständiga personaktörer.

I den högra nedre bilden slutligen illustreras aktörsuppsättningen i fallet med presidentstyre och majoritetsval. Majoritetsvalsystemet reducerar antalet partier, i extremfallet till två, och systemet innebär också att proportionalismens disciplinmedel saknas. Presidentsystemet gör vidare att parlamentarismens incitament till disciplin saknas. Partierna kommer alltså att spela en förhållandevis liten roll, och snarare än partiaktörer bör vi få ett stort antal personaktörer - i princip lika många som antalet ledamöter i legislaturen. Detta illustreras av de många småcirklarna i bildens nedre del.

Två villkor om partiegenskaper och systemfunktion

Villkorens allmänna natur

De tidigare formulerade tre grundhypoteserna handlade om mekanismer som formar, eller bidrar till formandet, av partier och partisystem i den ena eller andra riktningen. De samband som jag nu skall ta upp är av en något annorlunda natur och kan närmast beskrivas som villkor. De anger vilka egenskaper som partier och partisystem bör, eller kanske t o m måste ha, för att en viss typ av författning eller styrelseskick skall fungera på avsett sätt.

Det första villkoret säger att partierna i ett parlamentariskt system, för att detta skall fungera som tänkt, måste vara sammanhållna och disciplinerade. Med hänsyn till detta är det alltså bra att åtminstone vissa parlamentariska system, enligt den andra och tredje hypotesen i avsnittet "Tre hypoteser om partiformande mekanismer", tenderar att ge upphov till just sådana partier. I sådana fall arbetar hypotesen och villkoret så att säga hand i hand. Det behöver emellertid inte vara så. Ett parlamentariskt system kan också, som vi skall se i det följande, ha partier som genom att t ex bara vara löst sammanhållna, och samtidigt alltför många, försvårar eller omöjliggör systemets funktion.

Det andra villkoret gäller presidentsystem och säger att partierna i ett sådant, för att det skall fungera väl, inte får vara sammanhållna och disciplinerade. Detta krav är alltså rakt motsatt det som gäller för parlamentariska system. Här är det, som vi skall se i det följande, inte alls givet att detta villkor arbetar hand i hand med tendenserna i systemet i övrigt. I ett presidentsystem kan mycket väl finnas incitament som premierar just sammanhållna och disciplinerade partier.

Parlamentarismens krav

Det första villkoret är alltså att parlamentarismen för sin funktion kräver välkonsoliderade, disciplinerade partier. I synnerhet gäller detta, på samma sätt som hypotesen om parlamentarismens disciplinerande effekter ovan, om parlamentarismen är kombinerad med proportionalism. Detta parlamentarismens krav på väl konsoliderade partier förefaller vara tämligen allmänt erkänt inom statsvetenskapen, i synnerhet om kravet uppfattas som allmänt och utan någon speciell urskiljning av proportionella system. Sartori skriver t ex (Sartori, 1994, s 94, hans kursivering) att: " ... parliamentary democracy cannot perform in any of its varieties - unless it is served by parliamentary fit parties, that is to say, parties that have been socialized (by failure, duration, and appropriate incentives) into being relatively cohesive and/or disciplined bodies. ... indeed, disciplined parties are a necessary condition for the 'working' of parliamentary systems." Laver och Shepsle hävdar på samma sätt (Laver & Shepsle, 1996, s 29f) att "The effective operation of parliamentary democracy ... depends upon ... disciplined behavior by political parties in the government formation process". Och Lijphart skriver så här (Lijphart, 1994, s 98): "In parliamentary systems, reasonably disciplined and cohesive parties are required because they have to support cabinets in office."

Statsvetarna förefaller alltså vara överens om att det finns ett villkor av detta slag, men likväl är de inte särskilt artikulerade om skälen. Rimligen bör dessa kunna utvecklas så här. Exekutiven eller regeringen måste, för att kunna verka, ha ett visst mått av fasthet och beständighet. För att detta skall vara möjligt måste det parlamentariska förtroendet ha samma egenskaper. Av detta skäl är det inte tillräckligt om en månghövdad, anonym och tillfällig majoritet i legislaturen vid ett visst tillfälle väljer en exekutiv och uttalar sitt förtroende för den. Ett sådant förtroende kan ju försvinna när som helst. Det är i stället nödvändigt för exekutiven att fortlöpande veta varifrån förtroendet kommer, och att kunna räkna med att det består. Det är därför angeläget att förtroendet uttalas av ett begränsat antal väl sammanhållna grupper, med en tydlig och klar identitet över tiden. Sådana grupper är just politiska partier.

Detta villkor om parlamentarismens krav på disciplinerade partier kan vidareutvecklas på följande sätt. I ett proportionellt system med påtagligt fler än två partier är disciplinkraven rimligen förhållandevis stora, eftersom voteringsmarginalerna i legislaturen ofta kan förväntas vara knappa. I ett majoritetsvalsystem, där det största partiet ofta är mycket större än det andra partiet, och voteringsmarginalerna därmed rejält tilltagna, blir disciplinkravet mindre. Eftersom disciplinmedlen också är starka i det tidigare fallet, så bör parlamentarism, åtminstone utifrån den här anlagda synpunkten, kunna fungera väl i kombination med såväl proportionella listval som vanliga, enkla majoritetsval (first past the post). Men möjligen, vilket är en intressant hypotes, är det bara dessa två typer av valsystem som kan kombineras med parlamentarism. Det franska systemet med majoritetsval i två omgångar (scrutin majoritaire à deux tours) kan t ex ge upphov till problem. Mycket talar för att man med detta system, på samma sätt som med ett proportionellt system, får ett flertal partier, samtidigt som disciplinmedlen inte alls är lika starka som i det proportionella systemet. Man får alltså ett flertal tämligen odisciplinerade partier, och möjligen gör detta ett parlamentariskt system funktionsodugligt. Möjligen var just detta den fundamentala svagheten i de franska författningarna före den femte republikens tid.

Det är inte bara helt nya valmetoder som kan leda till funktionsstörningar i ett parlamentariskt system. Även enkla modifieringar av huvudmetoderna kan tänkas ge liknande effekter. Om t ex ett renodlat proportionellt valsystem kompletteras med ett personvalsinstitut, och partierna därmed blir mindre disciplinerade på det sätt som beskrevs i underavsnittet "Listval och disciplin" ovan, så kan detta uppenbarligen skapa problem. Det är märkligt att denna aspekt observerats så lite i diskussionen om det nya svenska personvalsinstitutet, trots att vikten av starka regeringar, dvs regeringar med ett tillräckligt och fast underlag i legislaturen, så ofta betonas i författningsdebatten.

Presidentstyrets krav

Det andra villkoret säger att partierna i ett presidentstyre, om detta skall fungera, inte får vara alltför väl sammanhållna och disciplinerade. Varje partis enskilda ledamöter i legislaturen måste tvärtom åtnjuta en betydande frihet att agera efter eget skön. Detta villkor omnämns mycket sällan i den statsvetenskapliga litteraturen. En författare som nämner det är dock Sartori, som skriver (Sartori, 1994, s 94) att "under conditions of divided government", dvs vid presidentstyre och i händelse av olika politisk färg på exekutiv och legislatur, "stalemate is avoided precisely by party indiscipline". Med disciplinerade partier kan beslutsmaskineriet alltså lätt gå i baklås. Ett antal partier kan t ex gå emot ett lagförslag som framförs av presidenten, även om de sympatiserar med det, för att på så sätt, genom utpressning, tilltvinga sig fördelar av ett eller annat slag. Om partierna däremot är svaga, och de enskilda ledamöterna i legislaturen därför till stor del agerar på egen hand, blir det avsevärt svårare att obstruera på detta sätt. Det blir svårt att organisera koalitioner av ledamöter och dessa blir därför på ett helt annat sätt hänvisade till att rätt och slätt rösta för sådant de tycker är bra, och mot sådant de tycker är dåligt. Dessa synpunkter kommer att utvecklas ytterligare i underavsnittet "Hur interagerar aktörerna?" nedan.

Politiken i de fyra huvudfallen

Några begrepp

Vi har nu kommit så långt, både beträffande identifieringen av de väsentliga aktörerna, och beträffande några fundamentala villkor för ett gott styre, att det är möjligt att börja dra slutsatser, dvs härleda hypoteser om politikens former, och resultat, i de fyra huvudfallen. Som en förberedelse skall jag först bara precisera några begrepp som beskriver förhållandet mellan väljare och valda eller, för att anknyta till modern organisationsteori, förhållandet mellan den demokratiska politikens principaler och agenter (se t ex Milgrom & Roberts, 1992). En huvuddistinktion i sammanhanget är den mellan delegation och instruktion.

Delegation, som är den enklare av de båda relationerna, innebär helt enkelt att väljaren har ett allmänt förtroende för den valde, t ex beroende på hans eller hennes personlighetsegenskaper. När väljaren väljer så förväntar han sig alltså bara allmänt att den valde, i efterhand uppkommande situationer och efter omständigheterna, skall verka på ett förnuftigt sätt. Enkla och tydliga fall av delegation föreligger i alla vanliga föreningar. Relationen mellan de väljande medlemmarna och de som valts till ordförande, sekreterare, och andra poster, är regelmässigt delegation.

Vid instruktion väljs inte bara funktionärer till olika poster, utan de som väljs förses också med mer eller mindre bindande instruktioner, eller program, för vad de skall uträtta. I realiteten går det ofta så till att de som kandiderar, för att bli valda, inte bara, och kanske inte ens väsentligen, framhåller sina egna speciella personliga förutsättningar, utan framför allt säger sig skola verka för genomförandet av de och de reformerna. Men även om det går till på det sättet så är det naturligtvis möjligt att i formell mening, och efter valet, tala om en instruktion från den väljande till den valde.

Instruktioner kan i sin tur vara av olika slag, och jag kommer i det följande att tala om specifika och generella instruktioner. En instruktion är specifik om den innebär att den valde skall verka för ett särintresses tillgodoseende. En instruktion är generell om den innebär att den valde skall verka för ett allmänintresses tillgodoseende. Generella instruktioner kan ofta vara av ideologisk karaktär. Detta pekar naturligtvis i sin tur på behovet av att göra en distinktion mellan instruktioner som faktiskt tjänar allmänintresset, och sådana som av sina sympatisörer uppfattas, eller påstås, göra det. I det följande bortser jag dock från dessa senare distinktioner.

Med dessa definitioner i bagaget kan vi nu ge oss i kast med frågorna om politikens former och resultat i de fyra olika författningsfallen. En första viktig fråga gäller aktörernas agerande för att få till stånd, eller för att stoppa, olika beslut. Hur samspelar aktörerna sinsemellan därvidlag? Hur formeras beslutsföra konstellationer? Och blockerande konstellationer? Men detta är inte den enda frågan av intresse och betydelse. En andra viktig fråga gäller aktörernas samspel med sina väljare. Hur gör aktörerna för att bli valda? Vilka strategier utnyttjar de? En tredje grundläggande och viktig fråga gäller utanförstående lobbyisters förhållande till de valda aktörerna. Hur beter sig dessa för att påverka aktörerna? Varför är aktörerna mera känsliga för vissa typer av lobbystrategier än för andra? Alla dessa frågor, som i stora stycken får olika svar i de fyra olika författningsfallen, kommer att behandlas i det följande under dessa rubriker:

Hur interagerar aktörerna?
Hur beter sig aktörerna för att vinna röster?
Hur beter sig utanförstående för att påverka aktörerna?

Hur interagerar aktörerna?

En i detta sammanhang grundläggande distinktion är den mellan avgörande och blockerande koalitioner. En konstellation är avgörande om den är sådan att den, enligt författningen, kan genomdriva ett beslut, dvs få till stånd en förändring av status quo. En konstellation är blockerande om den, återigen enligt författningens beslutsregler, kan förhindra genomdrivandet av ett beslut, dvs låsa situationen vid status quo. Ibland, t ex om besluten fattas av en enda församling och regeln enkel majoritet tillämpas, är det lika lätt eller svårt att bilda avgörande koalitioner som blockerande sådana. I andra fall, t ex om beslut i två kamrar krävs och vardera kammaren tillämpar enkel majoritet, är det betydligt enklare att bilda en blockerande koalition än en avgörande. Frågan om aktörernas interaktion tar framför allt sikte på förekomsten av koalitioner av dessa båda slag, och mekanismerna bakom dem, i olika författningstyper.

Beträffande dessa mekanismer är det viktigt att skilja på spontant och taktiskt voterande. Spontant voterande föreligger när en aktör voterar till förmån för sådant som aktören, eller de den representerar, finner vara bra, och mot sådant som på samma sätt uppfattas som dåligt. Taktiskt voterande föreligger när en aktör röstar mot sådant som den, eller de den representerar, anser vara bra. Syftet kan vara att tvinga fram ett ännu bättre förslag i den fråga det gäller, men aktören kan möjligen också ha det mer korrupta syftet att tilltvinga sig själv, eller de som representeras, någon form av belöning som inte har med sakfrågan att göra. Den voterandes röst får med andra ord ett pris. Med hjälp av denna distinktion kan man få ett visst perspektiv på det problem som består i att två kamrar fattar olika beslut, eller i att en president och en legislatur fattar olika beslut. Statsvetare kan ibland t ex säga att beslutsmaskineriet går i baklås (på engelska stale-mate eller grid-lock). Det förefaller nu uppenbart att om en situation av det beskrivna slaget uppstår som ett resultat av spontant röstande, så är det inte något problem alls. Det stoppade förslaget bör helt enkelt inte gå igenom. Om låsningen däremot är ett resultat av taktiskt röstande så är ju innebörden att ett förslag, som borde gå igenom, stoppats. Detta är självklart inte bra, och kan ses som ett resultat av att det varit alltför lätt att bilda en blockerande koalition.

I ett parlamentariskt-proportionellt system är det alltså interaktionen mellan det begränsade antalet tämligen renodlade partiaktörer som intresserar oss. I ett sådant system bildas koalitionsexekutiver som p g a de disciplinerade partierna har förutsättningar att vara tämligen stabila. Eftersom val i allmänhet leder till en förändrad sammansättning av legislaturen nybildas exekutiven normalt omedelbart efter ett val. Därefter kan den emellertid mycket väl sitta valperioden ut. Den intressanta interaktionen mellan aktörerna i denna typ av system sker alltså i det väsentliga i slutna förhandlingsrum i direkt samband med regeringsbildningen. Partierna försöker då hitta en konstellation, som kan enas om ett regeringsprogram och få stöd för detta i legislaturen. Förhandlingarnas resultat blir en regering som dels är bestämd till sin sammansättning, dels har ett program som de ingående partierna kommit överens om. Därefter ägnar sig regeringen åt att bit för bit lägga fram sina förslag i legislaturen och därigenom genomföra sitt program. Detta är från interaktionssynpunkt av underordnat intresse. Partierna uppträder då i det väsentliga i redan låsta formationer.

De avgörande koalitionerna, eller snarare den avgörande koalitionen, bildas alltså i och med att regeringen tillkommer. Blockeringar och taktiskt uppträdande i detta system förekommer också framför allt i samband med regeringsförhandlingarna. Ett parti kan t ex i det skedet göra sin för de övriga önskvärda medverkan i regeringen beroende av någon väsentlig eftergift till partiets förmån.

Eftersom det är viktigt för partierna att tillhöra exekutiven, så påverkas deras program sannolikt av detta villkor. Programmen får en sådan utformning att de kan tas till utgångspunkt för förhandlingar. En väsentlig omständighet i detta sammanhang är att det är lättare att förhandla om intressen än om ideologier. Det är lätt för partier att komma överens om att stödja varandras intressen enligt modellen att vi stöder ert intresse A om ni stöder vårt intresse B, medan kompromisser i ideologiska frågor ofta är utomordentligt komplicerade eller kanske t o m omöjliga. Detta ger upphov till följande hypoteser om partiers program, och regeringsprogram.

Alla partiers program innehåller sannolikt specifika instruktioner.
Generella instruktioner behöver inte ingå i alla partiers program, och när de ingår är de sannolikt diffusa och avslagna.
Ett regeringsprogram som innehåller enbart specifika instruktioner är ingen omöjlighet.
Ett litet parti kan ha generella instruktioner i sitt eget program, men det kan knappast få in dem i ett regeringsprogram.
Om ett regeringsprogram innehåller generella instruktioner, och i den bemärkelsen har ett ideologiskt inslag, så kommer dessa instruktioner sannolikt från ett stort dominerande partis program. Antingen bildar detta parti ensamt regering, eller också är förekommande koalitionsuppgörelser av blandat slag. De kan t ex innebära att ett litet parti stöder, eller åtminstone tolererar, det stora partiets ideologi i utbyte mot att det stora partiet stöder något särintresse som det lilla partiet företräder.
Partier som sinsemellan har motstridiga och klart artikulerade generella instruktioner i sina program, har sannolikt svårt att komma fram till överenskommelser också om specifika instruktioner. Rörelsefriheten för sådana partier är alltså begränsad.
Ett parti som inte har några generella instruktioner i sitt program kan välja sina koalitionspartners fullständigt fritt. Ett sådant parti kan lätt skaffa sig en vågmästarställning i koalitionsförhandlingar. Det kan t ex hota att lämna en viss tänkt koalition, med en viss ideologisk inriktning, för att i stället ansluta sig till en annan möjlig koalition, med en annan ideologisk inriktning, och på så sätt uppnå betydande fördelar för egen del. Det är framför allt i dessa sammanhang som vi finner exempel på det som ovan kallades taktiskt beteende.
Ett parti med starkt artikulerade och kontroversiella generella instruktioner i sitt program framstår som en oacceptabel koalitionspartner för alla övriga partier. Om möjligt ställs ett sådant parti, av de övriga, utanför alla regeringsförhandlingar, och blir såtillvida utan inflytande.

Av de nu nämnda förhållandena kan ytterligare några slutsatser dras. Eftersom politiken i så hög grad får en intresseinriktning är det för det första sannolikt att bildade koalitioner blir minimalt vinnande i William Rikers mening, dvs de blir så små som möjligt, så länge de är avgörande (Riker, 1962). De utanförstående, som exploateras, blir då så många som möjligt, och de som delar på bytet så få som möjligt. Vidare har en en gång bildad avgörande koalition, dvs en regering, goda förutsättningar att bli bestående under lång tid, åtminstone under en stor del av valperioden. Några täta ombildningar av konstellationer, t ex från fråga till fråga, sker inte. Med detta är också sagt att de utanförstående, förlorarna, på samma sätt får finna sig i sitt öde under lång tid. I detta system har ett tillräckligt stort parti i själva verket goda möjligheter att dominera sitt lands politik under längre tidsskeden, inkluderande flera valperioder, även om partiet hela tiden har mindre än hälften av rösterna. Partiet kan ju alltid bygga koalitioner i vilka medverkande mindre partiers tolerans för den egna ideologin erhålls genom stöd för intressen som de mindre partierna företräder. Slutligen kommer det inte att finnas någon organiserad opposition, t ex i form av en skuggregering. Åtminstone något eller några av de partier, som står utanför den för tillfället existerande regeringen, vill ju sannolikt upprätthålla möjligheten att i framtida regeringsförhandlingar spela en vågmästarroll. I så fall är de sannolikt obenägna att binda sig genom att gå in i en organiserad opposition.

Efter detta är vi så framme vid de parlamentariska systemen med majoritetsval. Det mest grundläggande i detta fall är att regeringarna inte alls behöver vara koalitioner, enpartiregeringar är fullt tänkbara. I det renodlade fallet finns det två aktörer, en större och en mindre. Den större bildar regering och den mindre blir opposition. Någon koalitionsbildning av det slag, som i det föregående parlamentariskt-proportionella fallet gav politiken så mycket av dess karaktär, förekommer inte i detta renodlade fall. Den kanske viktigaste konsekvensen av detta är att partierna inte tvingas in i intressepolitik, de kan mycket väl väsentligen ha en ideologisk orientering. Deras program kan med andra ord väsentligen bestå av generella instruktioner. En annan konsekvens är att ett stort parti trots valmotgångar inte kan bita sig fast vid regeringsmakten som i det parlamentariskt-proportionella fallet. Även av ett annat skäl är det sannolikare här än i föregående fall att val leder till maktskifte, nämligen att små förändringar i partiernas väljarstöd av statistiska skäl brukar leda till stora förändringar i deras representation i legislaturen. Ytterligare en konsekvens av avsaknaden av koalitionsbildning är att en organiserad opposition, i form av ett skuggkabinett, är fullt möjlig och t o m sannolik.

I själva verket blir naturligtvis hela frågeställningen om aktörernas interaktion väldigt speciell om vi bara har två aktörer att räkna med. Som nämndes tidigare kan vi emellertid i detta fall räkna med att en del ledamöter av legislaturen kan spela tämligen självständiga roller. Möjligen kan sådana ledamöter ibland agera taktiskt för att, från egen synpunkt, ytterligare förbättra regeringsförslag, eller för att uppnå någon form av fördelar för sig själva eller sin valkrets.

Det mest karaktäristiska för nästa fall, presidentstyre med proportionella val, är den lätthet med vilken blockerande koalitioner, med taktiska syften, kan bildas. Grundmekanismerna här är dels att makten, som i varje presidentsystem, är delad mellan president och legislatur, dels att koalitionsbildningar i legislaturen kraftigt underlättas av det disciplineringsinstrument som proportionalismen tillhandahåller. I system av detta slag krävs normalt, för att ett förslag skall gå igenom, att både presidenten och legislaturen stöder förslaget. Kan man då mobilisera en majoritet i legislaturen mot förslaget så faller det. Har legislaturen två kamrar, vilket inte är ovanligt i Latinamerika där den här aktuella konstitutionstypen framför allt förekommer, så räcker det, beroende på beslutsreglernas exakta utformning i det enskilda fallet, normalt med en nejröstande majoritet i en av kamrarna för att förslaget skall falla.

Det är väsentligt att obstruktion av det beskrivna slaget, för att vara intressant, måste riktas mot någon med makt att tillfredsställa den obstruerande. Denne någon måste t ex kunna ändra det liggande förslaget, eller ha möjlighet att belöna den obstruerande, eller de denne representerar, på något sätt. Hypotesen är därför att det normalt, och när det verkligen är fråga om obstruktion snarare än om spontan blockering, är medlemmar av legislaturen som blockerar förslag från presidenten, inte presidenten som blockerar förslag från legislaturen. En president i ett system av detta slag kan alltså lätt tvingas in i en roll som utdelare av favörer.

Återstår så fallet med presidentstyre och majoritetsval. Det centrala här är att det, p g a det mycket stora antalet självständiga aktörer, är mycket svårare än i något av de tidigare fallen att aktivt organisera avgörande eller blockerande konstellationer. De transaktionskostnader som är förenade med sådant organisationsarbete är väsentligt högre än i de tre föregående fallen. Hypotesen är därför att det spontana voterandet spelar en långt större roll i detta system än i de föregående. Nya konstellationer av aktörer bildas för varje fråga som kommer upp. Ibland bildar anhängarna till ett förslag en avgörande konstellation, ibland formerar motståndarna en blockerande konstellation. Några fasta mönster finns inte. Konstellationernas sammansättningar varierar från fråga till fråga. Någon tendens för avgörande konstellationer att för det mesta vara minimala finns inte heller. Om ett förslag tas av en stor majoritet är det ingenting att förvåna sig över. Presidenten kan spela en aktiv roll som förslagsställare och förhandlare, och inget principiellt hindrar att han eller hon i betydande utsträckning agerar som det allmänna bästas tjänare. I själva verket har politiken i detta system intressanta likheter med förhållandena i en vanlig förening, med sin ordförande och sitt medlemsmöte eller sin fullmäktigeförsamling. Denna föreningslikhet är här väsentligt större än i något av de tre andra diskuterade fallen.

Hur beter sig aktörerna för att vinna röster?

Jag börjar återigen med det parlamentariskt-proportionella systemet, och då med att beskriva en speciell sorts kampanjstrategi. Därefter ställer jag frågan om denna strategis sannolikhet.

Strategin består i att de olika partierna vänder sig till olika väljargrupper, och då framför allt till sådana som uppfattas politiskt rörliga och alltså består av marginalväljare, och erbjuder dem speciella fördelar. Partierna söker med andra ord få väljare genom att uppträda med specifika instruktioner i sina program. Mera i detalj kan vi tänka oss att varje parti uppträder med något som nästan har karaktär av en ordnad lista med specifika instruktioner, var och en gynnande en speciell utvald grupp. Är det rationellt av partierna att uppträda på detta sätt? Mitt svar är ja. I det system som här diskuteras har vi anledning att vänta oss att de politiska kampanjerna, åtminstone i stor utsträckning, präglas av denna sorts beteende.

För det första, och som vi redan sett, är det lätt att hantera specifika instruktioner av det nämnda slaget i koalitionsförhandlingar. Man kan helt enkelt tänka sig att varje parti som tas in i regeringskoalitionen får instruktionerna på sin lista tillgodosedda, uppifrån och ner, så långt som bestäms av partiets storlek och förhandlingsstyrka i övrigt. Ett parti som vunnit många röster, eller av andra skäl är förhandlingsstarkt, får alltså med fler av sina specifika instruktioner i regeringsprogrammet än ett mindre eller eljest svagare parti.

För det andra är det rationellt för väljarna att rösta på partier som speciellt stöder deras särintressen. Dels är sannolikheten för att förslagen skall bli verklighet riktigt hygglig. Mer än hälften av väljarna blir ju faktiskt representerade i regeringen, eller åtminstone i dess parlamentariska underlag, och regeringsprogrammet kan mycket väl innehålla åtskilliga av de specifika instruktioner som regeringsmedlemmarna för med sig. Dels kan väljarna inte räkna med att uppnå så mycket annat. Väljare som med sin röst hellre skulle vilja verka för ideologiska förändringar, systemförändringar, eller liknande, har inte mycket att hämta i den här aktuella författningstypen. Huvudskälet är att sådana förslag, dvs generella instruktioner, tenderar att bli undanträngda i koalitionsförhandlingarna. Väljarna är därför i allmänhet rationella om de gör en dygd av nödvändigheten. I brist på bättre är det klokast att låta sin röst stödja det egna särintresset.

I ett parlamentariskt-proportionellt system tränger alltså specifika instruktioner ut generella instruktioner. Politiken blir i väsentlig utsträckning inriktad på att tillfredsställa olika särintressen. En viktig konsekvens av detta i sin tur är att valmanskåren blir förhållandevis klart uppdelad i intressegrupper. De olika partierna vet i stor utsträckning var de har sina anhängare och sina motståndare. En agiterande politiker behöver därför inte vara rädd för att kränka väljare, bara han ser till att det är hans motståndare det är fråga om.

I de tre andra författningssystemen är mycket av detta annorlunda. I det parlamentariska systemet med majoritetsval behöver det ju inte finnas några koalitionsförhandlingar, och därmed är också sagt att generella instruktioner mycket väl kan få en väsentlig roll. Politikerna kan i sin agitation ställa upp för generella instruktioner, och väljarna kan finna det meningsfullt att rösta på sådana politiker.

För de båda typerna av presidentsystem gäller generellt att relationen mellan väljare och valda tenderar mot delegation snarare än instruktion. Orsaken är att den enskilda aktören i dessa system inte med rimlig sannolikhet kan ställa i utsikt att genomföra ett visst preciserat program, även om aktören skulle vinna en överväldigande valframgång. Ta t ex en person som kandiderar till en post som kongressledamot i Förenta staterna, eller till posten som president i samma land. Även efter en jordskredsseger är det långtifrån säkert att en sådan person kan genomföra något utlovat program. Hårda förhandlingar i och med kongressen återstår. I dessa system tenderar politiska kandidater därför att "marknadsföra" sina personlighetsegenskaper mer än i parlamentariska system. Kravet på att inte stöta sig med några väljare är också större i dessa system än i parlamentariska system. En konsekvens av detta är att redan existerande privilegier, även om de kan förefalla orättvisa eller orimliga, knappast blir angripna.

Men även om det sagda gäller med viss generalitet för alla presidentsystem, så gäller det mer i fallet med majoritetsval än i det med proportionella val. I det senare fallet ger ju, som vi sett, blockeringsmöjligheten utrymme för en speciell sorts intressepolitik. Det är rimligt att tänka sig att detta på olika sätt också präglar kampen om väljarnas röster, men dessa ting lämnar jag åt sidan här.

Hur beter sig utanförstående för att påverka aktörerna?

Att utanförstående försöker påverka aktörerna i ett demokratiskt system, s k lobbyverksamhet, är ett välkänt fenomen. Jag skall här begränsa mig till några aspekter på sådan verksamhet i parlamentariskt-proportionella system och i presidentsystem med majoritetsval. Dessförinnan vill jag dock anlägga en principiell synpunkt.

Det är viktigt, menar jag, att betrakta relationen mellan en lobbyist och en politisk aktör som en utbytesrelation. Båda ger, och båda tar, och båda är tillfreds med slutöverenskommelsen, annars hade de inte gått med på den. Det kan t ex vara så att den politiske aktören lovar att verka för att vissa beslut tas, och att lobbyisten å sin sida informerar om tänkbara gynnsamma väljarreaktioner, eller t o m lovar att verka för väljarstöd. I princip bör alltså en lobbyrelation analyseras på samma sätt som vilken marknadsrelation som helst. Det är viktigt att förstå vad som byts, och vad det är som gör de båda parterna nöjda. Den olyckliga termen påtryckningsgrupp tenderar att dölja dessa sammanhang. Den ger ett intryck av att lobbyisten på något sätt, nästan med fysisk styrka, tvingar den politiska aktören till eftergifter. Detta är orimligt. Den politiska aktören är naturligtvis fri att göra som han vill. Han gör som lobbyisten vill därför att han får något i utbyte, och därför att han bedömer att nettot blir positivt.

Så till det parlamentariskt-proportionella systemet. De politiska aktörerna utgörs här av ett fåtal sammanhållna, centraliserade politiska partier. Det är därför naturligt att lobbyisterna riktar sig med sina önskemål direkt till partiledningarna. Lobbyverksamheten blir därför koncentrerad och innesluten i stängda rum, och därmed till stor del osynlig. Men även om den inte syns så är den sannolikt mycket effektiv, dels därför att parterna är så få och mäktiga och därför lätt och omedelbart kan göra upp med varandra, men också därför att politiken i ett parlamentariskt proportionellt system i så stor utsträckning är inriktad på att tillgodose särintressen, dvs just sådant som lobbyisterna sysslar med. Det är också rimligt att tänka sig att lobbyismen till stor del är inriktad på att skapa nya förmåner, snarare än på att försvara gamla. Om man bara på rätt sätt väljer ut dem på vars bekostnad förmånerna införs, dvs bland dem som ändå är motståndare, så behöver ju deras obehag inte vara någon politisk nackdel.

I presidentstyret med majoritetsval är allt detta annorlunda. Här finns ett myller av självständiga politiska aktörer och lobbyisterna måste därför, i princip, rikta sig till dessa enskilt, den ena efter den andra. Lobbyverksamheten blir därigenom spridd, synlig och för lobbyisten mycket kostsam, men antagligen inte särskilt effektiv. Det är också sannolikt att verksamheten i större utsträckning än i föregående fall inriktas mot att försvara redan uppnådda förmåner än att få nya införda. Det starka kravet på politikerna i detta system att inte stöta sig med någon talar för att sådana försvarsstrategier har mycket större förutsättningar för framgång än offensiva strävanden. Det är svårt att bygga upp en majoritet för en ny reform, men lätt att för politikern peka på tår som han inte bör trampa på. Är detta riktigt så bör vi också vänta oss ett mönster enligt vilket förmånerna, hur det än i detalj går till, kommer först, och att dessa förmåner därefter ger upphov till försvarande lobbyorganisationer. I det parlamentariskt proportionella systemet är hypotesen den omvända. Vi kan vänta oss att organisationerna kommer först och de förmånsskapande reformerna därefter, som ett resultat av organisationernas verksamhet.

Sammanfattande diskussion

Jag har i det föregående hypotetiskt försökt reda ut i vilken utsträckning, och genom vilka mekanismer, faktiskt existerande demokratiska författningar av olika typer gynnar särintressen. När jag nu skall sammanfatta börjar jag med att göra en distinktion mellan aktivt och passivt gynnande av särintressen. Det första, det aktiva gynnandet, innebär att en grupp personer i samhället får en förmån som gruppen inte haft förut, dvs status quo förändras. Det andra, det passiva gynnandet, innebär i stället att en grupp, som redan åtnjuter något visst privilegium, får fortsätta att göra så, dvs status quo förändras inte.

Med användning av denna terminologi menar jag nu, i enlighet med den föregående framställningen, att tendenser till passivt stödjande av särintressen framför allt finns i olika presidentsystem. Den starkaste tendensen att aktivt gynna särintressen, som möjligen är ett större problem, finns däremot i parlamentariskt-proportionella system. Politiken i dessa system blir extremt intresseorienterad, ständigt inriktad mot att gynna nya särintressen. För dessa system gäller antagligen en politikens motsvarighet till Greshams lag (dåliga pengar driver ut goda), nämligen en lag som säger att specifika instruktioner driver ut generella. Liknande förhållanden skulle man antagligen få i ett parlamentariskt system med majoritetsval, om antalet betydelsefulla partier blev fler än två och koalitionsregeringar därmed nödvändiga. Sådana fall har jag emellertid inte behandlat här.

Även i presidentstyren med proportionella val blir särintressen antagligen ofta aktivt gynnade. Här finns emellertid en viktig skillnad i förhållande till de parlamentariskt-proportionella systemen. I de senare sker gynnandet om man så vill fullt avsiktligt och frivilligt genom att avgörande koalitioner, på det sätt som är tänkt, beslutar om saken. I de proportionella presidentsystemen sker gynnandet snarare genom olyckshändelser, genom att blockerande koalitioner lyckas tilltvinga sig fördelar. I det senare fallet kan det därför vara svårare att skaffa sig en överblick över vilka intressen som faktiskt tillgodoses, och varför. Ett drag av slumpmässighet, och säkert också hemlighetsmakeri, kommer att prägla politiken kring intressena. Systemet öppnar för korruption eftersom belöningarna för att votera rätt gärna hamnar hos de voterande representanterna, snarar än hos dem som representeras.

Men trots skillnaderna är det de två författningstyperna med proportionellt valsystem som enligt mitt resonemang har störst tendens att aktivt gynna särintressen. Ljuset riktas alltså mot detta valsystem. Det förefaller som om såväl parlamentariska system som presidentsystem kan fungera hyggligt med majoritetsval, medan proportionella val i båda fallen, om än på olika sätt, får olyckliga konsekvenser.

Frågan blir då om man på något sätt kan luckra upp, eller förändra, det proportionella valsystemet. Är det t ex möjligt att genom ökade inslag av personval, av direkt demokrati, och andra åtgärder av liknande art, få bort den utpräglade listkaraktären och de därmed sammanhängande disciplineringsmöjligheterna. Ja, det kan man säkert, och säkert vore det i många stycken lyckligt. I presidentstyret med proportionella val skulle det också, enligt resonemanget i avsnittet "Två villkor om partiegenskaper och systemfunktion", leda till att systemet allmänt fungerade bättre. För det parlamentariska systemet med proportionella val är det emellertid precis tvärtom. De föreslagna förändringarna bort från det utpräglade listvalet skulle allvarligt försvåra, och kanske omöjliggöra, systemets funktion. Frankrike före femte republikens tid är ett viktigt memento.

Men även här finns måhända utvägar. En möjlighet är att ta hela steget över till rena majoritetsval och hoppas på att två, bara två, partier skall dominera i den nya jämvikt som så småningom inträder. En annan är att göra som fransmännen och införa någon form av kombination av presidentstyre och parlamentarism.

Litteratur

Blais, A & Massicotte, L, 1996, "Electoral Systems", i Comparing Democracies, Elections and Voting in Global Perspective (red L LeDuc, R G Niemi & P Norris). Thousand Oaks, California: SAGE Publications, Inc, 1996.

Bogdanor, V (red), 1991, The Blackwell Encyclopaedia of Political Science. Oxford: Basil Blackwell Ltd, 1991.

Buchanan, J M & Tullock, G, 1962, The Calculus of Consent, Logical Foundations of Constitutional Democracy. Ann Arbor: The University of Michigan Press, 1962.

Buchanan, J M & Congleton, R D, 1998, Politics by Principle, not Interest - Towards Nondiscriminatory Democracy. Cambridge: Cambridge University Press, 1998.

Charlot, J & Charlot, M, 1992, "France", i Electioneering, A Comparative Study of Continuity and Change (red D Butler & A Ranney). Oxford: Clarendon Press, 1992.

Coase, R H, 1937, "The Nature of the Firm", i Economica, Vol 4, 1937.

Cox, G W, 1987, The Efficient Secret, The Cabinet and the Development of Political Parties in Victorian England. Cambridge: Cambridge University Press, 1987.

Duverger, M, 1964, Political Parties: Their Organization and Activity in the Modern State. New York: Wiley, 1964.

Hinich, M J & Munger, M C, 1994, Ideology and the Theory of Political Choice. Ann Arbor: The University of Michigan Press, 1994.

Laver, M & Shepsle, K A (red), 1994, Cabinet Ministers and Parliamentary Government. Cambridge: Cambridge University Press, 1994.

-, 1996, Making and Breaking Governments, Cabinets and Legislatures in parliamentary democracies. Cambridge: Cambridge University Press, 1996.

Lijphart, A, 1994, "Presidentialism and Majoritarian Democracy: Theoretical Observations", i The Failure of Presidential Democracy, Volume 1, Comparative Perspectives (red J J Linz & A Valenzuela). Baltimore: The Johns Hopkins University Press, 1994.

-, 1999, Patterns of Democracy, Government Forms and Performance in Thirty-Six Countries. New Haven: Yale University Press, 1999.

Lipset, S M, 1990, Continental Divide, the Values and Institutions of the United States and Canada. New York: Routledge, 1990.

Milgrom, P & Roberts, J, 1992, Economics, Organization and Management. Englewood Cliffs, New Jersey: Prentice-Hall International, 1992.

Moberg, E, 1999, "Positive and Normative Aspects of Direct Democracy - The Case of Sweden in a General Context", i Makt utan motvikt - om demokrati och konstitutionalism (red N Berggren, N Karlson & J Nergelius). Stockholm: City University Press, 1999.

-, 2000, ldeological Politics and Interest Politics. www.mobergpublications.se/arguments

Powell Jr, G B, 2000, Elections as Instruments of Democracy - Majoritarian and Proportional Vvisions. New Haven: Yale University Press, 2000.

Rae, D W, 1967, The Political Consequences of Electoral Laws. New Haven: Yale University Press, 1967.

Riker, W H, 1962, The Theory of Political Coalitions. New Haven: Yale University Press, 1962.

Sartori, G, 1994, Comparative Constitutional Engineering, an Inquiry into Structures, Incentives and Outcomes. London: Macmillan Press Ltd, 1994.

Shugart, M S & Carey J M, 1992, Presidents and Assemblies - Constitutional Design and Electoral Dynamics. Cambridge: Cambridge University Press, 1992.